fredag 22 mars 2019

Ce sexe qui n'a plus de nom


Dans une lettre adressée aux Nations Unies, le gouvernement britannique a récemment recommandé de cesser d’utiliser le terme « femmes enceintes » et de le remplacer par « personnes enceintes », la raison étant que le mot « femmes » pourrait s’avérer offensant puisqu’il exclut les hommes enceints.

Et personne ne voudrait offenser qui que ce soit, n’est-ce pas ?

Nous cessons donc d’utiliser le mot « femme », car il est jugé insuffisamment inclusif, voire discriminatoire. Or, quiconque souscrit aux principes d’inclusion s’aperçoit rapidement que ceux-ci viennent de pair avec une nouvelle définition de ce qu’est le sexe.

Selon cette définition, qui commence à gagner du terrain sans avoir fait l’objet de réelles discussions, le sexe d’une personne ne résiderait pas dans son corps, mais dans sa tête. Plusieurs pays, dont la Norvège et la Grèce, ont déjà apporté des modifications législatives permettant aux personnes de choisir elles-mêmes leur sexe sur leurs cartes d’identité, et ce, sans qu’aucune chirurgie ne soit nécessaire. Selon un projet de loi suédois, cette politique s’appliquera bientôt aussi chez nous. Le Comité international olympique recommande aux athlètes de concourir sous le sexe de leur choix, à condition d’avoir préalablement vécu sous ce sexe depuis quatre ans et de présenter des niveaux hormonaux ajustés en conséquence. Le parti travailliste britannique a également publié de nouvelles directives concernant ses listes de candidatures réservées aux femmes, afin que toute personne qui s’identifie en tant que femme puisse s’inscrire sur ces listes.

