måndag 4 juli 2016

Extrait du livre "L’être et la marchandise. Prostitution, maternité de substitution et dissociation de soi"

Dans une clinique de la localité d’Anand, dans le nord de l’Inde, des Indiennes mettent au monde des enfants occiden­taux. Des ovules de femmes blanches sont inséminés avec le sperme d’hommes blancs et l’embryon est ensuite implanté dans l’utérus d’Indiennes. Les enfants n’ont aucun des attributs des femmes qui les ont mis au monde. Ils ne vont ni porter leurs noms ni faire leur connaissance. Après avoir enfanté, les Indiennes se séparent des bébés. Un contrat a été conclu. Au moment même où les femmes renoncent aux enfants qu’elles viennent de mettre au monde, elles reçoivent de 2500 à 6500 dollars par naissance. Pour ces femmes, dont la plupart sont des pauvres habitant des villages avoisinants la clinique1, cette somme peut représenter l’équivalent de dix années de salaire2. Les clientes sont majoritairement des États-Uniennes, des Européennes, des Japonaises et de riches Indiennes, des couples hétérosexuels sans enfant, des homosexuels ainsi que des célibataires. Dans une interview à la BBC, la mère porteuse Rubina déclare: «C’est un miracle. Je me suis demandé moi-même comment j’ai réussi à mettre au monde un enfant aussi beau, américain et blanc. Je ne pouvais pas le croire – je suis si heureuse.» Elle raconte que l’un de ses propres enfants, souffrant d’une maladie cardiaque, avait besoin d’une opération et qu’avoir mis au monde l’enfant du couple états-unien était le seul moyen de se procurer l’argent nécessaire pour payer l’intervention3.
On pourrait croire à de la science-fiction, mais pourtant ce sont ces actes qui définissent la maternité de substitution, laquelle est devenue une industrie grandissante et légale, entre autres, aux États-Unis, en Ukraine et en Inde. Dans ce dernier pays, autour de mille enfants ont été mis au monde par ce moyen et, en raison de son potentiel d’avenir, des expertes évaluent, en 2006, l’industrie indienne de la maternité de substitution à 449 millions de dollars4.
Récemment, deux Suédois ont raconté dans les médias leur voyage en Inde pour se procurer un enfant. «Je n’ai pas de pro­blème avec le fait que l’on fasse cela pour des raisons exclusivement économiques, je trouve au contraire c’est une manière moderne et nouvelle de regarder la maternité», a déclaré l’un d’eux lors d’une interview à la radio suédoise5.
La maternité de substitution – le fait que des femmes mettent au monde des enfants par contrat – n’est pas encore légale dans la majorité des pays mais, de plus en plus fréquemment, on reven­dique qu’elle le soit. Dans cette industrie, une femme est inséminée ou reçoit un embryon puis, après neuf mois de gestation, met au monde un bébé qu’elle abandonne. Elle peut le faire gratuitement ou contre paiement mais, dans les deux cas, une femme signe un contrat stipulant qu’elle doit enfanter pour autrui.
L’origine
L’origine du commerce de la maternité remonte aux années soixante-dix aux États-Unis. Des annonces ont commencé à paraître dans les journaux: des hommes, dont les femmes étaient infertiles, cherchaient d’autres femmes susceptibles de mettre au monde un enfant en échange d’une somme d’argent. Les femmes étaient insé­minées et les hommes « adoptaient » ensuite leur propre enfant. Ce qui se faisait de façon relativement discrète et à petite échelle.
Peu de temps s’est écoulé avant que quelqu’un ne voie là une source d’enrichissement. L’avocat Noel Keane a ouvert une agence avec l’idée d’affaires de mettre en relation des femmes avec des couples sans enfant. Il savait que de nombreux couples étaient prêts à débourser d’importantes sommes d’argent afin d’avoir un enfant génétiquement lié au père. Keane leur garantissait ce résultat. Il a acquis une renommée en participant à des émissions télévisées, où il présentait son agence comme une œuvre de charité destinée à aider les couples sans enfant. De l’argent a été offert à de jeunes femmes pour qu’elles deviennent mères porteuses; en même temps, on leur faisait miroi­ter l’image qu’elles étaient de bonnes samari­taines. L’idée s’est répandue et Keane a amassé une fortune. À la fin des années soixante-dix, il y avait déjà plusieurs agences aux États-Unis impliquées dans ce type d’activités, qui avaient été jusque-là exercées dans des conditions semi-légales6.
Il n’aura pas fallu attendre longtemps avant que ne survienne le premier conflit de notoriété publique sur la garde d’un enfant. Une femme, qui avait donné naissance à un bébé après insémination à la clinique de Noel Keane, a refusé de s’en séparer. Mary Beth Whi­tehead, une mère de deux enfants, appartenant à la classe moyenne inférieure, avait accepté en échange d’argent de mettre au monde un enfant pour le compte du couple Stern, membre de la classe moyenne supérieure. Whitehead a été inséminé avec le sperme de Bill Stern contre la promesse d’une somme de 10000 dollars à la remise de l’enfant. Cependant, après l’accouchement, Whitehead a éprouvé un sentiment très fort pour cet enfant, plus qu’elle n’au­rait pu l’imaginer. Lorsqu’elle a vu la petite fille, elle n’a plus voulu l’abandonner. Dans son autobiographie, elle raconte:
À cet instant, j’ai pensé: quelle erreur j’ai commise! Je ne voulais pas que cette erreur devienne réalité. Je me forçais à imaginer que cela n’avait pas eu lieu, que c’était là mon propre enfant et que nous aurions ensemble une vie normale. D’un certain côté, j’éprouvais un sentiment de culpabilité à cause de l’obligation que j’estimais avoir envers les Stern, et je m’inquiétais de ce qu’ils allaient pouvoir ressen­tir, mais en même temps j’étais envahie par un fort sentiment de res­ponsabilité à l’égard de cet enfant à l’instar de ce que pouvait éprou­ver toute mère. […] J’ai pensé, mon Dieu, qu’est-ce qu’elle va penser quand elle apprendra qu’elle a été vendue 10000 dollars? Elle va se sentir comme se sentaient les esclaves7!
Whitehead s’est enfuie en Floride avec l’enfant où elles ont été localisées par les forces de l’ordre. Elle a alors menacé de se suici­der. Il s’en est suivi un long et éprouvant procès. La mère contre le père, grossesse contre insémination, classe contre classe, lien du sang contre contrat. Ce procès a mobilisé l’opinion publique états-unienne et a même fait l’objet d’une série télévisée. Des féministes se sont engagées pour le droit de Whitehead à garder l’enfant, tan­dis qu’une campagne haineuse se déchaînait contre elle dans les médias. Finalement, le contrat a été déclaré invalide. Toutefois, le couple Stern a quand même obtenu la garde de l’enfant, le jury ayant estimé qu’ils seraient de meilleurs parents du fait qu’ils étaient d’une classe sociale supérieure8.
