tisdag 30 september 2014

lördag 13 september 2014

Vår tids slogan: Sätt dig upp nu!

Publicerad i Stockholm City 28 april 2011



Sommarhetta. Vitsipporna blommar, getingarna bygger bo, folk sitter som klasar i parkerna.
Och mitt i detta är det en mening som etsar sig fast i mitt huvud.

Du andas jättebra. Sätt dig upp nu!
I Bagarmossen ligger en ung kille på sitt golv och kan inte andas.
Han ringer ambulansen.

- Snälla, jag kan inte andas, väser han. Jag behöver en ambulans nu.
- Ja, men du andas jättebra. Jag lovar dig.
- Jag ramlar bara ihop.
- Nej. Sätt dig upp nu! manar sköterskan.

Ambulansen kommer aldrig. Två timmar senare hittar en granne 23-åringen död i hallen.
Inte förrän två månader efteråt, då föräldrarna rotat i det hela, gör SOS Alarm en egen utredning.
Det finns flera sätt att se på det som hänt. Man kan säga att det är ett undantag. Fel inträffar, det går inte att undvika. Man kan skylla på sjuksköterskan som tog emot samtalet: vad är det för okänslig person? VD:n för SOS Alarm, Johan Hedensiö, talar om den mänskliga faktorn. Sjuksköterskan har avskedats – således borde problemet vara löst. Andra skyller på företaget. Nu byter flera landsting till ett annat företag, Medhelp.
Men det börjar bli lite för många såna här fall.
Minns treåringen som dog av tarmvred efter att sjukvårdsrådgivningen sagt att han inte behövde åka in till sjukhuset. Det kom då fram att företaget Medhelp – samma som ska sköta ambulanssamtalen nu - hade pressat sina anställda att hålla ner tiden för samtal till under fyra minuter. Klarade de detta, fick de en bonus på 1000 kronor. Minns alla skandaler hos riskkapitalbolaget Attendo Care där gamla dött i sin egen avföring.
Och varje gång samma sak: Oj, den mänskliga faktorn, nu avskedar vi den anställde.
Jag tror att någonstans känner vi alla att det inte står rätt till. Och att det inte handlar om en enskild person eller ett enskilt företag, utan ett system. Där företagen har krav på sig att öka vinsten och minska kostnaderna. Och där vinst kan gå före liv.
Men det är också något med sköterskans tal, som låter obehagligt bekant.
Vad får en människa att tala så till en döende?
Kan vi säga att vi inte känner igen denna attityd, att vi aldrig stött på den förr?
Att sjuka människor bluffar, att de egentligen är friska. Att den sjuka bara behöver rycka upp sig.
Nej, det är samma frö som vi sådde, som vi vattnade, som vi skördade frukterna av. Och nu vill vi inte kännas vid taggarna.
Denna växt är vårt förakt mot sjuka. Vårt förakt mot svaga. Det är såhär den ser ut. Om vår tidsanda har en slogan, är det denna. Sätt dig upp nu.





fredag 12 september 2014

Jag säljer Regina Kevius badkar

Publicerad i Stockholm City mars 2011 apropå utförsäljningen av simhallen i Högdalen.


Jag har lagt ut ett nystajlat badkar på Blocket – om någon vill köpa det är det bara att höra av sig.
Det kostar tre kronor.
Inte så dyrt va?
Kanske dags att slå till?
Saken är att detta är inte mitt badkar.
Det är Regina Kevius badkar.
Nu kanske någon tycker att vem är jag att lägga ut någon annans badkar på Blocket, borde jag inte fråga först? Och varför så billigt, förresten?
Men då menar jag att jag bara svarar med samma mynt.
Regina Kevius är nämligen moderat idrottsborgarråd i Stockholm och hon har bestämt sig för att sälja ut flera av stadens simhallar.

Det vill säga: våra simhallar.
Utan att vi blivit tillfrågade.
När SVT gjorde en enkät bland besökare på Högdalens simhall tyckte inte en enda att privatisering var en bra idé.

Som Mehdi Oguszoy (v) sa i programmet: ”nu har vi betalat miljontals skattekronor för att renovera Högdalens simhall, varför ska ett privat företag få skörda frukterna?” Om någon vill starta ett privat badhus, varsågod, det finns inget som hindrar! Men sälj inte ut VÅRA badhus!

Det är samma visa varje gång. De behandlar vår gemensamma egendom som om det vore nåt skräp på loppis fem minuter innan stängningsdags, rear ut den för småpengar. De informerar inte ens folket, opinionsundersökningar visar att folk inte vet om att det händer, alla blir chockade och säger detta vill vi inte!
Och mitt i alltihopa står en leende moderat och säger att det bryr de sig inte om, de tänker göra det här ändå.
Argumenten låter alltid likadana. Det är massa snömos om ökad kvalitet och valfrihet och anställda som ska ta över och sen slutar det med ett riskkapitalbolag som köper upp hela vår tillvaro och placerar pengarna i Schweiz. I det här fallet sitter företaget Medley, största privatägda operatören av idrottshallar i Sverige, och hoppas. De omsätter 220 miljoner om året på att sköta våra badhus. Medleys bröd är, bokstavligt talat, det gemensammas död.

Det händer något med ett folk som behandlas så respektlöst. Det börjar nedvärdera sig själv och förakta politikerna. Politikerförakt är ofta bara resultatet av ett folkförakt, som pågått länge.

Nej, nu är det dags att ge igen. När jag ändå är i farten tänker jag lägga ut Nackamoderaten Tobias Nässéns böcker på entreprenad, precis som han gör med Nackabornas böcker. Och om han frågar varför, ska jag säga att naturligtvis måste vi vara driftsformsneutrala, och att vem som kommer att driva hans bokhylla kan ingen svara på, men att aktören ifråga säkert kommer att ha många nya spännande idéer. Och sen kan vi ha en diskussion om respekt för egendom.










söndag 7 september 2014

When will there be a global ban on baby selling?

Article published in The Australian, 6th of September 2014

The faces of 16 babies, all fathered by the same Japanese billionaire, allegedly to get more votes in an election.Twins conceived explicitly for the benefit of paedophiles. A child left behind in Thailand as the father cancelled the order with the words "Who wants a disabled child?"

Twenty years ago, this would have been found only in a science fiction novel by Margaret Atwood or Aldous Huxley. Today, we call it the surrogacy industry. Valued at 450 million USD per year in India alone. Where babies are bought from the internet. Where you click, send your sperm, choose eggs from a list of races and have your baby delivered. Where the word "mother" has been rendered obsolete, deleted, because she is just a function, a "surrogate", a container. This is the industry that has rendered adoption unfashionable - why adopt an older child with possible traumas, when you can have your own genetic newborn baby delivered right after birth?

For a while, it seemed perfect. We saw images of happy couples, cute babies and selfless, generous surrogates. Surrogacy also had a trendy touch, with Hollywood stars such as Sarah Jessica Parker, Nicole Kidman and Ricky Martin flaunting their babies. Philosophers praised surrogacy - the conservative ones because it "shored up the nuclear family" and the postmodern ones because it "threatened the biological paradigm and questioned the idea of what a family is".

With the Baby Gammy case and the subsequent scandals, the other face of surrogacy has come to light. So, as it is an industry, let's speak about it in market terms. Who are the buyers? Generally, they are rich couples from the West. The majority are heterosexual couples who have tried IVF for a number of years, and not wanting to adopt a child of a different ethnicity, they resort to surrogacy. A growing segment of the buyers are homosexual male couples who wish to have a child without the mother involved. And then there are single men, feeling like having a child of their own, and women who don't want to ruin their bodies through pregnancy and decide to outsource it to a woman of a lower class. (Not unlike the phenomenon of the wet nurse, which curiously is considered to be outdated, yet now she is not feeding the rich woman's child - she is conceiving it.) The childlessness of the buyers is generally considered to be a giant problem, something akin to disability, needing urgent solutions. Their desires - to have a newborn child genetically related to them with the mother being absent - are referred to as "needs" and even as "rights." Perhaps needless to say, nobody worries about the infertility of women in sub-Saharan Africa, even though the rates are the highest in the world.