Ce changement est généralement perçu comme progressiste : désormais, le sexe se réduira plus à la biologie et les personnes transgenres seront reconnues par la loi ! Or, poser le genre comme une question d’identité plutôt que d’idéologie a pour effet d’interrompre toute discussion avant même qu’elle n’ait lieu, malgré le fait qu’il s’agisse d’une question fondamentale pour la société. En effet, si la société dans son ensemble modifie la définition de ce qu’elle entend par « sexe », cela aura des conséquences pour toute la population. Qu’adviendra-t-il des statistiques sexospécifiques sur la violence et les salaires si l’on ne peut plus parler du sexe biologique ? Qu’adviendra-t-il de la notion d’homosexualité ? Qu’adviendra-t-il des endroits non mixtes comme les prisons, les vestiaires et les refuges pour femmes ? Oui, qu’entend-on réellement par « sexe » ?
Le dictionnaire de l’Académie suédoise définit la femme comme « une personne adulte de sexe féminin ». Pour savoir ce qu’est le sexe féminin, nous avons approché le Laboratoire de l’Université Karolinska, qui nous a indiqué qu’à l’exception des personnes nées avec des anomalies chromosomiques, « les femmes possèdent normalement deux chromosomes X, pour former la paire XX, tandis que les hommes possèdent un chromosome X et un chromosome Y, soit la paire XY ». Au fond, cette définition correspond à l’idéal féministe en matière d’égalité : la différence entre les sexes ne devrait se réduire qu’à cela et à rien d’autre. Ce n’est toutefois pas le cas. Dans notre société patriarcale, le sexe d’une personne est rattaché à plusieurs attentes : par exemple, l’on s’attend à ce qu’un homme ait une certaine apparence physique et qu’il se présente et se comporte d’une certaine manière, et nous avons des attentes différentes envers une femme. Ce sont ces rôles attribués selon le sexe de la personne que les sciences du genre ont justement désignés par le terme « genre », par opposition au sexe biologique.
La nouvelle définition vient renverser la situation : dorénavant, le sexe n’a plus une fonction de reproduction, mais bien celle d’une identité. Toutefois, cela ne signifie pas d’emblée qu’il s’agit d’un libre choix : selon certains médecins et transactivistes, l’identité sexuelle serait une essence qui existerait indépendamment de la socialisation et du corps. Julia Serano, transfemme, transactiviste et autrice, estime que certains aspects de la féminité sont « naturels et peuvent précéder la socialisation et exister en dehors du sexe biologique ». Il s’agit donc ici d’une définition idéaliste, au sens que c’est l’esprit qui a préséance sur le corps ; c’est donc l’impression qu’elle en a qui décidera du sexe d’appartenance d’une personne, et le corps devra être transformé en conséquence. D’ailleurs, on ne parle plus de changement de sexe, mais de chirurgie de confirmation du genre ou de chirurgie affirmative du genre. En effet, parler de « changement » de sexe suggère qu’il y avait préalablement un autre sexe du corps, alors que la personne qui confirme ou affirme son sexe ne permet à son corps que d’acquiescer face au bon sexe – celui qui réside dans sa tête.
Qui peut alors déterminer quel est réellement le sexe d’une personne ? Souvent, ces mêmes rôles de genre dont les féministes cherchent à se détacher sont ceux-là mêmes qui servent d’éléments probants pour affirmer qu’une personne appartient à un sexe plutôt qu’à un autre. Dans la revue médicale Läkartidningen, les médecins Louise Frisén, Per-Anders Rydelius et Arne Söder affirment que l’identité sexuelle est innée et que « 7 % des garçons sont perçus comme étant extrêmement efféminés et qu’un pourcentage un peu moindre de filles sont perçues comme étant extrêmement garçonnes ». Sérieusement, qu’est-ce que tout ça peut bien vouloir dire ? Qui recense et cartographie le comportement des enfants en fonction de leur sexe ?
L’organisation étatsunienne TransYouthProject affirme qu’un garçon qui aime bien les robes de princesse est « sexuellement dissonant » et devrait faire l’objet d’une enquête quant à son identité sexuelle. S’il veut aussi porter les cheveux longs, qu’il préfère jouer avec les filles et qu’il est attiré par les chaussures roses clignotantes, c’est qu’il est probablement une fille, à en croire cette organisation. Il pourrait alors recevoir comme traitement le bloqueur de puberté Depot Lupron à raison d’une injection musculaire tous les trois mois, ou encore recevoir dans le bras un implant d’Histrelin, qui libère des inhibiteurs de testostérone. Jusqu’à présent, le traitement était assujetti à un seuil d’âge minimum, mais de plus en plus de médecins voudraient voir ce seuil supprimé. Le parti politique Feministk Initiativ souhaite pour sa part que la limite d’âge soit abolie pour les chirurgies des organes sexuels et que « la volonté et le bien-être de l’enfant, avec le consentement d’un parent », suffisent à autoriser ces interventions.
Peu de gens vont nier qu’il existe des enfants qui pensent avoir une forte appartenance à l’autre sexe et qui sont inconfortables avec le rôle associé à leur sexe biologique, ou encore que grandir dans une société où les enfants qui dévient de la norme sont punis peut s’avérer extrêmement cruel. Quiconque en doute devrait prendre le temps de lire des biographies de personnes transgenres, comme celle de Mario Martino, publiée dans les années 70, ou encore celle de notre contemporaine Caitlyn Jenner. Elles y décrivent comment elles se sentaient mises à l’écart de la société ainsi que le sentiment de délivrance ressenti le jour où elles disent avoir retrouvé leur intégrité.
Cela soulève cependant plusieurs questions. Est-il éthique de modifier par chirurgie les organes sexuels d’enfants qui ne sont pas en âge de comprendre toutes les conséquences d’une telle opération ? Et cette attitude « progressiste » ne risque-t-elle pas d’instaurer une vision extrêmement conservatrice de ce qu’est le « sexe » – là où la société retirait auparavant des robes aux enfants porteurs d’un pénis, elle leur permet maintenant de porter la robe, mais leur retire leur pénis ? Les rôles de genre sont préservés, mais l’entrejambe doit disparaître. Or, l’idée qu’une personne dotée d’un pénis ne devrait pas porter de robe ne constitue pas une libération de la biologie, bien au contraire.
