Offret gör inte alltid som man tror

Publicerat i Stockholm City 2011

Kanske det mest påfallande i allt som har avslöjats om höjdhoppstränaren Viljo Nousiainen är skillnaden. Skillnaden mellan vad Patrik Sjöberg och Yannick Tregaro sa då, och vad de säger nu. Då, när Viljo Nousiainen dog för tolv år sedan, talade de om hur mycket de älskat honom, att han varit som en pappa för dem. Ingen sa något om att han utsatt dem för övergrepp i flera år.

- Halva min kropp är borta. Jag älskade honom, det gjorde alla, sa Yannick Tregaro.

Idag säger han något helt annat.

- Det han gjorde förvärrades successivt under flera års tid. Jag hade perioder då jag verkligen hatade Viljo för det här, sa han i radio.

Det är just det här mönstret som gör att offer för övergrepp ofta har så svårt att bli trodda.

De beter sig inte som man tror att de ska.

Istället för att skrika, springa, anmäla, hata sin förövare, är de ofta de första att förneka att något händer. De ringer förövaren, åker på semester med honom, talar väl om honom och även då de är blåslagna ler de och säger att allt är OK.

Det sägs att krigets första offer är sanningen. Men övergreppets första offer är den egna viljan. I två böcker skrivna av män som utsattes för övergrepp som barn, Bosse Löthéns ”Jag älskar den pojken” och Andreas Harnes ”Avklädd” framkommer samma mönster; hur de levde i en dubbel förnekelse. Inget hade hänt, och hade det hänt var det inte fel.

Frågan är: på vems sida står samhället när offret ställer sig på förövarens sida?

Förra året frikändes en man i Malmö tingsrätt som utsatt en ung kvinna för sextortyr. Han var 32 år, hon var 16. Hon led av självskadebeteende och skar sig i armarna. De hade träffats på en sajt och hon hade skrivit på ett kontrakt där hon gick med på att vara hans slav. Mannen friades – hon hade ju skrivit på ett kontrakt, alltså ville hon det själv.

Detta fick landets liberaler att kasta sig över datorerna och skriva om hur bra det var att han hade friats. De hävdade självbelåtet att de naturligtvis bara försvarade hennes fria vilja och inget annat. (Ibland tänker jag att idén ”Någon Blir Slagen Och Vill Det Själv” är nyliberalers önskedröm, precis som högern alltid älskat idén om den Glade Tjänaren.)

Visst. Det samhälle som tar förövarens parti kan under en tid hävda sig vara offrets vän. Men tio år senare kan offrets version ha blivit en annan. Och den vän som valde att inte se har förvandlats till en ryggradslös fegis. 

Hur lite rika betalar för SL-kortet

Publicerad i Stockholm City 2011

Att de höjer SL-kortet med en hundring– är det något att bråka om?

Visserligen lovade alliansen i november att priset inte skulle höjas under 2011, men som det brukar hävdas, man får ju så mycket för pengarna och Stockholm är stort.

Problemet, är, som jag ser det, inte att 790 kronor är mycket pengar.

Problemet är att avgifter alltid slår olika hårt.

790 spänn för en personlig assistent är inte detsamma som 790 spänn för en börsmäklare.

Låt oss göra ett räkneexperiment.

Om en personlig assistent skulle betala lika mycket av sin lön för SL-kortet som en börsmäklare, skulle SL-kortet kosta 437 kronor för henne.

Om hon skulle betala lika mycket som en tandläkare, skulle hon bara behöva betala 296 kronor.

Det går också att räkna omvänt:

Om börsmäklaren skulle betala lika stor del av sin lön som den personliga assistenten, skulle han få punga ut med 1394 kr i månaden för kortet.

Tandläkaren skulle betala 2050 kronor i månaden.

Vattenfalls VD skulle få betala 41 000 kronor. Han har nämligen en miljon i månadslön.

Nu tror jag inte att han tar tunnelbanan, men ändå.

Jag skulle vilja höra finanslandstingsrådet Torbjörn ”Chipspåsen” Rosdahl och trafiklandstingsrådet Christer G Wennerholm förklara logiken bakom denna orättvisa. Varför ska den som har minst betala mest? Behöver inte alla komma till jobbet?

Att driva kollektivtrafik kommer alltid att kosta, det kommer vi inte ifrån. Och det kommer alltid att vara vi som betalar. Frågan är varför kollektivtrafiken över huvud taget ska finaniseras genom avgifter. För så länge vi har löneskillnader kommer alla avgifter vara orättvisa.

Det går naturligtvis att finansiera kollektivtrafiken med skattemedel. Det vet politikerna. Det kommer rapporter hela tiden som visar på fördelarna med detta. Inte bara skulle det bli rättvisare – alla betalar lika stor del av sin lön – det skulle också spara pengar. Vi slipper hela den gigantiska apparat som producerar SL-korten, säljer dem och kontrollerar dem. Bara att tillverka en enda spärr kostar 300 000 kronor! Vi skulle slippa köer, kontrollanter och krångel. Busschaufförer kan koncentrera sig på att köra bussen istället för på att ropa ”Stopp, hade du biljett?” Vi skulle också visa att vi verkligen tar klimathotet på allvar och uppmuntrar till miljövänliga färdsätt.

Men det är klart: sänker man skatten måste man höja avgifterna. Och så länge vi styrs av en sådan ideologi, så kommer vi att betala extra – betala för att någon kontrollerar att vi betalar.