Kära vänner, det är allvar nu.

Kära vänner:

Det är allvar nu.

Om vi inte genomför en drastisk förändring av det västerländska samhället kommer vi att gå under.

Kan vi förstå detta? Kan vi komma till insikt om vår egen undergång, se den rakt i ögat utan att portionera den i små, små portioner, likt kvällspressens till synes löjliga varningar om handväskor som innehåller dolda dödsfällor, potatischips som förgiftar och sandaler som ger cancer? I de upprepade småhotens succé vilar ju en djupare sanning: vi vet, innerst inne, att vi lever i en nekrofil kultur. Att handväskan är ett hot är sant, i överförd mening. Massproduktionen av onödiga varor leder i slutändan till mänsklighetens död. Men hotet säljs i små amuletter vi orkar bära. För att vi vet det, egentligen. Kan vi komma till insikt om att vi vet och börja handla?

Just nu pågår ett krig i Darfur, Sudan. I detta krig har mer än 200 000 människor dödats och mängder av kvinnor våldtagits. Tusentals byar har förstörts, bränts och bombats. Både regeringen och rebellrörelserna använder våldtäkt som ett led i terrorn och överfaller kvinnor som vågar sig ut ur flyktinglägren för att hämta ved. Det här kriget behandlas i västerländsk media som afrikanska krig brukar, det vill säga: inte alls. De säger inget om det eller mumlar möjligtvis något om olika stammar som strider och om ett uppror som bröt ut 2003. Om bofasta mot nomader, afrikanska rebeller i uppror mot regeringen. Något som får läsaren att slå ihop tidningen med fraser som kan de inte hålla sams därnere.

Men det finns en annan förklaring som sällan tas upp. Och den är att detta krig också är en följd av klimatförändringarna. En effekt av torkan. En indirekt effekt av västvärldens livsstil. En rapport från FN-organet UNEP som kom i juni och som studerat regionens utveckling, visar hur konflikten orsakats av bristen på regn. De senaste fyrtio åren har regnbörden minskat med 30%. Bra betesmark och odlingsmark har förvandlats till öken. Och människor som tidigare kommit överens, nomader och bosatta, började bli osams om den mark som fanns kvar. Som UNEP:s generaldirektör Achim Steiner säger: ”Man behöver inte vara ett geni för att räkna ut att allt eftersom öknen flyttar sig söderut finns det en fysisk gräns för vad de ekologiska systemen orkar med, och så tränger en folkgrupp ut en annan.”

Darfurs kvinnor orsakade inte klimatförändringarna. Ändå är det de som betalar för dem. Betalar - vilket otillräckligt ord när det handlar om liv! De straffas, snarare. För ett brott de inte har begått. Genom våldtäkterna de utsätts för, genom bristen på vatten och odlingsbart land, genom svälten och sjukdomarna som följer.

Det som händer i Darfur är bara början, ett exempel på effekterna av att det slutar regna på vissa platser och andra översvämmas. Länder som Bangladesh hamnar under vatten medan södra Afrika torkar ut. Mellan 75 och 250 miljoner människor i Afrika kan lida av vattenbrist vid år 2020. Och de som drabbas först är kvinnorna. Det talas inte så mycket om det - vid den senaste tvådagarsdebatten som hölls i FN om klimatet sades ingenting om genus - trots att ett känt faktum är att de flesta som dör i nästan alla naturkatastrofer är kvinnor och barn. För de fattiga är sårbarast och 70% av jordens fattiga är kvinnor. I Asien, Afrika och i viss mån Latinamerika är de flesta bönderna kvinnor, särskilt i Afrika söder om Sahara. För bönder är tillgången till vatten livsviktig. Kvinnorna, som ofta har ansvaret för att förse familjerna med mat och vatten, kommer att få en tyngre arbetsbörda. Skördarna blir mindre och de får gå allt längre för att hämta vatten. De indirekta effekterna kan ingen föreställa sig, för när maten tryter rämnar hela samhället och hela strukturen som håller upp det.  