Who, then, are the sellers? Working class women. Poor women from developing countries. Who often are illiterate, who own nothing and who at times are coerced by their husbands to rent out their uterus. As surrogacy doesn't involve sex it is not seen as immoral as prostitution, although it essentially is the same thing: renting out one's body for money. These women are subject to a number of hormone treatments and experiments. The clinics generally implant 5-6 embryos to increase the success rate, and then abort the undesired ones. And as sympathetic as we are to the buyers' feelings, as indifferent are we to the surrogate's feelings. She carries the child for nine months, yet nobody calls her a mother or reflects on the fact that she might bond with the child, miss it, experience grief as it is taken away. Anthropologist Kalindi Vora has written that Indian surrogacy clinics make the women go through a kind of mental training aimed at "emotionally distance themselves from the fetus and the child they will deliver." The surrogate's function is to help people create families, but once the umbilical chord has been cut, she is out of the picture.She is left with milk in her breasts and nobody to breastfeed.

And finally, what is the product? Children. Yes, that is what commercial surrogacy is: the buying and selling of children. The surrogate is being paid the moment she hands over the baby. If that is not baby trade, I ask, then what is baby trade?

Some might argue that I am being to harsh: not everybody using surrogacy is a paedophile or an eccentric Japanese billionaire. Surely most kids grow up in a loving home, and surely we all have the right to have children? And others, such as the organisation Surrogacy Australia, argue that we must legalise commercial surrogacy here, as people are "having to go overseas because the Australia system is failing them."

First of all, nobody "has to" go overseas. Intended parents are not refugees fleeing war. Second of all, the US experience disproves that a legalisation of surrogacy in Western countries stops the international trade. Americans dominate among the foreign buyers in India, although commercial surrogacy is legal in several American states. Rather, legalisation normalises surrogacy and when buyers want it cheaper, they go abroad. And finally - there is no such thing as a right to have a child. There is, however, a UN Convention of the Rights of the Child, stating that "children should not be separated from their parents unless it is for their own good." Surrogacy violates this convention, as all children born through surrogacy are separated from their mothers - not for the good of the children, but because the intended parents decide so for their sake. All surrogacy children are, therefore, made to be motherless children.

The time to be naive about surrogacy is over. The UN has reported that trafficking for surrogacy is on the increase. Several developing countries are now restricting the industry, and the EU parliament has passed a resolution asking member states to address the "serious problem of surrogacy which constitutes an exploitation of the female body."
I believe we need a global ban on surrogacy. Children are not commodities to be bought and sold. Pregnancy is not a job. Women of the working class and the global South are not breeders. Let us stop this industry now before it grows too big.















söndag 31 augusti 2014

Speech at the Sydney Festival of Dangerous Ideas Aug 2014


What do Elton John, Sarah Jessica Parker, Ricky Martin and Nicole Kidman have in common? The answer—happily reported by celebrity site Glamour Magazine—is that all had babies with the help of surrogate mothers. And these stories are invariably accompanied by photos of the couples holding their babies and beaming with joy. Well, if you asked me, I ‘d answer rather differently—they are all participating in reproductive prostitution and child trafficking.

Surrogacy—or ‘contract pregnancy’—involves a woman being either inseminated or having an embryo implanted in her uterus. When she gives birth nine months later, she surrenders the child to the commissioning parents—and almost always in exchange for money. Since the 1970s, over 25,000 babies have been born in the USA via surrogacy. But the practice is increasingly outsourced to countries like India, Ukraine, Thailand and Mexico. In India alone, the surrogacy industry is valued at over 450 million USD per year. Countries all over the world are faced with the question: ban or regulate surrogacy?  The media mostly portrays surrogacy as a win-win situation: childless couples can fulfil their dream for a child, and poor women can earn money by helping others. Hello! magazine showcases Elton John saying that surrogacy “completes our family in the most precious and perfect way.” Vanity Fair features Ricky Martin and his twins, declaring: “I would give my life for the woman who helped me bring my sons into this world.” And Nicole Kidman comments: “Our family is truly blessed … No words can adequately convey the incredible gratitude that we feel for everyone … in particular our gestational carrier.” Martin and Kidman conspicuously avoid the word ‘mother’ when speaking about the women who bore children for them. The gratitude of the recipients of the surrogacy arrangements is paraded as success, but ultimately disguises the inherent power inequity in the arrangement: the parent is the one who pays, not the one who bears the child. 

If we turn to philosophers and sociologists such as Helena Ragoné, H.M. Malm and Christine Sistare, surrogacy is seen as equally positive, but they describe it as a way to “break the biological paradigm,” to deconstruct nuclear families and heterosexual norms and to “allow women to transcend the limitations of their family roles.” These two narratives seem to be in conflict, yet they both support surrogacy.

But surrogacy is far from liberating. As a feminist and a humanist, I argue that surrogacy is emerging as a new form of women’s oppression which has more in common with prostitution than one might think. While the sex industry commodifies women's sexuality, surrogacy commodifies women’s reproduction.  As Elizabeth Kane (a US surrogate mother who became opposed to surrogacy) has written, surrogate motherhood is nothing more that the transference of pain from one woman to another. One woman is in anguish because she cannot become a mother, and another woman may suffer for the rest of her life because she cannot know the child she bore for someone else. Surrogacy also turns children into commodities and is, effectively, baby trade.
The trade in pregnancy originated in the USA back in the 1970s. Following the Supreme Court decision in landmark Roe v. Wade (1973) which legalised abortion, the supply of newborns for adoption decreased drastically. While many US couples turned to international adoption, some did not want to adopt a child with a different ethnicity from themselves. Soon, advertisements began to appear asking for fertile young women who were prepared to be inseminated and then give up the resulting child. These ads were often placed by the men whose wives were infertile but still wanted childen genetically related to themselves. Agencies sprung up in response to this new market, connecting childless couples with young women, often from working class backgrounds. By the 1980s, this had grown into an industry whose unethical strategies for signing up potential surrogates were revealed by investigative journalists such as Susan Ince, who went undercover as a potential surrogate.

 When custody battles started taking place after a number of surrogate mothers such as Mary Beth Whitehead in 1985 changed their minds after giving birth, many US courts declared surrogacy contracts invalid. They said the rights to a child could not be handed over in exchange for money, and the birth mothers were found to have righteous claims to their children. But the surrogacy industry devised new ways to get around the courts. The intended parents would now also hire an egg donor, so that the surrogate mother would carry a child that was not genetically related to her. This became known as ‘gestational surrogacy’, and in cases where the birth mother changed her mind and wanted to keep the baby, courts would state that she was not the mother, only a ‘carrier’. Embryo implantation also enabled the industry to move to countries such as India - an Indian woman could now carry a Caucasian or Japanese child for a much cheaper price. As Indian surrogate mother Salma tells researcher Amrita Pande: 

Who would choose to do this? I have had a lifetime’s worth of injections pumped into me. Some big ones in my hips hurt so much. In the beginning I had about 20–25 pills almost every day. I feel bloated all the time. But I know I have to do it for my children’s future. This is not work, this is majboori (a compulsion). Where we are now, it can’t possibly get any worse. In our village we don’t have a hut to live in or crops in our farm. This work is not ethical—it’s just something we have to do to survive. When we heard of this surrogacy business, we didn’t have any clothes to wear after the rains—just one pair that used to get wet—and our house had fallen down. What were we to do? 