L’affaire a été désignée sous le nom de «Baby M» et a eu pour conséquence l’interdiction dans plusieurs États de la gestation pour autrui à des fins commerciales. Toutefois, un nouvel évènement a modifié à la fois les jugements dans les procès au sujet de la garde des enfants et déplacé ce commerce vers les pays du tiers-monde. Au début des années quatre-vingt-dix, la transplantation d’embryon – c’est-à-dire le fait d’implanter l’ovule fécondé d’une femme dans l’utérus d’une autre femme – est devenue techniquement possible. La mère porteuse pouvait désormais porter un enfant qui n’avait aucun lien génétique avec elle – il y avait donc une totale absence de «parenté» biologique. On appelle ce phénomène «gestation pour autrui» – à la différence de la gestation traditionnelle, où la femme porte son propre ovule.
C’est à partir de ce moment-là que des pays comme l’Inde sont devenus des destinations à la mode, alors qu’auparavant cette indus­trie était localisée en Occident. Une mère porteuse indienne don­nait jusqu’alors un enfant indien. Depuis, il est techniquement pos­sible pour une Indienne de mettre au monde un enfant blanc. Les États-Uniennes pouvaient alors payer le tiers de ce que cela leur aurait coûté dans leur pays et regagner leur foyer en y ramenant leur «propre» enfant, bien que porté et mis au monde par une Indienne. La transplantation d’embryon a également conduit les tribunaux états-uniens à changer leur manière de juger les conflits relatifs à la garde d’enfant. Dans un cas survenu en 1993, lequel était pratiquement identique à celui de «Baby M» – la mère por­teuse avait éprouvé des regrets après la naissance et avait voulu gar­der l’enfant – le jugement affirmait qu’elle n’était pas sa mère. Elle «n’a pas effectué un choix reproductif, mais offert un service9». Puisque l’ovule n’était pas le sien, sa grossesse ne pouvait être carac­térisée de véritable maternité, mais plutôt de «service»; elle n’avait donc aucun droit sur l’enfant qu’elle avait mis au monde. Ce juge­ment a fait jurisprudence aux États-Unis. Désormais, même lorsque l’ovule implique une troisième femme, on confie la garde aux per­sonnes qui ont commandé l’enfant.
Le commerce de la maternité de substitution progresse par­tout dans le monde. Il est devenu légal aux États-Unis, en Inde, en Ukraine, en Hongrie, en Corée du Sud, en Afrique du Sud, en Israël, aux Pays-Bas. La Grande-Bretagne et l’Australie ont légalisé cette pratique à la condition qu’elle n’ait pas un caractère commercial. On rapporte que le commerce illégal de grossesses, où l’on offre aux femmes une somme équivalant à 12000 dollars par enfant10, a débuté en Chine. Il est difficile de savoir combien d’enfants sont nés jusqu’à présent dans le monde par l’intermé­diaire de la maternité de substitution, car peu de pays tiennent des statistiques sur cette question. Toutefois, les données états-uniennes officielles montrent que, pendant une année, soit en 2000, 1210 interventions ont été effectuées avec cette méthode de gestation pour autrui – un chiffre qui a probablement aug­menté depuis11. En Suède, il existe aussi des couples qui ont com­mandé des enfants à des mères porteuses originaires aussi bien des États-Unis que du tiers-monde.
Ceux qui achètent – celles qui enfantent
Les gens qui désirent un enfant par l’intermédiaire de la mater­nité de substitution sont principalement des couples hétérosexuels occidentaux. Ils sont âgés de trente-cinq à quarante-cinq ans et ont, en général, un niveau d’études élevé12. Ils ont essayé en moyenne pen­dant sept ans d’avoir un enfant à l’aide d’hormones et de la fécon­dation in vitro, mais la femme est infertile pour différentes raisons13. Une minorité (en croissance) est composée de couples homosexuels ou d’hommes seuls désireux d’avoir un enfant biologique et, pour qui, de nombreux pays ne permettent pas l’adoption. Ce que tou­tes ces personnes ont en commun, c’est le fait de désirer un enfant génétiquement lié au père. Ils ne souhaitent pas pour autant que la femme qui met cet enfant au monde en partage la garde. Sur la page d’accueil oneinsix.com, un homme questionne: «J’ai vu votre page concernant les mères por­teuses. Je veux savoir exactement combien cela coûte (au total) d’avoir un enfant! Je veux devenir père, que faut-il que je fasse? Et combien coûte une mère porteuse?14» Une femme ayant déjà eu des enfants, qui ne peut se permettre une nou­velle grossesse, explique: «Je vais avoir quarante ans au mois d’août et j’aimerais tellement avoir encore un ou deux enfants. Je souhaite utiliser notre propre embryon et une mère de substitution unique­ment pour la grossesse.» D’autres ont des désirs précis concernant les attributs physiques de l’enfant à venir: «Je suis S. d’Angleterre. J’aimerais devenir père et je serais très heureux si je pouvais trouver une femme qui accepterait de porter mon enfant, mais seulement en utilisant ses propres ovules. J’adorerais avoir un enfant asiatique ou peut-être kényan. Quelles sont mes chances?15 »
Des couples suédois sont également à la recherche de mères por­teuses. Sur le site familjeliv.se, une femme écrit: «Je voudrais savoir si quelqu’un a déjà eu une expérience avec une mère porteuse en Ukraine ou aux États-Unis? Comment ça marche? Et quelles sont les formalités auprès des autorités suédoises en rentrant au pays et com­bien environ cela coûte-t-il?» Avec des annonces comme « Cou­ple marié cherche mère porteuse. Rémunération importante! », il s’agit là sans aucun doute de maternité de substitution à caractère commercial, même si toutes formes de cette activité sont interdi­tes en Suède. Une autre femme écrit: «On s’est parlé aujourd’hui à propos de la maternité de substitution. Mon mari est sceptique et craint d’être trompé. Nous voulons savoir quelle somme vous vou­lez recevoir. Quelle garantie peut-on demander pour que la mère porteuse ne change pas d’avis une fois l’enfant né?» Un homme écrit: «Je suis un célibataire qui aimerait avoir un enfant. J’habite Malmö et j’ai 43 ans»
Qu’elle vit en Ukraine, en Inde ou aux États-Unis, dans la plu­part des cas, celle qui enfante est plus pauvre que les personnes qui passent commande. En Inde, elle est souvent originaire d’un village situé à proximité de la clinique. Aux États-Unis, c’est souvent une femme mariée de la classe ouvrière.
Kajsa Ekis Ekman : L’être et la marchandise. Prostitution, maternité de substitution et dissociation de soi
M éditeur, Ville Mont-Royal (Québec) 2013, 215 pages