Den lilla forskning som finns på ämnet genus och klimat visar att de patriarkala strukturerna, däremot, tenderar att förstärkas vid kriser och förvärra situationen ytterligare för kvinnor. I ett land som hotas av ständiga översvämningar, Bangladesh, lever många kvinnor som fångar i hemmen. De får inte gå ut utan manligt sällskap. När vattnet stiger ropas varningar ut från män till män på offentliga platser. I hemmen sitter kvinnorna, hör inte varningarna, väntar på att någon ska komma och hämta dem. Många har aldrig lärt sig att simma. Under översvämningen i Bangladesh 1991 dog fem gånger så många kvinnor som män. I tsunamin 2004 var 85% av de dödade kvinnor.

Klimatförändringarnas maktbalans ser ut så här: Rika i väst roar sig, fattiga kvinnor betalar. Detta är alltså i högsta grad en feministisk fråga. För idag är de som uttalar sig i klimatfrågor mest manliga klimatforskare, journalister och metereologer, som visserligen gör ett bra jobb med att peka ut källorna till utsläpp och de fysiska konsekvenserna av dem – men flyget, bilen och kolkraftverken uppfann trots allt inte sig själva. Någon gjorde det. Vem? Varför? Vilken slags kultur uppfinner maskiner som tar kål på människorna själva? Vilken slags person? Det tycks mig som om kvinnorörelsen är bäst lämpad att besvara dessa frågor.

För vad FN:s klimatrapport konstaterar i siffror är egentligen samma sak som kvinnorörelsen och ursprungsbefolkningar världen över sagt länge. Jag läste en intervju med Mohawkindianernas ledare Talande Höken där han fällde kommentaren ”Vetenskapsmän kallar det global uppvärming, vi säger att Moder Jord är förbannad.” Har inte hans folk försökt påpeka i femhundra års tid att jorden är vår moder, att hon lever, att man måste respektera henne? Men de har talat ett språk kolonisatörerna inte velat förstå. Trots att kvinnorna här sagt samma sak. Elin Wägner skrev i Väckarklocka 1941: ”Följderna av att riva upp jorden på ett håll och hetsa den till ökad produktion på ett annat kan vi aldrig undkomma. Detsamma är fallet för kvinnorna.”

Elin Wägners bok Väckarklocka skrevs mitt under andra världskriget och är en trevande skrift, olik hennes andra, ett försök att under bombningar och strider söka kvinnans historia, forna matriarkat och hitta ett alternativ till den patriarkala kulturen. Wägner ställer moderns livssyn mot krigarens, och den framtid hon målar upp om krigaren får fortsätta regera är kusligt lik dagens situation med smältande isberg, ekologiskt kaos och konflikter i dess spår. Wägner har sedan fått många efterföljare; det har funnits en kvinnorörelse som varnat för denna utveckling, men det tycks mig som om varje gång väckarklockan ringer stänger vi av den och somnar om. Sedan Wägners tid har den ringt ett antal gånger, men varje gång har vi satt den på snooze och bett att få sova en stund till.

Är det inte dags nu? Att vakna, hitta ut ur spegellabyrinten som håller våra jag som gisslan och ta upp den fråga som är vår jords viktigaste?

För det som händer är att patriarkatet håller på att skriva sitt sista kapitel. Om vi låter dem göra det kommer det också att bli jordens sista kapitel.

Läser man patriarkatets kartböcker – som Elin Wägner m.fl. gjort - förstår man att de har varit på väg hit hela tiden. Att klimatförändringarna är en iscensättning av patriarkatets undermedvetna vilja: att ödelägga jorden. Kapitalismen handlar bara om att man lagt i en högre växel. En analys av kapitalismen kan därför förstå mekanismerna bakom produktionen av utsläpp, men inte de underliggande psykologiska motiven, det kan bara en radikal – i betydelsen grundlig – feministisk analys göra. För det är inte ”människan” i största allmänhet, människoliknande varelser har levt under flera miljoner år i fred och harmoni med jorden; det var inte förrän patriarkatet uppstod som vi började föra krig mot den.