Last year, the Indian government banned surrogacy for foreign singles and gay couples in an attempt to stop the country from becoming a haven for reproductive tourism. This has led to discussions of morality, sexual identity and definitions of what constitutes a ‘real’ family. Critics of surrogacy are called conservative, moralist and anti-gay.  As a feminist, I think surrogacy should be discussed not on the basis of who the intended parents might be, but on the basis of what surrogacy itself is. My questions are: Is surrogacy reproductive prostitution? And: Is surrogacy baby trade?

The first question startles many. At first surrogacy looks like the reverse of prostitution: it is reproduction without sex, not sex without reproduction. We see images of cute babies and happy families, not of seedy brothels. The ‘holy uterus’, not the vagina, is put on the market. The archetype of the benevolent Madonna, not the whore, is projected. Yet in spite of these differences, they are both about selling a part of the female body. They both perpetuate the ideology that women’s bodies exist for the purpose and purchase of others. We are told that women need to offer sex to men who are single, disabled or have special needs - as if sex were a human right. We are told that gay couples, single men and infertile women need children - as if having children were a human right. In both cases, women are obliged to surrender: to have sex without wanting it, to give birth to babies without getting to know them. Women are turned into factories: have sex for the purpose of others, have children for the purpose of others. In both industries, women are used as tools, not as human beings with feelings of their own.

The second question concerns the children. This is where surrogacy differs from prostitution. We are no longer speaking only of a buyer and a seller but also of a third party: the child. In commercial surrogacy, the child is de facto turned into a product. A few thousands dollars are paid to the mother when she delivers the newborn baby. This, by all definitions, constitutes baby trade. It is the buying and selling of children. But even in altruistic surrogacy, there is a drastic change in the way we look at children: as products to be exchanged through contracts. The children are denied the right to be with the mother who carried them in her body for nine months.

Lately, American children born from the early wave of domestic surrogacy in the 1980s have begun to speak up. Thirty-year old Jessica Kern campaigns to outlaw surrogacy and said to the New York Post: “Like I would choose this for myself? When the only reason you’re in this world is a big fat paycheck, it’s degrading.” <http://nypost.com/2014/06/16/children-of-surrogacy-campaign-to-outlaw-the-practice/> ‘Brian’ writes on his blog Son of a Surrogate: “Yes I am angry. Yes I feel cheated … It’s a shame and it sucks for me. Hell it sucks for all of us.”

Do all children born of surrogacy feel this way? Of course not. But the stories of Jessica and Brian should make everybody stop and think twice about surrogacy. We are dealing with an industry that, if we don´t stop it, will grow as big as the prostitution industry. In both cases, capitalism is expanding into the most basic structures of what it means to be human. What is being commercialised are our origins themselves. The surrogate sells not a ‘thing’ she produces, but her own body and her child. In another unfortunate mirroring of prostitution, we are seeing reports of women being trafficked into Thailand and China for the purposes of surrogacy.



Swedish intellectual Nina Björk has written that one sign of an affluent society is having difficulty distinguishing desires from needs: we learn to desire the things we don’t need and to call these desires needs. And our so-called needs become ever more specific: the longing for children becomes the right to use another woman’s womb for our own purposes. Behind this slippery logic stands the forceful, violent logic of profitability which makes it all to easy for the wishes of economically strong groups to be transformed into self-evident rights.

No matter how much we might feel for Elton John, Ricky Martin or Nicole Kidman, we must ask ourselves the question: are there some things in life that should not be bought and sold? Such as the most important thing: ourselves, our origins, our bodies? If the answer is yes, I call on everyone to help stop the surrogacy industry before it is too late. 



Kajsa Ekis Ekman is a Swedish journalist and critic. Her book Being and Being Bought: Prostitution, Surrogacy and the Split Self was published with Spinifex Press, Melbourne, in 2013 <http://www.spinifexpress.com.au/Bookstore/book/id=246/>.

torsdag 21 augusti 2014

Förslag på att lösa bostadssituationen

Publicerad i Stockholm City inför valet 2010

Jag behöver inte berätta för er om bostadssituationen i Stockholm, ni vet redan hur den är: usel. Över 300 000 personer står i bostadskön. Hälften av de unga (mellan 20-27) saknar eget boende. Tretusen stockholmare är hemlösa. Unga och nyinflyttade jagar andrahandskontrakt som om det vore guldtackor. Det här håller inte.

Därför har jag några idéer om vad som bör göras.

1. Bygg mer! Stat och kommun måste ta sitt ansvar och bygga billiga bostäder. Genom miljonprogrammet byggde vi bort bostadsbristen för fyrtio år sedan. Nu behövs ett trehundratusenprogram. Det står i svensk grundlag att det allmänna ska trygga rätten till boende – gör det då!
2. Stoppa de vansinniga ombildningarna till bostadsrätt.
3.Ha inte så höga krav på inkomst när folk ska skriva på ett hyreskontrakt. För att få en lägenhet genom bostadsförmedlingen måste man tjäna tre gånger hyran. Hur många ungdomar gör det? Hur många har ett fast, vitt jobb? Hur man betalar hyran är ens eget problem.
4. Riv inte tomma hus, gör bostäder av dem! Att riva fungerande byggnader, som moderaterna gjorde med det gamla förvaltningshuset i Rinkeby, är helt galet.
5. Gör något åt skuldbördan. Nära hälften av stockholmarna har stora skulder till bankerna som de aldrig kommer att kunna betala tillbaka.
6. De hemlösa behöver bostäder, inte härbärgen.

En stad utan lediga bostäder kommer aldrig att att fungera i längden. Bostadsbristen får massa konsekvenser. Par fortsätter att bo ihop trots kassa förhållanden. Folk väntar för länge med att skaffa barn, sen blir de infertila. Ungdomar bor hemma i all evighet. Studenter från landet tvingas tacka nej till utbildningar i Stockholm för att de inte hittar lägenhet. Och det värsta: människor hamnar på gatan.


När Situation Stockholm frågade de hemlösa vilket parti de skulle rösta på i valet, vann vänsterpartiet stort. Moderaterna fick inte en enda röst. Skillnaden mellan partiernas bostadspolitik är helt enkelt att vissa har en bostadspolitik, andra inte. Antingen bygger man, eller så bygger man inte – ska man behöva vara hemlös för att inse det? 

tisdag 8 juli 2014

Offret gör inte alltid som man tror

Publicerat i Stockholm City 2011



Kanske det mest påfallande i allt som har avslöjats om höjdhoppstränaren Viljo Nousiainen är skillnaden. Skillnaden mellan vad Patrik Sjöberg och Yannick Tregaro sa då, och vad de säger nu. Då, när Viljo Nousiainen dog för tolv år sedan, talade de om hur mycket de älskat honom, att han varit som en pappa för dem. Ingen sa något om att han utsatt dem för övergrepp i flera år.
- Halva min kropp är borta. Jag älskade honom, det gjorde alla, sa Yannick Tregaro.
Idag säger han något helt annat.
- Det han gjorde förvärrades successivt under flera års tid. Jag hade perioder då jag verkligen hatade Viljo för det här, sa han i radio.


Det är just det här mönstret som gör att offer för övergrepp ofta har så svårt att bli trodda.
De beter sig inte som man tror att de ska.
Istället för att skrika, springa, anmäla, hata sin förövare, är de ofta de första att förneka att något händer. De ringer förövaren, åker på semester med honom, talar väl om honom och även då de är blåslagna ler de och säger att allt är OK.