måndag 16 maj 2016

Antikapitalism med Rebella!


Rebella bjuder in till en powerkväll med ingen mindre än Kajsa Ekis Ekman. Kom och diskutera kapitalismen och patriarkatet och hur vi tillsammans kan krossa dem.

Vad: Föreläsning med Kajsa Ekis Ekman
Vart: Katasalen, ABF-huset, Svevägen 41
När: Tisdag den 24 maj kl. 18:00
För?: Icke-separatistiskt och öppet för alla!
Kostar?: Gratis för medlemmar eller dig som vill bli medlem på plats, 50 kronor för icke-medlemmar. Swish eller kontant!

Ekis Ekman arbetar som kulturjournalist, debattör och författare. Hon skriver på Dagens Nyheters kultursida och är ledarskribent på Dagens ETC. Hon är även författare och har skrivit böckerna 'Varat och varan' samt 'Skulden'.

https://allevents.in/stockholm/anti-kapitalism-med-kajsa-ekis-ekman/1613145029008283

torsdag 11 februari 2016

Stöd Nätverket för Grekland



Nätverket för Grekland är en demokratisk, antirasistisk och partipolitiskt obunden organisation som genom information och utåtriktade aktiviteter verkar för solidaritet med Greklands folk i den ekonomiska krisen.
Nätverket för Grekland motsätter sig Europeiska unionens och Internationella valutafondens åtstramningspolitik som fördjupar krisen och hotar demokratin.
Verksamheten vägleds av följande sex politiska krav:
1. Stoppa EU/IMF:s åtstramningspaket
2. Människor före banker
3. Ge ungdomen arbete och framtid i Grekland
4. Stoppa nedmonteringen av demokratin
5. Solidaritet med alla som bor i Grekland – Nej till rasism och fascism
6. Avskrivning av Greklands skuld.
Bli medlem
Om du vill bli medlem, sätt in 50 kronor på Nätverket för Greklands plusgiro: 71 96 32 – 2, märk ”medlemsavgift” och skriv din e-mail adress.
Du kan också stödja vår insamlingskampanj till de frivilliga läkarklinikerna i Grekland genom att sätta in ett bidrag på plusgiro: 71 82 29 – 8

Hemsida:

http://natverketforgrekland.se

Twitter:

https://twitter.com/natverkgrekland

Facebook:

https://www.facebook.com/Nätverket-för-Grekland-684675341555402/timeline/

tisdag 3 november 2015

EFN


tisdag 13 oktober 2015

Dagens Samhälle – riskkapitalisternas bästa vän och ett journalistiskt haveri

De senaste dagarna har välfärdskapitalisterna twittrat om hur de hållit tummarna, legat sömnlösa, och slutligen jublat när det verkar som att vinsterna inte kommer att tas ifrån dem. ”Glädjande att V stängs ute”, twittrade en chef på Almega lättat. Under två år har de satsat enorma resurser på att bevara möjligheten till vinst: lobbat, ordnat konferenser, uppvaktat nyckelpersoner. Kampanjen för att bevara vinsten i välfärden har varit näringslivets enskilt största kampanj sedan slaget om löntagarfonderna.

