Recension: Orkansäsong av Fernanda Melchor

Översättning Hanna Nordenhök

Tranan

Det här är en roman man glömmer bort fem minuter efter man läst ut den. Melchor tar visserligen i så hon spricker: smockorna ryker, svordomarna haglar, liken ruttnar, fångarna vrålar i cellerna, pöbeln sprutar ner gatorna med urin och avföring, pedofilerna knullar, fostren fördrivs och forsar ut i blodiga pölar som blandas med knarkarnas kräks, men absolut ingenting händer. Ingen av karaktärerna har någon personlighet som går att skilja från de andra, och följaktligen finns inte heller någon personlig utveckling eller någon relationsdynamik. Det är bara 300 sidor av stagnation på högsta volym.

Möjligtvis har boken lyckats få uppmärksamhet internationellt för att folk tror att det här, det är det riktiga Mexiko. Det är det inte. Det är ”Mexiko”. Melchor, född 1982 i Veracruz, har ansträngt sig hårt för att ta med alla de ingredienser som omvärlden, efter Bolaño och El Chapo, tror är Mexiko. Här finns droger och misär i övermått, våld, böghat, kvinnoförakt och naturligtvis en häxa. Men romanen saknar den kusliga spänning som fanns hos Juan Rulfo och de andra mästarna i det mexikanska sextiotalets litterära Onda-rörelse. Det positiva man kan säga om Fernanda Melchor är att hon åtminstone skriver om Mexiko, vilket har varit sällsynt de senaste åren – författarna i tvåtusentalets Crack-rörelse har vänt sig ifrån hemlandet och skrivit höglitterärt om Europa och medeltiden. Melchor bryter den trenden, men hon gör det på ett så klichéartat och elitistiskt sätt att hon lika gärna kunde låta bli. Det är våldet och fattigdomen som coffeetable-dekoration, men de fattiga blir aldrig människor och just därför förblir man oberörd. Romanen är dock entusiastiskt och följsamt översatt av Nordenhök. De sista femtio sidorna introduceras en internaliserad homofobi som förmodligen ska fördjupa intrigen, men det är ett för enkelt trick, soppan förblir tunn.

Aftonbladet Kultur 2019

Darwin, påfåglar och kön

Ur Aftonbladet 2020

Påfågelhonan är liten, gråbrun och oansenlig. Om hon sitter framför en grå sten syns hon knappt. Truppen, däremot! Han är en parad av glitter, färger, plymer och designmönster. Hans bröst skimrar i koboltblått som övergår i havsgrönt för att kulminera i ett nätt blå krona på hjässan. Hans fjädrar växlar mellan orange, lila och zebrarandigt för att, när de öppnas, ge upphov till en fullständig estetisk explosion: tre meter solfjäder slår upp och ett hundratal blå och gröna ögon med orange sclera tittar på betraktaren, kantat med en bård av tätt sittande ögon för att i mitten visa upp ett fascinerande gyllene mandalamönster.

Så förhåller det sig, noterade Charles Darwin i sitt andra verk Människans härkomst och könsurvalet 1871, hos nästan alla djur. Hanen är vackrare än honan. Lejonhanens man, fasanens fjädrar, älgarnas horn, kampfiskarnas fenor. Men varför?

Darwin hade vid det laget redan nått världsberömmelse för sitt första verk, Om arternas uppkomst. Hans teori om det naturliga urvalet – den bäst anpassade individen överlever och för vidare sina egenskaper – hade blivit allmänt accepterad. Darwin hade dock hittills begränsat sig till att tala om djurriket. Han ansåg inte att omvärlden var redo att tala om människan. Andra forskare började emellertid hinna före, och Darwin gav sig nu in på ämnet människans likhet med djuren. Men han stötte snart på företeelser som inte gick att förklara utifrån det naturliga urvalet. Varför var hanarna så vackra?

Horn, till exempel. De horn som är vapen, skrev Darwin, är i regel raka och spetsiga. Rådjurets intrikata, grenade horn ”tycks inte anpassade för slagsmål, då de har en tendens att trassla in sig... Misstanken har därför slagit mig att de delvis kan vara avsedda som prydnader.” Eller hanödlornas lysande färger. Det finns ingen anledning, skriver Darwin, att anta att lysande färger kan utgöra ett skydd för ödlan – snarare tvärtom. Han riskerar att bli upptäckt av fiender – ändå lyser han. Varför? Darwin kom fram till slutsatsen att det inte finns någon annan anledning än för att honan vill ha det så. Hon väljer de hanar som är vackrast, och därmed kommer deras färger föras vidare, och som resultat blir hanarna allt vackrare för varje generation.

Det är principen om det sexuella urvalet. Vem är dess agent? Honan. Hennes val har skapat naturen som vi ser den. Hennes val har skapat fåglarnas sång, fiskarnas färg och lejonets man. Hennes sexuella preferenser och sinne för skönhet. Det är hon som är den drivande kraften i evolutionen.

