fredag 16 december 2022

Från vilken klass kommer anarkisterna?

Publicerad i tidningen brand nr 2, 2015


Från hemsidan anarchy101:


Fråga: ”Hej. Jag vill bli anarkist, men det känns som att jag inte kan det eftersom jag inte är ett typiskt arbetarklassbarn. Oroar jag mig för ingenting?”


Svar: ”Oroa dig inte. Huvudsaken är att du är ärlig med din bakgrund. Jag är själv medelklass och anarkist. Det som ledde mig till anarkismen var att ha känt mig alienerad i gymnasiet. Då gick jag med i antikrigsrörelsen och sen utvecklades det därifrån.”


Vilka är anarkisterna?

En sak är säker: de är inte som andra. De flesta andra rörelser utgår nämli-gen från en relativt definierad klass. I centern finns bönderna, i moderaterna finns överklassen, i socialdemokraterna finns arbetar- och medelklass. Det fattar alla. Men vilken klass tillhör anarkisterna?


På anarkistiska demonstrationer går papperslösa och rumänska romer sida vid sida med advokater, barn till bidragstagare och barn som växt upp på Strandvägen. Personliga assistenter, arbetslösa, graffare, lärare, doktorander och överläkare. Vad är detta för blandning egentligen? Har anarkismen en klass eller är det helt andra saker som håller den samman?


Historien ger oss inte alltid ett tydligt svar. Spansk anarkism var utan tvekan en arbetarklassrörelse, precis som anarkismen i USA på 1880-talet. Durruti arbetade på järnvägen, Emma Goldman på fabrik, Alexander Berkman kom från en rik judisk familj men hamnade på obestånd när fadern dog. Proudhon, anarkismens störste misantrop, var självlärd typograf. Just typografer har för övrigt ofta stått i spetsen för radikal arbetarkamp. Krigaren Nestor Makhno var en superfattig bonde. Och så har vi motsatsen: adelssonen Bakunin och aristokraten Kropotkin med 1200 livegna – han närmade sig anarkismen genom att vandra runt på sin fars ägor och filosofera. Idag är anarkismen långt ifrån att dominera någon arbetarrörelse. Även i länder där anarkismen är stark, som i Grekland och Katalonien, är det inte i den fackliga kampen de har sin bas, utan i ockuperade hus, aktivitetshus, kooperativa krogar, musikscener, kulturella miljöer och antifascistiska rörelser.


Den moderna anarkismen har växt fram ur punken. När jag själv kom till punken på 90-talet i Stockholm upp-täckte jag att där fanns människor från hela stan. När man följde med någon hem första gången visste man aldrig var man skulle hamna. Det kunde vara en villa i Rotebro, det kunde vara en etta i Rinkeby där man alltid hade fes-ter eftersom föräldrarna alltid satt på lokala krogen, det kunde vara en lägen-het i Gamla Stan där man också kunde ha fester eftersom föräldrarna var på affärsresor, eller en Jehova-familj i Rågsved. Från hela stan kom människor till punken, och blev man punkare var man av naturen anarkist. Vad som förenade alla punkare var att alla hatade sin skola och sina föräldrar. Alla drogs dit av en okuvlig drift att göra uppror. Ett vanligt samtalsämne var hur puckade alla andra i ens skola var, samt lärarna, föräldrarna, snuten och alla som försökte bestämma över en. Det gemensamma var just denna känsla av att inte stå ut. Och, upptäckte jag långt senare, en överrepresentation av diverse diagnoser. Säkert hälften av alla jag lärde känna genom punken fick senare en diagnos. Jag vet inte vad det har med saken att göra: kanske var det en känsla att inte passa in, eller en förkärlek för ett utagerande beteende.


Som punkare fick man frikort för att göra vad som helst. Jag minns en gång då vi satt ett gäng på pendeltåget, kanske på väg mot Vita Huset där det brukade vara spelningar, eller om det var för att någon hade nycklar till en källare i okänt hus dit vi brukade gå och festa och spela ölspelet. I alla fall spottar en kille en annan i ansiktet, helt oprovocerat. ”Va gör du?” frågar han. Spottaren svarar i överlägsen ton: Du! Sid Vicious gjorde faktiskt så!” Den bespottade hade blivit överbevisad – om Sid Vicious gjorde så, gick det inte att säga emot.


Ingen talade på den tiden om bakgrund eller ambitioner: ens bakgrund, oavsett slott eller koja, var del av det förhatliga ”normala” och det gällde att ta sig ur det normala och fortsätta vara rebell. Alla killar var mycket entusiastiska inför att få vägra göra lumpen, och blev fruktansvärt besvikna när det visade sig senare att lumpen avskaffades innan de hade fått chansen att vägra.


Den rörelse som var punken utvecklade sig så småningom till att bli den utom-parlamentariska, autonoma vänstern. Den bestod fortfarande av människor från olika samhällsklasser. Där kom klasskillnaderna att bli tydligare: kanske för att folk var äldre, men snarare för att det blir så när man försöker organisera människor. Den utomparlamentariska vänstern var stor under 90-talet, och så aktiv att det genomfördes blockader och demonstrationer flera gånger i veckan. Men sekteristiska strider, okamratlig stämning, polisvåld och en benhård och oifrågasatt hierarki av den typen som bara förekommer inom så kallade ”direktdemokratiska” organisationer, gjorde att rörelsen tappade i kraft under 2000-talet.Men den lever kvar, om än utan att göra lika mycket eller kalla sig anarkistisk. Och det som fortfarande kännetecknar den är att här samlas alla som inte passar in någon annanstans. Kanske är det detta som är prekariatet: papperslösa, bemanningsanställda, kulturarbetare? Här är alla som inte har en fast punkt i tillvaron, som inte kunnat etablera sig. Eller?


Här följer en skiss till en teori jag har tänkt ut baserat på mina iakttagelser från anarkismen. Den är förenklad och uppdelad i tre klasser vilket inte stämmer med verkligheten, och kanske helt åt skogen fel, men det är tänkt som en utgångspunkt för analys. Medan andra rörelser baseras på viljan att försvara sin klass, revolterar anarkister mot sin egen klass. Anarkister avskyr sin klass och sitt ursprung med hela sin själ. Oavsett var de kommer ifrån, gör de uppror mot det. Men eftersom de kommer ifrån olika håll, är det olika saker de gör uppror emot. De som kommer från arbetarklassen gör revolt mot det fyrkantiga liv som väntar dem, att vara den klass som sköter sig och går upp tidigast av alla på morgonen, vilket betyder att gå och lägga sig tidigast av alla. Medan andra sover till 7, 8, måste arbetarklassen gå upp vid 4, 5, 6. Att göra samma jobb dag ut och dag in, det är precis vad Ebba Grön hatade så mer än något annat: att bli en svens-son, det vill säga en vanlig arbetare som sparar till bil och semester, aldrig! Det är också samma förakt som Ulf Lundell uttrycker i Jack mot sina föräldrar, som bor på Värmdö och kollar på tv och tror att de är medelklass. Många glömmer det idag, men ända fram till tvåtusentalet hade den skötsamma arbetarklassen stor makt över vardagen i mångas liv: i kooperationen, hyresgästföreningen, facket, HSB, ABF, SKB – där satt de skötsammaste av de skötsamma och hade koll på allt och dömde ut de som inte skötte sig. Därför att den som inte sköter sig, den som super och försover sig har bara avgrunden att falla ner till. Anarkisten från arbetarklassen hatar allt detta ordningsamma, hen vill bara förstöra det, hen står inte ut med att livet ser ut att bli en utdragen tristess, med bara löneförhöjning som enda hopp!


Medelklassanarkisten revolterar i viss mån mot samma sak, fast på ett annat sätt. Det som karakteriserar medelklassen mer än något annat är ängslighet. Medelklassen är den ängsliga klassen. Det gäller att hänga med, vara rätt. Det ska vara rätt resmål på semestern, rätt mat, rätt möbler, rätt kläder, rätt filmer, rätt referenser. Medelklassen är inte alls kulturell, som alla tror, det är bara en liten del. De flesta rör sig bara i en värld av speglar och symboler som förändras hela tiden och där man måste springa för att inte hamna på släp. Medelklass-anarkisten står inte ut med det här, detta snobberi som bara är ett kvasi-snobberi och hatar sina föräldrar för att de har för mycket och inte delar med sig, för att de är förborgerligade hycklare och tyck-er sig vara goda när de bara bryr sig om sin egen materiella standard.


Överklassanarkisten revolterar inte mot tristess eller ängslighet, för sådant finns inte där i samma utsträckning. Det som finns hos överklassen är kyla och konstiga avstånd familjemedlemmar emellan, orimligt höga krav på barnen, uppfostran via andra människor – internat och barnflickor medan föräldrarna gör annat. Överklassanarkisten är en ensam människa, en plågad människa tyngd av krav som söker gemenskap och hämnd på sina föräldrar. Det har hänt att anarkister ur överklassen har, utan att berätta att det rör sig om deras föräldrar, planerat komplotter och attentat mot dem.