Le fait que le sexe devienne quelque chose que l’on peut définir soi-même a aussi engendré des conséquences inattendues : par exemple, des violeurs peuvent maintenant être incarcérés dans des prisons pour femmes, comme cela s’est produit en Angleterre, où Martin Ponting, condamné pour deux viols, s’est retrouvé incarcéré dans une prison pour femmes après une réattribution de sexe. Mais surtout, pouvoir redéfinir leur sexe a permis à des personnes nées hommes de progresser à pas de géant dans le monde des femmes. Dans les rings de boxe américains, la ligue de volleyball italienne et les courses cyclistes canadiennes, des personnes nées hommes concourent dans les catégories féminines.
En 2017, les championnats australiens d’haltérophilie ont été remportés par Laurel Hubbard, qui était un homme dix ans auparavant et qui concourait alors sous le nom de Gavin Hubbard. En tant qu’homme, Hubbard n’avait pas autant de succès, mais en tant que femme, elle a soulevé 19 kilos de plus que celle qui a pris la deuxième place. En 2015, Caitlyn Jenner a été nommée femme de l’année aux États-Unis, alors qu’elle était un homme seulement un an auparavant. La PDG la mieux payée aux États-Unis en 2013 était Martine Rothblatt, également née homme. Cependant, l’inverse est difficile à trouver. Peu de personnes nées femmes réussissent dans le monde des hommes. L’année dernière, le titre d’article le plus fréquent à propos d’un transhomme visait à annoncer qu’il était enceint.
Ce que cela adresse comme message aux femmes, c’est que pour réussir à atteindre le statut de femme de l’année, de femme la mieux payée de l’année, etc., nous aurions dû naître hommes. Or, c’est exactement ce que les femmes dénoncent depuis toujours, à l’exception près que nous pouvons maintenant être reléguées à la seconde place à l’intérieur même de notre propre groupe. Relancer la discussion à propos de ces enjeux est toutefois impossible, car parler des différences qui existent entre les personnes nées hommes et celles nées femmes – le fondement même du féminisme – est maintenant par définition considéré comme de la transphobie.
Les féministes accusées de transphobie sont la cible de pressions, de menaces de mort ou de viol, de boycottages et de congédiements. Les femmes lesbiennes qui ne veulent pas avoir de rapport sexuel avec des personnes dotées d’un pénis se font traiter de « transphobes » sur les réseaux sociaux anglo-saxons, car un pénis doit être considéré comme un « pénis féminin » s’il appartient à une transfemme. Les sportives qui soulèvent des objections relativement à des conditions déloyales se font dire qu’elles devraient se taire puisqu’elles bénéficient de « privilèges cisgenres » – comme si le fait de naître femme constituait un avantage.
Ces agressions sont souvent excusées par le fait que les personnes transgenres constituent un groupe extrêmement vulnérable, qui est hautement à risque de subir des violences et des crimes haineux et où le taux de suicide est important. Ce qui est absolument vrai. Nous nous trouvons toutefois ici en présence d’un phénomène étrange : bien que pratiquement tous les crimes violents et haineux commis contre les transgenres soient le fait d’hommes, ce sont les femmes qui en portent le plus souvent le blâme, et ce, pour avoir seulement osé écrire ou réfléchir à propos du concept de sexe. Tout le monde doit-il obligatoirement souscrire à l’idée que le sexe réside dans le cerveau afin d’éviter que certaines personnes se sentent mal à l’aise ? Cela ne fait aucun sens. Les personnes transgenres méritent le respect, doivent bénéficier de droits humains, et la violence à leur égard doit cesser, cela va de soi – mais cela ne revient pas du tout à dire que naître femme et le devenir à l’âge adulte est du pareil au même.
Si les corps n’ont pas d’importance, si l’éducation n’a pas d’importance, alors pourquoi le sexe aurait-il une importance ? Le sexe compris en tant que réalité matérielle et construit social est au centre du féminisme socialiste. Notre corps produit des spermatozoïdes ou des ovules peu importe ce que nous en pensons ou comment nous nommons la chose ; c’est d’ailleurs ce qui différencie le sexe de la race ou de l’ethnicité, qui sont des construits totalement dénués de signification en dehors du système de domination en place dans notre société.
Il est tout à fait possible d’imaginer une société où l’ethnicité n’aurait absolument aucune importance. Et il existe au sein d’une société autant d’ethnies que nous voulons bien en créer. Pourtant, l’ethnicité est traitée comme une caractéristique concrète et inébranlable dans le discours occidental contemporain. Qu’il suffise de se rappeler ce qui s’est passé lorsque les parents de Rachel Dolezal, présidente de la NAACP*, ont fait une sortie publique pour déclarer que celle-ci était blanche. Bien qu’elle ait vécu en tant que Noire pendant des années, qu’elle ait mené des recherches et donné des conférences sur la race noire, la population a été unanime sur un fait : elle « n’était » pas de race noire.
Mais d’accord. Supposons que l’on permette aux gens de choisir leur sexe, mais pas leur appartenance ethnique. Nous pourrons alors demander à nos enfants comment ils se sentent et nous assurer qu’ils et elles se retrouvent dans la bonne catégorie sexuelle, voire même créer davantage de catégories au besoin. Cela pourrait mener à une plus grande liberté pour tous. Mais une question demeure : comment nommer la moitié de l’humanité qui est née avec une paire de chromosomes X et qui a en commun le fait d’avoir une poitrine, un vagin, des menstruations et qui peut (habituellement) tomber enceinte ? Comment nommer ce groupe de personnes qui sont plus à risque de subir un avortement, de voir leurs organes génitaux mutilés, d’être privées de scolarité, violées, mariées alors qu’elles ne sont que des enfants et agressées sous leur propre toit, d’être payées un salaire inférieur, d’être victimes de harcèlement sexuel et de discrimination sur le marché du travail – comment devrions-nous appeler ces personnes ? Ne méritent-elles pas d’avoir un nom qui leur appartienne en propre ?





