torsdag 23 februari 2017

Kapitalismen är ohållbar

En utomjording som kom till jorden i jakt på tecken på mänskligt liv, skulle förmodligen bli imponerad av människans otroliga uppfinningsrikedom. Flygplan, internet, GPS, 3d-skrivare, konst, litteratur, vetenskap. 
Och ändå: trots att människans möjligheter verkar oändliga, är det något vi inte tycks klara: att sätta stopp för den klimatkatastrof vi själva orsakat. 
Vi studerar klimatförändringarna in i minsta detalj och vet vad som orsakar dem och vad de orsakar, men vi låter det ändå ske. 
En utomjording som såg detta skulle nog bli mycket förbryllad.
Varför är det så? Kan det finnas ett inneboende fel i vårt ekonomiska system?
Kapitalismen, som uppstod på 1600-talet, går ut på att merparten av all ekonomisk aktivitet ägs privat och sker för att skapa vinst åt ägarna. Kapitalismen kallas ofta felaktigt för marknad. Men en marknad är något helt annat. Marknader har funnits i tusentals år och är helt enkelt platser dit bönder och hantverkare gått för att byta sina varor med varandra, ibland direkt, ibland med ett bytesmedel som kunde ta form av pärlor, fjädrar eller mynt som i gamla Kina eller Greklands agora. På en marknad är pengar bara ett medel för att underlätta ett byte. 
En marknad, förklarade Karl Marx på 1800-talet i sitt monumentala verk Das kapital, fungerar enligt principen Vara - pengar - vara. V-P-V. Kapitalismen fungerar tvärtom: pengar-vara -ännu mer pengar. P-V-P. Eller enligt bankernas princip: P-P. Varan är bara ett verktyg för att skapa mer pengar åt kapitalisten. 
Kapitalisten tjänar pengar genom att sälja varorna till ett pris som är högre än kostnaden för material och arbetskraft. Det här betyder att kapitalismen grundar sig på utsugning. För om alla arbetare fick lika mycket i lön som det värde de skapade, skulle kapitalisten inte få någon vinst. 
Två procent är vd-ar, styrelseordförande och högre chefer. Sex procent är egenföretagare utan eller med få anställda. Men nittio procent av alla svenskar är lönearbetare. Vi äger alltså inte produktionsmedlen, utan säljer vår arbetskraft. 
Med tiden koncentreras kapitalet alltmer till ett fåtal händer, och idag äger 1% av jordens befolkning lika mycket som 57% enligt FN:s Human Development Report. Inget annat system har någonsin lett till en så stor ekonomisk ojämlikhet. 
Kapitalismens främsta ekonomiska lag har av Josef Schumpeter kallats "Väx eller dö!" Expanderar inte kapitalismen överlever den inte. Den lägger under sig nya sektorer, skolor, elektricitet, telefoni, skapar nya marknader och går in i nya länder. Idag är merparten av världen indragen i det kapitalistiska produktionssättet. Arbetarklassen har aldrig varit så stor som nu globalt, och arbetarklassen i Kina är med sina 820 miljoner människor den största som någonsin existerat i ett land. Antalet varor som produceras har heller aldrig varit så stort.
Problemet är att kapitalismen som system saknar en klausul för samhällsansvar. Kapitalismen är anarkistisk till sin natur. Den består av en mängd olika företag som alla konkurrerar mot varandra för sin egen vinst. Detta gör att kriser hela tiden uppstår då för mycket eller för lite produceras, eller då banker skapat bubblor som sedan brister. Att arter dör ut eller klimatet förgiftas är inget det enskilda företaget behöver bry sig om eller bära kostnaden för. Det finns ingen stoppknapp. Det finns inte inskrivet i VD:ns arbetsuppgifter att ta ansvar för jordens framtid, däremot att få mer vinst på nästa kvartal. Den hållbara kapitalismen är en omöjlighet - precis som den rättvisa.

