Fast i telefonkö igen? Det är kapitalismen som slösar din tid

 Google lanserade nyligen en revolutionerande produkt på den amerikanska marknaden: en app som väntar i telefonköer åt oss. Istället för att man ska sitta i evigheter och lyssna på "Ditt samtal är viktigt för oss. Du behåller din plats i kön" ska Google Assistant göra det åt en och meddela när samtalet besvaras. 

Det här är ett typiskt exempel på en Max Lurifax-lösning, nämligen när marknaden löser problem som marknaden skapat. Man tar betalt för att hjälpa oss att spara.

Men låt oss dröja lite vid fenomenet telefonköer. De har nämligen något intressant att säga oss om vårt ekonomiska system.

Enligt en seglivad myt, så är kapitalismen per definition effektiv och offentligt driven verksamhet ineffektiv. Kapitalismen skulle därmed snabbt göra sig av med all dödtid. Vad man inte säger då är att det enbart gäller den tid som företagen själva måste bekosta. Vår tid har de inget mot att slösa bort. 

Det här betyder att företagen kan skära ner på kundtjänst – deras tid – för att istället låta oss vänta i kö och slösa vår tid. Det kostar ju inte dem någonting! Och eftersom en av fyra kunder lägger på ifall kötiden blir längre än en halvtimme, kan man också bli av med kunder som vill klaga. Den smartaste lösningen blir då att låta kunderna betala på nätet, men tvinga dem att kontakta kundtjänst på telefon för att avbeställa. Att köpa går fort, att få tillbaka pengar nästan omöjligt. Vilka har utvecklat denna modell till perfektion? Reseföretag. Nätleverantörer. Telefonbolag. Precis den typen av firmor som folk ofta är missnöjda med. 

Jag har försökt ta reda på när telefonköerna uppfanns, men det finns tyvärr ingen bok skriven om deras historia. Den tekniska möjligheten att låta samtal vänta tycks ha uppfunnits i USA på 70-talet, men långt in på 80-talet höll sig de flesta myndigheter och firmor med en stor avdelning av växeltelefonister. Vart man än ringde svarade en person direkt.

1994 skrev Ove Säverman i Dagens Nyheter:

”Vissa företag låter folk vänta i telefon utan att någon svarar. I stället undrar en dam titt och tätt om man vill fortsätta vänta."

Han noterar det som om det vore något nytt och mycket underligt. Under avregleringarnas epok fullständigt exploderade bruket av telefonköer och har sedan dess förlängts varje år, så att det nu i regel är fem minuter av ”Du kan lätt göra dina ärenden på vår hemsida… Dina synpunkter är viktiga för oss, vi kommer därför att ringa upp dig… Vill du ha information om covid-19 tryck…” innan man ens kommer till själva kön.

En gång när jag ringde ett företag för att fråga om ett paket som försvunnit fick jag ett direktnummer till Postnord. Där hände det konstiga att någon svarade direkt! Personen på Postnord sa: VAR har du fått det här numret ifrån? Det är ett hemligt nummer bara till företag och INTE till privatpersoner! Radera genast detta nummer och ring ALDRIG hit igen! (Om någon vill ha numret kan ni höra av er.)

Forskning visar att vi tillbringar 43 dygn av våra liv med att vänta i telefonkö. Hela Sveriges befolkning slösar alltså sammanlagt 1,2 miljoner år på något helt onödigt! Hur kan man säga att kapitalismen är ett effektivt system?

Lägg till den tid vi slösar på att välja elbolag, telefoni, bank, försäkringsbolag, pensionssparande – där det enda som händer är att man får samma tjänst men blir mer eller mindre lurad – och kapitalismen framstår som ett gigantiskt slöseri med vår fritid.

Detta slösar inte bara vår tid, utan även andra företags tid, eftersom det ofta är på vår arbetstid vi måste sitta i telefonkö. 

Vad är det här? Det är den kapitalistiska ineffektiviteten. Där varje företag tvingar sina anställda att stressa runt, medan de slösar andra människors tid. Vissa blir utbrända, andra blir arbetslösa, allt utan någon logik. 

