Åsa Moberg "Väninnorna och jag"

Åsa Moberg

Väninnorna och jag

Natur och kultur

 

Det finns något ärligt och rakt över kvinnliga fyrtiotalister. De har sällan falska idéer om sig själva. Man kan tro att det har med mognad att göra, men nej, de var såna redan som unga. Den så kallade bekännelselitteraturen skrevs ofta av kvinnor runt trettio. Vi kvinnor som är födda på åttiotalet tar för oss mer, men vi har inte samma direktkontakt med våra känslor. Vi söker i akademin, i diskurser, i populärkulturen efter den rätta inställningen och vågar inte alltid lita på oss själva. Förutom när vi ritar serier! Serietecknandet, inte litteraturen, har blivit den ventil där min generations kvinnor kan tala rakt och prestigelöst.

 

Jag blir påmind om det nu när jag läser Åsa Mobergs varma bok om kvinnlig vänskap, ”Väninnorna och jag.” Åsa Moberg är kanske den feministiska fyrtiotalistförfattare vars litteratur är mest intim. Hos henne finns ingen spänning mellan jaget och berättandet, de har helt och hållet sammansmält. När andra analyserar Simone de Beauvoirs litteratur jämförde Moberg hennes liv med sitt eget, till exempel. Här skriver hon om kvinnlig vänskap och för samtal med åtta väninnor, bland annat Märta Tikkanen och Birgitta Stenberg.

Vänskapen framstår som en mycket paradoxal relation. Både som vår kanske viktigaste relationsform – Moberg beskriver livslånga relationer som äkta män är svartsjuka på och till och med förbjuder. Men vänskapen framstår också som det vagaste av förhållanden. Eftersom den är befriad från regler och avtal kan två vänner helt sonika glida ifrån varandra utan att behöva göra slut. Plötsligt upphör man bara att ringa varann. Moberg gräver i sin relationshistoria och upptäcker att trettio år senare kan det finnas delade meningar om varför slutet kom. Där den ena minns att de växt ifrån varandra minns den andra ett livsavgörande svek. Något sånt skulle aldrig kunna hända i kärlek.

 

Intimiteten och ärligheten gör att Moberg alltid kommer att vara läsvärd. Men intervjuformen är inte någon bra form för denna bok! Rösterna går in i varann, man har svårt att hålla reda på vem som talar och de viktiga reflektionerna går förlorade i internt prat om femtioårspresenter, maträtter och gemensamma bekanta. Det är ju helt naturligt att samtal mellan vänner artar sig så. I en bok blir dessa samtal däremot ganska ointressanta. Denna väninnebok hade blivit betydligt bättre om Åsa Moberg skrivit den ensam.

DN oktober 2011

bokpresentation

Krönika om SL-kortet, Sthlm City maj 2011

Att de höjer SL-kortet med en hundring– är det något att bråka om?

Visserligen lovade alliansen i november att priset inte skulle höjas under 2011, men som det brukar hävdas, man får ju så mycket för pengarna och Stockholm är stort.

Problemet, är, som jag ser det, inte att 790 kronor är mycket pengar.

Problemet är att avgifter alltid slår olika hårt.

790 spänn för en personlig assistent är inte detsamma som 790 spänn för en börsmäklare.

Låt oss göra ett räkneexperiment.

Om en personlig assistent skulle betala lika mycket av sin lön för SL-kortet som en börsmäklare, skulle SL-kortet kosta 437 kronor för henne.

Om hon skulle betala lika mycket som en tandläkare, skulle hon bara behöva betala 296 kronor.

Det går också att räkna omvänt:

Om börsmäklaren skulle betala lika stor del av sin lön som den personliga assistenten, skulle han få punga ut med 1394 kr i månaden för kortet.

Tandläkaren skulle betala 2050 kronor i månaden.

Vattenfalls VD skulle få betala 41 000 kronor. Han har nämligen en miljon i månadslön.

Nu tror jag inte att han tar tunnelbanan, men ändå.

Jag skulle vilja höra finanslandstingsrådet Torbjörn ”Chipspåsen” Rosdahl och trafiklandstingsrådet Christer G Wennerholm förklara logiken bakom denna orättvisa. Varför ska den som har minst betala mest? Behöver inte alla komma till jobbet?

Att driva kollektivtrafik kommer alltid att kosta, det kommer vi inte ifrån. Och det kommer alltid att vara vi som betalar. Frågan är varför kollektivtrafiken över huvud taget ska finaniseras genom avgifter. För så länge vi har löneskillnader kommer alla avgifter vara orättvisa.

Det går naturligtvis att finansiera kollektivtrafiken med skattemedel. Det vet politikerna. Det kommer rapporter hela tiden som visar på fördelarna med detta. Inte bara skulle det bli rättvisare – alla betalar lika stor del av sin lön – det skulle också spara pengar. Vi slipper hela den gigantiska apparat som producerar SL-korten, säljer dem och kontrollerar dem. Bara att tillverka en enda spärr kostar 300 000 kronor! Vi skulle slippa köer, kontrollanter och krångel. Busschaufförer kan koncentrera sig på att köra bussen istället för på att ropa ”Stopp, hade du biljett?” Vi skulle också visa att vi verkligen tar klimathotet på allvar och uppmuntrar till miljövänliga färdsätt.

Men det är klart: sänker man skatten måste man höja avgifterna. Och så länge vi styrs av en sådan ideologi, så kommer vi att betala extra – betala för att ha råd att kontrollera att vi betalar.