För sextusen år sedan var merparten av jordens samhällen matrilinjära och modersgudinnor dyrkades. Moderskapet var den princip som styrde livet och som de religiösa ritualerna kretsade kring; man tillbad på samma gång kvinnan, som födde människorna, och jorden, som fött oss alla. Elin Wägner beskriver hur patriarkatets maktövertagande kom att utformas som en hämnd på moderskulturen. Då förmågan att skapa liv var så intimt förknippad med kvinnan, blev mannens hämnd att lära sig att döda. Den fascination för våld i alla dess former som sedan dess präglar samhället, den maniska besattheten vid olika sätt att döda och och göra åverkan på kroppen och jorden är en ritual som upprepar det patriarkala maktövertagandet om och om igen. Militären och fotbollshuliganerna gör samma sak: patriarkalt ”arbete” är att bygga döda ting och att döda under diverse förevändningar medan dess ”fritid” är att döda utan förevändningar.   

( Jag sitter på en uteservering och skriver detta, och nyss började jag prata med kvinnan vid bordet bredvid. Hon hade just blivit mormor och stod i begrepp att segla till Västindien. Vi pratade om det ena och det andra och så kom det fram att både hon och jag hade köpt Aftonbladet idag, trots att ingen av oss brukar köpa kvällstidningar. Varför? Jo, för på löpsedeln stod ”Bildspecial: Alla nygifta och förlovade i din kommun.” Inte för att vi brydde oss ett dyft om de nygifta. Vi blev bara så glada över att det inte var styckmord eller brutala våldtäkter.)

Detta betyder inte att mannen skulle vara våldsam av naturen, utan att han i patriarkatet feltolkar sin biologi: han förstår inte att han skapar liv, precis som kvinnan. Åtminstone litar han inte på det. Han tror sig stå utanför hela skapelsen, han irriterar sig på den, han vill kontrollera den och förringa den samtidigt, än ska han tvinga kvinnan att föda, än ska han straffa henne för att hon gör det. Av avundsjuka på vad han ser som kvinnans monopol på skapandet försöker han bygga upp en rivaliserande, död värld vars mål är att förstöra det hon står för: själva livet. En ”framtid” är därför omöjlig inom patriarkatet eftersom det är uppbyggt som en hämnd på framtiden. Öknen är sinnebilden för det som blir kvar där patriarkatet dragit fram; både i det mentala och fysiska landskapet. Öknen breder ut sig på skogarnas, flodernas och den odlade markens bekostnad. Det är en plats där inget längre kan växa eller slå rot. En fantasi förverkligad: den slutliga hämnden på livet och ”hon” som skapat det.

Det här skrev Elin Wägner, Sveriges kanske första ekofeminist, mycket om. Hennes livssyn sammanfattas av Maria Bergom-Larsson: ”Patriarkatet bygger på herravälde inte bara över kvinnorna utan också över jorden och naturen. I patriarkatets spår följer det privata ägandet, klassamhället, kriget och skövlingen av naturen. Med patriarkatet upphör vördnaden för naturen. Naturen blir människans fiende som ska kuvas, besegras och sugas ut.”

De egenskaper som kännetecknar mannen under patriarkatet beskrivs också av Monika Sjöö och Barbara Mor i jätteverket The Great Cosmic Mother:

“In patriarchy man separates from earth, emulating some aloof and disconnected Sky God of his own creation, and this intellectual separation makes him feel ’free’ to devastate the natural world without any sense that it belongs to a common ecosystem with himself. He exploits ‘it’, totally alienated from the fact of his own continuity with ‘it’.”

De bleka ursäkterna från de ansvariga för klimatkrisen är talande exempel på detta underliga subjekt som inte begriper att han också är en del av jorden och hör ihop med ekosystemet.

Richard Branson, flygmiljardär och grundare av Virgin: ”Jag kunde ställa mina plan på marken i dag, men British Airways skulle helt enkelt ta deras plats.” (Om jorden ändå ska förstöras ska jag minsann ta åt mig äran)

Michael O’ Leary, VD för Ryan Air, som planerar resor över Atlanten för hundra spänn: ”Klimathotet har inget med mig att göra. Om du är orolig, sälj bilen och börja promenera.” (Jag klarar mig nog, jag har ju mina flygplan. Ni som bor därnere på jorden kan ta hand om den själva om ni nu är dumma nog att bry er.)