måndag 30 januari 2017

Jag vägrar vara en icke-man

Det är underligt hur vissa ord som används av radikala människor ibland är de mest reaktionära. Som begreppet icke-man. Detta ord skapades i alternativa queer- och feministkretsar och har snabbt blivit mainstream. Förra veckan läste jag i den lokala gratistidningen att ”Det behövs helt enkelt fler rum där icke-män får ta plats”. Och när Västerbottenskuriren listar tio skivor av kvinnor är rubriken ”de tio bästa skivorna av icke-män”.
Hm.  
Jag undrar varför detta skulle vara mer progressivt än att säga kvinna. Snarare är det ett typexempel på patriarkalt tänkande. Det vill säga: mannen existerar, kvinnan är bara en negation av mannen. 
Tala om att göra mannen till norm – så mycket norm att ordet kvinna inte ens får uttalas. Vi är bortsuddade! Reducerade till ett ”icke”, definierade av vad vi inte är, som om vi inte vore något i oss själva. Den ideologiska innebörden av ordet icke-man är: det finns inga kvinnor, det finns bara män och de som inte är det. 
Jag förmodar att tanken är att sudda bort den binära könsuppdelningen. Men varför då fortsätta använda ordet man? Varför är kvinnor kontroversiella och svårdefinierade, medan män är självklara? Varför skulle det vara mindre patriarkalt att dela upp världen i den fasta och enhetliga kategorin män, samt ett skräphögsliknande ”resten”? Om det handlade om att sudda bort kön, borde väl varken man eller kvinna användas. Och det till synes finkänsliga argumentet att man inte vill inte förolämpa det fåtal som inte vill definiera sig, håller inte som argument för att förolämpa halva mänskligheten genom att reducera oss till ett intet. 
Över huvud taget är tron på att könsnormen skulle vara binär synnerligen ahistorisk. Som den franska feministen Luce Irigaray visat, har den förhärskande modellen genom århundraden inte varit att det finns två kön. Utan ett. Det manliga. Vetenskapen har koncentrerat sig på studier av mannen och först senare vänt blicken mot kvinnan och då hävdat att hon är en defekt, en outvecklad man eller, lika felaktigt, alltid mannens exakta motsats. Om han är aktiv, måste hon vara passiv, om han är subjekt måste hon vara objekt och så vidare. 
Kvinnan har inte definierats som en människa i sig, utifrån sin egen kropp och sina egna förutsättningar – utan endast och alltid i relation till mannen. Kvinnors kamp inom vetenskapen har därför ofta handlat om att få bli till – en förutsättning för att förstå exempelvis kvinnosjukdomar. Som Irigaray skriver: 
”För Freud finns det inte två kön … Det ’kvinnliga’ beskrivs alltid som brist, förtvining, avigsida av det kön som innehar ensamrätten till värde: det manliga. Därav den så beryktade ’penisavunden.’ Hur kan man acceptera att kvinnans hela varande styrs av hennes avsaknad av det manliga organet och av hennes avsundsjuka, svartsjuka anspråk på detta?” 
Det är precis detta tänkande som går igen i ordet icke-man: kvinnan karakteriseras av att hon är en brist. Nästan lika illa är det med med ordet ”fittbärare”, som får ordet livmodersfeminism att framstå som höjden av generositet.
 Att ta bort ordet kvinna; att se kvinnan som i vägen för utvecklingen, opassande, det som förstör, är inte något nytt. Det firar faktiskt 500 år i år. 
I år var det 500 år sedan Martin Luther spikade upp sina teser på kyrkdörren och därmed inledde reformationen. Reformationen var en gigantisk kulturrevolution som förde med sig mycket gott: demokratiseringen av det skrivna ordet, avskaffandet av elitism och dubbelmoral inom kyrkan. Men Martin Luther var också en fanatisk judehatare (läs skriften On The Jews and Their Lies) antiziganist och misogynist. Vad reformationen gjorde i Sverige, mycket på grund av dess företrädare Olaus Petri, var att avskaffa Mariakulten. ”Bugandet för Mariabilden” skulle bort, skrev Olaus Petri i En nyttig undervisning och avskaffade nunneklostren, som hade varit den enda plats där kvinnor hade makt och självbestämmande inom religionen.
Därmed försvann de sista resterna av modersgudinnan från kristendomen och den blev helt och hållet manlig. Gud, Jesus och den helige ande regerade ensamma. Bilder av Maria togs bort från kyrkor, väggar och hem över hela landet. 
Som Ingela Bendt skriver i den nyutkomna boken Madonna: ”Så länge Sverige var katolskt, fanns ett Mariaaltare i så gott som varenda kyrka. Ibland stora altaruppsättningar där Marias liv beskrevs i bladguldsbelagda träskulpturer, fantastiska verk som oftas försvann från kyrkorna i och med reformationen. Mariafigurerna förstördes, grävdes ner eller sattes i bästa fall upp på vinden.” 
Kvinnor blev av med den enda förebild som fanns att tillgå. Visserligen var Maria en blek kopia av Ishtar och de andra, men hon hade haft en enorm betydelse för kvinnor i Sverige, som skickade runt Mariabilder till varandra när de var på väg att föda barn. Kvinnan gick alltså från att vara världens skapare, centrum för världsalltet och himladrottning, till att inte få existera. Ett symboliskt modersmord som fortfarande påverkar oss. 
Idag är det paradoxalt nog jämställdheten som kräver att kvinnan ska bort. För att vi ska kunna uppnå jämlikhet måste vi bli könlösa – och könet är tydligen kvinnan. Som Irigaray skriver: ”ett projekt som vill utplåna skillnaden mellan könen till det självrepresentativa systemet hos ett ’manligt subjekt’.”
Nej. Jag köper inte detta, och jag tänker aldrig bli någon icke-man. Jag skulle vilja se den man som går med på att kalla sig, och se på sig själv som ”icke-kvinna.” Eller, för den delen, den vit som går med på att kalla sig ”icke-svart”.