Det sägs att krigets första offer är sanningen. Men övergreppets första offer är den egna viljan. I två böcker skrivna av män som utsattes för övergrepp som barn, Bosse Löthéns ”Jag älskar den pojken” och Andreas Harnes ”Avklädd” framkommer samma mönster; hur de levde i en dubbel förnekelse. Inget hade hänt, och hade det hänt var det inte fel.

Frågan är: på vems sida står samhället när offret ställer sig på förövarens sida?
Förra året frikändes en man i Malmö tingsrätt som utsatt en ung kvinna för sextortyr. Han var 32 år, hon var 16. Hon led av självskadebeteende och skar sig i armarna. De hade träffats på en sajt och hon hade skrivit på ett kontrakt där hon gick med på att vara hans slav. Mannen friades – hon hade ju skrivit på ett kontrakt, alltså ville hon det själv.

Detta fick landets liberaler att kasta sig över datorerna och skriva om hur bra det var att han hade friats. De hävdade självbelåtet att de naturligtvis bara försvarade hennes fria vilja och inget annat. (Ibland tänker jag att idén ”Någon Blir Slagen Och Vill Det Själv” är nyliberalers önskedröm, precis som högern alltid älskat idén om den Glade Tjänaren.)
Visst. Det samhälle som tar förövarens parti kan under en tid hävda sig vara offrets vän. Men tio år senare kan offrets version ha blivit en annan. Och den vän som valde att inte se har förvandlats till en ryggradslös fegis. 

måndag 7 juli 2014

Hur lite rika betalar för SL-kortet

Publicerad i Stockholm City 2011


Att de höjer SL-kortet med en hundring– är det något att bråka om?
Visserligen lovade alliansen i november att priset inte skulle höjas under 2011, men som det brukar hävdas, man får ju så mycket för pengarna och Stockholm är stort.

Problemet, är, som jag ser det, inte att 790 kronor är mycket pengar.
Problemet är att avgifter alltid slår olika hårt.
790 spänn för en personlig assistent är inte detsamma som 790 spänn för en börsmäklare.

Låt oss göra ett räkneexperiment.
Om en personlig assistent skulle betala lika mycket av sin lön för SL-kortet som en börsmäklare, skulle SL-kortet kosta 437 kronor för henne.
Om hon skulle betala lika mycket som en tandläkare, skulle hon bara behöva betala 296 kronor.

Det går också att räkna omvänt:
Om börsmäklaren skulle betala lika stor del av sin lön som den personliga assistenten, skulle han få punga ut med 1394 kr i månaden för kortet.
Tandläkaren skulle betala 2050 kronor i månaden.
Vattenfalls VD skulle få betala 41 000 kronor. Han har nämligen en miljon i månadslön.
Nu tror jag inte att han tar tunnelbanan, men ändå.

Jag skulle vilja höra finanslandstingsrådet Torbjörn ”Chipspåsen” Rosdahl och trafiklandstingsrådet Christer G Wennerholm förklara logiken bakom denna orättvisa. Varför ska den som har minst betala mest? Behöver inte alla komma till jobbet?

Att driva kollektivtrafik kommer alltid att kosta, det kommer vi inte ifrån. Och det kommer alltid att vara vi som betalar. Frågan är varför kollektivtrafiken över huvud taget ska finaniseras genom avgifter. För så länge vi har löneskillnader kommer alla avgifter vara orättvisa.

Det går naturligtvis att finansiera kollektivtrafiken med skattemedel. Det vet politikerna. Det kommer rapporter hela tiden som visar på fördelarna med detta. Inte bara skulle det bli rättvisare – alla betalar lika stor del av sin lön – det skulle också spara pengar. Vi slipper hela den gigantiska apparat som producerar SL-korten, säljer dem och kontrollerar dem. Bara att tillverka en enda spärr kostar 300 000 kronor! Vi skulle slippa köer, kontrollanter och krångel. Busschaufförer kan koncentrera sig på att köra bussen istället för på att ropa ”Stopp, hade du biljett?” Vi skulle också visa att vi verkligen tar klimathotet på allvar och uppmuntrar till miljövänliga färdsätt.

Men det är klart: sänker man skatten måste man höja avgifterna. Och så länge vi styrs av en sådan ideologi, så kommer vi att betala extra – betala för att någon kontrollerar att vi betalar.

fredag 20 juni 2014

Sollte wirklich ein Zuhälter über Vergewaltigungsfälle urteilen?

Ein Mann steht auf: "Ich habe zweimal in meinem Leben Sex gekauft, aber nach dieser Veranstaltung werde ich das nie wieder tun. Ich könnte nicht mehr in den Spiegel schauen"

Wiesbaden ist eine kleine Stadt in der Nähe von Frankfurt mit knapp 300.000 Einwohnerinnen und Einwohnern. Im 19. Jahrhundert war es ein "Kurort", in dem die europäische Oberschicht ein und ausging, um sich zu entspannen und in den heißen Quellen zu baden. Heute ist sie bekannt für seine amerikanische Militärbasis. Etwa 30.000 amerikanische Soldaten sind hier stationiert. Die meisten werden in Afghanistan eingesetzt. Es ist schon passiert, erzählt eine junge Frau mir, dass Soldaten alles tun würden um ihrem nächsten Kampfeinsatz zu entgehen. Zum Beispiel jemandem in einer Kneipe zusammenschlagen. Sie werden nicht von einem deutschen, sondern vom amerikanischen Militärgericht verurteilt. Oft sind die Strafen sehr moderat, aber sie müssen nicht zurück in den Einsatz. Es kommt auch vor, dass Soldaten sich mit einheimischen Frauen einlassen, eine Familie gründen und in der Stadt bleiben. Oder, dass sie einfach zurück in die USA gehen und Kinder in Wiesbaden zurücklassen wenn ihr Einsatz vorbei ist.

Wie auch in anderen deutschen Städten ist Prostitution allgegenwärtig. Wiesbaden hat etwa 70 "Modellwohnungen" , in der Innenstadt war früher ein Rotlichtbezirk und ein langjähriger Bordellbetreiber wurde gerade in die städtische Gerichtsbarkeit (Schöffengericht) berufen. Dort werden auch Vergewaltigungsfälle verhandelt. Dagegen kann man nichts tun, denn Zuhälter ist genauso ein anerkannter Beruf wie andere Berufe auch.  In dieser Stadt entschieden sich etwa zehn Frauen, dass sie genug davon haben und dass sie den Kampf dagegen aufnehmen sollten. Mit ihrer feministischen Gruppe LISA nahmen sie am 8. März mit Plakaten gegen die Sexindustrie an einer Demonstration zum Internationalen Frauentag teil. Sie wurden eingekesselt und mit Farbe attackiert. Das hält sie jedoch nicht ab und es gelang ihnen sogar noch mehr Frauen für die Arbeit zu gewinnen.

Sie haben also nun diese erste Diskussion in Wiesbaden zu Prostitution organisiert, und sind schrecklich aufgeregt. Zwei Sicherheitskräfte durchsuchen die Taschen der Besucher_innen nach Waffen. Anders als Schweden zu der Zeit als das Sexkaufverbot verabschiedet wurde hat Deutschland eine riesige organisierte Sexindustrie, die vor nichts zurück schreckt. Sie wollen unter keinen Umständen ihre Profite in Gefahr sehen.
Vor Ort sind Rachel Moran aus Irland und "Marie" aus Deutschland, beide Prostitutionsüberlebende, die deutsche Feministin Inge Kleine und ich. Wir sollen darüber sprechen was Prostitution ist, und dass das schwedische Modell bedeutet die Sexkäufer in den Blick zu nehmen.  Dass dies hier nichts alltägliches ist wird offensichtlich. Menschen sind von weit her angereist. Manche sogar aus Berlin, sieben Stunden Autofahrt.