Kajsa Normans tropikhjälm är inte länge osynlig

En bra sak med den högerextrema vågen i Sverige är att de som varit högerextrema i internationella frågor nu bekänner färg. Jag har länge undrat varför ingen reagerat på Kajsa Normans utlandsreportage.

Samtliga har handlat om hur hemskt det är i tredje världen efter avkolonialiseringen och oförblommerat tagit den vita överklassens perspektiv. Knappt någon recensent har märkt detta, utan behandlat böckerna som välskrivna reportage av modig svensk kvinna ute i världen. 

Boken om Venezuela, ”Den som tröttnar förlorar”, var en enda lång hyllning till högeroppositionen. Oligarken Maria Corina Machado från landets mäktigaste stålägarfamilj framställs som en hjälte som är ”född till” att styra. En kapitalist som inte får tillstånd att bygga en kryssningshamn beskrivs som ett offer vars mänskliga rättigheter krossats.  

Visserligen är jag van vid att svensk media vinklar reportagen från Venezuela, men det här var ändå något annat: de fattiga reducerades till en ”folkmassa i extas” och grundtonen var så odemokratisk. Alla chavister beskrevs som vulgära och korkade despoter och det var också något sensationalistiskt i tonen: här visas en tom strand, den är inte bara tom utan ”kusligt övergiven”, en herrelös hund pinkar på ett tomt dansgolv – titta här hur det blir när socialismen styr! 


Om Normans bok om Zimbabwe, ”Ge mig kolera”, skrev Afrikagrupperna att ”De vita är offer eller hjältar, medan nästan alla svarta på alla nivåer är korrupta” och vidare att ”Norman anser att alla afrikaner som idag vill ha, eller fått jord är korrupta. Särskilt besviken är hon på en, som bott i Sverige i många år! Hon tycks mena att den svenska kulturen borde ha tvättat bort någon slags afrikansk girighet.” Afrikagrupperna avslutar sin recension så här: ”Läs och begrunda hur en överlägsen europé ser Zimbabwe.”

Hennes bok om boerna i Sydafrika, ”Bron över Blood River” tyckte jag först om. Det var ett ovanligt grepp att se Sydafrika från boernas sida. Och att enbart fördöma dem med sedvanlig brittisk överlägsenhet  – ”vi är vita, men bättre” – hade inte varit bra journalistik. Men det var som att ju mer hon levde med boerna, desto mer verkar hon ha identifierat sig med dem, till den grad att man som läsare upptäcker sig på sista sidan heja på detta utrotningshotade och modiga folkslag, och då undrar man: vänta här nu, vad händer? 

Nu har Norman gett sig in på att beskriva Sverige på samma sätt. Boken ”Sweden’s Dark Soul” innehåller precis samma överdrifter, sensationalism och glorifierande av extremhögern som hennes tidigare verk. För den som inte visste, var Sverige närmast en diktatur i femtio år: ”Man kunde leva hela livet utan att komma i kontakt med något annat än socialdemokratiskt godkända institutioner, produkter och tjänster.” (min översättning) Perioden då Ny demokrati kom till makten kallas en ”kort period av svensk glasnost.” Denna avslutades snabbt då ”media beslutade sig för att befolkningen skulle behöva skyddas från det potentiellt destruktiva inflytandet av ofiltrerad och fri debatt.” Media beslutade sig? Really? Chang Frick är bokens hjälte, och beskrivs som en dissident och ”outcast.”

Som alltid i Normans böcker finns någonstans en intressant kärna, och att diskutera vad som hände på We Are Sthlm och rapporteringen efteråt tycker jag är ett i grunden viktigt ärende. Problemet är att hennes skildring av händelseförloppet, som hon inte själv bevittnat, går ut på att beskriva blonda, lättklädda flickor som oanandes skuttar runt, varpå ”ett orakat ansikte sticker ut från en hoodie, ögonen blänkande av lust, som Humbert Humbert tittade på Lolita”. 