Om vi räknade vår tid som ett kollektivt värde, hade vi kunnat uppfinna en modell som avskaffade samtliga telefonköer. Effektivitet hade då mätts samhällsekonomiskt, där varje slösad timme blivit en timme som samhället kunnat använda bättre. Genom att anställa fler personer till kundtjänst kunde man dessutom få ner arbetslösheten samt underlätta livet för de som arbetar med kundtjänst och får ta alla människors frustration över att ha fått vänta. Man kan göra det på två sätt: 1. Ta över företagen och anställ fler. 2. Lagstifta om att en telefonkö inte får vara mer än fem minuter, annars får företaget böta.

Tänk er detta som vallöfte: Vi lovar att alla telefonköer avskaffas, en miljon år kommer att frigöras, att användas hur ni vill. 

Ur  ETC december 2020

Trump satsar på lawfare - USA:s egen metod för mjuka statskupper

 En president som vägrar avgå. Anklagelser om valfusk som används för att misstänkliggöra den demokratiska processen. Domstolar som görs till verktyg i händerna på den härskande politiska klassen. Det som händer i USA:s presidentval är förvisso chockerande, men det är inte något nytt. Det kallas lawfare och har varit extremhögerns strategi i Latinamerika de senaste tio åren. Det var så Jair Bolsonaro kom till makten i Brasilien, det var så Evo Morales störtades i Bolivia, det var så Hernández Alvarado kom till makten i Honduras.

Alla dessa mjuka statskupper stöttades av USA.

Vad som händer nu är att USA:s extremhöger prövar strategin på hemmaplan. Tanken med att snabbt tillsätta nya domare är att USA:s högsta domstol ska kunna tilldöma Donald Trump segern genom juridiska trick. Lojala domare kan sedan belönas på olika sätt, vilket skedde i Brasilien när domaren som fängslade Lula belönades med posten som justitieminister. En annan strategi, prövad i Bolivia, är att så förvirring genom anekdoter. Tal om valurnor som hittats slängda vid vägkanten eller rösträknare som börjat skriva på valsedlar är ett klassiskt sätt att underminera valets legitimitet. Få kan själva kontrollera om det stämmer eller inte, och snart har man sått misstro mot hela processen.

Förmodligen är republikanska institut just nu upptagna med att producera rapporter som ska bevisa att valfusk har ägt rum. Dessa rapporter kan sedan framstå som objektiva bevis.

Ofta jämförs Trump med en femåring som förlorat i spel. Det är visserligen träffande, men det är inte en politiskt korrekt analogi. Inte heller Guardians beskrivning av Trump som en desperat, tygellös krigsherre. Tvärtom. Allt det här var planerat sedan lång tid tillbaka. Kampen för att begränsa svarta väljares möjligheter att rösta har redan pågått i domstolar under många år, och enligt de biografier som skrivits om Trump är han inte alls spontan. Hans tweets redigeras och passerar genom flera medarbetares händer innan de publiceras. Att verka spontan är ett hårt arbete.

Det här handlar inte om en person. Det handlar om en strid inom högern, och den pågår globalt. Striden står mellan den fascistiska extremhögern, representerad av Trump, och den imperialistiska nyliberala högern, representerad av Biden.

För den senare är det viktigt att upprätthålla USA:s demokratiska system. Endast så kan man ge legitimitet åt de invasioner som regelbundet görs världen över. För den fascistiska extremhögern är det tvärtom förstörandet av neutrala institutioner som är poängen. Det ska inte finnas någon stabil grund, det inte finnas konsensus om något, endast ett gungande hav. Och precis detta uppnår Trump på ett mycket skickligt sätt genom att vända medierna och även de sociala medieplattformarna emot sig. När Twitter döljer hans tweets och tidningarna alltmer tar ställning emot honom, eroderas just den neutrala grunden. De blir också kamporgan, om än för den andra sidan.