Vilken tidning tror ni har varit deras främsta kampanjorgan?


Nej, det var inte Dagens Nyheter eller Svenska Dagbladet. Inte heller Dagens Industri eller Veckans Affärer.


Utan det var, överraskande nog, kommunernas och landstingens egen tidning, Dagens Samhälle. Denna tidning har som ingen annan drivit på med frenesi för vinst i välfärden och för ett fortsatt alliansstyre.


Historien om hur en offentligägd tidning blev riskkapitalisternas bästa vän är en historia om vår samtid. Det är också en historia om ett journalistiskt haveri.


För er som inte vet vilken tidning jag talar om: Dagens Samhälle har länge varit en mycket respekterad politisk facktidning som läses av politiker och beslutsfattare över hela landet. Den brukade också, inte minst på tiden då den hette Kommun-Aktuellt, vara en källa till information för reportrar i allmänmedia och även forskare i statsvetenskap. Tidningen var nämligen den enda som bevakade och granskade kommunernas och landstingens utveckling av skola, vård, energiförsörjning. Stod något i Dagens Samhälle, då kunde man i regel lita på det. Så är det inte längre.


2010 värvades Mats Edman, med en bakgrund i affärspressen, till chefredaktör. Dagens Samhälle gjordes om till en affärstidning för den offentliga marknaden. Tidningen har sedan dess, både på ledarplats, nyhetsplats och i sociala medier, hårt drivit på för alliansen på ett sätt som skulle väcka läsarstorm om det vore en privatägd borgerlig tidning som DN eller Expressen.


Typiska rubriker i Dagens Samhälle lyder ”Sämst resultat i skolan för S-styrda kommuner” eller ”Fem fakta som blottlägger vänsterns välfärdspopulism”. Skolkoncernen JB:s konkurs var fackets fel, enligt Dagens Samhälle: ”Fack och Folksam satte JB Education i konkurs.” LO:s ordförande kallas en ”facklig patriark” och kooperationen är en ”övervintrad, hopplös affärsidé”. Kritik av vinst i välfärden jämförs regelbundet med antisemitism (!) och hat mot homosexuella. Se exempelvis artikeln ”Karl Marx antisemitism lever vidare i ny skepnad” (14/8 2014).


När Dagens Nyheter granskade Carema gick Dagens Samhälle till hård motattack. Granskningen, som uppdagade missförhållanden på Caremas äldreboenden, kallades en ”medieanka” och ett ”skämt”.


I Dagens Samhälle ifrågasätts eller granskas privata företag inte längre: mottot är att all privatisering och upphandling per definition är av godo. Mats Edman gick så långt att han kallade DN:s chefredaktör för ”fröken Herlitz” och menade att hon var ”uppblåst och självgod”. En kritik som fick ett pinsamt skimmer över sig då DN:s granskning nominerades till Stora Journalistpriset.


Framträdande i Dagens Samhälle är hatet mot vänstern. Jonas Sjöstedt ägnar sig enligt tidningen åt ”lögner”, ”effektiv demagogi” och är ”oförmögen att ompröva sin ungdoms trosvissa dogmer”. Om vinst i välfärden förbjuds kommer vi enligt chefredaktör Mats Edman att ”backa tillbaka till tider då vi böjde oss för staten och lät centralbyråkrater diktera våra liv i detalj” (25/9 2014). Vi kommer att gå mot en dyster framtid, ja hela demokratin är enligt Edman hotad, eftersom rätten till vinst ytterst är en ”demokratifråga”.


Att en tidning som ägs av våra kommuner och landsting ostört får bedriva en sådan vulgär höger‑propaganda i fyra år är minst sagt underligt. Vad hände med den kritiskt granskande journalistiken av vad som sker i friskolorna och de privat drivna äldreboendena?


Dessutom har Edman under sin tid som chefredaktör ägnat sig åt ytterst märkliga tilltag. I takt med att de namnkunniga journalisterna försvunnit från tidningen en efter en, har han annonserat efter nya medarbetare på sin privata Facebooksida.


Han har även använt tidningen för att driva kampanj till stöd för en sektanklagad terapeut på Öland. Något som tycks underligt då det inte har med kommuner och landsting att göra alls. Men vilket kanske fick sin förklaring då det uppdagades att Edmans sambo var nära bekant med terapeuten och upplåtit sin gård åt hennes kurser.


Historien om Dagens Samhälle är ännu en historia om hur kapitalintressen nästlar sig in i och tar över det som tidigare varit gemensamt. Men det är också ett lågvattenmärke för den oberoende och granskande journalistiken.


Sveriges kommuner och landsting – hur länge kommer ni att fortsätta ge ut denna kassa Timbropamflett?