Jag åker tåg genom Europa

Jag åker tåg genom Europa.
Det finns många fördelar med det, bland annat att man upptäcker hur Europa hänger ihop. Svenskan blir skånsk, sen övergår den i danska, som övergår i tyska.
Vart man än ska i Europa, måste man först igenom Tyskland. Jag blir alltid överväldigad när jag kommer hit. Språket! Skriven tyska må likna taggtråd, som Sylvia Plath skrev, men talad tyska är så mjuk, kattlikt smyger de sig över sch-ljuden. Så fort två tyskar pratar med varandra blir jag dock spänd och tänker: ”Måtte de inte göra fel!” Jag är övertygad om att när som helst kommer en av dem falla igenom och plötsligt inte kunna tyska. Och då kommer den andre att bli rasande av ilska.
Något som förenar Tyskland och Frankrike är att här är inte folk killar och tjejer som i Sverige. De är inte ens män och kvinnor. Nej, de är damer och herrar! Jag glömmer aldrig när jag läste i en fransk tidning om konflikten mellan ”Monsieur George Bush” och ”Monsieur bin Laden”. Terrorist eller inte, först och främst är han monsieur. Jämför detta med den amerikanska hatpropagandan om ”råttan” och ”djävulen” bin Laden.
När jag var yngre åkte jag inte tåg, då liftade jag. Hamburg är för mig evigt förknippat med en upptäckt jag gjorde när jag var sexton år. Jag var ute och liftade och blev upplockad av polisen, som i vanlig ordning sa att man inte fick stå på motorvägen. De körde mig till Hamburgs Hauptbahnhof i hopp om att jag skulle ta tåget. Problemet var bara att jag endast hade tre mark på mig. Det här var före internet, kontokort, mobiler och euro. Det fanns bara jag och mina tre mark. Så jag började bomma pengar till hemresan. Det gick inte bra. Tills en kille kom fram och sa att han kunde sälja min freestyle.
-Bra idé, tyckte jag.
- Vänta här, sa han, så går jag och säljer den, sen kommer jag tillbaka med pengarna.
- Ok, sa jag och väntade. Och väntade. Pratade med ett gäng som hängde på stationen och sålde tabletter. Efter en timme eller så frågade jag om de hade sett den här killen som skulle komma med pengar för min freestyle.
- Vad tror du? Han kommer inte tillbaka, sa de.
Då gick det upp för mig att: han hade ju ingen anledning att komma tillbaka! Det tog mig en timme att inse att jag blivit lurad och jag kom inte ens på det själv. Underligt nog blev jag inte ens arg. Jag kände istället en slags eufori över att ha varit så naiv. Folk brukar tala om att man förlorar sin oskuld vid såna tillfällen, men jag kände det istället som att jag hade upptäckt den. En oupptäckt skatt inom mig själv. Tänk att jag inte var rutten!

City 10 maj 2011

Interview, Appelscha anarchist festival

Extraits d’une interview, in English with French translation
Interview by Spirit of Squatters

Bibliotek - Krönika i City februari 2011

Förr i tiden var böcker bara till för de rika. Och så hade det nog förblivit om inte arbetarna skapat sina egna vandringsbibliotek. Cyklar och vagnar med femtio böcker som åkte från by till by. De blev början till våra folkbibliotek: bibliotek som är gratis och öppna för alla. En grundsten i demokratin enligt UNESCO.

Snart kan detta stolta arv ligga i händerna på ett riskkapitalbolag. Eller en mediekoncern. Eller Scientologerna. Eller vem som helst som vill prova att driva ett bibliotek. Nacka kommun har bestämt att lägga ut sina sex bibliotek på entreprenad. Det är bara att lägga ett anbud, så kanske du blir chef för ett! Och sätta upp en liten affär mitt i biblan att tjäna extrapengar på, varsågod!

Är det någon som ärligt tror att biblioteken blir bättre av detta?
Är det någon medborgare som har bett om det?
Har det stått arga Nackabor utanför kommunhuset och sagt: Vi kräver att biblioteken privatiseras?

Knappast. Nackaborna har över huvud taget inte fått veta något. Beslutet hafsades igenom på några dagar. Ingen förklarar ens varför det ska ske, bara att ”naturligtvis” ska biblioteken också drivas privat, precis som allt annat i Nacka.

Moderaterna vill nämligen göra Nacka till en experimentkommun. Allt ska säljas ut. Alla måste bli kunder, allt ska bli en vara.

Kommunen har redan börjat hetsa biblioteken till att tävla med varann. Det bibliotek som lånar ut mest och har flest besökare ska få mest pengar.
Bara det är idiotiskt – vad är det egentligen man tror sig mäta? Att mäta kunskap genom utlån är som att försöka mäta kärlek genom antalet kyssar.
Men ok, det kan väl vara en metod bland andra.

Det hela slutade dock i fiasko. Det visade sig nämligen att det bibliotek som lånade ut mest och hade flest besökare var kommunalt, och inte det privata Dieselverkstan, som politikerna hade hoppats. Nu är det så att Nackas politiker gör allt för att Dieselverkstan ska framstå som en lysande stjärna och ger dem en mängd ekonomiska fördelar. Ändå har de inte flest besökare. Då har politikerna ändrat i poängsystemet så att det bibliotek som lånar ut mest, Nacka Forum, nu går med miljonförlust. Bibliotekschefen tröttnade nyligen och avgick. Ny chef blev istället  - en moderat fritidspolitiker! Som genast visat intresse för ombildning.

Resultaten av denna cirkus är sorgliga. Medan lånen ökar i hela Sverige, sjunker de drastiskt i Nacka. Lånen har rasat med en femtedel och Nackaborna lånar nu betydligt färre böcker än stockholmarna.

Jag vet inte vem som är förebilden för Nackas politiker. Men som det är nu liknar det mest ett vilda västern.