Man kan bli trött på all den rapportering om USA-valet som pågår i svenska medier, eftersom kärnfrågan så sällan berörs. Varför är USA-valet så viktigt för oss som inte bor där? Varför vet vi allt om amerikansk politik och nästan ingenting om indisk, trots att det bor 1,3 miljarder människor i Indien och bara 328 miljoner i USA? Varför kan vi namnen på flera domare i USA:s högsta domstol men inte någon av våra egna 16 justitieråd (alla med svensk bakgrund, för övrigt)?

Det beror på två saker.

Den ena är att USA är världens största kapitalistiska ekonomi.

Den andra att USA är världens starkaste militärmakt.

Vilken politisk inriktning landet tar kommer därmed att bli avgörande för västvärldens högerpartier. Lyckas Trump behålla makten med lawfare, kommer samma sak förmodligen prövas av extremhögern i Europa. Vilken militärpolitisk inriktning USA tar kommer att innebära liv och död för hundratusentals människor någonstans i världen. Några länder kommer att invaderas, andra kommer att lämnas åt sitt öde. De länder som drabbas av sanktioner kommer att få svälta, de länder som får ett frihandelsavtal kommer att se sina bönder arbetslösa när subventionerad amerikansk majs strömmar in. Under de kommande fyra åren kommer nya gerillarörelser födas med USA:s ekonomiska stöd och andra kommer att krossas. Parisavtalet kan krascha helt och miljontals ton metangas kan släppas ut om frackingindustrin expanderar.

Att alla dessa beslut ligger i händerna på fem procent av jordens befolkning, varav bara hälften röstar, är i sig ett tecken på en odemokratisk värld. Nu skickas en testballong ut: Kan demokratin inskränkas ytterligare?

Ur ETC november 2020

Högern approprierar vänsterns maktkritik - och fyller den med gift

 En dålig sak som hela Trump-eran fört med sig är att konspirationsteoriernas anseende förstörts. De verkliga konspirationerna försvinner i ett hav av galenskaper! Nu kan man knappt avslöja något längre, använda ord som makt, eliten eller dold – då hamnar man i ett sällskap med allehanda Pizzagaters, Qanons och Plandemi-tyskar. 

För 20 år sedan var det vänstern som var maktkritisk. Det var den frihetliga vänstern som först skapade alternativa nyhetsmedier som Yelah, Indymedia och Motkraft. Samtliga är nedlagda idag – Indymedia lever i stort sett bara kvar i Grekland. Det var då högern som stod för uppfattningen att makten per definition gick att lita på just därför att den hade makten, att samhället fungerade som det ska och att vi levde i den bästa av världar. Högern var påklistrat positiv och kallade vänstern för "nej-sägare", medan högern alltid sa ja till alla nya förslag, så till den grad att deras argument för EU var "Det är roligare att säga ja”. Högern var etablerad, vänstern var alternativ. Under hela min uppväxt var högermänniskor de som lydde lärarna utan att ifrågasätta, som gjorde som man blev tillsagd och tyckte det var opassande att säga ifrån. 

Den typen av höger förlorade alltmer mark under 00-talet. Högern som politisk kraft kom att återuppfinna sig själv genom att inkorporera den invandrarfientliga rörelsen och därmed framstå som ”maktkritisk”. I själva verket är det en höger som inte alls är kritisk mot den verkliga makten, det vill säga kapitalet och dess institutioner: IMF, EU, Nato. Vad den gör är att appropriera vänsterns språk och tankestruktur, som den sedan blåser ut och fyller med eget, giftigt innehåll. Det är en gammal fascistisk strategi.

Den franske anarkisten Daniel Guerin beskriver den i sina resor genom Tyskland 1932 och 1933. År 1932 sjöng man fortfarande socialistiska sånger i Tyskland – år 1933 hade nazisterna tagit över dem. Melodierna var desamma, men orden hade bytts ut. Guerin beskriver sin förvirring när han hör något så välkänt som plötsligt blivit något helt annat. 

Det är precis den taktiken den internationella fascismen använder sig av idag. Man behåller melodierna, men byter ut orden. 