söndag 23 oktober 2016

Om Kinas nya strategi i resurskriget


Om 34 år, 2050, kommer vi att vara nära tio miljarder människor på jorden, enligt den senaste FN-rapporten. En ökning med 40 procent på bara 40 år. 
Låt oss begrunda ett slag vad detta betyder. 
Säg till exempel att alla människor ska ha varsin mobil och byta vartannat år. Det är inte en långsökt tanke – redan finns det fler mobiltelefoner i världen (7,9 miljarder) än människor (7,4 miljarder). För bara 20 år sedan var telefoner sällsynta i stora delar av världen och i väst hade en familj ofta bara en telefon gemensamt som aldrig byttes ut. Nu har samma familj fem mobiler, fyra Ipads och sex datorer som alla byts ut lika ofta som man byter vinterjacka. 
För varje telefon behövs koppar, palladium, nickel, guld, kobolt och sällsynta jordmetaller. Jakten på dessa metaller har redan finansierat krig i Kongo-Kinshasa, orsakat brist på dricksvatten i Chile och gjort luften i Inre Mongoliet omöjlig att andas. När mobilerna sedan slängs dumpas de tonvis i fattiga länder som Bangladesh där barn arbetar med att bära bort avfallet. 
Och detta är bara en av alla konsumtionsvaror som blivit oumbärlig för människan globalt. 
Det finns flera aspekter på det hela. 
Den första är naturligtvis att detta är ohållbart. Inte för att befolkningstillväxt i sig behöver innebära en katastrof, utan då den den kopplas till en ständigt ökad konsumtion av varor. 
En annan iakttagelse är att även om tjänster tar allt större andel av världsekonomin i procent, växer ändå varuproduktionen såpass mycket netto att en resursbrist kommer att bli hotande på flera områden. 
Är det någon som tar detta hot på allvar så är det Kina. Den som följer Kinas uppköp och handelsavtal världen över ser snart ett mönster. För den oinvigde kan det se ut som att Kina i dag agerar som ett typiskt privat kapitalistiskt företag som försöker skaffa sig marknadsandelar genom att köpa på sig lite allt möjligt. Vad som helst går bra, bara det ger vinst. Men till skillnad från ett företag som endast tänker på nästa kvartal, tänker den kinesiska ledningen på att kunna behålla makten långt in i framtiden.
Det säkraste sättet att göra det på? Att se till att den egna befolkningen inte går hungrig. Och Kina är inte längre självförsörjande på mat. Därför arbetar Kina på att säkra tillgången på just de resurser som kommer att vara hotade i framtiden, samt att bygga infrastruktur för att se till att kunna forsla hem resurserna.
Kina har köpt världens största kopparreserv – berget Monte Toromocho i Peru – investerat i järnväg i Argentina, köpt hundratals hektar jord i Frankrike, köpt upp Panamas största hamn, Greklands viktigaste hamn Piraeus och hyrt en hamn i Australien i 99 år framåt. Oavsett hur världen kommer att se ut om 20–30 år, kommer den kinesiska ledningen att ha säkrat tillgång och transport av viktiga resurser. 
Västerländska ekonomer förbryllades inledningsvis av dessa uppköp. Inte minst över priserna – varför betalade Kina långt över marknadsvärdet? Uppköpen förstörde allt vad de antagit om marknadens lagar. Marknader som tidigare setts som ”perfekta” började nu bete sig hur som helst. Men, som Dambisa Moyo skriver i boken Winner take all, så skrek dessa puritanska kapitalister för döva öron. Sedan började USA och Europas ekonomiska intresseorganisationer att försöka stoppa köpen där det var möjligt. IMF och Världsbanken lyckades pressa länder – med statsskulden som maktmedel – att säga nej till Kina. 
Resurskriget har alltså redan börjat. Och det finns en världsdel där detta krig mer än någon annanstans kommer att utspela sig. Där finns nämligen en tredjedel av världens obrukade jordbruksmark. Just det: Afrika. 
Som det ser ut i och med TTIP/Ceta-avtalen, håller Europa och Nordamerika på att gå ihop till ett gigantiskt handelsblock. Dess strategi för att roffa åt sig afrikanskt land och mineraler är: favorisera vissa kandidater i val, införa lägre eller inga tullar för produkter från de afrikanska länder som samarbetar, samt bojkotta de ledare som inte samarbetar och åtala dem i Haag. Mugabe i Zimbabwe är ett exempel. Då han var utfryst av väst såg Kina såg sin chans och gick in och stöttade honom, investerade i bostäder och jordbruk samt öppnade sina marknader för zimbabwiska produkter. Detta ledde till att Mugabe gjorde undantag i sin nationaliseringspolicy enbart för kinesiska företag. Fram tills i april i år.
Nu ska kinesiska företag också tas över av landets medborgare. Kina har svarat med att smörja politikerna genom att bygga ett nytt parlament i Harare. Hur det hela slutar vet ingen, men klart är att Kinas strategi skiljer sig från EU/USA:s. Kina ser till att investera rejält i skolor, infrastruktur och utveckling. De ställer sällan politiska krav, vilket ofta uppskattas av afrikanska länder som är trötta på västs nykoloniala attityd. Det finns dock tecken på att Kina är på väg att överge sin princip om icke-interventionism som etablerades av Zhou Enlai, som deras aktiva stöd till ena sidan i Sydsudan.
Kanske kommer kampen mellan nyliberalism och statskapitalism avgöras här. Det blir inte en ideologisk strid, utan en praktisk: kan länder vars företag endast tänker på den egna profiten konkurrera med ett land som tänker på att försörja sin befolkning på lång sikt?
Eller så kommer vi vara för hungriga och törstiga för att tänka över huvud taget.