Det här kunde Darwins samtida manliga forskare inte smälta. Visst fanns det ett sexuellt urval, menade de – men det gick ut på att hanarna slogs med varann, och den starkaste hanen tog alla honor. Honan gjorde på inget vis något eget val! Darwin kom dock att hålla fast vid sin tes till sin död. Sedan dess har forskare försökt anamma hans tes om det sexuella urvalet, men modifiera den – visst väljer honorna, har man erkänt, men då är det egentligen det naturliga urvalet som avgör. Det vill säga: när en hona väljer en hane med lysande färger, är det egentligen bra gener och bra immunförsvar hon är ute efter. Hon har ingen smak, hon gör bara ett rationellt val.

Men som den uppmärksammade ornitologen Richard O. Prum visar i sin bok Skönhetens evolution, som kom på svenska förra året, finns ingen koppling mellan skönhet och anpassningsförmåga. Skönheten kan i själva verket vara en börda – hade inte påfågelhanen sprungit snabbare om han inte haft stjärtfjädrarna att släpa på? Hade inte lövsalsfågeln kunnat använda sin tid bättre än att samla ihop gigantiska mängder blå objekt för att imponera på honan? Om honan valde den bäst anpassade – borde hon då inte alltid välja den äldsta hanen, som bevisligen lyckats överleva längst? Nej, skönhet, skriver Prum, har inget annat syfte. Honan väljer den vackraste hanen för att – han är vackrast.

När Darwin i sista kapitlet tar sig an människans sexuella urval, noterar han att det hos människan tycks vara tvärtom. Hos oss är det i regel hanen som väljer honan, och det är hennes skönhet som uppskattas. Darwin lägger märke till att män i olika delar av världen tycks ha olika preferenser: i södra Afrika är det en kvinnas rumpa som är hennes finaste kroppsdel, och ”inget kan vara värre” för en man än en kvinna med platt rumpa, medan små fötter uppskattas i Kina och européns ideal är Venus från Milo - en slank kvinna med sexpack.

Darwin analyserar inte varför det är så att människan har blivit naturens undantag. Richard O. Prum har dock en förklaring. Han menar att det som skiljer människohanarna från andra hanar är att de är sexuellt kräsna. Medan en fågelhane aldrig skulle komma på tanken att neka en hona, vill människohanen i regel ha en vacker kvinna. Det händer enbart i människoriket att hanar kan säga nej till att para sig, enbart för att honan inte tillfredsställer deras estetiska preferenser. Och eftersom de estetiska preferenserna skiftar allt snabbare i den globala kapitalismen, kan rumpor och bröst både hinna bli inne och ute under en generation. Evolutionen hinner inte med, vilket har gett upphov till skönhetsindustrin.

Men, skriver Prum, det faktum att även kvinnan väljer utifrån estetiska preferenser kan förklara existensen av mannens skägg, utseendet på hans penis och frånvaron av huggtänder – till skillnad från våra nära släktingar hos aporna. Mannen har, till skillnad från alla andra primater, en dinglande penis som syns även när han inte har stånd. Att hans penis inte har något skydd, utan hänger löst för allmän beskådan, kan inte ha någon evolutionär fördel – enbart en estetisk. Den hänger där för att kvinnor ska bli intresserade och välja honom.

Tanken svindlar. Tänk om det är djuren som har rätt, och vi har fel? Tänk om kvinnor borde låta bli sitt utseende och bli grå hönor, för att ägna oss åt att välja den snyggaste mannen? Tänk om männen egentligen borde dekorera sig, visa sina penisar i tajta fodral och odla sin långa man? I förhistoriska gravar har man funnit gyllene penisfodral, och de mänskliga kulturer som fortfarande lever kvar i stenåldern använder sig i regel av olika penisdekorationer. I femtonhundratalets Europa använde männen en iögonfallande ”blygdkapsel”, vadderad och broderad. Detta har tyvärr blivit omodernt, men kanske är de groomade skäggen, gaymode och men's physique-trenden tecken på att naturen egentligen försöker bryta igenom vår kultur, och låta mannen bli den han egentligen är – en påfågelstupp?

Recension. Klass i Sverige. Ojämlikheten, makten och politiken i det 21:a århundradet.

Daniel Suhonen, Göran Therborn och Jesper Weithz (red)

Arkiv förlag

Vårt samhälle är fullständigt fixerat vid klass. Det finns ingen plats, inget objekt, inget namn som inte förknippas med klass. Men klass har på något sätt kommit att definieras som vad vi konsumerar, inte vad vi producerar, som om klass vore en självvald livsstil och inte en position i arbetslivet. Och eftersom klassanalysen inte uppdaterats sedan 1980-talet har begrepp som överklass, medelklass och arbetarklass förvärvat närmast symbolisk betydelse, utan att någon vet vad de egentligen betyder eller att de kommer från termerna socialgrupp 1, 2 och 3. Lägg därtill trenden att döpa om arbetarklassens understa skikt, ofta bestående av invandrare, till marginaliserade, och skylla alla problem som drabbar dem oproportionerligt hårt – som coronasmittan – på utanförskapet och inte på klassamhället. En person som arbetar inom vården eller som taxichaufför kan därmed utdefinieras såsom inte del av samhället, vilket ju är ett effektivt sätt att sopa klassamhällets logik under mattan.