lördag 6 juni 2015

måndag 9 mars 2015

Fransk strategi mot sexköp mobiliserar män


Finns det någon mer sliten symbol för myten om Paris än Moulin Rouge? Klubben där de dansade can-can under sekelskiftet, medan resten av Europa plogade med häst och vagn. Nuförtiden är Moulin Rouge mest en trött turistfälla med hiskliga priser. Stället överlever, som så mycket i Europa, genom att låtsas vara sitt förflutna inför kineser och amerikaner. Men just denna lördag i april är Moulin Rouge skådeplats för något helt annat. Nämligen Frankrikes största abolitionistkonferens någonsin.
Ja, de kallar sig så, prostitutionsmotståndarna i Frankrike. Abolitionister.
De ser sig själva som arvtagare till de som kämpade mot slaveriet. Och som en gest av – något, jag vet inte vad – har de hyrt Moulin Rouge för sin konferens. Under parollen ”Abolition 2013” har 54 olika organisationer samlat sig.
De vill ha en sexköpslag av skandinavisk modell, men de formulerar sig inte så. Nej, de talar om att avskaffa ”le système prostitueur” - det system som prostituerar människan. Det är så debatten delas upp i Frankrike: mellan de som vill avskaffa prostitutionen och å andra sidan ”reglementaristerna” - de som vill bevara och reglera. En sexköpslag var på tal redan 2007, och kanske hade den blivit verklighet om Segolène Royal vunnit presidentvalet. Istället blev det Nicolas Sarkozy, som gjorde tvärtom. Under den ökända ”racolage”-lagen bötfällde han prostituerade för att störa den allmänna ordningen. Man bör veta att den franska prostitutionen kännetecknas av två saker: den är extremt hallickstyrd och den är starkt utländskt dominerad. Få av kvinnorna i prostitution är fransyskor. Men nu, med Segolène Royals exman, socialisten Francoise Hollande vid makten, är det på gång igen. Kanske kan en sexköpslag komma i november. Jämställdhetsminister Najat Vallaud-Belkacem har uttalat sig positivt.
Det franska prostitutionsmotståndet har fått bränsle av DSK-affären. Sedan IMF-chefen Dominique Strauss-Kahn anklagats för våldtäkt på en hotellstäderska i New York, har hela hans förflutna rullats upp i franska medier. Hur han köpt sex på i stort sett varje utlandsresa, hur han och hans kollegor beställt gruppsex som de prostituerade beskrivit som mycket brutalt och hur han genomgående kallat kvinnor för ”material”: ”Har vi med oss något material på resan?” Nu har hans rika fru Anne Sinclair begärt skilsmässa, han har tvingats avgå, sägs sitta ensam i en lägenhet med persiennerna neddragna. Det tror jag inte på. Han fortsätter säkert köpa sex som förr. Och än kan ingen stoppa honom.
Över 450 deltagare är på plats i dag och de tänker försöka. Stämningen är hjärtlig. Hela salen börjar med att samfälligt ropa: Abolition! Abolition! Nära hälften av de närvarande är män, vilket förvånar mig. Jag kan inte hjälpa det, men jag tänker verkligen ”Vad gör de här?” Det är så ovanligt att män engagerar sig i jämställdhetsarbete, och det är verkligen alla olika typer av män. Unga snygga fransmän med sammetsögon, äldre män med käpp, elegant klädda fransmän med afrikansk bakgrund.
Tre kvinnor tar plats på scenen och berättar om sin tid i prostitution. De kallar sig ”survivantes”, överlevare. En av dem, Laurence Noëlle, har skrivit en bok som utkommer i dagarna och med fast och hög röst deklarerar hon: ”I dag, efter 28 år, bryter jag tystnaden. Tystnaden är skammens skrik och det får vara nog med skam, det får vara nog med tystnad!” Publiken börjar spontant skandera: So-so-solidarité! (Lite malplacé att skrika mitt i en så känslig passage, tänker jag, men ingen annan verkar reagera.) Sedan annonserar moderatorn att en av kvinnorna anmält sig precis före mötet, att hon har något brådskande, något otroligt viktigt att berätta. Men när det blir hennes tur vågar hon inte riktigt säga allt och moderatorn berättar åt henne: ”Hon prostituerades av sin far.”
Jag får tre minuter på mig att berätta om den svenska erfarenheten. Sverige är ett slagträ i debatten här. Har det fungerat? Har det inte fungerat? Jag säger: ”Om lagen ska lyckas behövs tre saker: information till befolkningen, utbildning av polisen och stöd till människor i prostitution. Ett förutsättningslöst stöd som utgår från brukarens behov. Finns inte detta blir lagen ett slag i luften.”
Jag lägger märke till att alla talare använder sig av mycket storslagna ord. De talar om republiken, om humanismen, om slaveriet, om människors inneboende jämlikhet. En vänsterpolitiker säger: ”Frankrike bekänner sig officiellt till abolitionismen från och med 1949 då vi skrev under konventionen om trafficking – men i praktiken är vi det inte. Nu är det dags att ta nästa steg. Något annat är att svika humanismens ideal.” Nästa talare: ”Det är en skam för republiken, för våra grundläggande värderingar, att vi fortsätter att tillåta något så ovärdigt som köp av människors kroppar!”
Och det är då jag inser: nej här är det inte en kvinnofråga! De franska aktivisterna har gjort något helt annat av prostitutionen. De har lyft den ut ur jämställdhetspolitiken, och gjort den till en fråga om människovärde, om frihet och jämlikhet. Att vara emot sexköp är helt enkelt att försvara de värden som nationen grundar sig på sedan revolutionen. Och genom att använda sig av nationens grundläggande ideal, har de lyckats få med sig männen! Det är genialt.
Mötet avslutas med att alla deltagarna i samlad tropp går till närliggande Place Blanche och döper om den till Place Abolition.





Och Frankrike är viktigt. Det är här nästa stora slag kommer att stå. Om Europas ena stormakt tar ställning emot prostitution kommer det att förändra balansen i hela världen.
För på andra sidan står Tyskland, Europas andra stormakt och det är dit jag beger mig tre dagar senare. Närmare bestämt till München, BMW:ns huvudstad, dit jag inbjudits av kvinnoprojektet Kofra för att berätta om ”der Schwedische Weg.”