Varför skapar man inte en egen melodi? För att det är mycket smartare att ta över våra. På det sättet skapar man en kognitiv dissonans – det låter bekant, men är det inte – samtidigt som man omöjliggör för vänstern att hålla fast vid samma melodi, då den med ens fått en otäck klang.

Precis detta är vad som sker med fältet maktkritik idag. Det har blivit minerat. Vänstern ser därför ut att stå inför två alternativ: fortsätta med maktkritiken som vanligt eller överge maktkritiken helt och hållet.

Att fortsätta som vanligt är svårt, för att inte säga omöjligt. Ett exempel: Feminister har till exempel länge riktat kritik mot diverse NGO:s för deras stöd till prostitutionslobbyisterna, däribland Bill and Melinda Gates Foundation och Open Society Foundation. Dessa organisationer har länge gett bidrag till lobbyorganisationer som arbetar för att sexköp och koppleri ska legaliseras, ofta med förklaringen att det handlar om att motverka hiv. Problemet är att Open Society Foundation ägs av George Soros och därför går det inte ens att tala om saken idag, eftersom George Soros är målet för en vansinnig konspirationsteori som drivs av extremhögern i framför allt Ungern, som går ut på att han är ansvarig för att ta flyktingar till Europa. Att fortsätta som vanligt är därför inte ett alternativ, därför att den som använder namnet George Soros blir idag ett verktyg i händerna på denna konspirationsteori, oavsett om hen vill det eller inte. 

Ett annat exempel är termer som globalisering, som tidigare betecknat kapitalets sätt att sänka löner genom att förlägga produktionen där arbetskraften är billigast. Den som talar emot globalisering idag riskerar att tas för extremhöger, då det snarlika ordet globalister kommit att beteckna all form av internationellt samarbete, invandring och intresse för världen.

En del inom vänstern beslutar sig därför att överge maktkritiken helt och hållet. Samhället är jättebra! Allt fungerar! EU är bra, USA:s demokrati fungerar, det var bara Trump som var problemet. Problemet är att man då intar precis den position som den tidigare, etablerade högern haft. Man försvarar precis de institutioner som man tidigare kritiserat. Man blir oförmögen att upptäcka problem med samhället i just den tid då klassklyftorna växer, rikedomen koncenteras och klimatförändringarna breder ut sig. 

Som jag ser det måste vänstern välja ett tredje alternativ, vilket är det enda motgiftet mot de galenskaper som breder ut sig: en maktkritik baserad på marxistisk analys. Som är medveten om att undvika de minor som extremhögern lagt ut, men som baserar sig på förståelsen att det finns en makt som i slutändan kommer att förgöra oss alla. Den makten heter kapitalism. Den är inte dold, utan verkar i det öppna. Den har skapat de största rikedomar, men även de största ojämlikheter världen någonsin har sett. Den vill bara en sak: ackumulera. 

Ur ETC december 2020

Dubbelmoral när medier rapporterar om övergrepp

 Nu slår Egyptens våldtagna kvinnor tillbaka i metoo-uppror, kunde vi läsa i svenska medier i somras. Dagens Nyheter berättade om en man ur landets elitfamiljer som i flera år förgripit sig på kvinnliga studenter utan att någon reagerat, men när kvinnorna började posta sina vittnesmål på sociala medier visade det sig att många råkat ut för samma sak.

Mannen är när artiklarna skrivs inte dömd, men det råder ingen tvekan i svenska medier om att händelserna har ägt rum. Det presenteras som en självklarhet att de egyptiska kvinnorna gör rätt, och tonen i artiklarna låter förstå att det här är ett land där männen kommer undan med vad som helst.

Dagens Nyheter skriver att Egypten ”har notoriskt dåligt rykte internationellt vad gäller attityder mot kvinnor” och att ”de senaste åren har det förekommit flera uppmärksammade fall i Egypten där kvinnor som reagerat mot sexövergrepp själva blivit straffade”.

Artikelförfattaren tycks glömma att om svenska lagar tillämpades i Egypten skulle samtliga kvinnor bli dömda för förtal. De har nämligen vittnat om övergrepp på sociala medier så att man kan ana vem förövaren är, vilket redan lett till ett tiotal domar i Sverige mot kvinnor som gjort just så.