måndag 4 juli 2016

Extrait du livre "L’être et la marchandise. Prostitution, maternité de substitution et dissociation de soi"

Dans une clinique de la localité d’Anand, dans le nord de l’Inde, des Indiennes mettent au monde des enfants occiden­taux. Des ovules de femmes blanches sont inséminés avec le sperme d’hommes blancs et l’embryon est ensuite implanté dans l’utérus d’Indiennes. Les enfants n’ont aucun des attributs des femmes qui les ont mis au monde. Ils ne vont ni porter leurs noms ni faire leur connaissance. Après avoir enfanté, les Indiennes se séparent des bébés. Un contrat a été conclu. Au moment même où les femmes renoncent aux enfants qu’elles viennent de mettre au monde, elles reçoivent de 2500 à 6500 dollars par naissance. Pour ces femmes, dont la plupart sont des pauvres habitant des villages avoisinants la clinique1, cette somme peut représenter l’équivalent de dix années de salaire2. Les clientes sont majoritairement des États-Uniennes, des Européennes, des Japonaises et de riches Indiennes, des couples hétérosexuels sans enfant, des homosexuels ainsi que des célibataires. Dans une interview à la BBC, la mère porteuse Rubina déclare: «C’est un miracle. Je me suis demandé moi-même comment j’ai réussi à mettre au monde un enfant aussi beau, américain et blanc. Je ne pouvais pas le croire – je suis si heureuse.» Elle raconte que l’un de ses propres enfants, souffrant d’une maladie cardiaque, avait besoin d’une opération et qu’avoir mis au monde l’enfant du couple états-unien était le seul moyen de se procurer l’argent nécessaire pour payer l’intervention3.
On pourrait croire à de la science-fiction, mais pourtant ce sont ces actes qui définissent la maternité de substitution, laquelle est devenue une industrie grandissante et légale, entre autres, aux États-Unis, en Ukraine et en Inde. Dans ce dernier pays, autour de mille enfants ont été mis au monde par ce moyen et, en raison de son potentiel d’avenir, des expertes évaluent, en 2006, l’industrie indienne de la maternité de substitution à 449 millions de dollars4.
Récemment, deux Suédois ont raconté dans les médias leur voyage en Inde pour se procurer un enfant. «Je n’ai pas de pro­blème avec le fait que l’on fasse cela pour des raisons exclusivement économiques, je trouve au contraire c’est une manière moderne et nouvelle de regarder la maternité», a déclaré l’un d’eux lors d’une interview à la radio suédoise5.
La maternité de substitution – le fait que des femmes mettent au monde des enfants par contrat – n’est pas encore légale dans la majorité des pays mais, de plus en plus fréquemment, on reven­dique qu’elle le soit. Dans cette industrie, une femme est inséminée ou reçoit un embryon puis, après neuf mois de gestation, met au monde un bébé qu’elle abandonne. Elle peut le faire gratuitement ou contre paiement mais, dans les deux cas, une femme signe un contrat stipulant qu’elle doit enfanter pour autrui.
L’origine
L’origine du commerce de la maternité remonte aux années soixante-dix aux États-Unis. Des annonces ont commencé à paraître dans les journaux: des hommes, dont les femmes étaient infertiles, cherchaient d’autres femmes susceptibles de mettre au monde un enfant en échange d’une somme d’argent. Les femmes étaient insé­minées et les hommes « adoptaient » ensuite leur propre enfant. Ce qui se faisait de façon relativement discrète et à petite échelle.
Peu de temps s’est écoulé avant que quelqu’un ne voie là une source d’enrichissement. L’avocat Noel Keane a ouvert une agence avec l’idée d’affaires de mettre en relation des femmes avec des couples sans enfant. Il savait que de nombreux couples étaient prêts à débourser d’importantes sommes d’argent afin d’avoir un enfant génétiquement lié au père. Keane leur garantissait ce résultat. Il a acquis une renommée en participant à des émissions télévisées, où il présentait son agence comme une œuvre de charité destinée à aider les couples sans enfant. De l’argent a été offert à de jeunes femmes pour qu’elles deviennent mères porteuses; en même temps, on leur faisait miroi­ter l’image qu’elles étaient de bonnes samari­taines. L’idée s’est répandue et Keane a amassé une fortune. À la fin des années soixante-dix, il y avait déjà plusieurs agences aux États-Unis impliquées dans ce type d’activités, qui avaient été jusque-là exercées dans des conditions semi-légales6.
