måndag 4 januari 2021

Fast i telefonkö igen? Det är kapitalismen som slösar din tid

 Google lanserade nyligen en revolutionerande produkt på den amerikanska marknaden: en app som väntar i telefonköer åt oss. Istället för att man ska sitta i evigheter och lyssna på "Ditt samtal är viktigt för oss. Du behåller din plats i kön" ska Google Assistant göra det åt en och meddela när samtalet besvaras. 

Det här är ett typiskt exempel på en Max Lurifax-lösning, nämligen när marknaden löser problem som marknaden skapat. Man tar betalt för att hjälpa oss att spara.

Men låt oss dröja lite vid fenomenet telefonköer. De har nämligen något intressant att säga oss om vårt ekonomiska system.

Enligt en seglivad myt, så är kapitalismen per definition effektiv och offentligt driven verksamhet ineffektiv. Kapitalismen skulle därmed snabbt göra sig av med all dödtid. Vad man inte säger då är att det enbart gäller den tid som företagen själva måste bekosta. Vår tid har de inget mot att slösa bort. 

Det här betyder att företagen kan skära ner på kundtjänst – deras tid – för att istället låta oss vänta i kö och slösa vår tid. Det kostar ju inte dem någonting! Och eftersom en av fyra kunder lägger på ifall kötiden blir längre än en halvtimme, kan man också bli av med kunder som vill klaga. Den smartaste lösningen blir då att låta kunderna betala på nätet, men tvinga dem att kontakta kundtjänst på telefon för att avbeställa. Att köpa går fort, att få tillbaka pengar nästan omöjligt. Vilka har utvecklat denna modell till perfektion? Reseföretag. Nätleverantörer. Telefonbolag. Precis den typen av firmor som folk ofta är missnöjda med. 

Jag har försökt ta reda på när telefonköerna uppfanns, men det finns tyvärr ingen bok skriven om deras historia. Den tekniska möjligheten att låta samtal vänta tycks ha uppfunnits i USA på 70-talet, men långt in på 80-talet höll sig de flesta myndigheter och firmor med en stor avdelning av växeltelefonister. Vart man än ringde svarade en person direkt.

1994 skrev Ove Säverman i Dagens Nyheter:

”Vissa företag låter folk vänta i telefon utan att någon svarar. I stället undrar en dam titt och tätt om man vill fortsätta vänta."

Han noterar det som om det vore något nytt och mycket underligt. Under avregleringarnas epok fullständigt exploderade bruket av telefonköer och har sedan dess förlängts varje år, så att det nu i regel är fem minuter av ”Du kan lätt göra dina ärenden på vår hemsida… Dina synpunkter är viktiga för oss, vi kommer därför att ringa upp dig… Vill du ha information om covid-19 tryck…” innan man ens kommer till själva kön.

En gång när jag ringde ett företag för att fråga om ett paket som försvunnit fick jag ett direktnummer till Postnord. Där hände det konstiga att någon svarade direkt! Personen på Postnord sa: VAR har du fått det här numret ifrån? Det är ett hemligt nummer bara till företag och INTE till privatpersoner! Radera genast detta nummer och ring ALDRIG hit igen! (Om någon vill ha numret kan ni höra av er.)

Forskning visar att vi tillbringar 43 dygn av våra liv med att vänta i telefonkö. Hela Sveriges befolkning slösar alltså sammanlagt 1,2 miljoner år på något helt onödigt! Hur kan man säga att kapitalismen är ett effektivt system?

Lägg till den tid vi slösar på att välja elbolag, telefoni, bank, försäkringsbolag, pensionssparande – där det enda som händer är att man får samma tjänst men blir mer eller mindre lurad – och kapitalismen framstår som ett gigantiskt slöseri med vår fritid.

Detta slösar inte bara vår tid, utan även andra företags tid, eftersom det ofta är på vår arbetstid vi måste sitta i telefonkö. 

Vad är det här? Det är den kapitalistiska ineffektiviteten. Där varje företag tvingar sina anställda att stressa runt, medan de slösar andra människors tid. Vissa blir utbrända, andra blir arbetslösa, allt utan någon logik. 