Alla vill de genom anarkismen bli någon annan: det är därför anarkismen är den enda verkliga frihetsrörelsen, därför att den i sig är ett frigörande moment. Jag bryter mig loss, jag gör uppror mot alla regler, jag pissar på allt, jag drar ett streck över mitt förflutna och erkänner inga auktoriteter! Men även om alla revolterar mot det som främst karakteriserar deras klass, betyder det inte att de har frigjort sig från det. De kommer också ta med sig sitt arv till den anarkistiska rörelsen och prägla den. Det beteende som över-klassen har på golfbanan: att separera och skilja ut fel från rätt, vem som får komma in och vem som är ovärdig, tar deras barn med sig till anarkiströrelsen. Överklassanarkisten kommer att skilja ut människor med hjälp av begrepp: vem som har rätt och fel, och starta eviga uteslutningsprocesser – utan att själv veta att detta är ett golfbanebeteende. Golf-banor får man som bekant inte beträda i t-shirt, man måste ha pikétröja. Medelklassen kommer att hänga på, drivna av sin inneboende ängslighet inför trender som de översätter till politik – och faktiskt tror är politik. De bakar begrepp som deras föräldrar bakar surdegsbröd. Eftersom anarkismen dessutom förknippas med arbetarklassen gör detta att medelklassen snabbt uppfattar att det är ”fel” att vara medelklass, vilket leder till en mängd manövrar för att dölja detta. Det är därför man vet att någon är vänster/anarkist när det första personen kastar ur sig är en detaljerad beskrivning av hur dåligt personen har haft det.


Det är ofta från medel- och överklassen man finner ledarna (de som naturligtvis aldrig kallas ledare) och de som kommer att tala om för andra vad som ska göras. Det är vanligt att de använder arbetarklassen som material till aktioner de själva har hittat på. Arbetarklassen håller tyst medan medel- och överklassen talar om vad som ska göras och hur: ”Då kommer vi ta oss in på området och hoppa över taggtråden här.” Sen förväntas resten vara kanonmat. Arbetarklassmänniskorna förnimmer att det här handlar om att lyda som vanligt, känner sig fel som vanligt, klagar i pausen och drar därifrån för att aldrig återvända. Allt detta sker utan att någon förstår det eftersom anarkismen rymmer så många rörelser att denna återetablerade klasshierarki kan ske under andra täckmantlar – feminism, klimatfrågan, antifascism, intersektionalitet, solidaritet med någon rörelse på andra sidan jorden....


Anarkismen kommer alltid att behövas. Även om den idag inte har vare sig styr-kan för att kunna vara ett hot mot den globala kapitalismen eller ideologin för att kunna hantera ett modernt samhälle, är ett samhälle utan anarkister inte ett hälsosamt samhälle. Det måste alltid finnas någon som säger: Fuck you. Alla samhällen, även de där vänsterregeringar styr, behöver en anarkistisk rörelse som eldar på under makthavarnas stolar. Anarkistiska rörelser (även om de inte kallar sig så) är också de som ofta är först med tankar som sedan kommer att accepteras av resten av samhället. De utgör, utan att själva vilja det, ett kulturellt avantgarde. Men det finns en inneboende paradox i anarkismen och det är att den tenderar att skapa hierarkier som är värre än inom kapitalismen och censur som är värre än i kommunismen därför att det inom anarkismen utvecklas dold hierarki och självcensur.


Nyligen hölls ett anarkofeministiskt forum i London. Arrangörerna deklarerade att det skulle vara ett ”tryggt rum” vilket betydde att alla deltagare var tvungna att skri-va under ett flersidigt kontrakt där de lovade att inte uttrycka någon som helst rasism, sexism, homofobi, transfobi, funkofobi och så vidare. Skrev man inte under kom man inte in. Man fick heller inte ha på sig ”kulturellt approprierande symboler” och exemplet som gavs var att det var opassande för en vit person att dyka upp där med dreads, eftersom det skulle vara kränkande för andra. Inte nog med detta: väl inne på forumet ropades det ut i högtalarna varje halv-timme: ”REMEMBER, THIS IS A SAFE SPACE! ANYONE WHO EXPRESSES RACISM, SEXISM, HOMOPHOBIA, TRANSPHOBIA WILL BE THROWN OUT!”

Naturligtvis ledde det hela till att allt fokus i diskussionerna efteråt kom att hamna på detta. Vilka kastades ut? Var-för? Borde några fler kanske ha kastats ut och hur gör vi i fortsättningen för att öka kontrollen så att vita med dreads inte släpps in – vilket ska ha skett ändå, hemska tanke! Någon försökte säga att handlar det ändå inte om att kämpa mot Monsanto och patriarkatet, men anklagades för att släppa fokus, för poängen var vilka som skulle få komma in och inte.


Man kan verkligen fråga sig vad det är för klass som beter sig så här. Vilken klass har för vana att kasta ut andra? Och vidare: för den klass som sysslar med åsikter, blir åsikter själva material-et. De som ägnar sig åt eller aspirerar till att sälja sina åsikter, kommer se på åsikter precis som snickaren ser på träet. Åsikter blir det allra viktigaste – att ha rätt åsikt är själva grundfundamentet för ens existens. För den som sysslar med trä eller sjukvård eller datorer är det handlingen som räknas: att förändra själva arbetsvillkoren. Åsikter kan man alltid diskutera, men de befinner sig utanför det omedelbara. De har inom arbetarklassen aldrig samma skitnödiga, livsnödvändiga vikt som de har för den klass som faktiskt arbetar med åsikter. Att ha rätt eller fel åsikt kan där bli en fråga om liv och död – att ha fel åsikt är som att ens fabrik läggs ned – man blir utan jobb!


När denna klass kommer att dominera inom anarkismen, och anammar överklassens skiljelinjer mellan t-shirts och pikétröjor, skapas en sorteringsmekanism. Precis det alla som blev anarkister ville rymma ifrån. Och så dör anarkismen därför att människor inte står ut, de kom dit för att revoltera men blev förtryckta igen. Hit kom alla människor för att de var för vilda, för förbannade, för upproriska – och så blir de disciplinerade av typer som rymt från internatskolan för att de blev mobbade för sina små kukar och som nu bara längtar efter att få bestämma över andra...


För kanske finns också en annan anledning till att vissa går med i anarkismen – för att få makt. De som inte har meriter nog att ta sig upp i arbetslivet och inte är sympatiska nog att bli valda i föreningssverige eller något demokratiskt parti, kan alltid manipulera sig fram inom den anarkistiska rörelsen. Men eftersom de flesta anarkister har diagnoser och/eller är rebelliska till sin natur kommer de att fly när det blir för mycket censur och hierarki, och så föds en ny anarkism på annat håll.... Och punken lever.... 

onsdag 7 december 2022

Om Dogge, rycket och trycket

 

Dogge har gått på högerextrem bokmässa, låtit sig fotas tillsammans med en nazist och massa människor är såklart upprörda – men ingen tycks fundera över vad det hela betyder.


Alla vet att Dogge är med på allt möjligt, från kinesiska PR-jippon till Gula västarna Sverige, att han kombinerar gudstro med att rösta på kommunisterna och tycker det mesta som händer är ganska bra. Han har själv sagt många gånger: ”Jag får flera hundra förfrågningar på Facebook varje dag, och jag brukar göra alla möjliga saker. Har inte tid att kolla upp vad folk gjort tidigare.” Han säljer sig till högstbjudande och lägstbjudande, han är inte lojal mot någon och hans närvaro betyder därmed ingenting alls för en arrangör.


Nassarna vet naturligtvis detta, så varför hyr de in honom? Ingen kommer ju tro att nu har nazisterna rätt, bara för att Dogge är där.


Jo, de vill praktisera Rycket.


Rycket är de högerextremas mest framgångsrika strategi, och går ut på att försöka etablera kontakt med alla som har någon liten åsikt som kan överensstämma med deras. Det kan handla om vaccin, sjöfyllerilagen, yttrandefrihet, konst – spelar ingen roll egentligen, bara kontakt har etablerats. Att Dogge personifierat antirasism sedan 1993 spelar ingen roll för dem. De tänker nämligen inte ”Det där är ingen äkta rasist” utan devisen är ”Tycker du lite som vi – kom hit!” Poängen med kontakten är att göra personen radioaktiv för sina gamla fans.


Rycket är dock helt verkningslöst utan vänsterns motdrag: Trycket.


När de högerextrema etablerat en kontakt med någon, reagerar nämligen många inom vänstern automatiskt med att trycka ut personen. Hädanefter kommer han inte att bli inbjuden till deras event, för ”hur kan ni bjuda in någon som tagit en selfie med en nasse” osv. Snart kommer varje person som har med honom att göra också att bli radioaktiv, och de som har med dem att göra. För vänsterns devis är tyvärr ”Tycker du inte exakt som vi – ut härifrån!” Personen blir snart isolerad och kommer att reagera med bitterhet. ”Vad fan, här tänker man bara högt om vaccin är bra eller inte och så ska de utesluta en!” Att bli lämnad ensam är inte något som människan är gjord för, därför att hon naturligt söker sig till gemenskapen. Och vilka är då där med öppna armar? Jo, de högerextrema.


På så sätt accelereras en process som sker såväl i det stora som i det lilla, i offentligheten såväl som bland vänner. Processen är orkestrerad och planerad av högern, för att få över maximalt antal folk till sin sida, särskilt strategiska pjäser. Och likt förbannat går vänstern i fällan varje gång, fullföljer processen, när nassarna rycker så trycker de, hjälper till så gott de kan att få över honom på andra sidan. ”Nazze nazzelito” skriver de nu på Dogges sociala medier.


De inom vänstern som agerar så här tror nog att de står vid Madrids portar och heroiskt ropar ”No pasarán”, medan de i själva verket skickar soldater till fascisterna på löpande band. Fascisterna behöver bara göra anspråk på någon, så kastar vänstern ut den och brännmärker den så att den aldrig ska kunna komma tillbaka. Trettio år i antirasismens tjänst blir då ingenting mot en selfie. Jag vet, för att de har försökt samma sak med mig.