Flera utländska tidningar har köpt Normans bild av Sverige som ett land där ”Unimind” råder och ingen får tänka annorlunda. Kanske kan detta få många här att äntligen förstå hur invånarna i de länder hon tidigare beskrivit känner sig när de konstant utsätts för den koloniala blicken. 

måndag 8 januari 2018

Djävulen bär Prada är ingen ytlig chiclit

Valerie Kyeyune Backström skriver en hyllningsartikel till chicklit i Expressen (29/12) som går ut på att även om böcker som ”Djävulen bär Prada” inte är bra litteratur, så älskar hon den och liknande ”tjejböcker”. Man behöver inte se någon djupare mening i dem, skriver hon, de innebär en ”njutning” även om de är ”gammaldags och bakåtsträvande”.
Jag är fullständigt överens med henne om att Lauren Weisbergers ”Djävulen bär Prada” är en läsvärd roman – men inte är den någon ytlig chicklit. Den är inget annat än en arbetslivsskildring.
I berättelsen om Andreas slavliv som sekreterare åt redaktören för en modetidning fick den prekära urbana generationen sin röst. ”Djävulen” i romanens titel är Andreas tyranniska chef. Djävulen kallar alla sekreterare för samma namn och kräver att de ska svara i mobilen på nätterna och läsa hennes tankar. Alla på kontoret går hungriga då det krävs att de är pinnsmala, och i de sällsynta fall då de vågar andas kritik mot chefen gör de direkt en klassisk ”Runway Paranoid Turnaround” och brister ut i en hyllning till henne – man vet aldrig vem som kan skvallra.
Andreas liv utanför arbetet förfaller. Snart tänker hon bara på chefen, drömmer om chefen och det slutar med att hon får säga upp sin kille, familj och vänner då hon måste prioritera chefen. Snacka om samhällskritik! Men precis som det ska vara i en uppbygglig arbetslivsskildring, slutar det med att Andrea gör uppror.
Genom att dekorera romanen med dyra klädmärken och referenser till kändisar, lyckades Lauren Weisberger ge sin samhällskritik en aura av lättsmält underhållning. Boken skulle förmodligen inte ha tillbringar ett halvår på New York Times bestsellerlista om den handlat om någon mindre glamourös bransch, och säkert har också Weisbergers egen bakgrund som sekreterare åt Vogues Anna Wintour bidragit till nyfikenheten.
Men när Kyeyune Backström skriver att ”Här görs inga uppenbara försök att störta ordningen” undrar jag om vi läst samma roman. Tvärtom är det just dynamiken mellan kravet på underkastelse – symboliserat av den långvariga assistenten Emily – och motstånd, som driver handlingen framåt.
Feministisk är ”Djävulen bär Prada” inte – men definitivt maktkritisk.

Kajsa Ekis Ekman, DN 6 januari 2018

tisdag 12 december 2017

Recension av "Spelet är spelet" av Leo Carmona och Cyril Hellman

Två av vår tids största genrer är kriminalromanen och självbiografin. Att kombinera dem borde därför vara logiskt och det har också gjorts: Clark Olofssons Vad fan var det som hände och Svartenbrandts …men saknar kärlek för att nämna några. Kombinationen säljer dock sällan lika mycket, och när jag nu läser Leo Carmonas Spelet är spelet förstår jag varför. Den iskalla distans som måste finnas för att brott ska kunna roa kan inte upprätthållas när det hela är självupplevt. Då blir det allvar, det blir sorgligt, det blir framför allt samhällskritiskt. I kriminalromanerna framställs brottslingar ofta i reifierat tillstånd: som om de vore skapade för att begå brott, som om klassklyftor bara vore en pittoresk och nödvändig kuliss för att handlingen ska kunna ta fart.
Spelet är spelet är något helt annat. Den är skriven av Leo Carmona som sitter inne på Skänningeanstalten sedan sjutton år tillbaka för anstiftan till mord. Han är känd för att ha bildat gruppen Kartellen och nyligen gick han ut och erkände Arlandarånet, men vart de 44 miljonerna tagit vägen är det fortfarande tyst som i graven om. Inte heller sägs det något om detta i romanen. För detta har han kritiserats och det har även uppstått en debatt på DN:s ledarsida om det moraliskt tvivelaktiga i att underhålla med verkliga mord.
Få tycks ha lagt märke till att detta är 2017 års bästa klassanalys. Carmona berättar, tillsammans med journalisten Cyril Hellman, under pseudonymen ”Carlos” om sin uppväxt i Chile, Jordbro och Linköping. Carlos växer upp med socialismen i modersmjölken. Föräldrarna drar från Chile då fascismen kommer och hoppas kunna hamna i ett land där solidaritet och jämlikhet råder. Istället hamnar de i en kokande bubbla av segregation, och Carlos utvecklar en dubbel personlighet. Den ena är från Jordbro, full av ressentiment och självhävdelse, den andra är ”Linköping-Carlos” som kommer bra överens med svenskar. Det här var på kulturkrockarnas tid, då svenska föräldrar lät barnens vänner vänta i ett rum medan de själva åt middag och om deras barn åt hos en kompis ringde de hem och frågade hur mycket de var skyldiga.
Leo blir bekant med barn vars föräldrar är reklamare, vilket han ser som ett enda stort hustle – att lura av folk deras pengar – men ett hustle som han själv inte har inträdeskortet till. Snart utvecklar han ett klasshat mot villabarnen blandat med ambitioner. Kriminalitet framstår som en typ av entreprenörskap för de utestängda. Här behövs samma egenskaper som i företagsvärlden plus en till: att kunna undvika att åka fast. Han bestämmer sig tidigt för att satsa på de högre divisionerna: ”Jag var aldrig som t-shirt-gängkriminella. Halvtuggande hyenor utan större kunskaper om de kriminella elementen och som gaddade ihop sig tio man mot en för att bötfälla eller pressa andra kriminella på pengar av fullkomligt ologiska anledningar som ‘du tittade på min tjejs rumpa’. Jag skulle hellre lagt ner och skaffat mig ett byggkneg och lyft trettio papp i månaden, än att vara den sortens kriminell.” Men till skillnad från företagsvärlden finns här ingen återvändo – när han väl har valt kan han inte hoppa av utan pressas till allt galnare saker. Han säger uppgivet till sin tjej: ”Tror du jag tycker skiten är kul? Jag är för fucking insyltad.”
Hur samarbetet mellan författarna gått till är svårt att utröna. Författarna har vad jag förstår satsat på spänningen och skurit bort mycket av det ursprungliga politiska materialet, vilket tycks vara ett drag för att locka läsare. Cyril Hellman kan vara ganska skrytig i de böcker som handlar om honom själv, men när han skriver om andra är egot bortblåst och storyn får istället ta plats. Den som vill lära sig att begå brott har en del att hämta i boken, för här beskrivs utförligt hur mordet på Dragan Joksovic planeras och går till. Till de intressantaste partierna hör de där Carmona kategoriserar olika typer av kriminella: de som bara snackar ”G-snack” men backar ur så fort något ska göras, de som hugger andra i ryggen, vänster- och högerkriminella. De högerkriminella är narcissister utan heder – vill bli störst och bäst själva. När de har kommit upp sig ser de ner på folk från orten. De vänsterkriminella försöker istället hjälpa kollektivet, säljer sig inte och vill se alla växa. Därför, konstaterar Carmona lakoniskt, har vänstern alltid det svårare på gatan.
Han gör också en klassanalys av kriminaliteten: tjuven är grunden till allt. Tjuven föraktas, men den som har bakgrund som tjuv lär sig allt den långa vägen: att smyga, värdera risk, kunna gathörn och taxifik. Det finns också partier där Carmona beskriver förorten på ett sätt som inte gjorts förr i svensk litteratur, när han sätter ord på den geopolitiska och språkliga kunskap som är nödvändig för ett liv i förorten. Att veta hur gambier, turkar, chilenare, finnar och jugoslaver – de som befolkade Jordbro när Carlos växer upp – talar, lever och tänker. ”Man har blivit som ett vandrande rasinstitut för man har extremkoll på vilken etnicitet folk har och vilka koder som gäller”. Om samhället vändes upp och ned skulle denna kunskap vara oumbärlig för att kunna nå toppen – på samma sätt som kunskap om golf och segling är det idag.

