Krönika om SL-kortet, Sthlm City maj 2011

Att de höjer SL-kortet med en hundring– är det något att bråka om?

Visserligen lovade alliansen i november att priset inte skulle höjas under 2011, men som det brukar hävdas, man får ju så mycket för pengarna och Stockholm är stort.

Problemet, är, som jag ser det, inte att 790 kronor är mycket pengar.

Problemet är att avgifter alltid slår olika hårt.

790 spänn för en personlig assistent är inte detsamma som 790 spänn för en börsmäklare.

Låt oss göra ett räkneexperiment.

Om en personlig assistent skulle betala lika mycket av sin lön för SL-kortet som en börsmäklare, skulle SL-kortet kosta 437 kronor för henne.

Om hon skulle betala lika mycket som en tandläkare, skulle hon bara behöva betala 296 kronor.

Det går också att räkna omvänt:

Om börsmäklaren skulle betala lika stor del av sin lön som den personliga assistenten, skulle han få punga ut med 1394 kr i månaden för kortet.

Tandläkaren skulle betala 2050 kronor i månaden.

Vattenfalls VD skulle få betala 41 000 kronor. Han har nämligen en miljon i månadslön.

Nu tror jag inte att han tar tunnelbanan, men ändå.

Jag skulle vilja höra finanslandstingsrådet Torbjörn ”Chipspåsen” Rosdahl och trafiklandstingsrådet Christer G Wennerholm förklara logiken bakom denna orättvisa. Varför ska den som har minst betala mest? Behöver inte alla komma till jobbet?

Att driva kollektivtrafik kommer alltid att kosta, det kommer vi inte ifrån. Och det kommer alltid att vara vi som betalar. Frågan är varför kollektivtrafiken över huvud taget ska finaniseras genom avgifter. För så länge vi har löneskillnader kommer alla avgifter vara orättvisa.

Det går naturligtvis att finansiera kollektivtrafiken med skattemedel. Det vet politikerna. Det kommer rapporter hela tiden som visar på fördelarna med detta. Inte bara skulle det bli rättvisare – alla betalar lika stor del av sin lön – det skulle också spara pengar. Vi slipper hela den gigantiska apparat som producerar SL-korten, säljer dem och kontrollerar dem. Bara att tillverka en enda spärr kostar 300 000 kronor! Vi skulle slippa köer, kontrollanter och krångel. Busschaufförer kan koncentrera sig på att köra bussen istället för på att ropa ”Stopp, hade du biljett?” Vi skulle också visa att vi verkligen tar klimathotet på allvar och uppmuntrar till miljövänliga färdsätt.

Men det är klart: sänker man skatten måste man höja avgifterna. Och så länge vi styrs av en sådan ideologi, så kommer vi att betala extra – betala för att ha råd att kontrollera att vi betalar.

Jag åker tåg genom Europa

Jag åker tåg genom Europa.
Det finns många fördelar med det, bland annat att man upptäcker hur Europa hänger ihop. Svenskan blir skånsk, sen övergår den i danska, som övergår i tyska.
Vart man än ska i Europa, måste man först igenom Tyskland. Jag blir alltid överväldigad när jag kommer hit. Språket! Skriven tyska må likna taggtråd, som Sylvia Plath skrev, men talad tyska är så mjuk, kattlikt smyger de sig över sch-ljuden. Så fort två tyskar pratar med varandra blir jag dock spänd och tänker: ”Måtte de inte göra fel!” Jag är övertygad om att när som helst kommer en av dem falla igenom och plötsligt inte kunna tyska. Och då kommer den andre att bli rasande av ilska.
Något som förenar Tyskland och Frankrike är att här är inte folk killar och tjejer som i Sverige. De är inte ens män och kvinnor. Nej, de är damer och herrar! Jag glömmer aldrig när jag läste i en fransk tidning om konflikten mellan ”Monsieur George Bush” och ”Monsieur bin Laden”. Terrorist eller inte, först och främst är han monsieur. Jämför detta med den amerikanska hatpropagandan om ”råttan” och ”djävulen” bin Laden.
När jag var yngre åkte jag inte tåg, då liftade jag. Hamburg är för mig evigt förknippat med en upptäckt jag gjorde när jag var sexton år. Jag var ute och liftade och blev upplockad av polisen, som i vanlig ordning sa att man inte fick stå på motorvägen. De körde mig till Hamburgs Hauptbahnhof i hopp om att jag skulle ta tåget. Problemet var bara att jag endast hade tre mark på mig. Det här var före internet, kontokort, mobiler och euro. Det fanns bara jag och mina tre mark. Så jag började bomma pengar till hemresan. Det gick inte bra. Tills en kille kom fram och sa att han kunde sälja min freestyle.
-Bra idé, tyckte jag.
- Vänta här, sa han, så går jag och säljer den, sen kommer jag tillbaka med pengarna.
- Ok, sa jag och väntade. Och väntade. Pratade med ett gäng som hängde på stationen och sålde tabletter. Efter en timme eller så frågade jag om de hade sett den här killen som skulle komma med pengar för min freestyle.
- Vad tror du? Han kommer inte tillbaka, sa de.
Då gick det upp för mig att: han hade ju ingen anledning att komma tillbaka! Det tog mig en timme att inse att jag blivit lurad och jag kom inte ens på det själv. Underligt nog blev jag inte ens arg. Jag kände istället en slags eufori över att ha varit så naiv. Folk brukar tala om att man förlorar sin oskuld vid såna tillfällen, men jag kände det istället som att jag hade upptäckt den. En oupptäckt skatt inom mig själv. Tänk att jag inte var rutten!

City 10 maj 2011