Alla dessa missförstånd borde vara ett minne blott, för här kommer äntligen en uppdaterad, rykande färsk klassanalys. Boken ”Klass i Sverige” som Katalys förlag nu ger ut samlar forskning från Sveriges 40 främsta statsvetare, ekonomer och historiker. Här finns svart på vitt: om lönerna, livslängden, valdeltagandet, skolan förmögenheterna och hur klassamhället styr våra liv mer än någonsin.

Göran Ahrne, Niels Stöber och Max Thaning kommer i bokens inledande kapitel med siffror som nog chockerar ganska många. 49.3% av Sveriges befolkning tillhör arbetarklassen, som definieras som ej facklärda arbetare, facklärda arbetare och lägre tjänstemän vars arbetsvillkor liknar arbetarklassens. 23,2% är mellantjänstemän, vars arbete går ut på att även planera och övervaka andras arbete; 17.9% är högre tjänstemän och endast 9,6% är företagare – en minskning sedan 1980, då jordbrukarna är då mycket färre. Arbetarklassen har också genomgått en professionalisering – från barnskötare till förskollärare, vårdbiträden till undersköterskor.

Men trots att alltså hälften av svenskarna är arbetarklass, är bara 5% av de som förekommer i SVT:s program. En symbolisk utplåning, skriver Peter Jakobsson och Fredrik Stiernstedt, som kan vara en bidragande orsak till att människor idag tror att arbetarklassen knappt finns. (I enkäter tenderar människor att kalla sig själva ”medelklass” - men får de frågan om de är tjänstemän eller arbetare, svarar de istället arbetare.) Även i tryckt media är arbetarklassens intressen frånvarande – de flesta tidningar ägs av samma kapitalister, som med undantag för en kort tid under coronakrisens början sällan tar upp villkoren i arbetslivet.

Ett fåtal människor – knappt en procent - är vad man kan kalla kapitalister. Den svenska kapitalismen, skriver Göran Therborn, är idag uppdelad i två maktsfärer: Wallenberg/Lundberg å ena sidan och Kamprad/Persson å andra. Tre av fyra är dynastier, med en successionsordning som liknar osmanska rikets. Även kapitalistklassen har genomgått en förändring, menar Therborn, där ingenjörskapitalisterna bytts mot klippkapitalister som handlar med ”OPM” - Other people's money. 187 miljardärer finns i Sverige, och de blir allt rikare. Förmögenhetsfördelningen i Sverige är idag lika skev som i Sydafrika. Sverige har också, skriver Sigurd Allern och Ester Pollack, kommit att bli svängdörrarnas förlovade land – den härskande klassen har utan hinder kunnat vandra fram och tillbaka mellan politiken och PR-firmorna. Faktum är att var tredje politiker blir lobbyist.

Vad som präglar utvecklingen de senaste trettio åren är att kapitalisterna tagit makten över det som förr legat under demokratiskt styre: vård, skola, förskola, el, telefoni, kollektivtrafik, energi... Detta spär på klassamhället och har gjort att vi faktiskt inte har rättvis tillgång till utbildning och hälsa i Sverige. Även om vi lever längre än förr, har arbetarkvinnors livslängd inte stigit, och en arbetarkvinna lever två år längre i Spanien än i Sverige. Majsa Allelin skriver om en skola som blivit uppstyckad och reformerad flera gånger sedan 90-talet än någon annanstans i världen och där vinstintresset gör att eleverna blir lidande. Lovisa Broström visar hur NPM – New Public Management, har fråntagit många yrkesgrupper som lärare, vårdpersonal och poliser självständigheten i sitt yrkesutövande, samtidigt som lönerna stagnerat - en polis tjänar till exempel 25 000 kronor efter tio års tjänst.

Det finns så mycket ögonöppnande i den här boken att det knappt går att sluta referera och börja recensera – så mycket fakta som skingrar myter, att det knappt kommer gå att föra en politisk diskussion de närmaste åren utan att ha läst den. Av 640 sidor är det knappt någon som inte ger en ny insikt. Framför allt är det en otrolig gärning som Katalys och redaktörerna gjort att ha presenterat den samlade spetsforskningen på detta lättfattliga sätt, med förslag längst bak för den som vill starta en studiecirkel på ämnet. Jag skulle inte bli förvånad om vi redan här har årets bok.

Om boken brister i något avseende är det i förklaringsmodellerna, där det geopolitiska perspektivet tyvärr saknas. För när den ökande ojämlikheten ska förklaras, nämns inte ens Sovjets fall. Istället är det den uttjatade berättelsen om hur Svenskt Näringsliv startade Timbro för att ”återta problemformuleringsprivilegiet.” Suck. Ingen jämförelse görs med avregleringarna som genomförts i hela Östeuropa, för att inte tala om världen, under precis samma tidpunkt, inte heller talas om kapitalismens faser, utan allt tycks bero på att den svenska socialdemokratin av någon outgrundlig anledning ”svikit” just här.

Bokens redaktörer Daniel Suhonen, Göran Therborn och Jesper Weithz skriver i inledningen att sextiotalets ”stigande förväntningarnas missnöje” har bytts mot ”de sjunkande förväntningarnas missnöje.” Jag skulle snarare vilja tala om de sjunkande förväntningarnas vanmakt. Det är ju inget organiserat missnöje vi ser i Sverige, till skillnad från Frankrike, USA, Chile och så många andra delar av världen, där ökade levnadskostnader leder till massuppror. Snarare har vår befolkning lärt sig att acceptera att det blir sämre – kanske för att det saknas en politisk kraft som samlar löntagarna just i egenskap av löntagare.

