Barnomsorg - Krönika i City augusti 2010

Det finns en fråga där skillnaden mellan höger och vänster är skillnaden mellan att överleva och att verkligen leva.
Den handlar om barn.
Om att kunna både jobba och ha barn. Få en anständig lön och ha tid för barnen.

Jämför vänsterns och högerns lösningar:
Vänstern: Daghem åt alla. Barnbidrag åt alla. Åtta timmars arbetsdag för alla. Ett års betald föräldraledighet åt alla.
Högern: Bidrag till pigor och hemmafruar.

Det säger sig självt. Vänsterns lösningar används av alla, rika som fattiga. Högerns, däremot, är till för några få. Pigavdraget har bara använts av 4,1 procent och vårdnadsbidraget av endast 2 procent.

Sverige är ett av de bästa länderna i världen att ha barn i och det är för att vänstern haft makten. Alla kan både jobba och ha småbarn. Dagis kostar 468 kronor i månaden för lågavlönade och för det får man utbildade barnskötare, god mat och blöjor. Barnen lär sig att umgås med andra och kan få en paus från dåliga hemförhållanden. 

I USA får man knappt två veckors föräldraledighet, i Tyskland stänger förskolorna klockan tolv och i Spanien kostar en dagisplats 5000 kronor i månaden. Då ingår inte blöjor och mat. På de billigare förskolorna trängs barn som packade sillar. Vad som händer är att kvinnorna stannar hemma eller slutar föda barn över huvud taget. När jag blev gravid i Spanien sa alla jag kände: för guds skull, gör abort! Annars är ditt liv slut!

Så är det inte här. I Sverige tar inte livet slut för att man får barn. 

Men nu håller vi på att gå bakåt i tiden. Under borgarnas tid har barngrupperna på förskolan blivit allt större. Hälften av småbarngrupperna är nu större än Stockholms stads maxantal. Samma på fritids. Ska vi förstöra allt det fina vi har byggt upp genom åratal av kamp?

Eller ska vi gå framåt istället? Och införa kortare arbetsdagar? Så kan arbetslösa få jobb, de som jobbar bränner inte ut sig och barn får mer tid med sina föräldrar. Dessutom borde dagis vara öppet kvällstid. För även krogägare, sjuksköterskor och bussförare har barn. Och att vara förälder ska inte bara handla om att överleva, utan om att ha tid att leva.

Intervju med Eduardo Galeano

När Eduardo Galeano skrev ”Latinamerikas öppna ådror” var han en trettioårig uruguayansk journalist som hade ryckts med av tidens upprorsanda. Stadsgerillan Tupamaros rånade banker  och kidnappade CIA-rådgivare. Under tiden satt borgarsonen Galeano med näsan i de koloniala arkiven. Han läste om handeln med socker och slavar, om dekreten som godkände dödandet av indianer, om hundratals år av rovdrift. Resultatet kom att bli ett magnum opus om Latinamerikas historia, där varje mening både vibrerar av indignation och dignar av kunskap. Första meningen lyder: ”Den internationella arbetsfördelningen innebär att några få länder specialiserar sig på att vinna medan andra specialiserar sig på att förlora.”

Det går inte att överskatta bokens betydelse för Latinamerikas själsliga samhörighet. Från Mexico till Chile har detta blivit den stora historieboken och det är ingen slump att det var just den som Chávez gav till Obama när han ville förklara Latinamerikas historia. Men paradoxalt nog var det militärkuppen i Uruguay 1973 som gjorde att ”Latinamerikas öppna ådror” fick en så stor betydelse. Eftersom den censurerades blev alla nyfikna på den, ”innan hade inte ens mina föräldrar köpt den” berättar Galeano.  

Han är i Sverige för att ta emot Stig Dagerman-priset. Jag träffar honom efter ceremonin, nu en sjuttioårig man med lite rödbrusigt ansikte. Trött och nästan flintskallig, men har en fasthet i blicken som gör att man hoppar till.