"Marie" tritt mit Perücke auf - sie möchte anonym bleiben, da sie befürchtet sonst Probleme bei der Arbeitssuche zu bekommen und sie spricht über ihre Jahre in der Prostitution. "Ich bin privilegiert", sagt sie, "Ich war 42 als ich anfing. ich bin deutsch, anders als die meisten in der Industrie und ich kenne die Sprache, die Gesetze, ich war keine Jungfrau mehr - und dennoch war es eine Wahl zwischen scheisse und scheisse und es beeinträchtigt mich heute noch."

Rachel Moran liest eine Passage aus ihrem Buch "Paid for" welches ihre sieben Jahre in der Prostitution thematisiert. Die Diskussion dauert Stunden. Ohne Pause. Als jemand aus dem Publikum sich zu Wort melden und einen zehnminütigen Monolog hält scheint das keinen zu irritieren. Ein Sexkäufer erregt sich: "Sex ist ein Menschenrecht! Du greifst in die Natur ein wenn du das verbieten willst und es wird dann im Dunkelfeld weiter geschehen!" Ein anderer sagt: "Ich habe nur Sex mit Männer, männliche Prostituierte sind nicht so unglücklich wie ihr sagt, die meisten tun es weil sie es mögen." Ein Mann sagt: "Ich habe zweimal in meinem Leben Sex gekauft aber nachdem ich das hier heute gehört habe beabsichtige ich dies nicht wieder zu tun. Ihr habt meine Augen geöffnet." Eine Frage fragt: "Ich habe gehört, dass es illegal ist Sexspielzeug nach Schweden mitzubringen und dass Vergewaltigungen zugenommen haben?" Nun wächst sich die Sache aus in eine Diskussion über Julian Assange.  Mir wird bewusst wie sehr Prostitution zehn Jahre nach ihrer Legalisierung die deutsche Gesellschaft durchdringt. Es kommt vor, dass private Jobvermittlungsagenturen Jobs in einem Bordell ausschreiben. Obwohl es nicht erlaubt ist Sozialleistungen von Menschen einzubehalten, die einen Job in einem Bordell ablehnen, passiert es dennoch, sagt eine, die das selbst erlebt hat. "Da musst du doch merken," sagt eine ermunternd "dass es so nicht weiter gehen kann"

Nach der Veranstaltung gehen wir in eine Heavy Metal Kneipe. Wir lernen uns ein wenig besser kennen. Wir sind eine bunt gemischte Gruppe aus Arbeitslosen, einer die in einem Kiosk arbeitet, Student_innen, Berufstätigen, ehemalige Prostituierte, Rentner_innen und Aktivist_innen. Einige der LISA Aktivistinnen sind Mitglieder der deutschen Linken (DIE LINKE).  Sie erzählen uns . dass derjenige, der so auf seinem Recht Sex zu kaufen beharrt hat auch Mitglied der Partei ist. DIE LINKE hat sich bis heute noch keine Position zum Thema erarbeitet, "aber ich bin mir sicher wenn sie sich für Prostitution aussprechen wird, wird die Partei einige aktive weibliche Mitglieder verlieren" sagt die Aktivistin Manuela Schon.  Es bewegt sich was in Europa: Frankreich hat ein Sexkaufverbot beschlossen und im Februar hat das Europäische Parlament eine historische Resolution verabschiedet, die vorsieht Sexkäufer statt Sexverkäufer_innen zu bestrafen. 

Einer der Metal-Typen kommt zu uns und ruft: "Warum sitzt ihr ganzen Mädels hier so alleine?" Er gibt uns eine Runde Berliner Weisse aus. Wir lächeln ihn an. Er weiß gar nicht, denke ich, dass dies eine Graswurzel ist, die Geschichte machen wird.

Kajsa Ekis Ekman

Quelle: http://www.etc.se/ledare/ska-verkligen-en-hallick-fa-doma-i-valdtaktsmal

fredag 25 april 2014

Den första rumänska romanen om graviditet

Intervju med Ioana Nicolae
När jag läser Ioana Nicolaes Himlen i magen tänker jag om igen på hur vårt samhälle har banaliserat graviditet. Det är något så häftigt, livets själva ursprung, den enda Big Bang vi någonsin kommer att bevittna med egna ögon, den enda Gud vi kommer att vara säkra på, och vad gör vi av det? En tid av konsumtion, Mama, barnavårdscentraler, internetforum, blodtryck. Inte en enda existentiell ritual är förknippad med graviditeten. Religionernas ritualer omringar graviditeten – äktenskap och dop - men undviker den noggrant. Istället förheligar vi abstrakta ting: kyrkor, pengar, påvar, professorer, egendom, banker. Så den gravida kvinnan och hennes partner får ensamma tänka de existentiella tankarna, får ensamma förundras och inse att de håller på att skapa ett nytt liv. Förmodligen är det under den första graviditeten som insikten drabbar en med all kraft – man har verkligen ”himlen i magen.” Nicolaes bok är en prosalyrisk dagbok som följer en kvinnas första graviditet. Det är en existentiell berättelse om att förvandlas. Huvudpersonen, den gravida kvinnan, upptäcker att hon befinner sig i annan värld, där alla TV-nyheter handlar om mördade barn, alla naturprogram om födande. Och hon själv är stadd i ständig förändring: ibland en ”skolväska”, ibland ”tung och genomskinlig”, andra gånger ”en papperstuss i en pojknäve.”
Att skriva om graviditet är inte ovanligt i Sverige: de senaste åren har till exempel Ulrika Lorentzi och Patricia Lorenzoni skrivit böcker om att vara gravid. Nina Björk har berättat att hon skapade den samhällssyn hon lägger fram i ”Fria själar” då hon fick barn: barnets sårbarhet blir ett bevis på att individualismen inte fungerar. Så är inte fallet i Rumänien, berättar Ioana Nicolae.
- Ingen i Rumänien hade någonsin skrivit ett litterärt verk om graviditet. Under kommunismen var graviditet en politisk fixering hos de styrande och aborter var förbjudna. Efter kommunismens fall fortsatte kvinnliga författare att undvika temat. Innan jag skrev ”Himlen i magen” hade jag publicerat flera diktsamlingar, och jag visste hur viktigt det var att hitta ett starkt och mäktigt ämne. När jag blev med barn visste jag att jag hittat det. Tiden hade kommit för att skriva om graviditet, jag kunde inte ignorera det längre. Jag tänkte inte på de ideologiska implikationerna, bara på den litterära aspekten. Ändå blev min bok en feministisk symbol i Rumänien.
- Så du skrev boken medan du var gravid. Kan du säga något om själva tillkomsten av boken? Skrivprocessen?
Jag var 27 när jag upptäckte att ett nytt liv började ta form i min kropp. Det första jag gjorde var att säga upp mig från tidningen jag arbetade på.
Varför då?
Jag ville fokusera på min kropp så mycket jag kunde, jag ville lyssna på mig själv. Så jag började föra dagbok om graviditeten. Det var dessa anteckningar som sedan utvecklades till en bok.
När jag läser din bok tänker jag att graviditeten har blivit banaliserad, åtminstone i Sverige: den har gjorts till kommers och man har glömt det existentiella. Håller du med om detta?
- Jag skulle inte säga att graviditeten har blivit banaliserad, däremot att den betraktas på ett förenklat sätt: som om det bara vore ett fysiskt och medicinskt tillstånd. Även i det förflutna har graviditet alltid setts som något som tillhörde den privata sfären, för att inte säga en vanlig olycka eller ett nödvändigt ont. Kroppen blev allt större, allt skamligare, det var tur att stora kjolar och klänningar kunde dölja det. Att föda var kvinnornas plikt, deras ansvar. I arbetsbeskrivningen av moderskap ingick att vissa av dem skulle dö i barnsäng, som min gammelmormor. Deras kroppar var inte längre deras egna.
- Samtidigt, är inte graviditet det mest banala? Det tillstånd då inga äventyr är tillåtna och man tar sin tillflykt till järnvärden, sug efter mat, nattliga besök på toan och det kroppsprat som du citerar i boken: ”jag gick upp 15 kilo... då skulle du ha sett mig!” och så vidare.
Om vi ser djurriket som ett träd, så är vi ofta frestade att placera människan på den högsta grenen, som det mest utvecklade däggdjuret. Vi överskattar oss själva något enormt! Detta leder till att vi enbart ser oss som kulturella och andliga varelser, och glömmer bort våra kroppar. Och så när kroppen börjar värka, när vi blir sjuka eller gravida, då påminns vi om den. Då plötsligt blir vi medvetna och sårbara. Vad som verkade banalt fram tills dess får plötlisgt en enorm betydelse. De flesta kvinnor påverkas av att föda, många traumatiseras och vissa, som jag, försöker läka traumat genom att skriva om det.