Är det något jag hoppas av ”Klass i Sverige”, är det att fler kommer att inse att de är arbetare, och att det är något att vara stolt över. Förhoppningsvis kommer den att leda till att ord som utanförskap, marginaliserade och den diffusa termen medelklass avskaffas. Vad som finns är ett klassamhälle, som vi alla är en del i. Vi kan byta blöjor eller förpacka fisk, sälja kontrakt eller skriva reklamtexter. Vi är alla en del av den kedja som gör att samhället hålls levande, men vi gör också någon annan rik genom vårt arbete. Även de arbetslösa bidrar till att göra de rika rikare, då arbetslöshet håller lönerna nere. Inget arbete kan existera på egen hand. Mäklarfirmans profit är beroende av förskollärarens slit. Och eftersom alla behövs – så har vi alla samma rätt att få en del av kakan.

Nooshi Dadgostar, du vågade!

Mars 2021, Dagens ETC 

Vi är många som har längtat efter att få ett stridbart vänsterparti i Sverige. Vi har väntat genom privatiseringar, skattesänkningar, utförsäljningar, las-uppgörelser. Vi har väntat sedan nittiotalet, ja sedan åttiotalet då socialdemokraterna började avvika allt mer från arbetarrörelsens intressen, sedan klassklyftorna började öka även under s-regeringar, sedan högern ryckt fram och extremhögern växt. Vi har organiserat, demonstrerat, mobiliserat men inte fått politiskt gehör. Vi har sett hur politiska beslut gång på gång fattas som inte gagnar någon annan än riskkapitalisterna, och trots att en majoritet av folket varit emot. Vi har väntat på att någon ska gå fram och ta plats och säga: Nu är det nog!

Och nu har det hänt. Vänsterpartiet tar strid och hotar att fälla regeringen över marknadshyror, och för första gången har vi en parlamentarisk situation där det är vänsterns krav som står i centrum. Regeringen: lyssna eller gå under!

Frågan om vem som ska bestämma över våra bostäder är inte för liten. Tvärtom. Är det något en regering ska fällas över, så är det detta. För

1. Ingen vill ha marknadshyror. Ingen hyresgäst vill ha dyrare hyra. De enda som tjänar på det är ett fåtal hyresvärdar. De rika som vill ha en lägenhet på attraktiva adresser kan köpa sig en bostadsrätt ändå.

2. Alla människor har rätt att bo någonstans. I vår grundlag står det inskrivet att det åligger det allmänna att trygga rätten att bo. Skyhöga hyror gör tvärtom boendet till en lyx. Införs marknadshyror i nybyggnation kommer det snart sprida sig till resten av hyresrätterna och det kommer bli en vräkningsfest utan like. Marknadshyror går därmed helt emot den anda som uttrycks i grundlagen.

3. Marknadshyror är odemokratiskt. De innebär att den som har mest pengar får lägenheten, istället för att som nu, hyrorna sätts genom förhandlingar mellan värdarna och hyresgästernas representanter. Det är en demokratisk modell som vi bör värna om.

4. Marknadshyror ökar segregationen. Innerstäderna kommer att bli reservat för välbärgade, med hyror på 50-100 000 kronor i månaden. De mindre bemedlade kommer att trängas ut, vilket påverkar skolorna som blir ännu mer segregerade, vilket skapar en situation med större klassklyftor, mer social utslagning, färre chanser för barn att träffa barn från annan klassbakgrund, mer våld. Vem vill ha det så?

Det är också en fråga där folkrörelserna länge mobiliserat. Genom att ta strid för den visar vänsterpartiet att de hörsammar folkrörelsernas krav, vilket kan göra det värt att engagera sig – det finns någon som lyssnar. Kanske hade varken vänstern eller socialdemokraterna väntat sig att moderaterna och kd skulle hänga på och därmed göra hotet reellt. Nu kallas vänstern för oansvariga som öppnar för en högerregering. Det kortet kan man inte dra i all evighet. Vill man ha vänsterns stöd måste man också hörsamma deras krav någon gång ibland. För som Ali Esbati sa i veckan när han släppte sin bok om terrordådet på Utöya: När de politiska skillnaderna mellan blocken tycks små, det är då fascismen växer. För om blocken är överens om allt väsentligt – skattepolitik, bostadspolitik, arbetsmarknad – då talas det ju inte om dessa frågor. Det är då det går att blåsa upp semantiska strider om lucia och midsommar och vem som sa vad på nätet.

Men nu riskerar regeringen att falla över bostäderna. En av de mest centrala frågorna i människans liv. Nooshi Dadgostar, du vågade!