Publicerad i Opulens december 2017

söndag 4 juni 2017

Vilken historisk ironi att borgarna har kidnappat jantelagen


I dag används jantelagen ofta för att beteckna ett strukturellt förtryck av de framgångsrika. Det är precis motsatsen till vad Aksel Sandemose, som myntade begreppet, avsåg. Kajsa Ekis Ekman läser ”En flykting korsar sitt spår” från 1933.


När folkpartisten Birgitta Ohlsson i ett bokprat under våren hävade att ”jantelagen är skoningslös mot duktiga flickor och kvinnor” gjorde hon något typiskt för en högerpolitiker. Nämligen att använda ordet jantelagen för att beteckna ett strukturellt förtryck av framgångsrika. Säg det som inte jantelagen fått skulden för i vårt land! Jantelagen, är våra borgerliga debattörer rörande överens om, ligger som ett vått täcke över landet.
För att ta några exempel från samtida debatt: det är jantelagens fel att Annie Lööf inte är en storstjärna, att unga kreativa storstadsmänniskor ”fängslas i bojor”, att duktiga människor hämmas och inte tillåts bli rika – det sista enligt fastighetsmiljardären Wonna I de Jong. Och vems fel är det? Socialdemokratins. För jantelagen nämns alltid som något: 1) typiskt svenskt, 2) typiskt socialdemokratiskt, och 3) de misslyckade människornas avundsjuka på de rika och lyckade.
Det har skrivits ett tiotal böcker om jantelagen, som alla går ut på att den måste krossas, skitas i och exorciseras bort från våra inre om vi ska lyckas i livet. Ja, det har till och med motionerats i riksdagen om att avskaffa jantelagen. Nu finns visserligen ingen svensk lag som heter så, men de fyra manliga moderaterna som skrev motionen 2010 menade att jantelagen innebar en diskriminering av framgångsrika. Därför borde jantelagen skrivas in som diskrimineringsgrund. Om någon uttrycker sig negativt om ekonomiskt framgångsrika, bör detta enligt motionen leda till ”lämpliga repressalieåtärder.”
Man undrar om någon av alla dessa debattörer har läst den bok som formulerade jantelagen, nämligen norsk-danske Aksel Sandemoses ”En flykting korsar sitt spår” (1933).
Gör man det, finner man till sin förvåning något helt annat. Jantelagen är nämligen fullständigt missförstådd. Inte bara är begreppet danskt och härstammar från tiden före socialdemokratins maktövertagande. Utan det syftar på intet sätt på förtryck av framgångsrika människor – tvärtom.
Den säregna romanen ”En flykting korsar sitt spår” går ut på att huvudpersonen, Espen Arnakke, ser tillbaka på sin uppväxt i byn Jante på 1910-talet. Boken är ett slags själv­analys, en uppgörelse med fadern, lärarna och den bymentalitet som drivit Arnakke till att i vuxen ålder mörda en människa.
Jante är en liten dansk arbetarstad med en fabrik och en fattig befolkning. Med nio syskon och en far som arbetar på fabriken växer Espen upp ackompanjerad av två ljud: kyrkklockorna och morgonsignalen från fabriken ”som ett tjut från Helveteshunden.” När morgonsignalen ljuder går fadern samma väg med exakt samma gångstil som alla stadens arbetare. Jantes befolkning hatar fabriksklockan: ”proletären hatar arbetet i femtio år, ända tills han stupar över det, med ett följe av ungar efter sig som kan föra förbannelsen vidare.” Staden Jante präglas av rädsla för överheten och för helvetet. Religionen beskrivs som ett slags terror och invånarna genomför dop, bröllop och begravning på exakt samma sätt. Samtidigt skulle Jantes arbetarinvånare aldrig våga äga en bibel. Detta skulle vara att förhäva sig. För om någon skulle se att man hade bibeln hemma, kunde den ju få för sig att man läste i den och trodde man var något. Då prästen delar ut biblar vid konfirmationen ser de unga snabbt till att bli av med dem.
I Jante råder totalförbud mot allt. Det finns ingenting som är tillåtet, och alla kontrollerar varandra genom hånets vapen. Att till exempel tycka att en solnedgång är vacker är något ytterst skamligt som leder till livslång mobbning. En tjänsteflicka som ertappas med att gå ut efter mörkrets inbrott dränker sig av skam. Att dricka alkohol är en säker direktväg till helvetet. Till och med att inte ha haft mäss­lingen kan göra att man ses som konstig.
Skamligast av allt är kunskap. ”Kunskap var något föraktligt” och ”konsten bedömdes med ett flin.” Den unge Espen börjar intressera sig för växter och bestämmer sig för att bli zoolog, men då detta kommer ut drabbas han av hån och zoologin blev ”en fläck som det tog år att tvätta av.” Han formulerar en sentens för sig själv som han tyst går runt och upprepar: ”Jag heter Espen Arnakke, och jag har det svårt för att jag tänker.”
Men vilka är det som drabbas av denna Jantes lag? Det är inte de få borgarna i staden. Att de är framgångsrika betraktas som en tingens ordning. De har heller ingen skam för bildning. Utan det är arbetarklassen. Vi ”bar alla proletärens stigmata, de märken som har varit bestämmande för mitt liv.” Det går inte att ta miste på Espens klasshat då han vredgat uttrycker: ”Arbetarbarn är nere, och ingenting blir annorlunda så länge de är nere och föds i undervärlden.” Även i de analytiska delarna av boken förklarar Sandemose jantelagen som något som drabbar de underprivilegierade: ”Ofta har jag undrat om man inte här närmar sig det som har skapat janteansiktet. Alla härstammade från bönder, alla hade bönder i släkten. De hade kommit till Jante, eller föräldrarna hade gjort det, för att skaffa sig bättre villkor som diversearbetare och tjänsteflickor.”
Det dåliga självförtroendet präglar staden Jante. Att ha kommit från bönder gör att Jantes befolkning när ett hat och förakt mot allt lantligt – barnen från landet jagas och misshandlas när de vågar sig in till staden. Samtidigt är Jantes arbetare rädda för att bilda sig och resa sig mot överheten. Espen upplever som nioåring hur fadern blir förödmjukad av sin arbetsgivare utan att säga ett ord. Och det är denna blandning av självförakt, hat och rädsla som ligger till grund för Jantelagen. Den går helt enkelt ut på att den arbetande befolk­ningen ska veta sin plats. Boken är så genialisk just därför att den inte, till skillnad från så många andra arbetarromaner, skildrar förtrycket som något som utövas direkt av över­heten. ”Denna lösning att föda upp slav och slavdrivare i samma person var genial som självverkande förtryck, alla såg vi till att vi alla låg krossade och flata.” Ingen i Jante skulle någonsin våga göra revolt, skriver Sandemose trött – det krävs att en utomstående eller någon från en högre klass tänder gnistan.
Sandemoses roman är i själva verket en psykoanalys över dansk arbetarklass i början på nittonhundratalet. Han diskuterar både Marx och Freud och polemiserar starkt mot den populära uppfattningen att neuroser var förbehållna borgarklassen, då arbetare skulle ha mer omedelbara materiella behov att tänka på. Tvärtom, menar Sandemose, är det borgaren som tänker mest på pengar. Arbetaren är upptagen med att ”slåss på ett mer djupliggande plan.” Han bär på ett tungt lass av vanföreställningar och motstridiga känslor, lager av skam och hat och en vilja till makt som inte tar omvägen förbi pengarna.
Jantelagen är en trälmentalitet, som odlas hos förtryckta människor över hela världen. Sandemose jämför den med en slavkedja, som alltid sitter kvar i det inre. ”Jag skälver ännu när jag hör jantekedjan rassla och vänder mig om som en morrande hund.” Tvärtom mot den nutida föreställningen att jantelagen kommer ur avundsjuka på de som har det bättre, var jämförelsen något absolut förbjudet i Jante. Tidigt ”insåg vi att vi var lågtstående och inte fick jämföra oss med bättre folks barn.” En sådan mentalitet är inget specifikt skandinaviskt, tvärtom kan man finna den hos människor över hela världen som uppfostras till tjänarrollen och som får lära sig att kunskapen är ett klädesplagg som passar bra för andra men ser löjligt ut på en själv.
Mottagandet av Sandemoses roman har gått igenom många faser. Den tolkades tidigt som en beskrivning av det patriarkaliska samhället och kom under efterkrigstiden att bli en illustration till fascistisk mentalitet. I dag framstår den tydligt som en skildring av tiden precis före arbetarrörelsens uppgång. Genom att lära känna Jante förstår man tydligt varför folkbildning var ett av den tidiga arbetarrörelsens främsta mål. Det gällde att jaga bort bildningsskräcken, våga söka kunskap. Samtidigt som handlingen i Sandemoses bok utspelar sig, 1912, startades Arbetarnas Bildningsförbund i Sverige. Vandringsbibliotek, kamratcirklar, folkhögskolor spreds som löpeldar. Studiecirkeln fick snart sitt genombrott och över hela landet samlades arbetare för att sätta sig in i historia, vetenskap och samhällsplanering. På femtiotalet var Jante definitivt bortjagad. Den svenska arbetaren hade blivit kunnig, bildad och inte rädd för att förstå samhället.
Vilken historisk ironi är det inte då, att socialdemokratin i våra dagar kommit att få bli symbol för jantelagen, och att i stället miljonärer och storföretagare lagt beslag på offerrollen. Aksel Sandemose hade vänt sig i sin grav.

måndag 27 mars 2017

Nu växer motståndet mot barnhandel

Text i ETC, 27 mars 2017


"När resultatet från ultraljudet kom blev de rasande. De sa att de hade betalt extra för att få en flicka och en pojke, och i min mage låg nu två pojkar. De sa att detta inte var vad de beställt, och efter detta slutade de höra av sig. Stressen gjorde att mina njurar slutade fungera och att jag gick upp elva kilo på kort tid. Barnen föddes för tidigt, i vecka 30. När paret kommer in i förlossningsrummet är det första gången jag träffar dem. Jag mår pyton och deras första ord är 'Är det två pojkar?' De anklagade mig för att ha hållt kvar barnen i mig fram till vecka 30 för att få ut den fulla betalningen. Sen tog de barnen med sig till Spanien. Jag vet fortfarande inte vad som hänt med pojkarna – om de behöll en av dem, elller båda, var de är. De struntade i att betala mina sjukhusräkningar så nu har jag 6 000 dollar i obetalda skulder."