- Men graviditet, är inte det också ett mellanläge – mellan natur och kultur, mellan att vara sin kropp och vara en annan kropp... Vilken aspekt av graviditet intresserar dig mest?
Himlen i magen är ett långt brev där jag noggrant beskriver allt som händer under graviditeten. Jag föreställde mig själv som en typ av upptäckare som kommer till ett okänt land och försöker kartlägga det. Landskapet var skiftande, så jag försökte beskriva det på olika betydelsebärande nivåer. Den första är nästan fotografisk, extremt realistisk, det handlar helt och hållet om de fysiska förändringar som äger rum i en kvinnas kropp. Från befruktning till födsel. Jag använde min egen historia och berättelser från andra gravida kvinnor jag kände. Från dessa grundläggande berättelser sprang nästa nivå, den metafysiska och religiösa. Jag använde också TV-nyheter och tidningsurklipp som jag kände hade med bokens tema att göra. Till slut blev det en bok om kärlek, lycka, mirakel, men också smärta och rädsla.
- I din bok finns en tydlig skillnad mellan olika gravida. Där finns de unga gravida, som går på spa, fixar naglarna och oroar ihjäl sig, och så finns de tidigare generationerna mödrar, som födde tio barn utan att klaga. Denna övergång från en moder till en ”Mama” har skett i Sverige också, men med en mellangeneration: ”mamman.” Denna mellangeneration finns inte i Rumänien, övergången måste ha varit mycket drastisk?
För tjugo år sedan bodde 23 miljoner människor i mitt land. Nu är vi bara 20 miljoner. Jag vet inte riktigt om det är bra eller dåligt. Men en sak vet jag säkert: att en befolkningspolitik som den vi hade under Ceausescu, där man skulle få kvinnorna att föda så många barn som möjligt, där preventivmedel var förbjudna och abort bestraffades med fängelse – det är kriminellt och borde inte ske någonstans! En viktig beståndsdel i Ceausescus diktatur var just befolkningstillväxt. De kvinnor som fick många barn – min mor var en av dem – fick medalj. Men många av dessa storföderskor fick kroniska sjukdomar. Många dog också i illegala aborter.
Och ändå är modern i din bok också en sorts hjälte...
Huvudtemat i de flesta av mina böcker är modern som arketyp, en gudinnelik ikon. Det är så jag alltid har sett på min egen mor, som födde tolv barn. Jag var det fjärde barnet. Jag växte upp i en stad i norra Rumänien, en bergsby i Transsylvanien där det fanns två typer av människor: turister och lokalbefolkning. Lokalbefolkningen höll ståndaktigt fast vid sina traditioner. Som barn lyssnade jag till deras berättelser om älvor och fåraherdar och övernaturliga händelser. Jag försökte åkalla några av dem i två diktsamlingar, ”Nordul” (Norden) och ”Credinta” (Tron) – böcker som handlar om min underbara transsylvanska värld. Eftersom min familj tillhörde pingströrelsen i ett land där 95% är katoliker, visste jag redan som barn vad det innebar att bli förföljd och diskriminerad. Saker blev än värre när en grym diktatur sänkte sig över denna Chagall-liknande värld. Mitt liv var som ett lapptäcke av olika bitar, sönderklippta av historien, och det var bara min mor som kunde sy ihop dem igen och hålla dem på plats. Min mor är en symbol för mig. Hon finns alltid där, hon ger mig en känsla av trygghet som jag alltid behövt. Hon är närvarande i Himlen i magen också, men enbart efter att jag själv blev mor har jag förstått henne till fullo.
- Men regerade Ceausescu inte från och med 1965, innan du var född...?
När vi talar om Ceausescus diktatur menar vi oftast de tio sista åren av hans styre. Det var då han började odla en personkult. Innan dess visade han upp sin liberala sida, avstod från att delta i attacken på Tjeckoslovakien och etablerade länkar till både Västeuropa och USA. Det var under de sista tio åren som han förvandlade Rumänien till ett stort fängelse. Jag var femton år när revolutionen ägde rum 1989.
- Du har flyttat mellan genrer i ditt skrivande: poesi, prosa och barnböcker. (Även om detta är den första boken som översätts till svenska) Hur är det att byta genre?
Jag började min karriär genom att ge ut ett antal diktsamlingar där jag försökte använda mig av min biografi – på ett kontrollerat sätt. Jag försökte skapa en episkt strukturerad poesi efter Frank O'Haras personism. Andra inspirationskällor var de amerikanska poeterna Carl Sandburg och W.S. Merwin likväl som många stora rumänska poeter. Således finns det en underliggande historia i alla mina böcker, dikterna är alltså ”kapitel” i en berättelse. Himlen i magen är en form av övergång. Det romanartade skelettet är starkare än i mina andra böcker, men jag byggde det med poetiska verktyg. Så jag kallade det en roman med avsikt. Min nästa bok efter denna var O pasăre pe sîrmă (Fågeln på telefontråden). En äkta roman i pikaresk stil som rör sig med snabb hastighet utan metaforer. Huvudpersonen är en kvinnlig student som försöker klara sig i Bukarest efter revolutionen 1989. I bakgrunden finns en kärlekshistoria, men viktigare är hennes kamp för överlevnad. Till sist skrev jag några barnböcker, vilket jag gjorde med hela mitt hjärta, min humor och min fantasiförmåga. Eftersom jag undervisar i två privatskolor är jag alltid omringad av barn.
- Tillbaka till graviditet. Simone de Beauvoir beskrev graviditet som en mycket obehaglig upplevelse, det var ”främmande och svårförståeligt”, gör henne ”främmande för sig själv” och ”medför inte någon personlig fördel för kvinnan själv utan fordrar snarare stora uppoffringar.” Det finns ett liknande drag i Sartres ”Äcklet”, just detta avståndstagand från det fysiska, människors ”fnasiga hy”, ”vaxgula ansikten” och händer som ”kryper som stora spindlar.” De är båda mina idoler, men detta drag avskyr jag! Jag tror att vi håller på att bli mer och mer alienerade från våra kroppar, som vi ser som något annat än oss själva. Därför chockeras vi av graviditet, eftersom det gör att vi blir vår kropp, vi tvingas identifiera med kroppen. Samtidsmänniskan vill inte vara sin kropp, hon vill äga den och kontrollera den.
Vi är bara människor. Vi har kroppar. Tyvärr inte för evigt. Denna verklighet går bortom både Sartres existentialism (som jag hyllade mycket under studentåren) och de Beauvoirs feminism.
- Hur kommer det sig att boken slutar innan huvudpersonen föder?
Att föda är ett kapitel i sig. Rättare sagt, en bok i sig. Varken jag eller andra kvinnor vågar skriva om det. Kanske gör jag det någon gång, om jag klarar det. - Det första du skriver i din presentation av dig själv är att du har ett brunt öga och ett blått öga. Då tänkte jag två saker. Det ena var: jag har aldrig träffat någon som har olikfärgade ögon! De andra var – varför skriver hon detta? Varför vill hon dra uppmärksamhet till sitt utseende?
Men det är ju precis så det är. Jag har ett blått öga och ett som är halvbrunt. Människorna runt mig ser en metafor i detta. Och när jag begrundar mitt liv och mina verk, mina ämnen och min stil, så kan jag inte annat än hålla med dem.
Ur 10-tal augusti 2013