Om vi räknade vår tid som ett kollektivt värde, hade vi kunnat uppfinna en modell som avskaffade samtliga telefonköer. Effektivitet hade då mätts samhällsekonomiskt, där varje slösad timme blivit en timme som samhället kunnat använda bättre. Genom att anställa fler personer till kundtjänst kunde man dessutom få ner arbetslösheten samt underlätta livet för de som arbetar med kundtjänst och får ta alla människors frustration över att ha fått vänta. Man kan göra det på två sätt: 1. Ta över företagen och anställ fler. 2. Lagstifta om att en telefonkö inte får vara mer än fem minuter, annars får företaget böta.

Tänk er detta som vallöfte: Vi lovar att alla telefonköer avskaffas, en miljon år kommer att frigöras, att användas hur ni vill. 



Ur  ETC december 2020

Trump satsar på lawfare - USA:s egen metod för mjuka statskupper

 En president som vägrar avgå. Anklagelser om valfusk som används för att misstänkliggöra den demokratiska processen. Domstolar som görs till verktyg i händerna på den härskande politiska klassen. Det som händer i USA:s presidentval är förvisso chockerande, men det är inte något nytt. Det kallas lawfare och har varit extremhögerns strategi i Latinamerika de senaste tio åren. Det var så Jair Bolsonaro kom till makten i Brasilien, det var så Evo Morales störtades i Bolivia, det var så Hernández Alvarado kom till makten i Honduras.

Alla dessa mjuka statskupper stöttades av USA.

Vad som händer nu är att USA:s extremhöger prövar strategin på hemmaplan. Tanken med att snabbt tillsätta nya domare är att USA:s högsta domstol ska kunna tilldöma Donald Trump segern genom juridiska trick. Lojala domare kan sedan belönas på olika sätt, vilket skedde i Brasilien när domaren som fängslade Lula belönades med posten som justitieminister. En annan strategi, prövad i Bolivia, är att så förvirring genom anekdoter. Tal om valurnor som hittats slängda vid vägkanten eller rösträknare som börjat skriva på valsedlar är ett klassiskt sätt att underminera valets legitimitet. Få kan själva kontrollera om det stämmer eller inte, och snart har man sått misstro mot hela processen.

Förmodligen är republikanska institut just nu upptagna med att producera rapporter som ska bevisa att valfusk har ägt rum. Dessa rapporter kan sedan framstå som objektiva bevis.

Ofta jämförs Trump med en femåring som förlorat i spel. Det är visserligen träffande, men det är inte en politiskt korrekt analogi. Inte heller Guardians beskrivning av Trump som en desperat, tygellös krigsherre. Tvärtom. Allt det här var planerat sedan lång tid tillbaka. Kampen för att begränsa svarta väljares möjligheter att rösta har redan pågått i domstolar under många år, och enligt de biografier som skrivits om Trump är han inte alls spontan. Hans tweets redigeras och passerar genom flera medarbetares händer innan de publiceras. Att verka spontan är ett hårt arbete.

Det här handlar inte om en person. Det handlar om en strid inom högern, och den pågår globalt. Striden står mellan den fascistiska extremhögern, representerad av Trump, och den imperialistiska nyliberala högern, representerad av Biden.

För den senare är det viktigt att upprätthålla USA:s demokratiska system. Endast så kan man ge legitimitet åt de invasioner som regelbundet görs världen över. För den fascistiska extremhögern är det tvärtom förstörandet av neutrala institutioner som är poängen. Det ska inte finnas någon stabil grund, det inte finnas konsensus om något, endast ett gungande hav. Och precis detta uppnår Trump på ett mycket skickligt sätt genom att vända medierna och även de sociala medieplattformarna emot sig. När Twitter döljer hans tweets och tidningarna alltmer tar ställning emot honom, eroderas just den neutrala grunden. De blir också kamporgan, om än för den andra sidan.