Il n’aura pas fallu attendre longtemps avant que ne survienne le premier conflit de notoriété publique sur la garde d’un enfant. Une femme, qui avait donné naissance à un bébé après insémination à la clinique de Noel Keane, a refusé de s’en séparer. Mary Beth Whi­tehead, une mère de deux enfants, appartenant à la classe moyenne inférieure, avait accepté en échange d’argent de mettre au monde un enfant pour le compte du couple Stern, membre de la classe moyenne supérieure. Whitehead a été inséminé avec le sperme de Bill Stern contre la promesse d’une somme de 10000 dollars à la remise de l’enfant. Cependant, après l’accouchement, Whitehead a éprouvé un sentiment très fort pour cet enfant, plus qu’elle n’au­rait pu l’imaginer. Lorsqu’elle a vu la petite fille, elle n’a plus voulu l’abandonner. Dans son autobiographie, elle raconte:
À cet instant, j’ai pensé: quelle erreur j’ai commise! Je ne voulais pas que cette erreur devienne réalité. Je me forçais à imaginer que cela n’avait pas eu lieu, que c’était là mon propre enfant et que nous aurions ensemble une vie normale. D’un certain côté, j’éprouvais un sentiment de culpabilité à cause de l’obligation que j’estimais avoir envers les Stern, et je m’inquiétais de ce qu’ils allaient pouvoir ressen­tir, mais en même temps j’étais envahie par un fort sentiment de res­ponsabilité à l’égard de cet enfant à l’instar de ce que pouvait éprou­ver toute mère. […] J’ai pensé, mon Dieu, qu’est-ce qu’elle va penser quand elle apprendra qu’elle a été vendue 10000 dollars? Elle va se sentir comme se sentaient les esclaves7!
Whitehead s’est enfuie en Floride avec l’enfant où elles ont été localisées par les forces de l’ordre. Elle a alors menacé de se suici­der. Il s’en est suivi un long et éprouvant procès. La mère contre le père, grossesse contre insémination, classe contre classe, lien du sang contre contrat. Ce procès a mobilisé l’opinion publique états-unienne et a même fait l’objet d’une série télévisée. Des féministes se sont engagées pour le droit de Whitehead à garder l’enfant, tan­dis qu’une campagne haineuse se déchaînait contre elle dans les médias. Finalement, le contrat a été déclaré invalide. Toutefois, le couple Stern a quand même obtenu la garde de l’enfant, le jury ayant estimé qu’ils seraient de meilleurs parents du fait qu’ils étaient d’une classe sociale supérieure8.
L’affaire a été désignée sous le nom de «Baby M» et a eu pour conséquence l’interdiction dans plusieurs États de la gestation pour autrui à des fins commerciales. Toutefois, un nouvel évènement a modifié à la fois les jugements dans les procès au sujet de la garde des enfants et déplacé ce commerce vers les pays du tiers-monde. Au début des années quatre-vingt-dix, la transplantation d’embryon – c’est-à-dire le fait d’implanter l’ovule fécondé d’une femme dans l’utérus d’une autre femme – est devenue techniquement possible. La mère porteuse pouvait désormais porter un enfant qui n’avait aucun lien génétique avec elle – il y avait donc une totale absence de «parenté» biologique. On appelle ce phénomène «gestation pour autrui» – à la différence de la gestation traditionnelle, où la femme porte son propre ovule.
C’est à partir de ce moment-là que des pays comme l’Inde sont devenus des destinations à la mode, alors qu’auparavant cette indus­trie était localisée en Occident. Une mère porteuse indienne don­nait jusqu’alors un enfant indien. Depuis, il est techniquement pos­sible pour une Indienne de mettre au monde un enfant blanc. Les États-Uniennes pouvaient alors payer le tiers de ce que cela leur aurait coûté dans leur pays et regagner leur foyer en y ramenant leur «propre» enfant, bien que porté et mis au monde par une Indienne. La transplantation d’embryon a également conduit les tribunaux états-uniens à changer leur manière de juger les conflits relatifs à la garde d’enfant. Dans un cas survenu en 1993, lequel était pratiquement identique à celui de «Baby M» – la mère por­teuse avait éprouvé des regrets après la naissance et avait voulu gar­der l’enfant – le jugement affirmait qu’elle n’était pas sa mère. Elle «n’a pas effectué un choix reproductif, mais offert un service9». Puisque l’ovule n’était pas le sien, sa grossesse ne pouvait être carac­térisée de véritable maternité, mais plutôt de «service»; elle n’avait donc aucun droit sur l’enfant qu’elle avait mis au monde. Ce juge­ment a fait jurisprudence aux États-Unis. Désormais, même lorsque l’ovule implique une troisième femme, on confie la garde aux per­sonnes qui ont commandé l’enfant.