Men ingen tycks dra någon parallell. Medan kvinnorna i Egypten skildras som modiga kämpar mot ett förtryckande system, betraktas kvinnorna på hemmaplan som berättar om övergrepp och våld som brottslingar.

Nu tänker någon att skillnaden beror på att Egypten är en diktatur med dokumenterade brott mot mänskliga rättigheter, och att det är därför kvinnorna blir trodda i svensk press.

Det är bara det att samma sak händer varje gång sexuella övergrepp sker i något annat land. Frankrike, Danmark, USA, Indien, Japan – där har övergreppen, enligt medierna, självklart ägt rum.

När den franska författaren Vanessa Springora tidigare i år gav ut romanen ”Samtycket”, om hur hon som 15-åring groomats och utsatts av författaren Gabriel Matzneff, var det ingen i svensk press som ifrågasatte hennes version. Tvärtom hette det att Frankrike var ett patriarkalt land där eliten stolt ägnat sig åt pedofili utan att någon höjt på ögonbrynen.

Samma med metoo-uppropet i Danmark: artikel på artikel skrevs i svensk media om hur det var ”typiskt danskt” att överse med trakasserier, och Jens Liljestrand utnämnde i Expressen landet till ”metoo-rörelsens u-land” där ”allmän mansgrisighet gärna avfärdas som ett skämt”.

Och när Sverige rapporterade att de amerikanska kändisarna Harvey Weinstein, Bill Cosby, R Kelly, Jeffrey Epstein med flera ägnat sig åt systematiskt sexuellt våld – då låg fokus på en mäktig industri som tystat kvinnor i åratal, men att nu hade kvinnorna gått ihop och talat ut. Dagens Nyheter kunde till och med stolt berätta att Sverige hade en del av äran: ”Hon vågade stämma Fox-chefen – tack vare det svenska arvet.” För att inte tala om Indien och Japan, där ”den mansdominerande japanska mediebranschen” gör att få vågar berätta vad de utsatts för, skriver SVT.´

I svenska mediers rapportering om sexuellt våld i utlandet är språkbruket ofta feministiskt: det talas om tystnadskultur, patriarkat, systemfel, mansdominans, kvinnor som slår tillbaka. Journalisternas sympati ligger obestridligen med offren – förutom i de fall då en dissident i Ryssland eller Kina anklagas för våldtäkt, då heter det vanligen att anklagelserna är ”fabricerade av makten”. Medierapporteringen skapar ett ideologiskt avstånd mellan landet ifråga och Sverige, där det är uppenbart att vi tror på jämställdhet och liknande saker inte skulle hända.

Vi kanske är så jämställda att det inte förekommer övergrepp här? Så att när de väl händer, har de inte hänt? För när kvinnor i Sverige går ut och berättar om övergrepp, har samma medier plötsligt en helt annan ton. Om det skrivs alls, är det i förtäckta ordalag och med många brasklappar om att ingen dom har fallit och ingen alltså får betraktas som skyldig.

Med undantag för några få månader metoo-hösten 2017 så publiceras inte förövarens namn förrän han själv behagar ge en intervju och förklara att han är oskyldig. I rapporteringen lyser det feministiska språkbruket med sin frånvaro. Där andra länders patriarkat ofta och gärna skrivs ut även på nyhetsplats, har jag inte hittat någon svensk nyhetsartikel om övergrepp som innehåller ordet. Istället får tvivlet på offrets berättelse plötsligt betydligt större utrymme. Frågor om vad som möjliggjort övergreppen, kontexten och samhällsanalysen uteblir.

När dom efter dom fallit i svenska domstolar där offer för sexuella övergrepp tvingats betala sina förövare, har domarna beskrivits som om de vore opolitiska och neutrala: lagen bara ”är så”. Ingen kan veta vad som hänt mellan dem, men man får i alla fall inte gå ut och säga vad som helst om vem som helst.

Det, kan jag konstatera, är en analys som svenska medier enbart tillämpar på Sverige.

Ur ETC januari 2021