Man kan bli trött på all den rapportering om USA-valet som pågår i svenska medier, eftersom kärnfrågan så sällan berörs. Varför är USA-valet så viktigt för oss som inte bor där? Varför vet vi allt om amerikansk politik och nästan ingenting om indisk, trots att det bor 1,3 miljarder människor i Indien och bara 328 miljoner i USA? Varför kan vi namnen på flera domare i USA:s högsta domstol men inte någon av våra egna 16 justitieråd (alla med svensk bakgrund, för övrigt)?

Det beror på två saker.

Den ena är att USA är världens största kapitalistiska ekonomi.

Den andra att USA är världens starkaste militärmakt.

Vilken politisk inriktning landet tar kommer därmed att bli avgörande för västvärldens högerpartier. Lyckas Trump behålla makten med lawfare, kommer samma sak förmodligen prövas av extremhögern i Europa. Vilken militärpolitisk inriktning USA tar kommer att innebära liv och död för hundratusentals människor någonstans i världen. Några länder kommer att invaderas, andra kommer att lämnas åt sitt öde. De länder som drabbas av sanktioner kommer att få svälta, de länder som får ett frihandelsavtal kommer att se sina bönder arbetslösa när subventionerad amerikansk majs strömmar in. Under de kommande fyra åren kommer nya gerillarörelser födas med USA:s ekonomiska stöd och andra kommer att krossas. Parisavtalet kan krascha helt och miljontals ton metangas kan släppas ut om frackingindustrin expanderar.

Att alla dessa beslut ligger i händerna på fem procent av jordens befolkning, varav bara hälften röstar, är i sig ett tecken på en odemokratisk värld. Nu skickas en testballong ut: Kan demokratin inskränkas ytterligare?


Ur ETC november 2020


Högern approprierar vänsterns maktkritik - och fyller den med gift

 En dålig sak som hela Trump-eran fört med sig är att konspirationsteoriernas anseende förstörts. De verkliga konspirationerna försvinner i ett hav av galenskaper! Nu kan man knappt avslöja något längre, använda ord som makt, eliten eller dold – då hamnar man i ett sällskap med allehanda Pizzagaters, Qanons och Plandemi-tyskar. 

För 20 år sedan var det vänstern som var maktkritisk. Det var den frihetliga vänstern som först skapade alternativa nyhetsmedier som Yelah, Indymedia och Motkraft. Samtliga är nedlagda idag – Indymedia lever i stort sett bara kvar i Grekland. Det var då högern som stod för uppfattningen att makten per definition gick att lita på just därför att den hade makten, att samhället fungerade som det ska och att vi levde i den bästa av världar. Högern var påklistrat positiv och kallade vänstern för "nej-sägare", medan högern alltid sa ja till alla nya förslag, så till den grad att deras argument för EU var "Det är roligare att säga ja”. Högern var etablerad, vänstern var alternativ. Under hela min uppväxt var högermänniskor de som lydde lärarna utan att ifrågasätta, som gjorde som man blev tillsagd och tyckte det var opassande att säga ifrån. 

Den typen av höger förlorade alltmer mark under 00-talet. Högern som politisk kraft kom att återuppfinna sig själv genom att inkorporera den invandrarfientliga rörelsen och därmed framstå som ”maktkritisk”. I själva verket är det en höger som inte alls är kritisk mot den verkliga makten, det vill säga kapitalet och dess institutioner: IMF, EU, Nato. Vad den gör är att appropriera vänsterns språk och tankestruktur, som den sedan blåser ut och fyller med eget, giftigt innehåll. Det är en gammal fascistisk strategi.

Den franske anarkisten Daniel Guerin beskriver den i sina resor genom Tyskland 1932 och 1933. År 1932 sjöng man fortfarande socialistiska sånger i Tyskland – år 1933 hade nazisterna tagit över dem. Melodierna var desamma, men orden hade bytts ut. Guerin beskriver sin förvirring när han hör något så välkänt som plötsligt blivit något helt annat. 

Det är precis den taktiken den internationella fascismen använder sig av idag. Man behåller melodierna, men byter ut orden. 