Klas Lundström "Arkipelagen"

Publicerad i DN mars 2014

Klas Lundström måste vara Sveriges mest underskattade reportageförfattare. Han har skrivit böcker om Nya Zeelands ursprungsbefolkning, skövlingen av Amazonas, Östtimors vägval, döden som handelsvara, Lapplands guldfeber och Portugals finanskris. Ändå vet knappt någon vem han är. Böckerna ges ut på små förlag och recenseras inte alls. Så ojämlik är svensk offentlighet - vissa böcker blir "måsteläsning" och omskrivs i alla tidningar dagligen. Andra ignoreras totalt, och det behöver inte bero på kvalité.

I Lundströms fall kan en anledning dock vara att böckerna är något kaotiskt skrivna. I den förra boken, "Portugals vinter", kastade sig reportern från Bangkok till Spanien till Portugal och plötsligt befann han sig på ögruppen Azorerna. Dit han tydligen tagit sig genom att lifta med en fraktbåt, men detta fick man inte höra något om, och knappt hann man fatta vad Azorerna var förrän man var tillbaka på något antikvariat i Portugal. Ett gediget material som han tyvärr slarvade bort i framställningen.

Nu kommer Klas Lundström ut med ett gigantiskt reportage från Indonesien, "Arkipelagen - Indonesien sträcker på sig." Indonesien är världens fjärde folkrikaste nation, Sydostasiens snabbast växande ekonomi och världens största muslimska land. Sedan sjuttiotalet har det dock bara skrivits ett svenskt reportage om landet. Bara detta är skäl nog att läsa "Arkipelagen." Varför hör vi inte oftare att världens största muslimska land är det enda som vågar stå upp mot Saudiarabien, USA:s skyddsling? Dessutom är det här en betydligt mer genomarbetad bok.

Lundström vill motsäga bilden av Indonesien, och framför allt Bali, som en harmonisk idyll. Istället tecknar han bilden av ett land vars snabbväxande ekonomi bygger på en skövling av naturresurserna utan like. Man hugger ner skogar, bryter kolet och svavlet. När resurserna är slut, vad händer då? Flodernas en gång så klara vatten är redan brunt och förorenat, och tillväxten kommer inte heller arbetarna till del. Lundström åker till gruvorna, där medellivslängden är 40 år och lönerna inte ökat på decennier. Utan skydd släpar arbetarna svavlet på sina ryggar, och den enda affären de kan handla i är kolbolagets egna där en vattenflaska kostar en halv dagslön.

Då diktatorn Suharto avgick 1998 införde Indonesien demokrati. Men landet har fortfarande ett mycket auktoritärt styre, skriver Lundström: Indonesien regeras av president Susilo, som utbildades vid den ökända militärskolan Fort Benning i USA. Rörelser som "anammar socialism" är förbjudna i landet som en gång hade världens största kommunistparti utan regeringsinnehav. Kulturlivet är också hårt kontrollerat.

"Arkipelagen" är en ambitiös och imponerande historieskrivning över Indonesien. Ett land med stormaktsdrömmar som både USA och Kina drar i och som i år håller presidentval, som Lundström menar blir avgörande. Här finns också många intressanta iakttagelser. Till exempel över fenomenet "jockeys" - ett slags omvänd taxi. Då regeringen infört en miljöåtgärd att vissa vägfiler bara får användas av bilar med mer än en passagerare, säljer arbetslösa sin tid för att kunna användas som utfyllnad. Eller mötet med de australiensiska män som är på Bali för att skaffa sig unga fruar. Allt detta gör att boken är utmärkt för alla som reser till Indonesien.

Men även här blir framställningen ett problem. Delvis fortsätter han att kasta sig mellan platser, delvis är han slarvig med språket och metaforer regnar hur som helst utan koppling till det som ska beskrivas. Förlaget har uppenbarligen inte hjälpt till här. Någon borde ta tag i Klas Lundström, för apropå metaforer: här finns en oslipad diamant insnärjd i lianer.

Intervju med Alexis Tsipras

Grekiske vänsterledaren: ”Vi har regerats av banker alltför länge”


Hör man om Grekland idag i svenska medier handlar det oftast om Gyllene Gryning. Berättelsen om den lata greken har bytts ut mot berättelsen om ett land där allt går åt helvete och där nazismen ökar. Men de allra flesta som inte har mat för dagen tänker inte nazistiska tankar, utan vänstertankar.
Vad som verkligen växt i landet sedan krisen är vänstern. Det är vänstern som demonstrerar på gatorna, det är fackföreningar och vänstergrupper som gör motstånd och som uttrycker vad i stort sett hela folket tycker: att sparpaketen måste upphöra.
Greklands vänsterparti Syriza har växt till Europas största. Från att vara en lös koalition av socialister, ekologister, feminister, medborgargrupper, arbetarråd och trotskister, som tillsammans sällan fick mer än fyra procent i valen, har de nu 30 procent i opinionsundersökningarna. De flesta tror att Syrizas ledare, Alexis Tsipras, blir Greklands näste premiärminister. Och nu kandiderar Tsipras också till posten som EU-kommissionens president.

”Humanitär kris”