 Bildt och den försvunna rapporten

Ur ETC december 2020 

 

Året är 1992 och regeringen Bildt förbereder sig på en omfattande samhällsomvälvning. Skolan ska öppnas för vinstintressen. Det har aldrig hänt här tidigare. Sedan folkskolan infördes i mitten på artonhundratalet har den alltid skötts av det offentliga. Milton Friedmans förslag om skolpeng ses som extrema fantasier i de flesta länder – det enda land som dittills prövat det är Pinochets Chile. Enligt Friedman ska skolan finansieras offentligt genom en ”peng” för varje elev som ska delas ut till privata företag – men det är bara initialt. I ett senare skede ska skattepengarna upphöra att komma och skolorna ska bli helt privata.

Den svenska skolan håller vid den här tiden hög internationell klass. Den utmärker sig både för goda resultat och en hög nivå av likvärdighet, det vill säga att elever över hela landet och i olika stadsdelar får relativt liknande resultat.

Under 1992 skickar OECD en utförlig rapport till regeringen Bildt. Rapporten ifrågasätter nyttan av friskolereformen och hänvisar till studier som visar att den kan leda till ökad segregation. Den blir aldrig diarieförd och försvinner spårlöst. Inte förrän 2019 hittas den i OECD:s arkiv av en utredare på LO.

Tio år senare börjar svenska elevers resultat att sjunka. I varje Pisa-mätning sjunker de, för att 2012 ligga under genomsnittet inom OECD i samtliga ämnen. Resultaten har sedan dess aldrig nått upp till tidigare nivåer – och i senaste mätningen visade det sig att Sverige hade tagit bort elever som inte nådde kraven och därmed förbättrat sitt resultat. Förklaringen att det är ”nyanländas” resultat som tagits bort håller inte, då betydligt fler tagits bort än det finns nyanlända.

Efter trettio år är det uppenbart för de flesta, skriver journalisten Mats Wingborg i sin nyutkomna bok ”Blåbrunt Sverige” att experimentet har misslyckats. Konsekvenserna är inte bara att svenska ungdomar kan mindre, vet mindre, läser sämre och räknar sämre. När skolan inte fungerar får det effekter på brottslighet, integration och ekonomi och i förlängningen hela samhället. En hel människas framtid kan avgöras av om hon får en bra utbildning eller ej.

Stödet för vinst på skolan sjunker. Endast 18% av befolkningen tycker idag att systemet är bra. Det finns inget enda parti vars väljare vill ha kvar systemet. Inte ens bland moderaternas väljare är de en majoritet – bara 35% av M-väljare tycker att friskolornas ägare ska ha möjlighet att plocka ut vinst. Bland SD:s väljare är motståndet ännu starkare. Deras syn på skolan ligger närmare vänsterblockets.

Trots det finns tre partier som hårdnackat försvarar systemet: Moderaterna, KD och SD. Man kan fråga sig varför? Varför går de emot sina egna väljare? Hur kan ett system fortsätta att existera som befolkningen de facto inte vill ha?

Svaret är, menar Wingborg, dels att friskolekoncernerna har fått utforma dessa partiers skolpolitik genom hård lobbyism, dels att SD har överlåtit frågan åt moderaterna. Partiets företrädare talar sällan om ämnet och verkar inte så intresserade. Häri ligger också själva nyckeln till det som Wingborg menar är det blåbruna samarbetet.

SD kommer att helt överlåta de ekonomiska frågorna åt moderaterna. Det kommer att bli moderaterna, och möjligtvis KD, som bestämmer över a-kassan, skolan, sjukförsäkringen och välfärden. SD kommer att kräva inflytande över ett par frågor, förmodligen invandring och kulturpolitik. I praktiken innebär detta bland annat 24 miljarder kronor i nya jobbskatteavdrag, pengar som ska tas bland annat från arbetsmarknadspolitik och investeringsstöd för hyresrätter. Det innebär också att den svenska skolan kommer att fortsätta förfalla.

Mycket har skrivits om att den som röstar på moderaterna också röstar på SD:s migrationspolitik. Men vet den som röstar på SD att det också är en röst för moderaternas extrema skolpolitik – som vi nu är ensamma i världen om?

Våra män - och andras

Ledartext ETC 29 december 2020

”Nu slår Egyptens våldtagna kvinnor tillbaka i metoo-uppror” kunde vi läsa i svenska medier i somras. DN berättade om en man ur landets elitfamiljer som i flera år förgripit sig på kvinnliga studenter utan att någon reagerat, men när kvinnorna började posta sina vittnesmål på sociala medier visade det sig att många råkat ut för samma sak.

Mannen är när artiklarna skrivs inte dömd, men det råder ingen tvekan i svenska medier om att händelserna har ägt rum. Det presenteras som en självklarhet att de egyptiska kvinnorna gör rätt, och tonen i artiklarna låter förstå att det här är ett land där männen kommer undan med vad som helst. DN skriver att Egypten ”har notoriskt dåligt rykte internationellt vad gäller attityder mot kvinnor” och att ”de senaste åren har det förekommit flera uppmärksammade fall i Egypten där kvinnor som reagerat mot sexövergrepp själva blivit straffade.”

Artikelförfattaren tycks glömma att om svenska lagar tillämpades i Egypten skulle samtliga kvinnor bli dömda för förtal. De har nämligen vittnat om övergrepp på sociala medier så att man kan ana vem förövaren är, vilket redan lett till ett tiotal domar i Sverige mot kvinnor som gjort just så.