Tyskland har inte vikit från sin legaliseringslinje trots att regeringsrapporter visat att den inte haft de önskade effekterna. Sexindustrin har bitit sig fast i landet, växt sig allt starkare och verkar här för att stanna. Mer och mer konkurrens har betytt lägre priser och ”flat rates” på bordellerna: allt sex man vill ha för en engångssumma. Även här är det få tyska kvinnor som prostituerar sig: majoriteten är från Östeuropa.
Kvinnoprojektets ansvariga Anita Heiliger hämtar mig på stationen och berättar att det är första gången de har en föreläsning om prostitution. De har inte hittat någon som kan tala om ämnet förut. Men nu vill de börja ta i frågan: ”Jag vet inte vad folk kommer att tycka! Kanske blir det bråk... Vi får se!”
Anita Heiliger var med och grundade Kofra 1982, som då var ett autonomt självhjälpsprojekt för kvinnor. I dag är hon pensionär och Kofra får stöd av kommunen för att ta emot kvinnor som behöver hjälp och slussa dem vidare. Det handlar om kvinnor som vill skilja sig, rådgivning angående problem på arbetsplatsen, våld i hemmet och annat.”Det är svårt att få med de unga. Feminist är ett fult ord i Tyskland. Men nyligen blev det en explosion på Twitter om trakasserier på jobbet! Massor av unga kvinnor berättade om vad de upplevt!”
Det blir inget bråk, tvärtom. Det är en varm, systerlig stämning och de trettiotalet kvinnor som kommer och lyssnar är rörande överens om att prostitution är fel. Efter att jag talat kommer en av dem fram: ”Jag vill veta: har ni bättre män i Sverige efter att lagen kom till?”
”Jag vet inte riktigt hur de var förut” säger jag.
”Jag kan tänka mig att de måste behandla kvinnor bättre nu, ha mer respekt.”
Jag frågar henne: ”Om det är sant att så många tyska män köper sex, hur påverkar det deras fruar? Vet de om det? Vad känner de?”
Men det vill hon inte svara på.
En advokat i publiken säger att visst var det nödvändigt att göra prostitution till ett yrke, eftersom sjukförsäkring är kopplad till jobbet. Men varför var man tvungen att legalisera bordeller? Dessutom har bara 1 procent av de prostituerade registrerat sig som sådana. Och vad många inte vet när man talar om den tyska ”legaliseringen” är att man faktiskt blir bötfälld för att prostituera sig på de flesta platser i Tyskland. Det är bara lagligt att prostituera sig på vissa områden, vissa gator. Så kanske är hela debatten om att förbjuda eller tillåta snedvriden? I själva verket finns inget land som inte reglerar prostitutionen i lag – det handlar bara om vem som bötfälls.
I en enkät gjord av den tyska feministiska tidningen Emma kommer kriminalisering av sexköp högt på listan över önskvärda mål. Efter sådant som lika lön för lika arbete. Men än ser det ut att vara lång väg kvar för den tyska kvinnorörelsen.

Ur Feministiskt Perspektiv april 2013

måndag 23 februari 2015

Framgångsrika rörelser visar att de behöver oss

Fundera över när du kände dig behövd sist. När du hade känslan att samhället pekade på dig och sa ”Du är viktig. Vi klarar oss inte utan dig.”
Att behövas är ett av människans grundläggande behov, som historikern Arne Jarrick formulerade det i en bok för några år sedan. Under största delen av mänsklighetens historia har alla människor behövts för att klara gruppens överlevnad. I ett samhälle som jagar, samlar eller brukar jorden existerar inte arbetslöshet; även om resurserna är knappa finns alltid något att göra.
Arbetslösheten gjorde inträde först med lönearbetet och har under större delen av nittonhundratalet legat på låga nivåer. Idag präglas samhället av något historiskt nytt: 10 procent av Europas befolkning går konstant utan jobb. Och av de som har arbete är många timanställda, vikarier och hänger på en tråd – en struktur som avspeglas på bostadsmarknaden. Varken stat eller kapital ser ut att behöva dig.
Den som vill förstå människans lott idag måste börja i hennes känsla av överflödighet. Samhällets budskap till henne lyder: Din existens är onödig. Är du riktigt duktig och driven kanske du kan få en plats, men det är upp till dig att göra något av ditt liv, fylla det med mening. Och om du misslyckas, tro inte att någon kommer att fråga efter dig, skit på dig i din ensamhet!
Leta därför efter de som säger att de behöver människor och du kommer att hitta en framgångsrik rörelse. Politisk, kulturell eller religiös.
Leta efter de som säger: Vi behöver just dig. Du duger som du är, du behöver inte vara särskilt smart, du behöver inte ha massa utbildningar, du behöver inte kunna massa ord. Vi lär dig på vägen. Och genom att gå med i vår rörelse så blir du någon, du spelar en avgörande roll, du har till och med chans att bli en hjälte.
Jag tror att vi här delvis har svaret på vad som gör rörelser så framgångsrika att människor kan ge allt för dem. Vi finner det tyvärr hos både fascismen och jihadismen. För att gå med i den organiska miljön runt dessa högerextremismer idag är tröskeln låg. Man behöver inte vara superbildad eller kunna stava perfekt. Man behöver inte ens vara en god människa. Genom att ansluta sig till de stora berättelserna nationen och religionen uppgår man ändå i något historiskt och nobelt.
På Avpixlat och i miljön runt SD behöver man inte ens alltid vara svensk: det går bra att vara exempelvis serb eller iranier och ogilla islam, eller att vara från vilket land som helst och tycka att jag har kommit hit och gjort rätt för mig men nu räcker det. För att gå med i IS kan du sitta i fängelse och ha gjort hemska saker som gör att hela samhället vänder sig emot dig, men här finns en kamp som behöver just dig. (Som ung heterosexuell tjej går det alltid att hitta en hopplös kille att ta hand om och känna sig behövd, men av någon anledning är motsatsen inte lika vanlig.)
Tittar vi istället på den organiska miljön runt vänstern i Nordeuropa: folkrörelser, partier, forum, debatter – ser vi att tröskeln är betydligt högre. Man måste verka bildad och vara en bra person. Det gäller att ha de rätta begreppen, använda dem på rätt sätt och dessutom kunna formulera en berättelse om det egna jaget. Det gäller att inte vara privilegierad – samtidigt som det gäller att kunna stava till privilegierad och veta exakt vilka kategorier begreppet avser.
Där socialistiska rörelser är framgångsrika idag – Sydeuropa och Latinamerika – ser det helt annorlunda ut. De inte bara accepterar alla – de visar att de behöver alla. Vem du än är, så kan du ta ett handtag någonstans. Vem du än är, är socialisterna med dig emot din chef, de styrande, bankerna och bolagen. Du behöver inte vara någon speciell, men du kommer garanterat att bli en bättre människa av att gå med i kampen.
Naturligtvis finns det alltid både subjektiva och objektiva faktorer, och i Sydeuropa är det uppenbart att det är krisen, och inte organisatorisk skicklighet, som gjort att Syriza och Podemos blivit största partier. Men att krisen skulle leda till en vänstervåg var inte alls säkert – den kunde lika gärna ha lett till passivitet eller högerextremism. På samma sätt borde de ökade klassklyftorna i Nordeuropa ha lett till en vänstervåg, men de har yttrat sig på andra sätt.
Den som vill förstå politiska rörelser måste inse att människan alltid söker andra saker i en rörelse än att uppnå ideologiska mål. Hon söker att höra till, att spela roll.
Och nu när staten vill spendera miljoner på att förhindra att unga människor rekryteras till IS säger jag: När har ni spenderat en krona på dem tidigare? När har ni någonsin visat att ni behöver dem?
Och nu när många inom vänstern beklagar SD:s uppsving och menar att deras väljare borde komma tillbaka till den socialistiska rörelsen där de hör hemma, säger jag: Ha! Tänk om dessa 13 procent verkligen gjorde det! Hur fan tror ni att de skulle tas emot?