Le commerce de la maternité de substitution progresse par­tout dans le monde. Il est devenu légal aux États-Unis, en Inde, en Ukraine, en Hongrie, en Corée du Sud, en Afrique du Sud, en Israël, aux Pays-Bas. La Grande-Bretagne et l’Australie ont légalisé cette pratique à la condition qu’elle n’ait pas un caractère commercial. On rapporte que le commerce illégal de grossesses, où l’on offre aux femmes une somme équivalant à 12000 dollars par enfant10, a débuté en Chine. Il est difficile de savoir combien d’enfants sont nés jusqu’à présent dans le monde par l’intermé­diaire de la maternité de substitution, car peu de pays tiennent des statistiques sur cette question. Toutefois, les données états-uniennes officielles montrent que, pendant une année, soit en 2000, 1210 interventions ont été effectuées avec cette méthode de gestation pour autrui – un chiffre qui a probablement aug­menté depuis11. En Suède, il existe aussi des couples qui ont com­mandé des enfants à des mères porteuses originaires aussi bien des États-Unis que du tiers-monde.
Ceux qui achètent – celles qui enfantent
Les gens qui désirent un enfant par l’intermédiaire de la mater­nité de substitution sont principalement des couples hétérosexuels occidentaux. Ils sont âgés de trente-cinq à quarante-cinq ans et ont, en général, un niveau d’études élevé12. Ils ont essayé en moyenne pen­dant sept ans d’avoir un enfant à l’aide d’hormones et de la fécon­dation in vitro, mais la femme est infertile pour différentes raisons13. Une minorité (en croissance) est composée de couples homosexuels ou d’hommes seuls désireux d’avoir un enfant biologique et, pour qui, de nombreux pays ne permettent pas l’adoption. Ce que tou­tes ces personnes ont en commun, c’est le fait de désirer un enfant génétiquement lié au père. Ils ne souhaitent pas pour autant que la femme qui met cet enfant au monde en partage la garde. Sur la page d’accueil oneinsix.com, un homme questionne: «J’ai vu votre page concernant les mères por­teuses. Je veux savoir exactement combien cela coûte (au total) d’avoir un enfant! Je veux devenir père, que faut-il que je fasse? Et combien coûte une mère porteuse?14» Une femme ayant déjà eu des enfants, qui ne peut se permettre une nou­velle grossesse, explique: «Je vais avoir quarante ans au mois d’août et j’aimerais tellement avoir encore un ou deux enfants. Je souhaite utiliser notre propre embryon et une mère de substitution unique­ment pour la grossesse.» D’autres ont des désirs précis concernant les attributs physiques de l’enfant à venir: «Je suis S. d’Angleterre. J’aimerais devenir père et je serais très heureux si je pouvais trouver une femme qui accepterait de porter mon enfant, mais seulement en utilisant ses propres ovules. J’adorerais avoir un enfant asiatique ou peut-être kényan. Quelles sont mes chances?15 »
Des couples suédois sont également à la recherche de mères por­teuses. Sur le site familjeliv.se, une femme écrit: «Je voudrais savoir si quelqu’un a déjà eu une expérience avec une mère porteuse en Ukraine ou aux États-Unis? Comment ça marche? Et quelles sont les formalités auprès des autorités suédoises en rentrant au pays et com­bien environ cela coûte-t-il?» Avec des annonces comme « Cou­ple marié cherche mère porteuse. Rémunération importante! », il s’agit là sans aucun doute de maternité de substitution à caractère commercial, même si toutes formes de cette activité sont interdi­tes en Suède. Une autre femme écrit: «On s’est parlé aujourd’hui à propos de la maternité de substitution. Mon mari est sceptique et craint d’être trompé. Nous voulons savoir quelle somme vous vou­lez recevoir. Quelle garantie peut-on demander pour que la mère porteuse ne change pas d’avis une fois l’enfant né?» Un homme écrit: «Je suis un célibataire qui aimerait avoir un enfant. J’habite Malmö et j’ai 43 ans»
Qu’elle vit en Ukraine, en Inde ou aux États-Unis, dans la plu­part des cas, celle qui enfante est plus pauvre que les personnes qui passent commande. En Inde, elle est souvent originaire d’un village situé à proximité de la clinique. Aux États-Unis, c’est souvent une femme mariée de la classe ouvrière.
Kajsa Ekis Ekman : L’être et la marchandise. Prostitution, maternité de substitution et dissociation de soi
M éditeur, Ville Mont-Royal (Québec) 2013, 215 pages