Men ingen tycks dra någon parallell. Medan kvinnorna i Egypten skildras som modiga kämpar mot ett förtryckande system, betraktas kvinnorna på hemmaplan som berättar om övergrepp och våld som brottslingar.

Nu tänker någon att skillnaden beror på att Egypten är en diktatur med dokumenterade brott mot mänskliga rättigheter, och att det är därför kvinnorna blir trodda i svensk press.

Det är bara det att samma sak händer varje gång sexuella övergrepp sker i något annat land. Frankrike, Danmark, USA, Indien, Japan – där har övergreppen, enligt medierna, självklart ägt rum. När den franska författaren Vanessa Springora tidigare i år gav ut romanen //Samtycket//, om hur hon som femtonåring groomats och utsatts av författaren Gabriel Matzneff, var det ingen i svensk press som ifrågasatte hennes version. Tvärtom hette det att Frankrike var ett patriarkalt land där eliten stolt ägnat sig åt pedofili utan att någon höjt på ögonbrynen. Samma med metoo-uppropet i Danmark: artikel på artikel skrevs i svensk media om hur det var ”typiskt danskt” att överse med trakasserier, och Jens Liljestrand utnämnde i Expressen landet till ”metoo-rörelsens u-land” där ”allmän mansgrisighet gärna avfärdas som ett skämt.” Och när Sverige rapporterade att de amerikanska kändisarna Harvey Weinstein, Bill Cosby, R Kelly, Jeffrey Epstein med flera ägnat sig åt systematiskt sexuellt våld – då låg fokus på en mäktig industri som tystat kvinnor i åratal, men att nu hade kvinnorna gått ihop och talat ut. DN kunde till och med stolt berätta att Sverige hade en del av äran: ”Hon vågade stämma Fox-chefen – tack vare det svenska arvet.” För att inte tala om Indien och Japan, där ”den mansdominerande japanska mediebranschen” gör att få vågar berätta vad de utsatts för, skriver SVT.

I svenska mediers rapportering om sexuellt våld i utlandet är språkbruket ofta feministiskt: det talas om tystnadskultur, patriarkat, systemfel, mansdominans, kvinnor som slår tillbaka. Journalisternas sympati ligger obestridligen med offren – förutom i de fall då en dissident i Ryssland eller Kina anklagas för våldtäkt, då heter det vanligen att anklagelserna är ”fabricerade av makten.” Medierapporteringen skapar ett ideologiskt avstånd mellan landet ifråga och Sverige, där det är uppenbart att vi tror på jämställdhet och liknande saker inte skulle hända.

Vi kanske är så jämställda att det inte förekommer övergrepp här? Så att när de väl händer, har de inte hänt? För när kvinnor i Sverige går ut och berättar om övergrepp, har samma medier plötsligt en helt annan ton. Om det skrivs alls, är det i förtäckta ordalag och med många brasklappar om att ingen dom har fallit och ingen alltså får betraktas som skyldig. Med undantag för några få månader metoo-hösten 2017, så publiceras inte förövarens namn förrän han själv behagar ge en intervju och förklara att han är oskyldig. I rapporteringen lyser det feministiska språkbruket med sin frånvaro; där andra länders patriarkat ofta och gärna skrivs ut även på nyhetsplats, har jag inte hittat någon svensk nyhetsartikel om övergrepp som innehåller ordet. Istället får tvivlet på offrets berättelse plötsligt betydligt större utrymme. Frågor om vad som möjliggjort övergreppen, kontexten och samhällsanalysen uteblir. När dom efter dom fallit i svenska domstolar där offer för sexuella övergrepp tvingats betala sina förövare, har domarna beskrivits som om de vore opolitiska och neutrala: lagen bara ”är så.” Ingen kan veta vad som hänt mellan dem, men man får i alla fall inte gå ut och säga vad som helst om vem som helst. Det, kan jag konstatera, är en analys som svenska medier enbart tillämpar på Sverige.

Fortfarande fattar ingen Ayn Rand

 Säg vad du tycker om Ayn Rand, och du säger vad du står politiskt. Är man höger av den nyliberala skolan ska man dyrka henne, är man vänster ska man fnysa åt henne – nyliberal framtidsfiktion, antifeministisk dynga, fascistiskt skräp. När Annie Lööf uppgav Rand som sin favoritförfattare sa alla: uuuh!

Stackars Rand. Hon är ju bra! Och missförstådd av alla läger. Visst kan en del av kritiken stämma in på Och världen skälvde – men Urkällan, som nyligen getts ut som ljudbok, är något annat. En komplex roman vars handling går emot dess moral, och vars moral är helt unik. I den ser jag Rand teckna konturerna till något så oförmodat som en antikapitalistisk egoism.

Romanen, som publicerades 1943, tar oss till ett USA besatt av arkitektur. Överallt byggs det och varje nytt bygge recenseras med passion av landets krönikörer. Striden står mellan klassicism och modernism.

Vad Rand lyckas visa så briljant är att kapitalismen också är en kollektiv kultur.