Ur ETC februari 2015

Västafrikas vår har börjat

Som alla vet har det varit revolution i Burkina Faso. Efter 27 år gav enträgen organisering resultat i oktober förra året. Hundratusentals demonstranter samlades, brände ner parlamentet fullständigt. Presidenten, IMF:s älskling, blev tvungen att fly med fransk helikopter. Sedan ordnade demonstranterna en städdag och röjde upp på gatorna. Då var Blaise Compaorés 27-åriga tid vid makten över. Han hade då inte bara fått folket, musikerna och militären emot sig, utan också sina egna partivänner.
Den kamerunske regissören Jean-Pierre Bekolo kallar det ”den viktigaste händelse som ägt rum i franska Västafrika någonsin”. Och nu sprider sig en upprorsvåg: igår deklarerade Gabons fackföreningar generalstrejk och i två månader har protester ägt rum i Togo, där familjen Gnassingbe styrt i fem årtionden. Tidningen The New African skriver i senaste numret att kanske kan slutet närma sig för de ledare som suttit runt 30 år vid makten i Kongo, Tchad, Kamerun. ”Det som hände i Burkina Faso ställde alla domedagsprofetior på skam”, säger professor Sten Hagberg som har bott i landet sedan 1988: ”Det förekom inget våld, den enda politiker som skadades vrickade foten, och övergångsregeringen har inte klamrat sig fast vid makten utan utlyst demokratiska val.”
Burkina Faso har en särskild plats i alla revolutionärers hjärtan sedan Thomas Sankaras tid. Sankara var den socialistiske ledaren som på fyra år lyckades göra landet självförsörjande på mat, stödde kvinnofrigörelse och skickade ut männen att göra kvinnornas arbete den 8 mars. Sankara bytte namn på landet från kolonialisternas dammsugarliknande ”Övre Volta” till Burkina Faso – landet med integritet. Hans ledarstil liknade i mångt och mycket Hugo Chavez: alltid klädd i uniform, talade direkt till folket och myntade uttryck som: ”Varför ska politiker flyga första klass när planet landar samtidigt för alla passagerare?” Han inspirerade människor över hela världen, besjungs i låtar och sägs av många ha varit Afrikas bästa president.
1987 sköts han till döds i ett regn av kulor och sedan dess har hans mördare regerat landet. Men nu gör landet åter skäl för sitt namn, skriver Luther Yamaogo i senaste numret av Burkina Kontakt. Och Place de la Nation har återfått namnet Place de la Revolution.
Tiden efter en revolution är alltid kritisk. Särskilt om den orsakats av en bred, folklig resning snarare av en disciplinerad gerilla. Risken finns att människomassorna inte klarar att ta makten och att helt andra krafter tar över. Det kan vara militären eller politiker ur det gamla gardet. Denna oro fanns också i Burkina Faso. Den kraft som var drivande i upproret var ett nytt nätverk kallat Le Balai Citoyen, startat av två musiker. Mönstret känns igen från Sydeuropa och Mellanösterns torgprotester. Skulle den ”djupa staten” bestående av den tidigare presidentens egna vaktstyrkor försöka tillskansa sig makten? Det rör sig om en av Västafrikas främsta elitstyrkor bestående av 1 300 beväpnade män. För fyra dagar sedan försökte de avsätta Zida, den provisoriska presidenten, men hindrades av demonstranter. Le Balai Citoyen fortsätter att ta till gatorna. Och i november i år blir det val. Sankaristpartierna, som varit fragmenterade i många år, håller på att enas. Men även om de inte ser ut att ha stora chanser i valet, är Sankaras minne levande i hela det politiska samtalet.
Om vissa av läsarna nu sitter som frågetecken är det inte konstigt – denna revolution har knappt omtalats i svenska medier. Allt som sker söder om Algeriet kallas genomgående ”oroligheter” i pressen. Och oroligheter vill ju ingen ha, eller hur? Lugn och ro ska det vara där mineralerna och oljan hämtas. Bara några få, däribland Sten Hagberg och Mohammed Ryback på Politism, har kallat det som skedde vid sitt rätta namn. Det är tur för Västafrikas odemokratiska ledare att de inte har socialistiska tendenser. Då hade deras namn figurerat i europeisk press varje dag, alla deras misstag hade blåsts upp och varenda fotbollshuligan i landet hade döpts om till dissident. Den som inte tror mig kan ju bara fundera över vem som är mest känd av Paul Biya och Robert Mugabe.