måndag 16 maj 2016

Antikapitalism med Rebella!


Rebella bjuder in till en powerkväll med ingen mindre än Kajsa Ekis Ekman. Kom och diskutera kapitalismen och patriarkatet och hur vi tillsammans kan krossa dem.

Vad: Föreläsning med Kajsa Ekis Ekman
Vart: Katasalen, ABF-huset, Svevägen 41
När: Tisdag den 24 maj kl. 18:00
För?: Icke-separatistiskt och öppet för alla!
Kostar?: Gratis för medlemmar eller dig som vill bli medlem på plats, 50 kronor för icke-medlemmar. Swish eller kontant!

Ekis Ekman arbetar som kulturjournalist, debattör och författare. Hon skriver på Dagens Nyheters kultursida och är ledarskribent på Dagens ETC. Hon är även författare och har skrivit böckerna 'Varat och varan' samt 'Skulden'.

https://allevents.in/stockholm/anti-kapitalism-med-kajsa-ekis-ekman/1613145029008283

torsdag 11 februari 2016

Stöd Nätverket för Grekland



Nätverket för Grekland är en demokratisk, antirasistisk och partipolitiskt obunden organisation som genom information och utåtriktade aktiviteter verkar för solidaritet med Greklands folk i den ekonomiska krisen.
Nätverket för Grekland motsätter sig Europeiska unionens och Internationella valutafondens åtstramningspolitik som fördjupar krisen och hotar demokratin.
Verksamheten vägleds av följande sex politiska krav:
1. Stoppa EU/IMF:s åtstramningspaket
2. Människor före banker
3. Ge ungdomen arbete och framtid i Grekland
4. Stoppa nedmonteringen av demokratin
5. Solidaritet med alla som bor i Grekland – Nej till rasism och fascism
6. Avskrivning av Greklands skuld.
Bli medlem
Om du vill bli medlem, sätt in 50 kronor på Nätverket för Greklands plusgiro: 71 96 32 – 2, märk ”medlemsavgift” och skriv din e-mail adress.
Du kan också stödja vår insamlingskampanj till de frivilliga läkarklinikerna i Grekland genom att sätta in ett bidrag på plusgiro: 71 82 29 – 8

Hemsida:

http://natverketforgrekland.se

Twitter:

https://twitter.com/natverkgrekland

Facebook:

https://www.facebook.com/Nätverket-för-Grekland-684675341555402/timeline/

tisdag 3 november 2015

EFN


tisdag 13 oktober 2015

Dagens Samhälle – riskkapitalisternas bästa vän och ett journalistiskt haveri

De senaste dagarna har välfärdskapitalisterna twittrat om hur de hållit tummarna, legat sömnlösa, och slutligen jublat när det verkar som att vinsterna inte kommer att tas ifrån dem. ”Glädjande att V stängs ute”, twittrade en chef på Almega lättat. Under två år har de satsat enorma resurser på att bevara möjligheten till vinst: lobbat, ordnat konferenser, uppvaktat nyckelpersoner. Kampanjen för att bevara vinsten i välfärden har varit näringslivets enskilt största kampanj sedan slaget om löntagarfonderna.

Vilken tidning tror ni har varit deras främsta kampanjorgan?