Den vänster som agerar såhär är volontärer i extremhögerns tjänst. De ger extremhögern allt de pekar på, alla åsikter de stjäl, alla människor de rör vid. Säger rassarna nej till EU? Varsågod, ta den åsikten, vi släpper den! Säger rassarna stoppa kriminaliteten? Varsågod, ta den åsikten! Ta Dogge på köpet! Vi får väl ta de åsikter som blir över: ja till EU, ja till kriminalitet och hedersförtryck, eller i alla fall inte nej, och de människor som blir över när rassarna tagit vad de vill ha, nån blek jävel med Kånken som tycker allt rätt för att dölja att han är pedofil.


Hallå! Vad fan håller ni på med? När ska vänstern bestämma sig för att ta över? Bli inkastare istället för utkastare? Få hela befolkningen på sin sida? Om någon tar selfie med nazist – säg ”den här personen är vår” och skicka honom femhundra inbjudningar, gör allt för att få honom att stanna!


För vår tids kamp mot extremhögern har en huvudfråga, och det är rasismen. Den kan man inte kompromissa med. Det är också den som är slutmålet för rasisterna – alla de andra frågorna: yttrandefrihet, vaccin, kriminalitet, kvinnoförtryck – är bara krokar för att få över folk. Och där måste vänstern ta upp kampen.

ETC november 2021

Till minne av Guido Zeccola

 

Guido Zeccola är död och hela Sverige känns tråkigare. Alla är så strömlinjeformade, särskilt i Stockholm, och det var inte Guido även om han kunde vara extremt påfrestande ibland.


Jag träffade Guido när han var kulturredaktör på Stockholms Fria Tidning. Jag var 24 år och bodde i Paris då och tänkte att nu ska jag börja skriva. Jag kom upp på redaktionen i Skarpnäck för att fråga om de behövde några artiklar därifrån. ”Det finns ett ockuperat hus mitt i stan” sa jag, ”det är ascoolt, folk bor där och de har konstprojekt och sånt”. Guido tittade klentroget på mig. ”Ockuperat hus? Kom igen! Du ska skriva om franska tänkare, Kristeva, Irigaray och Cixous!”


Det gjorde jag, och Guido lärde mig att tänka stort. Världen! Historien! Religionen! Skit i här och nu, det är snart borta ändå. Idén jag hade med mig från aktivismen, att man skulle hålla på med DIY, konflikter inom olika politiska grupper och sånt, den blåste han bort.


Vi kom att bli vänner, fast jag visste aldrig särskilt mycket om hans bakgrund i Italien och vad som hänt i hans liv. Vi pratade inte om sånt utan mer om det allmänna. Guido var nog mer socialist än han ville erkänna, men hade bestämt sig för att anamma en ”enfant terrible”-personlighet. Han var antimoralist men när det blev inne blev han moralist istället, anarkist, religiöst intresserad, konservativ, men på det där radikala sättet som levnadsglada människor ofta blir när de blir äldre. Han hade en knapp på rockuppslaget där det stod ”Kött är mord” - fast han hade kryssat över m:et så det blev Kött är ord. Just detta var Guido i ett nötskal: provokationen, anspelningen på bibeln, det litterära...


2006 startade Guido Tidningen Kulturen, och nu skulle det svenska litterära landskapet förändras. Total yttrandefrihet, alla skulle få säga vad de ville men det måste vara högt – inte lågt. Vilket såklart ledde till att han översvämmades av alla möjliga människor som skrev hellre än bra, vilka Guido inte kunde säga nej till, samt att skribenterna blev arga på varandra. Jag tyckte tidningen drogs ner av att han nödvändigtvis skulle ha in Nikanor Teratologen som redaktör, helt obegripligt att denna vidrige människohatare kunde vara kultförklarad. Men eftersom Guido själv inte hade hjärta att säga nej till honom samt verkade gilla honom av någon anledning, skrev jag till Teratologen: ”Jag håller mycket av Guido och vill inte att hans tidning ska bli ett murket tillhåll för sura gubbar, säkert tror du dig vara det fria ordets riddare, det är du inte, man blir bara beklämd! Lite respekt kan man ha för andra människor, har du ens själv varit med om en livskris som ens närmar sig Förintelsen?” Han svarade att jag hade ”Shoahnoja.”Jag blev inte förvånad när det tio år senare kom fram att han skrivit tusentals nazistiska inlägg under pseudonym på forum.


Kanske var Sverige för litet och för hårt uppdelat i kotterier för att ett projekt som Tidningen Kulturen skulle kunna funka, men det Guido lyckades med, det var att odla nya skribenter och bevaka nyutkommen litteratur. Många är de som skrivit sin första text eller fått sin första bok recenserad i någon av Guidos tidningar. Jag tror också, om Sverige hade varit lite öppnare, så kunde Guidos egna böcker och texter nått en större publik, men han hade inte den lättheten med det skrivna svenska språket och för sådant finns fortfarande mycket lite tålamod. Jag vet att han led av det.


När Guido började arbeta på den italienska immigranttidningen Il Lavoratore (Arbetaren) fick jag se en annan sida av honom. Han hjälpte verkligen sina landsmän! Många var de som fick en bostad och jobb genom Guido, och det var inte ens något han skröt om! När de blev utnyttjade av cyniska arbetsgivare som betalade svart och drog av 30% under förevändningen att det var skatt, ringde Guido inte facket. Han ringde arbetarens mamma, som kom från Sicilien och skällde ut arbetsgivaren. Sen blev det ändring.


De sista åren pratade vi inte så mycket, jag stod inte ut med den här enfant terrible-sidan av honom, plötsligt stötte man på Guido när man gjort en intervju med någon och var på väg till tunnelbanan och då skrek Guido ”NEJ MEN EKIS HAR DU ÄNTLIGEN TRÄFFAT EN SVENSK KILLE” och sen började han gratulera killen och berätta om mina egenheter och man bara: Guido alltså det här är nån jag inte känner, kan du lägga av!


För en månad sedan tänkte jag: Ska jag ringa Guido? Och sen tänkte jag: Nej. Och nu får jag aldrig chansen mer. Vad jag ångrar mig! Guido, han gjorde aldrig något av elakhet. Guido, han älskade människorna.


ETC oktober 2021

Låt kvinnor tävla på våra egna villkor

 

När OS-kvalet var över för Kuinini ”Nini” Manumoa, den 21-åriga tyngdlyfterskan från Tonga, hade hon hamnat utanför.


En som däremot hade klarat kvalgränsen var Laurel Hubbard, 43 år, från Nya Zeeland. Född som man, tidigare kallad Gavin Hubbard, och tidigare rekordhållare i herrklassen.


Hur är det här möjligt? Ja, enligt de nya reglerna får en man får tävla i damklassen så länge han själv ansett att han är kvinna i fyra års tid och har sänkt sina testosteronnivåer till 10 nanomol per liter. Så Hubbard kom in, vilket gjorde att Manumoa inte kom in.


Det här har omskrivits i medierna som en framgång. På DN Kultur skriver Sara Martinsson exempelvis att Hubbarts deltagande i damklassen är ett exempel på ”den demokratiska världens rena och inkluderande ideal.”


Problemet är att de flesta kvinnor, inklusive kvinnliga idrottare, ligger på 0.12-1.78 nmol/L. En nivå på tio är alltså skyhögt över vad de flesta kvinnor någonsin kommer upp i. (Män har i genomsnitt en testosteronnivå på 30 nmol/L.) Inte bara det. Det som skiljer män och kvinnor åt är ju inte enbart testosteron, utan en mängd faktorer som tillkommer i puberteten: kroppsbyggnad, skelett, muskulatur och lungkapacitet. Som jag skriver i min bok //Om könets existens – tankar om den nya synen på kön//, har kvinnor i genomsnitt 50 till 60 procent av mäns muskelmassa på överarmarna, 65 till 70 procent av mäns lårmuskelmassa och 60 till 80 procent av mäns benstyrka. Unga män har i genomsnitt 12 kilo mer skelettmassa än unga kvinnor. Utan en damklass skulle få kvinnor ha chansen att bli elitidrottare över huvud taget.


Men enligt IOK:s medicinske chef Richard Budgett ”håller alla med om att transkvinnor är kvinnor.” Han viftar bort frågan om fysiska fördelar, och menar att det handlar om inkludering och om att Hubbard har rätt att delta i den sport hon älskar.


Men det har aldrig funnits någon regel som sagt att den som är transperson inte får ställa upp i OS. Det har aldrig funnits något som hindrat Hubbard att vara med i herrklassen, oavsett hur hen känt sig, sett ut eller identifierat sig. Det har inte varit självupplevt genus som legat till grund för indelningen, utan kön.


Att inkludera någon i OS-sammanhang innebär också alltid att exkludera någon annan. Alla kan inte tävla i OS. Bara en kan vinna. Och vad de nya reglerna innebar det här året var att arvtagaren Hubbard, född med silversked i munnen då hans far är ingen mindre än Richard Hubbard, en av Nya Zeelands mest kända kapitalister, grundare av Hubbard Foods och tillika f.d. borgmästare i Auckland, Nya Zeelands största stad, hade slagit ut en ung kvinna från Tonga, en polynesisk ö i Stilla Havet som bara vunnit två medaljer i hela OS historia.