Romanens hjältar är två egoister. Sägs det. Just därför är de masochister. Dominique Francon, dotter till en av USA:s främsta arkitekter, och Howard Roark, egensinnig arkitekt, är människor som älskar konsten över allt annat, i synnerhet skyskrapor. De går sin egen väg och bryr sig inte om vad andra tänker. De avskyr masskultur, banalitet och sociala människor – bara en karaktär har vänner är hennes integritet i fara hos Rand.

Eftersom de inte bryr sig om vad andra tänker, bryr de sig följaktligen inte heller om pengar eller makt. Pengar och makt är bara synonymer för social ställning, vilket en verklig egoist inte behöver. En verklig egoist försöker heller inte rädda sitt rykte. När de blir utkastade från skolor, anklagade i domstol, hånade i pressen, säger de inte ifrån. De ser ingen mening med det. Egoismen sitter nämligen inte i relationen till omvärlden, utan i relationen till det egna jaget och det egna skapandet.

Helen Mirren spelade Ayn Rand i ”The passion of Ayn Rand” i en tv-film från 1999.Foto: SHOWTIME NETWORKS

Det här paret lever i en rutten omvärld. Nostalgi och kitsch grasserar, pengar är allt och kvalitet intet, agitatorer rycker med sig massorna hit och dit, ingen vågar ha en egen åsikt om något utan speglar sig nervöst i andras ögon. De tre onda tingen personifieras av kapitalisten Wynand, opportunisten Keating och socialisten Toohey.

Wynand är en tidningsmagnat som ger folk vad de vill ha: skräp. Keating är en karriärlysten men ack så medioker arkitekt som når framgång då han följer trender och slickar uppåt. Han lyckas dock aldrig slutföra projekten, och ber ständigt Roark om hjälp med ritningarna. Roark, hjälten, vill varken ha ära eller lön. Han hjälper till gratis då han inte står ut med att se fula hus. Toohey skriver gråtmilda krönikor om fattiga människor i Wynands tidningar, men är i själva verket en makthungrig populist: tänk nutida influencer.

De onda har det gemensamt att de följer strömmen. De har ingen originalitet, de gör bara vad som säljer. Om man kan tjäna pengar på bjäfsiga ornament och kampanjer för utblottade änkor, så varsågod. De anpassar sina åsikter efter vad som är trendigt och ordnar soiréer med gäster på innelistan.

Är då inte dessa människor egoister? Nej, menar Rand. Deras jag är nämligen beroende av andra, och därmed osjälvständiga.

Just detta kan också ses som ett fascistiskt drag hos Rand, ett övermänniskoideal: en intelligent människa är alltid vacker.

Vad Rand lyckas visa så briljant är att kapitalismen också är en kollektiv kultur. I kapitalismen är alla slavar under varandra: kapitalisten och konsumenterna håller varandra i ett järngrepp och ingen kan stiga ur. Konsumenternas smak blir den som kapitalisterna bestämt, men kapitalisterna måste också tillfredsställa folket. När Wynand slutligen börjar uttrycka en egen åsikt är hans dagar räknade.

Är Rand då fascist? Nej, för även fascismen kräver likriktning och ledare. Översatt till dansens språk skulle Rand snarast vara techno – inne i sin egen rytm, utan vilja att vare sig imponera eller anpassa stegen till en partner.

Men Urkällan är också en kärlekshistoria. En man och en kvinna åtrår och älskar varandra, diverse hinder ställs i deras väg, vilka de övervinner genom att visa att de är trogna sina ideal, och på slutet får de varandra.

Är inte kärleken då exempel på just den banalitet Ayn Rand föraktade så? Är den inte social, är den inte anpassningsbar? Urkällan följer västerländsk kärlekskanon till punkt och pricka. Mannen av folket som får den rika arvtagerskan genom att uppvisa mod och dådkraft, men som visar sig vara en välutbildad gentleman när han väl vunnit hennes kärlek. Här personifieras dådkraften av att Roark, då en arbetare på Francons fars bygge, tar sig in i hennes sovrum och kastar sig över henne. Nästa gång de ses är han arkitekt.

Romantisk kärlek är, i västerländsk kanon, alltid oförenlig med pengar. För att kunna älska måste en romankaraktär avstå från materiella ting. Det gör även Roark och Francon. Ingen av de andra karaktärerna har förmågan att älska på riktigt, då de är för upptagna med status och pengar. I kärlekens värld är Rand snarare tango än techno: närhet – avstånd – passion – omöjlig kärlek.

Francon och Roark gör lidandet och den omöjliga kärleken till en konst. Båda tycks vilja förstöra så mycket för kärleken som de bara kan. Francon gifter sig med två av Roarks värsta fiender som hon själv föraktar; först Keating och sedan Wynand. Roark väntar troget och tålmodigt. 

Mötet mellan de två har även ytterligare en dimension: den feministiska. Även om Rand var en övertygad antifeminist i teorin, bedrar skenet. Vad hon skriver fram mellan Francon och Roark, sex år före Det andra könet, är en skiss på en jämlik relation. Utan svartsjuka, äganderätt eller kontroll.

Och i praktiken är det alltid kvinnan som är aktiv och mannen passiv hos Rand. Francon älskar nakna män och köper statyer av dem som hon kastar bort och förstör. När Roark gör inträde i romanen är han naken, muskulös och arbetar på hennes fars bygge. Hon står i grå dräkt och tittar på hans kropp – men en kropp är hos Rand aldrig enbart en kropp utan ett förkroppsligande av en själ.