-Det är nu fyrtio år sedan du skrev Latinamerikas öppna ådror, hur har situationen förändrats sedan dess?

-Situationen i Latinamerika är ljusare idag på många sätt. Regeringar som Evo Morales i Bolivia, Lula i Brasilien och Chavez i Venezuela har påbörjat processen att rätta till de historiska oförrätterna. De ändrar de gamla koloniala konstitutionerna och sätter stopp för den värsta rovdriften. Jag tycker att Evo Morales förklarar det mycket bra: det handlar inte om att återgå till det förflutna, däremot om att höra det förflutnas röster för att kunna gå framåt.

Uruguay valde förra året en ny president, Pepe Mujica, som är en f.d. Tupamaro-gerilla och tillika en gammal vän till Galeano.

-Mujica har en defekt, eller en dygd, vad man nu ska kalla det. Den är att han säger vad han tänker och gör vad han säger. Han är en enkel man, bor kvar på sin gård med en trebent hund som heter Manuela. Efter fjorton år i fängelse har han förmåga att förlåta och gå vidare. Och det gör att han också kan bli respekterad av högern.

Eduardo Galeano är inte någon teoretiker. Man skulle snarare kunna beskriva honom som en folklig poet och historiker. Sedan ”Öppna ådror” har han övergått till att skriva korta anekdoter. Poetiska och underfundiga historiska berättelser som lika gärna kan berättas vid bardisken. De har ofta magiska drag och rör sig kring motsatser, som ”Reklamen beordrar oss att köpa men vår ekonomi förbjuder det.”

-Hur kom det sig att du övergick från den vanliga historieboken till att berätta anekdoter?

-Jag vill se världen genom ett nyckelhål. Varje historia är ett nyckelhål som tillåter oss att se storheten. Jag har blivit mer av en mystiker med åren.

-Var får du historierna ifrån?

-Historieböckerna är fulla av dem. Det handlar bara om att ta ut dem. Jag hittade en här i Sverige. Varför tog det så lång tid för kristendomen att etablera sig här? För att idén om helvetet inte passade in på ett nordiskt land. De kristna sa att det brann i helvetet. För vikingarna var helvetet en frusen plats. Värme kunde ju inte vara något dåligt!

- Du läser mycket historia, men bryter ner den så att folk kan fatta... Här talar högern enkelt men ljuger, och vänstern gömmer sanningen bakom labyrinter av ord.

-Det är otroligt svårt att skriva enkelt. Jag försöker skriva komplext, men rent. Onetti, en uruguayansk författare, sa att ”man ska skriva ord som är bättre än tystnaden.” Han sa att det var ett kinesiskt ordspråk men det tror jag inte på. Det där kinesiska la han till för att det skulle verka vist.

-Du har en blick för det absurda i vårt samhälle: rulltrappor som går upp i tomma intet, motorvägar som inte leder någonstans... Är världen absurd till sin natur?

-Vi lever i en värld där blyet flyter och korken sjunker. Det är den absurda världen, den bakvända världen där allt står på huvudet och där priset avgör sakernas värde istället för tvärtom. I Latinamerika ser vi kapitalismens mest absurda sidor varje dag. År 2000 privatiserade ett amerikanskt företag regnet i Bolivia. Människor fick inte ta regnvatten utan tillåtelse. Vad är det annat än..

-absurt.

-Som tur är satte Evo Morales stopp för det där. Företaget kompenserades sedan av Bush med kontrakt i Irak.

-Är du optimist?

-Jag ser på världen med optimism, men det är en optimism som föds och dör flera gånger om dagen. Jag är inte en av de där heltidsoptimisterna som är positiva året om. Ofta faller min själ till marken och jag måste ropa på den för att den ska orka gå upp. Det är inget att skämmas för. Om inte humöret växlar är man ju en mineral, inte en människa.

DN januari 2011