Men i kampen mot klimatförändringarna kommer skapandet av ett nytt subjekt att bli en integrerad del. George Monbiot, brittisk klimatdebattör som lagt fram en serie förslag på hur vi ska kunna minska utsläppen, beskriver kanske utan att han vet om det själv, hur en sådan process äger rum i honom. I slutet av sin senaste bok Heat- how we can stop the planet burning berättar han att han just fått en dotter och att hon sitter på hans knä samtidigt som han lägger sista handen vid boken. Och när han skriver med henne i famnen inser han något han aldrig tänkt på förut. Att klimathotet inte bara är teori – det kommer drabba människor av kött och blod:

”…this baby, this strange little creature, closer to the ecosystem than a fully grown human being, part pixie, part frog, part small furry animal, now sixteen days old and curled up on my lap like a bean waiting to sprout, changes everything. I am no longer writing about what might happen to ‘people’ in this country in thirty years’ time. I am writing about her.”

Han fortsätter berätta att trots att han ägnat tio år åt att skriva om, föreläsa om och studera klimatfrågan, tänkte han aldrig på allvar att det var verkligt och att det hände människor. Det var teori, hans upprördhet var teoretisk och han trodde innerst inne att det nog skulle komma någon teknisk uppfinning och lösa allt. Nu först, när han har sin lilla dotter på knät, förstår han:

 ”Global warming is no longer a generalized phenomenon, its victims no longer abstractions. Among them might be my child. Or yours. Or you. Or even me. Of all the complex matters encapsulated in this subject, this, until now, has been the hardest to grasp.”

                      Det som är så spännande med Monbiots skildring är att han talar som en mor. Upplevelsen han beskriver är en existentiell insikt som mödrar har gått igenom sedan tidernas begynnelse: han ser att han har skapat, att han är en del av det levande och att det levande är verkligt överallt. I ett oerhört vackert ögonblick omvandlas han från ett kantianskt, teoretiskt subjekt till ett levande: från patriarkal till pappa. Han blir därmed den far patriarkatet aldrig frambringat. I själva verket lider patriarkatet av en otrolig brist på fäder som är fäder och inte imitationer av någon frånvarande, dominant gud. Den patriarkala guden är per definition inte någon fader, det vill säga, han har inte befruktat någon, han är snarare en uppfinnare, en Frankenstein, och vi är Frankensteins monster. (Därför är det mer passande att som teoretikern Juliet MacCannell, tala om brodersväldet istället för ett patriarkat, det är knappast en fader som styr utan ett gäng evigt tjugoåriga huliganer som går bärsärkagång utan en tanke på konsekvenserna.) Det som händer Monbiot är att han, genom att se sitt barn, en varelse som är en annan men ändå man själv, genomskådar den falska gränsen mellan jag och andra. Det är talande att han använder sig av liknelser från djur- och växtriket för att beskriva upplevelsen; det är inte längre tydligt för honom vad som skiljer en grodd från en groda, pälsdjur från människa, mig från dig, far från dotter. Och han förstår det som teoretiska feminister likt Luce Irigaray och rastafari-mystiker länge viskat: det finns inget du. Det finns bara I and I.

Klimatförändringarna är förmodligen det värsta hot som jorden stått inför. Men kanske därför är klimatfrågan vår största chans. Den öppnar dörren till en omvandling av samhället utan like. Det är en underbar fråga: den är ännu inte polemiserad, söndertuggad, akademiserad, infekterad. Den förenar istället för att splittra, den är enkel att förstå, den rör alla, alla kan göra något och lösningarna är nog enklare än de flesta vill erkänna för sig själva. För det gället att göra något, inte babbla. Nyligen befann jag mig på en middag där 2 personer högljutt diskuterade lösningen på klimatfrågan. Den ene menade bestämt att lösningen måste vara politisk, den andre att individen måste skärpa sig. Det ironiska med diskussionen som jag kom på först efteråt, är att ingen av dem lyfter ett finger. Den ”politiske” gör inget för att påverka politikerna och den ”individuelle” tar flyget till Portugal nästa vecka. Aldrig har skillnaden mellan teori och praktik fått så smärtsamma konsekvenser.