Just detta kan också ses som ett fascistiskt drag hos Rand, ett övermänniskoideal: en intelligent människa är alltid vacker. Rand uttryckte ofta sin beundran för manliga hjältar, banala sagor och ytlig skönhet, en paradox som gör att ungefär hälften av bidragen till antologin Feminist Interpretations of Ayn Rand kallar henne en förrädare av sitt eget kön och hälften menar att hon är en feministisk föregångare.

Den som läser vännen Barbara Brandens biografi The Passion of Ayn Rand får många personliga nycklar till centrala teman hos Rand, som att hon gifte sig med en man hon trodde var intelligent, trots att han knappt sa ett ljud förutom ja och amen. Han såg bra ut – så han måste vara ett geni, tyckte Rand, dyrkade honom livet ut – och bedrog honom med unga fans. Det är denna paradox som gör att den egentliga urkällan i hennes verk är hennes undermedvetna. Hon må ha ikoniserat dollartecknet, men det hon skriver är antikapitalism.

Aftonbladet Kultur juli 2022

Attacken på Rushdie: Yttrandefrihet är ett för futtigt ord

De fick honom till slut. Salman Rushdie, som sedan länge slutat vara Joseph Anton – Joe, som hans livvakter kallade honom för att inte råka avslöja hans namn – som hade åter vågat bli sig själv. När han avslutade sin självbiografi med samma namn trodde han att Joseph Anton-tiden var över; då kunde han röra sig, han vågade gå ut på gatorna, han fick flyga med British Airways, som länge svartlistat honom av säkerhetsskäl. 

Yttrandefrihet är fel ord i det här läget. Yttrandefrihet; har ni bara det att tillgå? Som om det gällde något lågt, en billig provokation, något som inte kunde försvaras på annat sätt än att hävda rätten att säga allt – ”även det obehagliga”. Jo, visst finns även den rätten, men det är inte det vi har att göra med här. Rushdies verk är inte någon Muhammedkarikatyr, inte någon bränd Koran med bacon på som bara har en tolkning och ett syfte. Rushdies verk är stor litteratur av den allegoriska sorten; med så många lager och hänsyftningar att ingen kan säga sig ha rätt att säga vad den ”betyder”.

Attacken är inte enbart en attack på yttrandefriheten, den är en attack på litteraturen, på den uttrycksform som föds på nytt varje gång den möter en läsares ögon. Det är en attack på mångtydigheten, för den som attackerar tycker sig ha rätten att bestämma hur verket slutgiltigen ska tolkas, och att tolkningen är så definitiv att författaren aldrig bör få skapa nya verk. Själv begriper jag inte hur någon kan se Satansverserna som en attack på islam. Det är ju en berättelse om att vara invandrare i Storbritannien – en föregångare till Hanif Kureishi och Zadie Smith – men Rushdie har en fallenhet för det storslagna, för historiska och religiösa analogier, för att svepa in sina karaktärer i myter. Han skriver aldrig enbart om här och nu, det tycker han är för futtigt, och därför blev invandrarna inte bara människor utan änglar och djävlar, och på grund av den allegorin förändrades hans liv för alltid. 

I Joseph Anton skrev han om hur ”fatwa” blev ett ord som repeterades så mycket runt honom att han till slut inte förstod det, som en ovälkommen skugga, att ingen artikel längre kunde skrivas om hans litteratur utan att allt handlade om fatwan, och hur lite stöd han fann bland andra författare och konstnärer. En av hans värsta belackare var sångaren Cat Stevens, som konverterat och i klassisk konvertitanda blivit fanatisk, men även John le Carré menade att Rushdie fick skylla sig själv, en åsikt som var relativt utbredd, precis som klagandet på att han tog skattepengar i anspråk med säkerhetsarrangemangen.

En annan, fegare variant på temat ”han får skylla sig själv” var att hävda att visserligen fick Rushdie skriva vilka romaner han ville, men var han inte en osympatisk person? Karikatyrer publicerades i brittisk press, det skrevs om hans onda blick, så till den grad att Rushdie gick och opererade sina hängande ögonlock och plötsligt, utropade pressen, såg han ju trevlig ut! I sin självbiografi skriver Rushdies exfru Padma Lakshmi om hans egoism och upptagenhet av sig själv. Allt detta blev ett bakgrundsbrus, som oavsett vad som stämde blev en enda stor ursäkt för att inte stå upp för honom, vilket även spred sig till bokförlag och priskommittéer – vågar vi ge pris åt honom, tänk om något händer?

Men det som Rushdie främst ångrade, skriver han, var att han en gång bad om ursäkt för sin bok. Att han förmåddes att skriva under ett ”försoningsbrev” tillsammans med shiitiska ledare i hopp om att han skulle skonas. Han skonades inte, och han hade därpå förlorat det viktigaste han hade: sin värdighet. Den som bär skulden för det som hänt är och förblir Irans regim – utan den hade Rushdie inte blivit måltavla och romanen hade förblivit en roman, att läsa och tolka om och om igen.

Aftonbladet Kultur, augusti 2022