Olympiska kommittén insåg att det här kunde bli kontroversiellt. Demonstrationer började hållas och kritiken växte i styrka bland feminister. De beslöt därför att ge Kuinini Manumoa en extraplats, så kallad tripartite place. Men andra kvinnliga tyngdlyftare har talat ut och kritiserat beslutet att låta Hubbard tävla. Anna Vanbellinghen från Belgien som tävlar i samma viktklass menar att det är ”djupt orättvist mot sporten och mot de kvinnliga idrottarna.”


Hubbard är den första, men kommer inte att bli den sista. Det är därför kvinnoorganisationer som Fair Play for Women kräver att idrott ska delas upp efter biologiskt kön. Men IOK verkar mer intresserade av att tvinga kvinnliga idrottare tävla i trosor och bh, än att se till att de får tävla på lika villkor.


ETC juli 2021


Idag är det presidentval i Chile

 

Idag är det presidentval i Chile och sällan har så mycket stått på spel. Å ena sidan en socialist som vill regera tillsammans med kommunisterna, å andra sidan en extrem högerman som säger ”om Pinochet levde, hade han röstat på mig.”


Oavsett vem som vinner, är en sak klar: det är ett nytt Chile som fötts, den politiska mitten har kollapsat, den pakt som rått i landet sedan Pinochets död är krossad. Det är frukten av protesterna 2019 där 1,2 miljoner människor var ute på gatorna och protesterade under mottot ”Det handlar inte om 30 pesos utan om 30 år.”


Trettio år då landet inte gjort upp med arvet från Pinochet, trettio år av rädsla för att rösta på vänstern, trettio år av låtsad social fred, trettio år då den lilla klick som lade beslag på landets rikedomar under diktaturen – däribland president Piñera – fortfarande äger merparten av resurserna. Chile har den största ojämlikheten inom hela OECD, och 1% av landets befolkning äger en tredjedel av tillgångarna. Men när folk började öppna ögonen, svarade militären med att ta synen från dem. För det övervåld som militärens carabineros bemötte protesterna med, var systematiskt riktat mot en kroppsdel: ögonen. 500 personer förlorade synen helt eller delvis.


Under protesternas höst 2019 var det en bok som oväntat hamnade på andra plats på bestsellerlistan över mest sålda böcker i Chile. Det var författningen.


Pinochets författning från 1980 har kallats världens första nyliberala författning. Där skrevs det in att offentliganställda inte fick strejka, att sjukvården ska finansieras via fonder, att militärens roll är även att garantera den ”inre säkerheten” och att staten inte får driva offentliga verksamheter såsom vård och skola. Där och då introducerades upphandlingsprincipen. Samma år antog SAF, Svenska Arbetsgivarföreningen, ett program som förespråkade att skolan skulle drivas privat men finansieras offentligt via skolpeng.


Nu krävde demonstranterna att diktaturens författning skulle göras om en gång för alla. Piñera utlyste folkomröstning till en konstituerande församling som skulle skriva den nya grundlagen. Det blev storstryk för hans eget parti Renovación Nacional, som bara fick 38 av 155 platser. Ledare för församlingen blev Elisa Loncón, representant för Chiles äldsta folk men nyaste politiska kraft: ursprungsbefolkningen. Som tagit plats i protesterna som aldrig förr.


Under hösten har vänsterns Gabriel Boric, född 1986, lett opinionsundersökningarna med bred marginal. Han har annonserat sin avsikt att regera tillsammans med kommunistiska partiet, vilket för en europé förmodligen betyder något annat än vad det gör i Chile. En europé tänker ”Kommunism, Sovjet.” I Chile betyder det ”Fara, militärkupp.” För sist folket vågade rösta på en radikal socialist, blev straffet 17 års militärdiktatur. Att den rädslan ser ut att ha släppt är historiskt.


Men så de senaste veckorna har extremhögerns kandidat José Antonio Kast lyckats få allt stigande siffror. Kast är född 1966, tyskättling – hans far var en nazistisk militär som rymde efter att ha tillfångatagits av de allierade – och hans bror har varit chef för centralbanken. Han är emot abort, har nio barn och hans fru har startat kampanjen ”Kvinnor för Kast.” Kasts politiska idol är Bolsonaro och likt honom är Kast den första presidentkandidaten sedan diktaturens fall som så öppet försvarar diktaturen.


Mittenhögern och kristdemokraterna presenterade några andra kandidater, men då de insett att deras tid är över har stora delar av den chilenska högern ställt sig bakom Kast. Förmodligen kommer det att gå till en andra omgång i december. I den sista opinionsundersökningen leder Boric med 1% över Kast.


ETC november 2021


Problemet med tillit

 

Tillit är bra, sägs det ofta.

Man bör lita på sina medmänniskor, de nordiska samhällena med sin höga nivå av tillit är fungerande samhällen; utan tro på att de flesta människor talar sanning skapas kaos, hävdar forskare som intervjuas på Insidan i DN den 4 november.


Vad som sällan sägs är att tilliten också har ett pris.


I dagarna kom boken ”G som i gärningsman” ut, skriven av Sulo Karlsson och Deanne Rauscher. Där dokumenteras att regissören Staffan Hildebrand i årtionden har förgripit sig på pojkar i nedre tonåren. Det har rört sig om ett systematiskt och målmedvetet groomande, ofta av utsatta pojkar och med löften om karriär och en trygg tillvaro. Han har fört hem unga pojkar från Thailand, ”adopterat” dem och betalat deras föräldrar, för att sedan skicka tillbaka dem. Hans hem har tidvis varit fullt av unga pojkar.


Boken är full av vittnesmål från kollegor, bekanta, branschfolk som berättar att de sett allt det här hända. I fyrtio års tid.


Knappt någon slår larm. De litar ju på människor.


När Hildebrand tar hem en trettonårig thailändsk pojke säger en vän att han ”förstod inte varför, men antog att Staffan drevs av sina socialdemokratiska ideal och därför måste göra allt som stod i

hans makt för att åtminstone försöka rädda ett av alla barn som levde i fattigdom.” När Hildebrand har en annan ung pojke inneboende hos sig säger en vän ”även om vi tyckte det var märkligt sa vi aldrig något till [honom] om det.” En annan berättar ”Staffan gjorde aldrig någon hemlighet av att han var intresserad av unga pojkar, men jag tyckte mig aldrig ha haft något skäl att misstänka att Staffan förgrep sig på [den thailändske pojken].”


Det är samma historia varje gång en sådan här historia uppdagas. I somras dömdes Jörgen Strandberg, tidigare ordförande för Rinkeby Folkets Hus, till tio års fängelse för en rad grova sexualbrott på barn. Även där har det rört sig om ett liknande förfarande där en äldre svensk man sökt upp barn i utsatt situation och poserat som ungdomarnas vän. När jag frågade människor som varit aktiva inom Folkets Hus om de inte märkt något, säger de att Strandberg alltid gick runt tillsammans med unga pojkar. Men de ville inte tro något ont – säkert var hans avsikt bara att hjälpa. ”Man kan ju inte gå runt och misstänka att människor är pedofiler” sa en f.d. aktiv till mig.


Uppenbarligen har vi fastnat i en tro på tillit som inte bara är blind utan också mycket farlig. För varför skulle det vara bra att alltid anta i alla lägen att människor talar sanning? Varför sägs det att misstänksamhet alltid är fel? Är det något man vet om pedofiler, så är det ju att de söker sig till barn. Ändå betraktas det som fult att anta att en äldre man som omger sig med småpojkar skulle vilja något annat än att hjälpa de stackars barnen.


Vi brukade ha myter för att förklara den typ av ondska som dyker upp där man minst anar det. Den charmige spelmannen som dyker upp på Hårgaberget och spelar en förförisk dans. Ingen kan motstå dansen, tills någon upptäcker att spelmannen har bockfot. Men då är det försent. Djävulen spelar tills människorna dansar sönder sina skor och fötter, och de kan inte sluta tills det bara är benknotorna kvar.


Men nu har vi rationaliserat bort djävulen, vi tror inte längre på ondska. Vi tror gott om alla, som man bör i ett upplyst samhälle. Att detta har ett pris, ett mycket högt pris, vill vi inte tänka på.


ETC december 2021

Den som röstar på SD röstar på moderaternas extrema skolpolitik

 

Året är 1992 och regeringen Bildt förbereder sig på en omfattande samhällsomvälvning. Skolan ska öppnas för vinstintressen. Det har aldrig hänt här tidigare. Sedan folkskolan infördes i mitten på artonhundratalet har den alltid skötts av det offentliga. Milton Friedmans förslag om skolpeng ses som extrema fantasier i de flesta länder – det enda land som dittills prövat det är Pinochets Chile. Enligt Friedman ska skolan finansieras offentligt genom en ”peng” för varje elev som ska delas ut till privata företag – men det är bara initialt. I ett senare skede ska skattepengarna upphöra att komma och skolorna ska bli helt privata.


Den svenska skolan håller vid den här tiden hög internationell klass. Den utmärker sig både för goda resultat och en hög nivå av likvärdighet, det vill säga att elever över hela landet och i olika stadsdelar får relativt liknande resultat.


Under 1992 skickar OECD en utförlig rapport till regeringen Bildt. Rapporten ifrågasätter nyttan av friskolereformen och hänvisar till studier som visar att den kan leda till ökad segregation. Den blir aldrig diarieförd och försvinner spårlöst. Inte förrän 2019 hittas den i OECD:s arkiv av en utredare på LO.


