Klyschor i tiden 3: Statligt stöd är konstgjord andning

KLYSCHOR I TIDEN
En serie om myter - döda och levande.

Socialdarwinismen må ha fått sitt namn efter darwinismen, men kom i själva verket nio år före Darwins verk "Om arternas uppkomst". Den uppfanns 1850 av en viss filosof vid namn Herbert Spencer - samme person som myntade uttrycket "survival of the fittest." Direkt efter 1848 års revolution fattade Spencer pennan och skapade sin teori, en glödande appell emot allt vad humanism och jämlikhet hette. Fattiga, odugliga och lata människor var inte livsdugliga enligt Spencer. Att hjälpa dem var "falsk filantropi." Precis som i naturen borde den svagaste dö.

Spencer blev omåttligt populär. I dag betraktas han som en kvasifilosof och ingen säger längre att fattiga människor inte är livsdugliga.

Däremot har idén återuppstått på kulturens område. Där sägs att viss konst, litteratur eller tidningar inte kan "leva på egen hand" eftersom de inte klarar sig på marknaden. Att stödja dem med våra gemensamma medel kallas "konstgjord andning" - vilket underförstått betyder att denna tavla eller dikt egentligen borde dö.

Den kulturella darwinismen låter, precis som den sociala, så ren och värderingsfri på ytan. Kulturdarwinisterna säger sig inte göra annat än att konstatera vem som är livsduglig och vem som borde dö. Men det luriga är att det inte kallas "konstgjord andning" när företag sponsrar kultur!

Egentligen skulle ju varje tidning som har annonser också sägas få konstgjord andning. Men nej, när företag vill betala med annonser är kulturen tydligen livsduglig - fast inte när folket vill betala med skatten! "Livsoduglighet" fortsätter att beteckna en önskan snarare än ett fakta, nu som 1850.

KAJSA EKIS EKMAN
DN 6 april 2010

Klyschor i tiden 2: Hon är subjekt, inte offer!

KLYSCHOR I TIDEN/2
En serie om myter - döda och levande

Under det amerikanska slaveriet florerade myten om den urstarke slaven. Slaven tålde köld, grymhet, hugg och slag utan att blinka. Slaven behandlades som ett ting men sågs som en övermänniska. I boken "Black Macho and the Myth of the Superwoman" har Michelle Wallace beskrivit hur myten kom att bli en del av slavättlingarnas självuppfattning.

Nyliberalismens variant av myten om den urstarke slaven lyder: "De är subjekt, inte offer!" Det här sägs om papperslösa, kvinnor i niqab och offer för människohandel. Underförstått: Se inte till deras utsatthet! Beundra i stället deras handlingskraft (även kallad "agens"). Att inte se människor som offer låter smickrande och har blivit en populär hållning: man kan hävda att man visar respekt för utsatta människors styrka och överlevnadsstrategier.

Men det är en billig respekt, lätt att skänka. För "styrkan" blir en anledning att inte bry sig. Övermänniskor behöver inte vård och välfärd. Övermänniskor fryser inte som andra, har inte ont som andra, är inte känsliga som andra. Övermänniskor behöver inte rättigheter. Frasen "de är subjekt, inte offer" tillåter ett helt samhälle att vända utsatta människor ryggen med gott samvete.

Och vän av ordning undrar naturligtvis: När blev subjekt och offer motsatser? Heter inte motsatsparen subjekt-objekt och offer-förövare? Varför skulle man inte kunna vara ett aktivt subjekt fast man blir utsatt för något? Och är inte frasens egentliga, iskalla innebörd att offret är ett objekt?

DN 1 april 2010