Nej, det var inte Dagens Nyheter eller Svenska Dagbladet. Inte heller Dagens Industri eller Veckans Affärer.


Utan det var, överraskande nog, kommunernas och landstingens egen tidning, Dagens Samhälle. Denna tidning har som ingen annan drivit på med frenesi för vinst i välfärden och för ett fortsatt alliansstyre.


Historien om hur en offentligägd tidning blev riskkapitalisternas bästa vän är en historia om vår samtid. Det är också en historia om ett journalistiskt haveri.


För er som inte vet vilken tidning jag talar om: Dagens Samhälle har länge varit en mycket respekterad politisk facktidning som läses av politiker och beslutsfattare över hela landet. Den brukade också, inte minst på tiden då den hette Kommun-Aktuellt, vara en källa till information för reportrar i allmänmedia och även forskare i statsvetenskap. Tidningen var nämligen den enda som bevakade och granskade kommunernas och landstingens utveckling av skola, vård, energiförsörjning. Stod något i Dagens Samhälle, då kunde man i regel lita på det. Så är det inte längre.


2010 värvades Mats Edman, med en bakgrund i affärspressen, till chefredaktör. Dagens Samhälle gjordes om till en affärstidning för den offentliga marknaden. Tidningen har sedan dess, både på ledarplats, nyhetsplats och i sociala medier, hårt drivit på för alliansen på ett sätt som skulle väcka läsarstorm om det vore en privatägd borgerlig tidning som DN eller Expressen.


Typiska rubriker i Dagens Samhälle lyder ”Sämst resultat i skolan för S-styrda kommuner” eller ”Fem fakta som blottlägger vänsterns välfärdspopulism”. Skolkoncernen JB:s konkurs var fackets fel, enligt Dagens Samhälle: ”Fack och Folksam satte JB Education i konkurs.” LO:s ordförande kallas en ”facklig patriark” och kooperationen är en ”övervintrad, hopplös affärsidé”. Kritik av vinst i välfärden jämförs regelbundet med antisemitism (!) och hat mot homosexuella. Se exempelvis artikeln ”Karl Marx antisemitism lever vidare i ny skepnad” (14/8 2014).


När Dagens Nyheter granskade Carema gick Dagens Samhälle till hård motattack. Granskningen, som uppdagade missförhållanden på Caremas äldreboenden, kallades en ”medieanka” och ett ”skämt”.


I Dagens Samhälle ifrågasätts eller granskas privata företag inte längre: mottot är att all privatisering och upphandling per definition är av godo. Mats Edman gick så långt att han kallade DN:s chefredaktör för ”fröken Herlitz” och menade att hon var ”uppblåst och självgod”. En kritik som fick ett pinsamt skimmer över sig då DN:s granskning nominerades till Stora Journalistpriset.


Framträdande i Dagens Samhälle är hatet mot vänstern. Jonas Sjöstedt ägnar sig enligt tidningen åt ”lögner”, ”effektiv demagogi” och är ”oförmögen att ompröva sin ungdoms trosvissa dogmer”. Om vinst i välfärden förbjuds kommer vi enligt chefredaktör Mats Edman att ”backa tillbaka till tider då vi böjde oss för staten och lät centralbyråkrater diktera våra liv i detalj” (25/9 2014). Vi kommer att gå mot en dyster framtid, ja hela demokratin är enligt Edman hotad, eftersom rätten till vinst ytterst är en ”demokratifråga”.


Att en tidning som ägs av våra kommuner och landsting ostört får bedriva en sådan vulgär höger‑propaganda i fyra år är minst sagt underligt. Vad hände med den kritiskt granskande journalistiken av vad som sker i friskolorna och de privat drivna äldreboendena?


Dessutom har Edman under sin tid som chefredaktör ägnat sig åt ytterst märkliga tilltag. I takt med att de namnkunniga journalisterna försvunnit från tidningen en efter en, har han annonserat efter nya medarbetare på sin privata Facebooksida.


Han har även använt tidningen för att driva kampanj till stöd för en sektanklagad terapeut på Öland. Något som tycks underligt då det inte har med kommuner och landsting att göra alls. Men vilket kanske fick sin förklaring då det uppdagades att Edmans sambo var nära bekant med terapeuten och upplåtit sin gård åt hennes kurser.


Historien om Dagens Samhälle är ännu en historia om hur kapitalintressen nästlar sig in i och tar över det som tidigare varit gemensamt. Men det är också ett lågvattenmärke för den oberoende och granskande journalistiken.


Sveriges kommuner och landsting – hur länge kommer ni att fortsätta ge ut denna kassa Timbropamflett?

lördag 6 juni 2015