Varför skapar man inte en egen melodi? För att det är mycket smartare att ta över våra. På det sättet skapar man en kognitiv dissonans – det låter bekant, men är det inte – samtidigt som man omöjliggör för vänstern att hålla fast vid samma melodi, då den med ens fått en otäck klang.

Precis detta är vad som sker med fältet maktkritik idag. Det har blivit minerat. Vänstern ser därför ut att stå inför två alternativ: fortsätta med maktkritiken som vanligt eller överge maktkritiken helt och hållet.

Att fortsätta som vanligt är svårt, för att inte säga omöjligt. Ett exempel: Feminister har till exempel länge riktat kritik mot diverse NGO:s för deras stöd till prostitutionslobbyisterna, däribland Bill and Melinda Gates Foundation och Open Society Foundation. Dessa organisationer har länge gett bidrag till lobbyorganisationer som arbetar för att sexköp och koppleri ska legaliseras, ofta med förklaringen att det handlar om att motverka hiv. Problemet är att Open Society Foundation ägs av George Soros och därför går det inte ens att tala om saken idag, eftersom George Soros är målet för en vansinnig konspirationsteori som drivs av extremhögern i framför allt Ungern, som går ut på att han är ansvarig för att ta flyktingar till Europa. Att fortsätta som vanligt är därför inte ett alternativ, därför att den som använder namnet George Soros blir idag ett verktyg i händerna på denna konspirationsteori, oavsett om hen vill det eller inte. 

Ett annat exempel är termer som globalisering, som tidigare betecknat kapitalets sätt att sänka löner genom att förlägga produktionen där arbetskraften är billigast. Den som talar emot globalisering idag riskerar att tas för extremhöger, då det snarlika ordet globalister kommit att beteckna all form av internationellt samarbete, invandring och intresse för världen.

En del inom vänstern beslutar sig därför att överge maktkritiken helt och hållet. Samhället är jättebra! Allt fungerar! EU är bra, USA:s demokrati fungerar, det var bara Trump som var problemet. Problemet är att man då intar precis den position som den tidigare, etablerade högern haft. Man försvarar precis de institutioner som man tidigare kritiserat. Man blir oförmögen att upptäcka problem med samhället i just den tid då klassklyftorna växer, rikedomen koncenteras och klimatförändringarna breder ut sig. 

Som jag ser det måste vänstern välja ett tredje alternativ, vilket är det enda motgiftet mot de galenskaper som breder ut sig: en maktkritik baserad på marxistisk analys. Som är medveten om att undvika de minor som extremhögern lagt ut, men som baserar sig på förståelsen att det finns en makt som i slutändan kommer att förgöra oss alla. Den makten heter kapitalism. Den är inte dold, utan verkar i det öppna. Den har skapat de största rikedomar, men även de största ojämlikheter världen någonsin har sett. Den vill bara en sak: ackumulera. 


Ur ETC december 2020

Dubbelmoral när medier rapporterar om övergrepp

 Nu slår Egyptens våldtagna kvinnor tillbaka i metoo-uppror, kunde vi läsa i svenska medier i somras. Dagens Nyheter berättade om en man ur landets elitfamiljer som i flera år förgripit sig på kvinnliga studenter utan att någon reagerat, men när kvinnorna började posta sina vittnesmål på sociala medier visade det sig att många råkat ut för samma sak.

Mannen är när artiklarna skrivs inte dömd, men det råder ingen tvekan i svenska medier om att händelserna har ägt rum. Det presenteras som en självklarhet att de egyptiska kvinnorna gör rätt, och tonen i artiklarna låter förstå att det här är ett land där männen kommer undan med vad som helst.

Dagens Nyheter skriver att Egypten ”har notoriskt dåligt rykte internationellt vad gäller attityder mot kvinnor” och att ”de senaste åren har det förekommit flera uppmärksammade fall i Egypten där kvinnor som reagerat mot sexövergrepp själva blivit straffade”.