Tio år senare börjar svenska elevers resultat att sjunka. I varje Pisa-mätning sjunker de, för att 2012 ligga under genomsnittet inom OECD i samtliga ämnen. Resultaten har sedan dess aldrig nått upp till tidigare nivåer – och i senaste mätningen visade det sig att Sverige hade tagit bort elever som inte nådde kraven och därmed förbättrat sitt resultat. Förklaringen att det är ”nyanländas” resultat som tagits bort håller inte, då betydligt fler tagits bort än det finns nyanlända.


Efter trettio år är det uppenbart för de flesta, skriver journalisten Mats Wingborg i sin nyutkomna bok ”Blåbrunt Sverige” att experimentet har misslyckats. Konsekvenserna är inte bara att svenska ungdomar kan mindre, vet mindre, läser sämre och räknar sämre. När skolan inte fungerar får det effekter på brottslighet, integration och ekonomi och i förlängningen hela samhället. En hel människas framtid kan avgöras av om hon får en bra utbildning eller ej.


Stödet för vinst på skolan sjunker. Edast 18% av befolkningen tycker idag att systemet är bra. Det finns inget enda parti vars väljare vill ha kvar systemet. Inte ens bland moderaternas väljare är de en majoritet – bara 35% av M-väljare tycker att friskolornas ägare ska ha möjlighet att plocka ut vinst. Bland SD:s väljare är motståndet ännu starkare. Deras syn på skolan ligger närmare vänsterblockets.


Trots det finns tre partier som hårdnackat försvarar systemet: Moderaterna, KD och SD. Man kan fråga sig varför? Varför går de emot sina egna väljare? Hur kan ett system fortsätta att existera som befolkningen de facto inte vill ha?


Svaret är, menar Wingborg, dels att friskolekoncernerna har fått utforma dessa partiers skolpolitik genom hård lobbyism, dels att SD har överlåtit frågan åt moderaterna. Partiets företrädare talar sällan om ämnet och verkar inte så intresserade. Häri ligger också själva nyckeln till det som Wingborg menar är det blåbruna samarbetet.


SD kommer att helt överlåta de ekonomiska frågorna åt moderaterna. Det kommer att bli moderaterna, och möjligtvis KD, som bestämmer över a-kassan, skolan, sjukförsäkringen och välfärden. SD kommer att kräva inflytande över ett par frågor, förmodligen invandring och kulturpolitik. I praktiken innebär detta bland annat 24 miljarder kronor i nya jobbskatteavdrag, pengar som ska tas bland annat från arbetsmarknadspolitik och investeringsstöd för hyresrätter. Det innebär också att den svenska skolan kommer att fortsätta förfalla.


Mycket har skrivits om att den som röstar på moderaterna också röstar på SD:s migrationspolitik. Men vet den som röstar på SD att det också är en röst för moderaternas extrema skolpolitik – som vi nu är ensamma i världen om?

ETC december 2021








Fiaskot Guaidó måste vara över nu

 

Vad man än anser om Venezuela, så är en sak klar. Är det någon som inte är president i landet, så är det Juan Guaidó. Han har aldrig ställt upp i något presidentval. Han har aldrig varit partiledare eller någon folklig ledare över huvud taget. Det enda val han någonsin ställt upp i är som parlamentsledamot för landets näst minsta delstat Vargas, och han vann inte ens då. Men han kom in i nationalförsamlingen och blev utsedd till talman eftersom han var så okänd att resten av högern kunde enas om att han var tillräckligt neutral.


Det var då USA fick den briljanta idén att utnämna honom till ”interimspresident” i januari 2019. Enligt den venezolanska författningen ska nationalförsamlingens talman tillfälligt ta över presidentposten om presidenten dör eller är frånvarande, och då bara för att förbereda nya val inom trettio dagar. Men trots att Maduro varken var död eller frånvarande hävdade USA att författningen kunde användas för att rättfärdiga Guaidó som president.


Sagt och gjort, Guaidó utropade sig själv till president under stort drama – jag var själv närvarande i nationalförsamlingen i Caracas då det skedde. USA hade gett honom en enda uppgift: att starta ett stort bråk. Kravaller, uppror, protest, vad som helst – bara det provocerade polis eller militär att gripa in, helst med övervåld, varpå Guaidó sedan skulle be USA om hjälp. I egenskap av ”interimspresident” skulle denna begäran ses som legitim och USA skulle därefter invadera, störta Maduro och etablera en USA-vänlig regim. De rätta förutsättningarna för ett stort bråk skulle skapas genom hårda ekonomiska sanktioner, som skulle få befolkningen att lida och därför mer benägna att vända sig mot regeringen.


Men Guaidó lyckades inte starta något bråk. Han gjorde några försök; utlyste demonstrationer, ordnade konserter, försökte sig på en statskupp och en invasion från den colombianska kusten – men allt rann ut i sanden.


Två och ett halvt år senare har han fortfarande inte heller utlyst några val. Han har inte ens gjort något försök, han säger att han inte har lust att ställa upp i val eller att bli president, och han uppmanar också konstant till bojkott i lokalval av olika slag.


Ändå anser USA:s, Storbritanniens och Sveriges regeringar fortfarande att Guaidó är Venezuelas president – i strid med FN:s praxis. Hur de kan legitimera detta är svårt att förstå. Även enligt deras egen tolkning av författningen kan han ju inte betraktas som interimspresident längre än en månad – knappast två och ett halvt år. Guaidó är inte vald, han har aldrig ställt upp i val, han har inget stöd i landet, till och med högern hatar honom. Han betraktas nu allmänt i Venezuela som ett fiasko.


Ändå anser Storbritanniens regering att det venezolanska guld som finns i Bank of England, värt 2 miljarder dollar, ska tillfalla Guaidó. När Venezuelas regering ville hämta ut guldet, som ju tillhör Venezuela, svarade regeringen att Venezuelas president heter Guaidó, och att enbart han kan få tillgång till det. Fallet är nu uppe i en tredje vända i högsta domstolen. Guaidó har också lyckats lägga vantarna på det oljeraffinaderi i USA som Venezuela äger, och som nu ligger ute till försäljning på auktion. Samma sak med den kemiska anläggningen Monómeros, som ägs av Venezuela men ligger i Colombia. Den skrevs över på Guaidó, och vad han har gjort med vinsterna är fortfarande okänt. Guaidó har alltså tillskansat sig den venezolanska statens egendomar utomlands.


Resten av den venezolanska högern beslutade sig för att ställa upp i lokalvalen i november för första gången sedan 2017, emot Guaidós råd. Oppositionen och regeringen har närmat sig varandra efter månader av dialog, och EU skickade observatörer som konstaterade att läget har förbättrats.


Kvar är Guaidó som en misslyckad marionett. Han spelar inte längre någon roll i landet. Det är dags för Sverige och resten av världen att ta sin hand ifrån honom. Att han ens går fri är en skandal. Om Sveriges riksdags talman hade utropat sig till president och börjat förskingra våra tillgångar utomlands, hade han knappast klarat sig från åtal.

ETC december 2021

2021 var rättshaveristens år

 

Årets första text tillägnar jag rättshaveristen. Om 2021 var ditt år, kommer du att lysa än mer 2022. Du är inte längre ett undantag, inte längre ett kuriöst original – du är en nödvändighet.

Alla har vi tvingats bli rättshaverister eller förlora våra rättigheter.


Glöm den tid då man gick till doktorn och frågade försynt vad det var för fel på en, för att sedan kunna förlita sig på svaret. Idag måste man ställa sin egen diagnos och driva igenom rätten till en remiss, annars är det risk att man får svaret ”Det är inget fel på dig, ta en huvudvärkstablett” av en nätläkare, för att dö några veckor senare i cancer. Glöm den tid då man kunde förlita sig på att staten ordnade med skolplats till barnet i den närmaste skolan – idag måste man själv ta ansvar, och skyll dig själv om du inte ringer och överklagar, för det gjorde grannen och han tog din plats.


Samhället har dragit sig tillbaka. Det är inte längre en stor enhet, en storebror som kommer att se till att alla har det bra, bara en massa små stolar som det är alltför lätt att falla mellan. Kvar är våra rättigheter som ett skal, men för att få tillgång till dem måste du själv vara aktiv.


FK utförsäkrar dig utan att bevilja personligt möte, polisen lägger ner ditt ärende utan att förhöra misstänkt, ditt barn hamnar i problem men socialhandläggaren har tappat bort din orosanmälan, färdtjänsten kommer inte, assistansen beviljas inte då du kryssat i fel ruta på ansökan, värden vräker dig på grund av en borttappad räkning och kronofogden är efter dig på grund av någon kräm du köpte på klarna, ditt barns skola läggs ner och ersätts med en friskola driven av en sekt som pratar engelska, datorn du köpte fungerar inte och företaget säger att det är ditt fel, resan blev inställd och du får ingen ersättning står det i ett mail från adressen noreply, och det enda du kan göra är att processa.


Processar du inte är du körd. Du hamnar sist i kön, längst ner i högen, direkt i trash foldern. Du blir ingen. Trampad på, om och om igen. Samhället kommer inte hjälpa till, det är upp till dig. Allt är upp till dig. Ju mer du faller offer för, desto starkare måste du vara. För även om du har rätt kommer du inte att få rätt om du inte säger något.


Så alla processar. Från våldtäktsmannen som blivit outad till presidenten som inte vill avgå, patienten som blivit felbehandlad och aktivisten som inte fått gehör. Alla tar de till juridikens hjälp när politiken inte räcker till. Klaga och överklaga, stämma och bestrida.