lördag 21 februari 2015

Till de sena ciggnätternas försvar

Nu vill Folkhälsoinstitutet förbjuda rökning på uteserveringar också. Suck. De kan inte ens förklara på vilket sätt rökning utomhus är ett allvarligt hot mot andras hälsa. Men det är klart, som generaldirektören säger: ”det kan vara svårt att gå undan” när någon röker. Alltså ska man inte behöva utsättas för detta! Ja, detta är Sveriges sämsta sidor i ett nötskal: den ordentliga människan ska inte behöva utsättas för något otrevligt.

Nu kanske jag låter som en liberal här, men: räcker det inte med alla förbud som redan finns i utelivet? Så här ser det ut i de flesta svenska städer: Krogar måste stänga klockan 01, om de inte får särskilt tillstånd, men ingen krog får någonsin ha öppet efter 05, eller 03 om den ligger i Göteborg. Då gäller detaljerade instruktioner för exakt hur många ordningsvakter krogen måste ha. Uteserveringar får bara finnas från april till oktober och måste stänga klockan 22 på kvällen. Inga inplastade uteserveringar av fransk typ får finnas. I många kommuner får uteserveringarna inte heller ha vita plaststolar eftersom det ser fult ut. För att servera alkohol måste det serveras mat, och ska det dansas måste restaurangen söka danstillstånd. Ska man ordna egen fest måste man ha fullständiga namn på alla som ska vara där, de måste anmäla sig innan eller registrera sig i dörren. Och så vidare. Aargh, fattar de inte att de förkrymper själen?

I ärlighetens namn är det inte bara myndigheters fel att nattlivet är så dött, det är också bostadsrättsföreningar, markägare och andra som bara måste ha ett ord med i laget. I Högdalen i Stockholm hade det lokala fiket öppnat en uteservering med vattenpipor. Plötsligt uppstod något som liknade folkliv; människor i alla åldrar satt och hängde på eftermiddagar och kvällar, rökte vattenpipa och fikade. Men SL som ägde marken sa stopp. Här skulle inte vara något oväsen på kvällarna. Det spelade ingen roll att ingen drack alkohol där eller att ingen bor ovanpå kaféet. De fick stänga uteserveringen och nu är det lika tråkigt som förut.
Sedan finns det allt detta underliga som verkar ligga i själva den svenska krogkulturen som köer, trappstegsåldersgränser och garderobstvång. Det har krogarna själva infört, kommunerna har inget med det att göra. Sist jag var ute gick en vakt runt i lokalen och ryckte i alla som hade något i gråzonen mellan jacka och tröja och sa att de måste lämna ifrån sig dem nu, annars blev de utkastade.

Alla i hela världen tycker detta är sjukt, förutom vi. Det värsta är att vi i Sverige verkar tro att om inte alla dessa regler fanns, skulle nattlivet urarta till totalt kaos. Hur förklarar de då att i Frankrike, Tyskland, Danmark, Spanien och i stora delar av resten av världen, kan folk gå på krogen och stanna hela natten utan att bli övervakade av vakter? De respekterar varandra och blir faktiskt respekterade av krogägaren också. I Grekland ville en politiker stänga krogarna klockan två på natten. Han blev utskåpad, det gjordes låtar som drev med honom, han är tio år senare fortfarande ett allmänt skämt.

Men här är det som om vi bara ser till de materiella behoven, den fysiska hälsan – vi fattar inte att för att leva behöver man också ha skönhet, njutning, spänning. Kanske har det med vårt protestantiska arv att göra. Protestantismens välsignelse och förbannelse är att den, till skillnad från katolicismen och den ortodoxa kyrkan, inte har någon dubbelmoral. Det betyder att om vi kommer överens om att något är dåligt, då ska det bort. Det går inte att bikta sig och sen fortsätta som vanligt. Det finns inget ”ja jag vet att det är fel, men he he.” Inget he he! Är det fel så är det rent förkastligt. Och nu är ciggen det stora irritationsmomentet, den ska bara utrensas! Alkoholen däremot verkar komma in i vardagen alltmer. Det är förmodligen en klassfråga, vänta tills överklassen slutar dricka och enbart håller sig till detoxsmoothies. Då är det slut med vin på allmänna platser, spa och tåg.