Artikelförfattaren tycks glömma att om svenska lagar tillämpades i Egypten skulle samtliga kvinnor bli dömda för förtal. De har nämligen vittnat om övergrepp på sociala medier så att man kan ana vem förövaren är, vilket redan lett till ett tiotal domar i Sverige mot kvinnor som gjort just så.

Men ingen tycks dra någon parallell. Medan kvinnorna i Egypten skildras som modiga kämpar mot ett förtryckande system, betraktas kvinnorna på hemmaplan som berättar om övergrepp och våld som brottslingar.

Nu tänker någon att skillnaden beror på att Egypten är en diktatur med dokumenterade brott mot mänskliga rättigheter, och att det är därför kvinnorna blir trodda i svensk press.

Det är bara det att samma sak händer varje gång sexuella övergrepp sker i något annat land. Frankrike, Danmark, USA, Indien, Japan – där har övergreppen, enligt medierna, självklart ägt rum.

När den franska författaren Vanessa Springora tidigare i år gav ut romanen ”Samtycket”, om hur hon som 15-åring groomats och utsatts av författaren Gabriel Matzneff, var det ingen i svensk press som ifrågasatte hennes version. Tvärtom hette det att Frankrike var ett patriarkalt land där eliten stolt ägnat sig åt pedofili utan att någon höjt på ögonbrynen.

Samma med metoo-uppropet i Danmark: artikel på artikel skrevs i svensk media om hur det var ”typiskt danskt” att överse med trakasserier, och Jens Liljestrand utnämnde i Expressen landet till ”metoo-rörelsens u-land” där ”allmän mansgrisighet gärna avfärdas som ett skämt”.

Och när Sverige rapporterade att de amerikanska kändisarna Harvey Weinstein, Bill Cosby, R Kelly, Jeffrey Epstein med flera ägnat sig åt systematiskt sexuellt våld – då låg fokus på en mäktig industri som tystat kvinnor i åratal, men att nu hade kvinnorna gått ihop och talat ut. Dagens Nyheter kunde till och med stolt berätta att Sverige hade en del av äran: ”Hon vågade stämma Fox-chefen – tack vare det svenska arvet.” För att inte tala om Indien och Japan, där ”den mansdominerande japanska mediebranschen” gör att få vågar berätta vad de utsatts för, skriver SVT

I svenska mediers rapportering om sexuellt våld i utlandet är språkbruket ofta feministiskt: det talas om tystnadskultur, patriarkat, systemfel, mansdominans, kvinnor som slår tillbaka. Journalisternas sympati ligger obestridligen med offren – förutom i de fall då en dissident i Ryssland eller Kina anklagas för våldtäkt, då heter det vanligen att anklagelserna är ”fabricerade av makten”. Medierapporteringen skapar ett ideologiskt avstånd mellan landet ifråga och Sverige, där det är uppenbart att vi tror på jämställdhet och liknande saker inte skulle hända.

Vi kanske är så jämställda att det inte förekommer övergrepp här? Så att när de väl händer, har de inte hänt? För när kvinnor i Sverige går ut och berättar om övergrepp, har samma medier plötsligt en helt annan ton. Om det skrivs alls, är det i förtäckta ordalag och med många brasklappar om att ingen dom har fallit och ingen alltså får betraktas som skyldig.

Med undantag för några få månader metoo-hösten 2017 så publiceras inte förövarens namn förrän han själv behagar ge en intervju och förklara att han är oskyldig. I rapporteringen lyser det feministiska språkbruket med sin frånvaro. Där andra länders patriarkat ofta och gärna skrivs ut även på nyhetsplats, har jag inte hittat någon svensk nyhetsartikel om övergrepp som innehåller ordet. Istället får tvivlet på offrets berättelse plötsligt betydligt större utrymme. Frågor om vad som möjliggjort övergreppen, kontexten och samhällsanalysen uteblir.

När dom efter dom fallit i svenska domstolar där offer för sexuella övergrepp tvingats betala sina förövare, har domarna beskrivits som om de vore opolitiska och neutrala: lagen bara ”är så”. Ingen kan veta vad som hänt mellan dem, men man får i alla fall inte gå ut och säga vad som helst om vem som helst.