Till slut blir rättshaverist det naturliga sättet att vara på, därför att de som inte klarar att processa går under. Och vi får en befolkning som vässar sina armbågar och sina tungor. En osympatisk befolkning, som hotar med polis och att ringa chefen vid minsta motgång – för att de inte kan annat, för att rättshaveristen är den trasiga välfärdsstatens avkomma.

ETC januari 2022


Ju mer utsatt du är, desto mindre trodd blir du

 

De som haft turen att inte ha drabbats av någon olycka i livet tenderar att ha stor tilltro till samhället. En tilltro som, har jag märkt, ofta slår över och blir till en panglossiansk princip – det vill säga överdrivet optimistisk, efter karaktären Pangloss i Voltaires roman Candide. Alla vill väl, allt ordnar sig till det bästa, alla fel kommer att rättas till. Om polisen utövar våld, sjukvården gör en felbedömning eller försäkringskassan utförsäkrar en – måste det ju gå att rätta till, tänker de. Det måste ju finnas någon att prata med? Korruption, rättsövergrepp, maktmissbruk rynkar de på näsan åt och tycker luktar konspirationsteorier. De tenderar också att lita på andra människor och tycka bra om folk i bekantskapskretsen, eftersom de aldrig har behövt vända sig till någon i desperation. De har vänner för ömsesidigt utbyte, middagar och resor och krogbesök, vänskapen har aldrig hamnat på prov.


När en människa drabbas av en olycka, börjar en helt annan sida av samhället uppdaga sig. Om detta berättar Lisa Bringegård i den självbiografiska boken ”Räkmackan – hur kunde en socionom bli uteliggare?” Hon arbetar själv som socialsekreterare i Småland när en kombination av faktorer gör att allt börjar gå snett. Hon får ingen introduktion på arbetet och sätts att ha ansvar för placeringar av utsatta barn, när hon invänder mot hur beslut om barnen fattas blir hon utfryst av chefen. I samma veva blir hon av med sitt andrahandskontrakt och diverse diagnoser börjar göra sig påminda. Två år senare är hon uteliggare i Stockholm och själv klient hos socialtjänsten. Hon sover i hissar och äter överbliven mat på brickorna från donken.


Det är skrämmande att se hur lätt det är att falla igenom, hur lite som krävs, och hur annorlunda samhället ser ut när man gjort det. För när Lisa sitter på andra sidan bordet på socialtjänsten, uppdagar sig maktens baksida för henne. Där beslut kan fattas godtyckligt och beroende på personkemi, där man inte kan klaga och där ju mer traumatiserad man blir, desto svårare är det att göra sin röst hörd och bli förstådd. Snart hamnar man i alienationens algoritm: ju värre övergrepp en människa utsätts för, desto mindre trodd kommer hon att bli. För de som bestämmer i samhället tycker bara att allt hon säger låter så konstigt och överdrivet att det inte kan vara sant, det måste vara en överdrift eller, om det stämmer, ett undantag!


När en människa hamnar i den situationen, börjar hennes syn på samhället förändras radikalt. Även tilliten till vänner påverkas – för det är en sak att ha vänner till att gå och fika med och en sak att be dem om hjälp. Den som inte har någonstans att bo kommer uppleva svek på svek på svek, men kommer ändå inte ha råd att kasta bort sin tillit, för varje nytt hopp blir en möjlighet, som sedan också kan leda till ett nytt svek. I slutändan kan det forma en nattsvart och paranoid livssyn.


I mångt och mycket är det en klassfråga, men det behöver inte vara det. Det kan också vara en fråga om slumpen. Sjukdom, närståendes plötsliga död, alkoholism, diagnoser eller utsatthet för våld kan drabba även de övre skikten. En sjukdom som leder till ett beroende, en psykisk sjukdom som gör att man tappar fästet i livet. Vissa människor lever hela sina liv utan att vara med om att någon dör som inte är en morfar eller mormor, andra har redan i tjugoårsåldern sett föräldrar hänga sig, barn misshandlas och alla de svek som automatiskt följer på det. Ibland kan det röra sig om att se olika sidor av samma människa: Den som lever i prostitution och blir köpt av Lars, kommer ha en annan syn på Lars än hans kollegor, som Louise Amcoff visar så tydligt i boken ”Till männen som köpte min kropp”.


Så uppdelat är Sverige idag att en människa kan se solsken där den andra ser åska. Dessa två ytterligheter: den panglossianska livssynen och den nattsvarta paranoian är dock båda sanna, eftersom de speglar olika livssituationer. De kommer till uttryck i alla samtida frågor: kan man lita på forskning? På medier? På myndigheter? En politisk rörelse som vill nå framgång måste utföra den svåra konsten att kunna tala till båda samtidigt.


ETC januari 2022



Sorglig historia om kartläggning av prostitution

 

Det är en sorglig historia, den om kartläggningen om prostitution och människohandel. Den skulle varit så viktig, och Jämställdhetsmyndigheten hade tydligt förklarat att det gällde att inte bara ta reda på hur mycket prostitution som finns, utan även att ge exempel på goda metoder för att bekämpa dem, med ett särskilt fokus på barn och unga.


Forskarna som fick uppdraget, Anna Hall och Annelie de Cabo från Göteborgs Universitet, gick dock rakt i den mest klassiska fällan som finns – den att tro att det går att studera prostitution utan att lämna sin dator – och som resultat har de nu blivit megafoner för sexköparna och prostitutionslobbyn.


Vilket haveri rapporten blivit syntes redan på presentationen av den i höstas, när Annelie de Cabo förklarade att det var dags att lyssna på sexköparen. Det är nämligen han som kan mest om prostitution: ”Vilka personer är det som i störst utsträckning möter personer som säljer sex? Det är personer som köper sex. Så man kanske behöver öppna upp för ett slags samtal.”


Mycket riktigt är det sexköparens perspektiv som dominerar i deras studie. Hans tankar redovisas först. På sida upp och sida ner får sexköpare breda ut sig om sina politiska åsikter, vad de tycker om Soran Ismail och Paolo Roberto, att de som köpare drabbas hårt av samhällets stigmatisering, att sexköp naturligtvis borde vara lagligt, men inte för deras skull, nej nej, utan för att //kvinnorna// ska få pension, naturligtvis!


Detta pågår i sexton plågsamma sidor utan kritiska kommentarer från forskarna. Det är som om de glömt att det är sexualbrottslingar de har att göra med, för jag tvivlar att en rapport om våldtäkt skulle ha med våldtäktsmännens åsikter.


Först efter detta redovisas vad prostituerade tycker. Men några prostituerade har Hall och de Cabo inte träffat. Däremot har de lagt ut en enkät på Göteborgs universitets hemsida, som 169 personer svarat på, kompletterat med ett fåtal intervjuer på zoom. Hur de kan veta att dessa 169 verkligen befinner sig i prostitution? Det har de ingen aning om. För att nå dem har forskarna kontaktat Inte din hora samt lobbyorganisationen Red Umbrella, som arbetar för att legalisera sexköp, och bett dem sprida studien. Red Umbrella är den senaste av en rad lobbyorganisationer: Sans, Rosea, Rose Alliance, Fuckförbundet – som bildats och lagts ner de senaste femton åren, och bara uppgiften att de hävdar sig ha 130 medlemmar borde fått forskarna att dra öronen åt sig. Så enkelt är det inte att bilda en grupp för människor i prostitution.


Resultatet blev därefter: trots att majoriteten av de som säljs i prostitution i Sverige är utländska kvinnor (bara 8% av nätannonserna anger svenska som språk) har 94% av de som svarat på enkäten svenskt medborgarskap. Bara //en enda person// av 169 är inte EU-medborgare. Av svaren att döma är det uppenbart att flera är välutbildade, en minoritet försörjer sig på prostitution och på frågor om våld citeras en person som berättar om att ha blivit förföljd under pride-paraden.


De nigerianska, thailändska och rumänska kvinnor som förs hit är över huvud taget inte tillfrågade.

Rapporten, som alltså ska handla om prostitution och människohandel, har inte talat med ett enda utländskt offer för människohandel. Inte heller tycks man ha försökt. De organisationer som arbetar med gruppen och kunde ha spritt studien, som Talita, Plattformen Civila mot människohandel, Frälsningarmén, Mikamottagningarna och kvinnojourerna Roks och Unizon, har inte fått någon fråga om den. Flera av dem har reagerat på studien. Talita säger: ”Vi hade absolut kunnat sprida till många utländska kvinnor, men vi tror inte forskarna ville inkludera oss av någon anledning.” För trots att forskarna intervjuade företrädare för organisationerna, höll man tyst om enkäten.


När jag frågar en av rapportförfattarna, Anna Hall, svarar hon att ”Då migranter utöver att utgöra en stor andel av de personer som säljer sex i Sverige dessutom utgör en särskilt utsatt grupp var det särskilt angeläget för oss att nå just dem... Här kontaktade vi särskilt Rosenlundsstödet och Noomi, Hela människan och bad dem att sprida information om studien.”


Och det är nu det blir intressant. När jag frågar dessa grupper, kan ingen av dem ens minnas att de fått frågan om någon studie. Noomi – Hela människan i Malmö, en organisation som driver ett skyddat boende för människor i prostitution, berättar att de kan ha fått ett mail, men att de får många frågor och att de inte spritt den. ”Vi förstod nog inte hur viktigt det var, och ordet commercial sex använder man inte gentemot kvinnor som utnyttjas i människohandel, det blir jättetokigt. De kan inte relatera till den termen.”