Orden är Kellys, amerikansk surrogatmamma. Hon vittnade förra veckan i FN på konferensen "Trading on The Female Body." Kelly blev surrogatmamma vid 20 års ålder då hon hoppat av skolan för att sköta sin cancersjuka mamma. Efter att ha fött fem barn genom surrogatmödraskap har hon nu beslutat sig för attt vittna om hur industrin verkligen fungerar. På konferensen talade också Jessica Kern, som fötts genom surrogatmödraskap och kallar sig själv "en produkt".
Motståndet mot barnhandel växer i hela världen. Och det är ursprungsländerna som går före i lagstiftningen. Indien och Thailand, två av de länder som haft störst surrogatindustri, har efter flera skandaler lagstiftat om att kraftigt begränsa industrin. Nu godkänns bara inhemska par, och även där finns hårda regler. Efter detta flyttade industrin till Nepal, och blev snart förbjuden där också efter protester från kvinnogrupper om exploatering av fattiga. 
Men surrogatindustrin är anarkistisk till sin natur: den väntar inte på godkännande utan drar snabbt vidare. Innan lagstiftarna hunnit ikapp kan man göra betydande profiter. Snart hade man hittat ett kryphål i den mexikanska lagstiftningen som gjorde det möjligt att etablera sig i delstaten Tabasco. Det fanns gator i byar där mer än varannan kvinna blev surrogatmor, och snart började skandalerna även där. Ett av de fall som uppmärksammades rörde den ensamstående fyrabarnsmamman Alejandra Mendiola som blev surrogatmamma åt en amerikansk man för att tjäna pengar, bara för att få veta via WhatsApp att mannen vars sperma hon inseminerats med var hiv-positiv. ”Vi trodde du visste det”, var agenturens kommentar. 
När jag var i Mexiko och talade för det mexikanska parlamentet i april förra året hade delstaten Tabasco redan täppt till sitt lagliga kryphål, och en intensiv debatt pågick om huruvida landet skulle totalförbjuda surrogatmödraskap. Nu kommer rapporter om att lagstiftningen är på väg. Redan har industrin siktat in sig på nya destinationer: Iran och Kambodja.
Över hela världen höjer också adopterade sina röster. Adoption har länge betraktas som det okontroversiella alternativet till surrogatmödraskap, men att detta också är en industri som drivs av västerlänningars efterfrågan blir alltmer tydligt. Filmen Lion som går på bio nu visar hur det räcker med att hamna på fel tåg om man bor i Indien, för att förvandlas till ”adopterbar” och säljas till utländska par. Nu är Madonna i gång igen och har adopterat två barn från Malawi trots att deras far lever och har sagt att han inte vill lämna bort dem. Svenska adopterade som Lisa Wool Rim Sjöblom och Jyothi Bousle Svahn vittnar om hur deras adoptionshandlingar undanhållits för att försvåra kontakt med släktingar. I pjäsen Konsten att göra en chilenare som gick på Aliasteatern nyligen berättade Nils Närman Svensson om hur det var att växa upp i Växjö som adopterad från Chile och om praktiken att byta namn på barn som redan har ett – som för att skapa ett vitt papper. Det händer att barn så gamla som tio år får nya namn. Poängen är inte att adoptioner i sig behöver vara fel – de har länge varit en del av mänsklighetens historia – poängen är att när det görs till en industri där barnet blir en vara som ska tillfredsställa västerlänningars behov, ligger trafficking inte långt bort.
De rika länderna måste ta sitt ansvar. Handeln med barn och kvinnor kommer inte kunna stoppas förrän de länder som står för efterfrågan sätter stopp. Att den svenska utredningen som kom förra året föreslår att inte tillåta surrogatmödraskap i någon form är ett positivt besked och nu krävs bara att utredningen röstas igenom. Att Socialdemokraternas ledning äntligen beslutat sig för att säga nej till surrogat är ett annat framsteg. Åtgärder måste också tas mot de som åker utomlands för att köpa barn. 
Den italienske hälsoministern talade i går på en konferens om möjligheten att införa böter. Själv tror jag det är för lamt. Vad som krävs är ett internationellt moratorium med ett fast startdatum. Ingen som ingår ett surrogatkontrakt efter det datumet bör få vårdnaden. Detta skulle både avskräcka från nya transaktioner samt undvika att barn som redan finns hamnar i limbo. Vi måste visa solidaritet med kvinnor och barn över hela världen – ingen, oavsett hur fattig du är eller var du bor, ska bli en handelsvara.