Vi måste börja nu, och på alla sätt samtidigt. Det är en samhällsomvälvning som bär namnet ”Nej tack” och kommer från en ny plats inom oss, en ny politisk plats. Inte den plats som så länge skrikit sig hes med parollen ”Jag vill ha mer!” utan, en en lugn men bestämd och klar röst som säger ”Nej tack, det räcker.” Det är slutflugit. Bokstavligen och metaforiskt.

Hittills har lösningarna gått ut på att göra samma sak som förut, fast på ett annat sätt. Vi ska fortsätta flyga, men med ”bränslesnåla” inflygningar, vi ska fortsätta köra bil, men köra miljöbilar, vi ska fortsätta konsumera, men klimatmärkta produkter. Det är en bra början. Men minst 80% av utsläppen måste bort. Det vill säga – nästan hela rubbet. Kött till exempel står enligt en FN-studie för 18% av koldioxidutsläppen. Vilken unge som helst vet att kossor käkar gräs, men dagens kossor äter inte gräs, utan en blandning på soja och majs som odlas på andra sidan jordklotet och transporteras till kossorna, som får fruktansvärt ont i magen av denna onaturliga mat och pruttar ständigt ut massa metangaser. Eller flyget: flyg är den snabbast växande källan till utsläpp. Den mest trafikerade flygsträckan i Europa är Madrid-Barcelona. Det går 46 000 flyg om året, eller drygt 126 flyg om dagen. 126 om dagen!  Och resorna kostar knappt en krona. De skryter om det. Köp flygresor bara en krona. De förstör det vackraste vi har, och det kostar en krona. Hur länge ska vi tillåta detta vansinne?

Vi har inte råd, inte tid att överlåta besluten till enskilda individer. Det är hyckleri att kräva att individerna måste handla idealistiskt medan de mäktiga tillåts fortsätta att sätta profiten främst. De som framhäver den enskildes ansvar planterar bara mer skuldkänslor i en redan skuldtyngd och handlingsförlamad västerländsk befolkning, som äter andras lidande till frukost och vet att de har rätt att veta vad som pågår men inte hur de ska förändra. Nej, det krävs att vi handlar i dess ursprungliga betydelse: agera, inte köpa. Kräver politiska åtgärder som en gång för alla befriar oss från den makabra rätten att välja fattiga människors död. Flyget måste avskaffas, bilarna samlas in och delas ut till dem som verkligen behöver, köttätande ransoneras och produktionen av meningslösa varor upphöra. Jag menar allvar! Om 80% ska bort måste vi ju börja någonstans! Denna gång har vi verkligen en värld att förlora – men vi har en annan att vinna. Ett nytt samhällssystem, en livsälskande kultur där vi lever i harmoni med jorden och där uppdelningen mellan jag och du är ett minne blott och vi återfötts i I and I.

Klimatkrisen visar att det samhälle feminister så länge drömt om nu måste bli verklighet om vi ska fortsätta kunna leva här på jorden. För att stoppa ett ekologiskt kaos måste vi avvisa större delen av det patriarkala och kapitalistiska samhället, och når därmed en hel del av de mål som kvinnorörelsen länge kämpat för. Vi har sagt det så länge – men har någon lyssnat? Nej, de har begärt att få siffror – siffror! på vad levande människor begriper med en gnutta sunt förnuft. Nu har de sina efterlängtade siffror. Nu äntligen säger deras siffror samma sak som Moder Jord, som kvinnorörelsen, djurrättsrörelsen, fredsrörelsen, miljörörelsen och hundratals andra rörelser. Nu har vi chansen – om vi ställer väckarklockan på ringning och vaknar.

Bang sommaren 2007.

FN:s klimatpanel 2007: Åtgärder för att begränsa klimatförändringar

Elin Wägner: Väckarklocka

George Monbiot: Heat – how we can stop the planet burning

Monika Sjöö och Barbara Mor: The Great Cosmic Mother.