Jag ringer Rosenlundsstödet, som stöttar gatutrafikerade kvinnor i Göteborg – en kilometer från forskarnas institution, så nära att forskarna hade kunnat promenera dit. Rosenlundsstödet kan inte minnas att de fått någon förfrågan om att sprida studien. Efter en timmes letande hittar de ett meddelande som skickats via formuläret på hemsidan – en månad innan studien skulle avslutas - men som hamnat i skräpkorgen bland penisbilder och annat. ”Konstigt att de inte ringde oss” säger de på Rosenlundsstödet, ”vi skulle gärna hjälpt till, men jag kan säga redan nu att ingen kvinna som kommer till oss skulle klara av att svara på en engelsk enkät på den här nivån, man skulle få sitta med och hjälpa till.”


Ingen påminnelse. Inget telefonsamtal. Trots att forskarna alltså hade en etablerad kontakt med båda grupperna via telefon och mail, har de inte kontaktat grupperna den vägen för att berätta om enkäten. Det går inte att dra någon annan slutsats än att det inte alls har varit särskilt angeläget alls att nå utländska offer för människohandel. Barn och unga fick inte heller besvara enkäten, eftersom den hade en åldersgräns på 18 år.


Istället tycks forskarna tagit djupt intryck av de sexköpare man intervjuat samt prostitutionslobbyn. För när studien är klar går de ut på DN debatt och kräver ”ett offentligt samtal om prostitution och människohandel som inte utesluter vissa erfarenheter och röster” samt hävdar att de nu har bevis för att bekämpandet av prostitution är skadligt. Polisens metoder skapar otrygghet hos särskilt utländska sexsäljare, skriver forskarna.


En grupp de alltså inte talat med, men som de ändå gör sig till talespersoner för. Vidare invänder de emot att hotellägare ingriper när det pågår prostitution på hotellen, vilket väcker frågan: Att obemannade hotell förvandlas till nästen för traffickingligor – är det inget problem? Bör man låta människohandel pågå ostört?


Slutligen menar dessa forskare att de är censurerade – i Jämställdhetsmyndighetens slutrapport togs inte dessa åsikter med, menar de, trots att deras egen studie ligger som bilaga. Men är det någon som censurerar människor i prostitution, så är det forskarna själva.


Publicerad i ETC januari 2022




torsdag 24 november 2022

Recension: Orkansäsong av Fernanda Melchor

Översättning Hanna Nordenhök

Tranan


Det här är en roman man glömmer bort fem minuter efter man läst ut den. Melchor tar visserligen i så hon spricker: smockorna ryker, svordomarna haglar, liken ruttnar, fångarna vrålar i cellerna, pöbeln sprutar ner gatorna med urin och avföring, pedofilerna knullar, fostren fördrivs och forsar ut i blodiga pölar som blandas med knarkarnas kräks, men absolut ingenting händer. Ingen av karaktärerna har någon personlighet som går att skilja från de andra, och följaktligen finns inte heller någon personlig utveckling eller någon relationsdynamik. Det är bara 300 sidor av stagnation på högsta volym.


Möjligtvis har boken lyckats få uppmärksamhet internationellt för att folk tror att det här, det är det riktiga Mexiko. Det är det inte. Det är ”Mexiko”. Melchor, född 1982 i Veracruz, har ansträngt sig hårt för att ta med alla de ingredienser som omvärlden, efter Bolaño och El Chapo, tror är Mexiko. Här finns droger och misär i övermått, våld, böghat, kvinnoförakt och naturligtvis en häxa. Men romanen saknar den kusliga spänning som fanns hos Juan Rulfo och de andra mästarna i det mexikanska sextiotalets litterära Onda-rörelse. Det positiva man kan säga om Fernanda Melchor är att hon åtminstone skriver om Mexiko, vilket har varit sällsynt de senaste åren – författarna i tvåtusentalets Crack-rörelse har vänt sig ifrån hemlandet och skrivit höglitterärt om Europa och medeltiden. Melchor bryter den trenden, men hon gör det på ett så klichéartat och elitistiskt sätt att hon lika gärna kunde låta bli. Det är våldet och fattigdomen som coffeetable-dekoration, men de fattiga blir aldrig människor och just därför förblir man oberörd. Romanen är dock entusiastiskt och följsamt översatt av Nordenhök. De sista femtio sidorna introduceras en internaliserad homofobi som förmodligen ska fördjupa intrigen, men det är ett för enkelt trick, soppan förblir tunn.


Aftonbladet Kultur 2019

Darwin, påfåglar och kön

Ur Aftonbladet 2020

Påfågelhonan är liten, gråbrun och oansenlig. Om hon sitter framför en grå sten syns hon knappt. Truppen, däremot! Han är en parad av glitter, färger, plymer och designmönster. Hans bröst skimrar i koboltblått som övergår i havsgrönt för att kulminera i ett nätt blå krona på hjässan. Hans fjädrar växlar mellan orange, lila och zebrarandigt för att, när de öppnas, ge upphov till en fullständig estetisk explosion: tre meter solfjäder slår upp och ett hundratal blå och gröna ögon med orange sclera tittar på betraktaren, kantat med en bård av tätt sittande ögon för att i mitten visa upp ett fascinerande gyllene mandalamönster.


Så förhåller det sig, noterade Charles Darwin i sitt andra verk Människans härkomst och könsurvalet 1871, hos nästan alla djur. Hanen är vackrare än honan. Lejonhanens man, fasanens fjädrar, älgarnas horn, kampfiskarnas fenor. Men varför?


Darwin hade vid det laget redan nått världsberömmelse för sitt första verk, Om arternas uppkomst. Hans teori om det naturliga urvalet – den bäst anpassade individen överlever och för vidare sina egenskaper – hade blivit allmänt accepterad. Darwin hade dock hittills begränsat sig till att tala om djurriket. Han ansåg inte att omvärlden var redo att tala om människan. Andra forskare började emellertid hinna före, och Darwin gav sig nu in på ämnet människans likhet med djuren. Men han stötte snart på företeelser som inte gick att förklara utifrån det naturliga urvalet. Varför var hanarna så vackra?


Horn, till exempel. De horn som är vapen, skrev Darwin, är i regel raka och spetsiga. Rådjurets intrikata, grenade horn ”tycks inte anpassade för slagsmål, då de har en tendens att trassla in sig... Misstanken har därför slagit mig att de delvis kan vara avsedda som prydnader.” Eller hanödlornas lysande färger. Det finns ingen anledning, skriver Darwin, att anta att lysande färger kan utgöra ett skydd för ödlan – snarare tvärtom. Han riskerar att bli upptäckt av fiender – ändå lyser han. Varför? Darwin kom fram till slutsatsen att det inte finns någon annan anledning än för att honan vill ha det så. Hon väljer de hanar som är vackrast, och därmed kommer deras färger föras vidare, och som resultat blir hanarna allt vackrare för varje generation.


Det är principen om det sexuella urvalet. Vem är dess agent? Honan. Hennes val har skapat naturen som vi ser den. Hennes val har skapat fåglarnas sång, fiskarnas färg och lejonets man. Hennes sexuella preferenser och sinne för skönhet. Det är hon som är den drivande kraften i evolutionen.


Det här kunde Darwins samtida manliga forskare inte smälta. Visst fanns det ett sexuellt urval, menade de – men det gick ut på att hanarna slogs med varann, och den starkaste hanen tog alla honor. Honan gjorde på inget vis något eget val! Darwin kom dock att hålla fast vid sin tes till sin död. Sedan dess har forskare försökt anamma hans tes om det sexuella urvalet, men modifiera den – visst väljer honorna, har man erkänt, men då är det egentligen det naturliga urvalet som avgör. Det vill säga: när en hona väljer en hane med lysande färger, är det egentligen bra gener och bra immunförsvar hon är ute efter. Hon har ingen smak, hon gör bara ett rationellt val.


Men som den uppmärksammade ornitologen Richard O. Prum visar i sin bok Skönhetens evolution, som kom på svenska förra året, finns ingen koppling mellan skönhet och anpassningsförmåga. Skönheten kan i själva verket vara en börda – hade inte påfågelhanen sprungit snabbare om han inte haft stjärtfjädrarna att släpa på? Hade inte lövsalsfågeln kunnat använda sin tid bättre än att samla ihop gigantiska mängder blå objekt för att imponera på honan? Om honan valde den bäst anpassade – borde hon då inte alltid välja den äldsta hanen, som bevisligen lyckats överleva längst? Nej, skönhet, skriver Prum, har inget annat syfte. Honan väljer den vackraste hanen för att – han är vackrast.


När Darwin i sista kapitlet tar sig an människans sexuella urval, noterar han att det hos människan tycks vara tvärtom. Hos oss är det i regel hanen som väljer honan, och det är hennes skönhet som uppskattas. Darwin lägger märke till att män i olika delar av världen tycks ha olika preferenser: i södra Afrika är det en kvinnas rumpa som är hennes finaste kroppsdel, och ”inget kan vara värre” för en man än en kvinna med platt rumpa, medan små fötter uppskattas i Kina och européns ideal är Venus från Milo - en slank kvinna med sexpack.