Alexis Tsipras har just kommit tillbaka från ett massmöte i Palermo och glömt bort att vi skulle ses. Jag sitter en timme i parlamentet och röker cigaretter med hans sekreterare och hans livvakt, som också är hans personliga tränare, men till ingen nytta, för Tsipras har inte tid att träna. Till slut dyker han upp och vi hinner med en kaffe innan han ska iväg och övertyga en grekisk protestsångare att ställa upp i valet.
Hur var det i Palermo?
– Det var helt galet, jag kände mig som en fotbollsspelare! När jag landade var det massa folk på flygplatsen som stod och ropade. Syriza har blivit en slags myt för vänstern i Europa. Alla tolkar oss på sitt sätt. För italienarna, efter att ha upplevt så många splittringar mellan sina partier, blir vi möjligheten att enas. Alla de européer som fått sina löner sänkta och har skulder till banken, de hoppas att vi kan göra något åt det.
Är inte krisen över nu? Det skriver de svenska medierna.
– Jaså, det säger de till er? Här skulle de aldrig kunna säga något sådant. Med 30 procent arbetslöshet och 60 procent ungdomsarbetslöshet? Med tre miljoner människor utan socialförsäkring? Vi har en humanitär kris i Grekland. Det här året har antalet döda i influensa ökat lavinartat och experter säger att det beror på svårigheten att få tillgång till vaccin och sjukvård.
Men Grekland har överskott på 1,5 miljarder euro för första gången sedan krisen började och kan nu låna på marknaderna igen.
– Jag är övertygad om att det är ett statistiskt trick. Regeringen har fixat fram ett budget­överskott för att kunna bevisa att trojkans program varit en succé. Hade vi varit i regering hade de aldrig erkänt något budgetöverskott. Du förstår, den här politiken är väldigt, väldigt smutsig. De gick ut med dessa positiva siffror och sedan dagen efter, kom trojkan med ett avtal på 600 sidor som vi skulle rösta igenom. Där står att staten ska ge 50 miljarder euro till våra viktigaste banker, att arbetsmarknadslagar ska uppluckras ytterligare, mer lönesänkningar och privatiseringar. Men regeringen skakar nu på grund av nazistskandalen och trojkan behövde en anledning att pressa dem. Vad det handlar om är att låtsas att trojkans program varit en framgångssaga. Men vem försöker de lura? Vi gick in i programmet med en statsskuld på 120 procent av BNP, och nu är det 175 procent. Då fick vi inte låna på marknaderna – men nu?
De flesta tror att du kommer bli Greklands näste premiärminister. Så när du tar makten, vad är det första du kommer att göra?
– Det första är att ställa in räntebetalningarna. Det andra är att avskaffa lagarna som trojkan tvingat på Grekland. Det är inte så lätt som folk tror. Det rör sig om över 400 lagar. Det är inte en lag, det är en helt ny institution som etablerat sig i vårt land. Det tredje vi vill göra är att göra något åt den humanitära krisen. Och det fjärde, att återskapa Greklands produktiva bas. Och så ska vi återställa lönerna till den nivå de befann sig på före krisen. Till att börja med i den privata sektorn, där vi ska höja minimilönen från 520 euro i månaden till 750. Men att det sker i verkligheten är svårt. I ett land med så mycket arbetslöshet kommer människor ändå acceptera lägre löner, även om det står på pappret att de tjänar 750. Det enda sättet att verkligen höja lönerna är att sänka arbetslösheten.
Okej, så säg att ni kommer till ­makten, ni ställer in alla betalningar och Europa blir förbannade och betalar inte ut några pengar. En tom kassa är en ganska svår sits för ett vänsterparti som vill göra reformer.
– Frågan är: Kommer Europa acceptera att ett land går under i humanitär kris? Vi har brist på medicin. Människor lever utan el. Så vi vill omförhandla lånet. Först ska vi sluta betala räntorna. Sedan ska vi ordna ett möte för alla skuldtyngda länder i Europas periferi för att hitta en gemensam lösning. Vi vill ha en europeisk New Deal, en lösning liknande det som Tyskland fick 1953. Att Europa ska gå med på att hjälpa oss upp på fötter och ett stopp för räntebetalningar tills vi kommit på fötter.
Ärligt – tror du verkligen att IMF och Europas ledare går med på det?
– Jag är realist. Det kommer att vara svårt för dem att vägra. Allt fler inser fakta, att trojkans program har varit en katastrof. Det kan inte fortsätta. Till och med IMF talar om skuld­avskrivning nu. Och vad Europa minst av allt vill se är en grekisk konkurs. Dels för att vi är en systemfara för euron och bankerna, dels därför att Tyskland har tjänat över 40 miljarder under krisen bara på obligationer. Om alternativet är konkurs eller en regering som vill förhandla om villkoren, kommer de inte att ha något alternativ.
Inom den radikala vänstern säger många att ni har blivit urvattnade sedan ni fått chans att ta makten, ni omger er med högerinriktade ekonomer.
– Vi måste vara realistiska. Naturligtvis kommer vi inte att säga: Kära Merkel, ge oss pengar så skapar vi en socialistisk ö i Europa!
Varför inte det då?
– Om vi vill ha socialism ska vi göra det när vi kan stå på egna ben. När vi är redo. Först måste vi komma över krisen, få förtroende på marknaderna, få budgetbalans och det tar fyra-fem år.
Hur ser du på det som hände nyligen där det avslöjades att höger­partiet hade arresterat Gyllene Grynings medlemmar av politiska skäl?
– Vi visste att Samaras (Antonis Samaras, Greklands premiärminister) kollegor hade relationer till Gyllene Gryning. Alla visste det, men det är svårt att bevisa. Nu har det blivit uppenbart. Den dåliga nyheten är att Gyllene Gryning kan tjäna på detta. De säger att det var politisk kohandel och att de är oskyldigt dömda. Mellan dig och mig så kan jag säga att regeringens beslut att häva deras amnesti och fängsla dem, det var helt korrekt. De borde gjort det för länge sedan. Det nazistiska våldet har minskat efter det. Dendias, justitieministern, hade bevis mot Gyllene Gryning i sin byrålåda sedan ett och ett halvt år tillbaka. Varför var det bara när Fyssas (Pavlos Fyssas, antirasistisk artist) dödades som de kom fram? Vad videon också bevisade är att nazisterna inte är antisystemiska. De är i högsta grad en del av systemet även om de vill få sina väljare att tro något annat.
Du säger att ni ska skapa en produktiv bas. Länderna i Sydeuropa har ju inte haft den tunga industri som Nordeuropa haft, det har varit lätt industri, service och jordbruk. Är inte det en av orsakerna till handelsobalansen? Vad ska Grekland producera enligt er?
– Det här är inte ett land där man tillverkar bilar. Men vi har mycket naturresurser som inte exploaterats: metaller i bergen, mineraler och naturgas. Som nu håller på att privatiseras. Sedan vill vi stöpa om turistsektorn och satsa på grön teknik, sol­energi. Vår främsta tillgång är våra utbildade unga. Som nu sticker. 300 000 utbildade unga har lämnat Grekland de senaste åren.
Nu håller kapitalisterna på att festa upp Greklands gemensamma egendom. Det är uppenbart att det inte har med krisen att göra, de ser bara chansen. Tänker ni ta tillbaka allt från dem? Järnvägen till exempel?
– Järnvägen är inte högsta prioritet. Den var underutvecklad även när staten ägde den. Däremot kranvattnet, elektriciteten, allt det som är nödvändigt för människor. Vi vill ha in utländskt kapital, men i partnerskap med staten.
Du själv då, vem är du? Vad är din bakgrund? Dina föräldrar, var de också politiker?
– Min pappa var ingenjör, min mamma hemmafru... Ja, så var det ju när jag växte upp. De var inte politiskt aktiva men jag blev det väldigt tidigt, när jag var sju år tog jag pappas tidningar och lade ut på golvet och försökte läsa. Politiskt aktiv blev jag som student, när vi ockuperade universitetet. Jag var ute och affischerade på natten, allt var väldigt romantiskt, vi trodde att vi höll på att göra revolution.
Vad sa dina föräldrar då?
– Jag ljög för dem såklart, hehe! Jag har alltid varit mot strömmen, bara det att jag gick med i ungkommunisterna 1989, precis efter murens fall och mitt under perestrojkan. Alla lämnade kommunismen och jag gick in i den.
Nu kandiderar du till EU-kommissionens ordförande. Var det din egen idé?
– Nej, nej! Det var Gabi Zimmer, presidenten för EU:s vänstergrupp, som frågade mig i oktober. Jag trodde det var ett skämt först. Jag, kandidera till EU? Men när jag tänkte på det så kom jag på att – detta är en lysande möjlighet! Nu kan vi spela på deras planhalva. För nu är det första gången som den europiska vänstern har möjlighet att få medvind i EU. Vi kommer bryta det liberala och socialdemokratiska konsensusklimatet som rått där så länge. För vet du vad? Vi människor har samma problem överallt i Europa. Det är inte gränser som delar oss. Det är klasser. Unga utan fast jobb överallt, bostäder, klimatet. Vi har regerats av banker alltför länge. Det är ett klasskrig de håller på med, maskerat till räddningspaket. Nu har vänstern äntligen börjat göra motstånd. Vi behöver gemensamma lösningar. Om vi tar över EU kan vi göra om det till något helt annat.