måndag 6 mars 2017

Ship to Gaza 2015 - account of what happened, in English

This night is different. We don't talk much, we've finished joking, sailing out in the dark waters. We are expected to arrive in Gaza tomorrow afternoon. Or... There are now three unidentified vessels following us, yet not appearing on radar. Our satellite telephones shut down one by one.
This was meant to be a flotilla, six boats were to head towards Gaza together. To break the blockade which has made Gaza the world's biggest outdoors prison, with towering unemployment, no possibility to export and shortage of everything, including clean water. But one boat was sabotaged in Greek harbour by unknown divers, three were stopped already in Crete by the coast guard who succumbed to Israeli pressure and one has malfunctioned.
Now it's just us. A small Danish fishing boat with eighteen unarmed people on board. On high seas.
One can hardly imagine that the Mediterranean is so empty until one is out at sea. I had imagined that it would be full of boats: rowing, sailing, cruise ships, refugees. But several days passed without us having seen one other boat.
The mere constituency of the members is like a social experiment. Tunisia's first democratically elected President Marzouki walks around barefoot, dishwasing in saltwater exactly like anyone else and reads Agatha Christie. Responsible for nonviolent training is Bob Lovelace, earlier chief of a Canadian tribe of first nations. The captain Joel Opperdoes normally steers cargo ships around the whole world, but takes leave of absence six months a year to work solely with Ship to Gaza, repairing boats and steering them, all unpaid.
Silently they approach, and at one o' clock in the morning we are surrounded by four gigantic gray military vessels. From them rubber boats are dispatched. Newly painted with the text "Coast Guard". The nearest coast, however, is 100 seamiles away - we are far out in international waters. Their commander shouts to us: "You can cooperate and avoid violence. Otherwise you will bear responsibility for the consequences."
Soldiers climb in. The scary part isn't that they're heavily armed, but that they wear black balaclavas. They lift us up, throw us away and break the door open in a split second with an instrument. And then we hear the rattling sound of tasers, again and again. Occasionally the soldiers shout "this one will feel!"
As Joel is unwilling to surrender the boat, the soldier takes a gun and sets it on the table. "It's loaded. You choose." Then the signal sounds, the signal which means we have surrendered. Captured and shackled the crew is led forth and placed on deck with us. Skipper Charlie Andreasson is bleeding from his face. Then follows a body search. When Herman refuses to take off his Palestinian scarf they become so provoked that they taser him.
During those hours where we were sail to the Ashdod harbour I consider the absurdity of the operation. The four military boats are accompanied by helicopters and military airplanes. What does this even cost? It's an exercise in rhetorics above all. But there was something they hadn't considered: to apply personnel who can actually sail a boat. When they subdued us, they didn't know how to start the boat. They cursed and accused the mechanic of sabotage. After having bashed the captain's head against the wall and beaten him in the face he tells them that they should just turn the key. Now they're really angry. They then begin to wipe away, with great frenzy, the text ”Ship to Gaza”. But then we enter high seas and all thirty IDF-soldiers soldiers hang over the railing and vomit.
At harbour more than a thousand soldiers await us. All focused on eighteen people. I say "What an honour, where is the red carpet?" but they don't laugh. They look at me as if I was some strange animal. They photograph us. They strip us several times. I count five strip searches before losing count. Occasionally it is the same person who strips you, ordering you to get dressed only to order you to strip again. "We know you're hiding something in your body. Take it out now, or it will be worse for you. We'll have to do other kinds of searchings!" Several of the men get fingers inserted in their ass and are photographed throughout.
Then I get an envelope. "A letter for you". The letter starts "Welcome to Israel. You seem to have gotten lost. Perhaps you meant to sail to a place not far from here, Syria, where Assad's army slaughters his people each day and is supported by the murderous Iranian regime" Furthermore it says that there is no blockade on Gaza, but that the right to stop boats is "even backed by a committee commissioned by the United Nations Secretary General". The letter is not signed. I begin to comment the language in the letter, especially the "even" argument which I opine suggests uncertainty of one's own argument, until the soldier tells me it is written by Prime Minister Netanyahu himself.
The interrogation leader looks at me and says "Kajsa, you have an eight year old son in Sweden. Aren't you worried something might happen to him when you are away?" He mentions in passing that he knows what school my son goes to.
I ask them how they managed to get access to our emails.  The interrogation leader answers sarcastically: "Don't you know that you've come to the Holy Land, God helps us get access to mail."
The interrogations go on all night. I am allegedly not accused of anything, but am sat in a car without windows and am taken to a jail which I don't know the name of.
During the week that follows I have plenty of time to get to know it from the inside. 23 of the day's hours pass in a cell with a small, barred window. An hour a day we get to go out to the yard. The place feels deserted. The whole department is shut off for us alone, we don't get to meet the other prisoners. I sit together with the Russian journalist Nadezhda Kevorkova.  The other Swedes are all men, and placed in the next corridor. I can hear them speak, but I don't have the right to talk to them. No phone calls, no newspapers, not even the right to bring in a pen to the cell. We start employing a black humour - "This is better than having a jealous boyfriend, here at least you don't have to cook."
At night, four-five men come in our cell and flash at us with flashlights. They don't do anything, they don't say anything. If this is how we are treated, having millions of readers in our home countries, what do they normally do? I don't know any Palestinian who hasn't either served time in prison or hasn't got family members who have. They have told me of other, deliberate thought out torture methods. 40 pct of all adult Palestinian men have once been in prison, often without trial.
All the while we are being filmed from a camera in the ceiling. We spend time listening to the desperate screams that can be heard through the window. Are those prisoners being tortured? But the screaming is somewhat monotonous and continuous. Is it a recording made to scare us?
One time the door to the men's corridor is open and on the way back from the break I stick my fingers between the bars to our comrades. They hold my fingers less than one second before the guards come. I live on this moment the rest of the day.
Suddenly after one week we are deported, just as quick as we were detained, without explanation. We drive in a car directly out on the flight tarmac. The driver shouts at Dror. "You there Feiler, you have betrayed your own people! I know who you are. I am a settler, I have many Arab friends, but just look at all those Arab countries how it goes. Syria, Egypt, if they don't have dictatorship it's chaos. Everyone hates us and want to destroy us. We have to think about our security! With the boat you've opened Pandora's box, first you and then it's going to be flooded with weapons! If your kid lived here you would understand!"
Dror answers calmly, but is not listened to until he himself begins to shout. He makes me think of the Afrikaans writers Breyten Breytenbach or André Brink as he answers: ”I am doing this for your sake! For our sake! Because the only thing that can give peace and security is that Israel ends its occupation and oppression. Equal rights for all, a democratic state and not a state built upon ethnicity. Otherwise it's going to be hell for us all!”

Translated into English by Jonathan Ofir