Darwin analyserar inte varför det är så att människan har blivit naturens undantag. Richard O. Prum har dock en förklaring. Han menar att det som skiljer människohanarna från andra hanar är att de är sexuellt kräsna. Medan en fågelhane aldrig skulle komma på tanken att neka en hona, vill människohanen i regel ha en vacker kvinna. Det händer enbart i människoriket att hanar kan säga nej till att para sig, enbart för att honan inte tillfredsställer deras estetiska preferenser. Och eftersom de estetiska preferenserna skiftar allt snabbare i den globala kapitalismen, kan rumpor och bröst både hinna bli inne och ute under en generation. Evolutionen hinner inte med, vilket har gett upphov till skönhetsindustrin.


Men, skriver Prum, det faktum att även kvinnan väljer utifrån estetiska preferenser kan förklara existensen av mannens skägg, utseendet på hans penis och frånvaron av huggtänder – till skillnad från våra nära släktingar hos aporna. Mannen har, till skillnad från alla andra primater, en dinglande penis som syns även när han inte har stånd. Att hans penis inte har något skydd, utan hänger löst för allmän beskådan, kan inte ha någon evolutionär fördel – enbart en estetisk. Den hänger där för att kvinnor ska bli intresserade och välja honom.


Tanken svindlar. Tänk om det är djuren som har rätt, och vi har fel? Tänk om kvinnor borde låta bli sitt utseende och bli grå hönor, för att ägna oss åt att välja den snyggaste mannen? Tänk om männen egentligen borde dekorera sig, visa sina penisar i tajta fodral och odla sin långa man? I förhistoriska gravar har man funnit gyllene penisfodral, och de mänskliga kulturer som fortfarande lever kvar i stenåldern använder sig i regel av olika penisdekorationer. I femtonhundratalets Europa använde männen en iögonfallande ”blygdkapsel”, vadderad och broderad. Detta har tyvärr blivit omodernt, men kanske är de groomade skäggen, gaymode och men's physique-trenden tecken på att naturen egentligen försöker bryta igenom vår kultur, och låta mannen bli den han egentligen är – en påfågelstupp?





Recension. Klass i Sverige. Ojämlikheten, makten och politiken i det 21:a århundradet.

Daniel Suhonen, Göran Therborn och Jesper Weithz (red)

Arkiv förlag


Vårt samhälle är fullständigt fixerat vid klass. Det finns ingen plats, inget objekt, inget namn som inte förknippas med klass. Men klass har på något sätt kommit att definieras som vad vi konsumerar, inte vad vi producerar, som om klass vore en självvald livsstil och inte en position i arbetslivet. Och eftersom klassanalysen inte uppdaterats sedan 1980-talet har begrepp som överklass, medelklass och arbetarklass förvärvat närmast symbolisk betydelse, utan att någon vet vad de egentligen betyder eller att de kommer från termerna socialgrupp 1, 2 och 3. Lägg därtill trenden att döpa om arbetarklassens understa skikt, ofta bestående av invandrare, till marginaliserade, och skylla alla problem som drabbar dem oproportionerligt hårt – som coronasmittan – på utanförskapet och inte på klassamhället. En person som arbetar inom vården eller som taxichaufför kan därmed utdefinieras såsom inte del av samhället, vilket ju är ett effektivt sätt att sopa klassamhällets logik under mattan.


Alla dessa missförstånd borde vara ett minne blott, för här kommer äntligen en uppdaterad, rykande färsk klassanalys. Boken ”Klass i Sverige” som Katalys förlag nu ger ut samlar forskning från Sveriges 40 främsta statsvetare, ekonomer och historiker. Här finns svart på vitt: om lönerna, livslängden, valdeltagandet, skolan förmögenheterna och hur klassamhället styr våra liv mer än någonsin.


Göran Ahrne, Niels Stöber och Max Thaning kommer i bokens inledande kapitel med siffror som nog chockerar ganska många. 49.3% av Sveriges befolkning tillhör arbetarklassen, som definieras som ej facklärda arbetare, facklärda arbetare och lägre tjänstemän vars arbetsvillkor liknar arbetarklassens. 23,2% är mellantjänstemän, vars arbete går ut på att även planera och övervaka andras arbete; 17.9% är högre tjänstemän och endast 9,6% är företagare – en minskning sedan 1980, då jordbrukarna är då mycket färre. Arbetarklassen har också genomgått en professionalisering – från barnskötare till förskollärare, vårdbiträden till undersköterskor.


Men trots att alltså hälften av svenskarna är arbetarklass, är bara 5% av de som förekommer i SVT:s program. En symbolisk utplåning, skriver Peter Jakobsson och Fredrik Stiernstedt, som kan vara en bidragande orsak till att människor idag tror att arbetarklassen knappt finns. (I enkäter tenderar människor att kalla sig själva ”medelklass” - men får de frågan om de är tjänstemän eller arbetare, svarar de istället arbetare.) Även i tryckt media är arbetarklassens intressen frånvarande – de flesta tidningar ägs av samma kapitalister, som med undantag för en kort tid under coronakrisens början sällan tar upp villkoren i arbetslivet.


Ett fåtal människor – knappt en procent - är vad man kan kalla kapitalister. Den svenska kapitalismen, skriver Göran Therborn, är idag uppdelad i två maktsfärer: Wallenberg/Lundberg å ena sidan och Kamprad/Persson å andra. Tre av fyra är dynastier, med en successionsordning som liknar osmanska rikets. Även kapitalistklassen har genomgått en förändring, menar Therborn, där ingenjörskapitalisterna bytts mot klippkapitalister som handlar med ”OPM” - Other people's money. 187 miljardärer finns i Sverige, och de blir allt rikare. Förmögenhetsfördelningen i Sverige är idag lika skev som i Sydafrika. Sverige har också, skriver Sigurd Allern och Ester Pollack, kommit att bli svängdörrarnas förlovade land – den härskande klassen har utan hinder kunnat vandra fram och tillbaka mellan politiken och PR-firmorna. Faktum är att var tredje politiker blir lobbyist.


Vad som präglar utvecklingen de senaste trettio åren är att kapitalisterna tagit makten över det som förr legat under demokratiskt styre: vård, skola, förskola, el, telefoni, kollektivtrafik, energi... Detta spär på klassamhället och har gjort att vi faktiskt inte har rättvis tillgång till utbildning och hälsa i Sverige. Även om vi lever längre än förr, har arbetarkvinnors livslängd inte stigit, och en arbetarkvinna lever två år längre i Spanien än i Sverige. Majsa Allelin skriver om en skola som blivit uppstyckad och reformerad flera gånger sedan 90-talet än någon annanstans i världen och där vinstintresset gör att eleverna blir lidande. Lovisa Broström visar hur NPM – New Public Management, har fråntagit många yrkesgrupper som lärare, vårdpersonal och poliser självständigheten i sitt yrkesutövande, samtidigt som lönerna stagnerat - en polis tjänar till exempel 25 000 kronor efter tio års tjänst.


Det finns så mycket ögonöppnande i den här boken att det knappt går att sluta referera och börja recensera – så mycket fakta som skingrar myter, att det knappt kommer gå att föra en politisk diskussion de närmaste åren utan att ha läst den. Av 640 sidor är det knappt någon som inte ger en ny insikt. Framför allt är det en otrolig gärning som Katalys och redaktörerna gjort att ha presenterat den samlade spetsforskningen på detta lättfattliga sätt, med förslag längst bak för den som vill starta en studiecirkel på ämnet. Jag skulle inte bli förvånad om vi redan här har årets bok.


Om boken brister i något avseende är det i förklaringsmodellerna, där det geopolitiska perspektivet tyvärr saknas. För när den ökande ojämlikheten ska förklaras, nämns inte ens Sovjets fall. Istället är det den uttjatade berättelsen om hur Svenskt Näringsliv startade Timbro för att ”återta problemformuleringsprivilegiet.” Suck. Ingen jämförelse görs med avregleringarna som genomförts i hela Östeuropa, för att inte tala om världen, under precis samma tidpunkt, inte heller talas om kapitalismens faser, utan allt tycks bero på att den svenska socialdemokratin av någon outgrundlig anledning ”svikit” just här.


Bokens redaktörer Daniel Suhonen, Göran Therborn och Jesper Weithz skriver i inledningen att sextiotalets ”stigande förväntningarnas missnöje” har bytts mot ”de sjunkande förväntningarnas missnöje.” Jag skulle snarare vilja tala om de sjunkande förväntningarnas vanmakt. Det är ju inget organiserat missnöje vi ser i Sverige, till skillnad från Frankrike, USA, Chile och så många andra delar av världen, där ökade levnadskostnader leder till massuppror. Snarare har vår befolkning lärt sig att acceptera att det blir sämre – kanske för att det saknas en politisk kraft som samlar löntagarna just i egenskap av löntagare.


Är det något jag hoppas av ”Klass i Sverige”, är det att fler kommer att inse att de är arbetare, och att det är något att vara stolt över. Förhoppningsvis kommer den att leda till att ord som utanförskap, marginaliserade och den diffusa termen medelklass avskaffas. Vad som finns är ett klassamhälle, som vi alla är en del i. Vi kan byta blöjor eller förpacka fisk, sälja kontrakt eller skriva reklamtexter. Vi är alla en del av den kedja som gör att samhället hålls levande, men vi gör också någon annan rik genom vårt arbete. Även de arbetslösa bidrar till att göra de rika rikare, då arbetslöshet håller lönerna nere. Inget arbete kan existera på egen hand. Mäklarfirmans profit är beroende av förskollärarens slit. Och eftersom alla behövs – så har vi alla samma rätt att få en del av kakan.