Det, kan jag konstatera, är en analys som svenska medier enbart tillämpar på Sverige.



Ur ETC januari 2021

fredag 22 mars 2019

Ce sexe qui n'a plus de nom


Dans une lettre adressée aux Nations Unies, le gouvernement britannique a récemment recommandé de cesser d’utiliser le terme « femmes enceintes » et de le remplacer par « personnes enceintes », la raison étant que le mot « femmes » pourrait s’avérer offensant puisqu’il exclut les hommes enceints.

Et personne ne voudrait offenser qui que ce soit, n’est-ce pas ?

Nous cessons donc d’utiliser le mot « femme », car il est jugé insuffisamment inclusif, voire discriminatoire. Or, quiconque souscrit aux principes d’inclusion s’aperçoit rapidement que ceux-ci viennent de pair avec une nouvelle définition de ce qu’est le sexe.

Selon cette définition, qui commence à gagner du terrain sans avoir fait l’objet de réelles discussions, le sexe d’une personne ne résiderait pas dans son corps, mais dans sa tête. Plusieurs pays, dont la Norvège et la Grèce, ont déjà apporté des modifications législatives permettant aux personnes de choisir elles-mêmes leur sexe sur leurs cartes d’identité, et ce, sans qu’aucune chirurgie ne soit nécessaire. Selon un projet de loi suédois, cette politique s’appliquera bientôt aussi chez nous. Le Comité international olympique recommande aux athlètes de concourir sous le sexe de leur choix, à condition d’avoir préalablement vécu sous ce sexe depuis quatre ans et de présenter des niveaux hormonaux ajustés en conséquence. Le parti travailliste britannique a également publié de nouvelles directives concernant ses listes de candidatures réservées aux femmes, afin que toute personne qui s’identifie en tant que femme puisse s’inscrire sur ces listes.

