Homage till ett dött kulturhus.

Idag står jag och ser på de brända resterna av ett frihetligt kulturhus.
Containrarna avtecknar sig mot himlen som sorgsna skelett.
Lukten av bränt trä från hundra meters avstånd.
Kulturhuset Cyklopen i Högdalen är förstört - efter att ha överlevt kommunbyråkrater, avslag från stadsdelsförvaltningar, klagande grannar och andra som bara ogillade existensen av ett kulturhus fritt från ledare och kommers, dök någon upp klockan sju på kvällen den 29 november och tände på.
Det var nazister, sägs det: en antirasistpub skulle ha ägt rum precis då huset fattade eld.
Jag vet inte hur det ligger till.
Jag vet bara att avlivandet av det gemensamma är vår tids signaturmelodi och att den spelas på många instrument.
Det är ofta nuförtiden jag tittar på platser som varit våra. Jag står och ser på parklekar som snart är sålda. Jag går förbi nerlagda bibliotek, torg som ockuperats av reklamjippon, skolor som tagits över av privata företag.
Det anses vara i sin ordning, nu blir folk chockerade: mordbrand, hur kunde det hända? Och så är det nazister, terrorister eller någon annan ist; man säger: ner med våld och rasism, stoppa det ökade ungdomsvåldet, nu måste vi alla visa... och så vidare.
Man ser inte att bränder bara är den maktlöses version av utförsäljning. Att ideologin kommer uppifrån och genomsyrar hela vår tid: det gemensamma ska bort! Och det som beslutas av politiker får sin motsvarighet på gatan, med en annan estetik. När det talas om stålbad, nolltolerans, tuffare tag och hårdare krav, kommer någon därute göra kött av orden. Och när de sedan visar upp sig med kropp och allt, ser de så outhärdliga ut att ingen vill kännas vid dem.