Ce changement est généralement perçu comme progressiste : désormais, le sexe se réduira plus à la biologie et les personnes transgenres seront reconnues par la loi ! Or, poser le genre comme une question d’identité plutôt que d’idéologie a pour effet d’interrompre toute discussion avant même qu’elle n’ait lieu, malgré le fait qu’il s’agisse d’une question fondamentale pour la société. En effet, si la société dans son ensemble modifie la définition de ce qu’elle entend par « sexe », cela aura des conséquences pour toute la population. Qu’adviendra-t-il des statistiques sexospécifiques sur la violence et les salaires si l’on ne peut plus parler du sexe biologique ? Qu’adviendra-t-il de la notion d’homosexualité ? Qu’adviendra-t-il des endroits non mixtes comme les prisons, les vestiaires et les refuges pour femmes ? Oui, qu’entend-on réellement par « sexe » ?
Le dictionnaire de l’Académie suédoise définit la femme comme « une personne adulte de sexe féminin ». Pour savoir ce qu’est le sexe féminin, nous avons approché le Laboratoire de l’Université Karolinska, qui nous a indiqué qu’à l’exception des personnes nées avec des anomalies chromosomiques, « les femmes possèdent normalement deux chromosomes X, pour former la paire XX, tandis que les hommes possèdent un chromosome X et un chromosome Y, soit la paire XY ». Au fond, cette définition correspond à l’idéal féministe en matière d’égalité : la différence entre les sexes ne devrait se réduire qu’à cela et à rien d’autre. Ce n’est toutefois pas le cas. Dans notre société patriarcale, le sexe d’une personne est rattaché à plusieurs attentes : par exemple, l’on s’attend à ce qu’un homme ait une certaine apparence physique et qu’il se présente et se comporte d’une certaine manière, et nous avons des attentes différentes envers une femme. Ce sont ces rôles attribués selon le sexe de la personne que les sciences du genre ont justement désignés par le terme « genre », par opposition au sexe biologique.
La nouvelle définition vient renverser la situation : dorénavant, le sexe n’a plus une fonction de reproduction, mais bien celle d’une identité. Toutefois, cela ne signifie pas d’emblée qu’il s’agit d’un libre choix : selon certains médecins et transactivistes, l’identité sexuelle serait une essence qui existerait indépendamment de la socialisation et du corps. Julia Serano, transfemme, transactiviste et autrice, estime que certains aspects de la féminité sont « naturels et peuvent précéder la socialisation et exister en dehors du sexe biologique ». Il s’agit donc ici d’une définition idéaliste, au sens que c’est l’esprit qui a préséance sur le corps ; c’est donc l’impression qu’elle en a qui décidera du sexe d’appartenance d’une personne, et le corps devra être transformé en conséquence. D’ailleurs, on ne parle plus de changement de sexe, mais de chirurgie de confirmation du genre ou de chirurgie affirmative du genre. En effet, parler de « changement » de sexe suggère qu’il y avait préalablement un autre sexe du corps, alors que la personne qui confirme ou affirme son sexe ne permet à son corps que d’acquiescer face au bon sexe – celui qui réside dans sa tête.
Qui peut alors déterminer quel est réellement le sexe d’une personne ? Souvent, ces mêmes rôles de genre dont les féministes cherchent à se détacher sont ceux-là mêmes qui servent d’éléments probants pour affirmer qu’une personne appartient à un sexe plutôt qu’à un autre. Dans la revue médicale Läkartidningen, les médecins Louise Frisén, Per-Anders Rydelius et Arne Söder affirment que l’identité sexuelle est innée et que « 7 % des garçons sont perçus comme étant extrêmement efféminés et qu’un pourcentage un peu moindre de filles sont perçues comme étant extrêmement garçonnes ». Sérieusement, qu’est-ce que tout ça peut bien vouloir dire ? Qui recense et cartographie le comportement des enfants en fonction de leur sexe ?
L’organisation étatsunienne TransYouthProject affirme qu’un garçon qui aime bien les robes de princesse est « sexuellement dissonant » et devrait faire l’objet d’une enquête quant à son identité sexuelle. S’il veut aussi porter les cheveux longs, qu’il préfère jouer avec les filles et qu’il est attiré par les chaussures roses clignotantes, c’est qu’il est probablement une fille, à en croire cette organisation. Il pourrait alors recevoir comme traitement le bloqueur de puberté Depot Lupron à raison d’une injection musculaire tous les trois mois, ou encore recevoir dans le bras un implant d’Histrelin, qui libère des inhibiteurs de testostérone. Jusqu’à présent, le traitement était assujetti à un seuil d’âge minimum, mais de plus en plus de médecins voudraient voir ce seuil supprimé. Le parti politique Feministk Initiativ souhaite pour sa part que la limite d’âge soit abolie pour les chirurgies des organes sexuels et que « la volonté et le bien-être de l’enfant, avec le consentement d’un parent », suffisent à autoriser ces interventions.
Peu de gens vont nier qu’il existe des enfants qui pensent avoir une forte appartenance à l’autre sexe et qui sont inconfortables avec le rôle associé à leur sexe biologique, ou encore que grandir dans une société où les enfants qui dévient de la norme sont punis peut s’avérer extrêmement cruel. Quiconque en doute devrait prendre le temps de lire des biographies de personnes transgenres, comme celle de Mario Martino, publiée dans les années 70, ou encore celle de notre contemporaine Caitlyn Jenner. Elles y décrivent comment elles se sentaient mises à l’écart de la société ainsi que le sentiment de délivrance ressenti le jour où elles disent avoir retrouvé leur intégrité.
Cela soulève cependant plusieurs questions. Est-il éthique de modifier par chirurgie les organes sexuels d’enfants qui ne sont pas en âge de comprendre toutes les conséquences d’une telle opération ? Et cette attitude « progressiste » ne risque-t-elle pas d’instaurer une vision extrêmement conservatrice de ce qu’est le « sexe » – là où la société retirait auparavant des robes aux enfants porteurs d’un pénis, elle leur permet maintenant de porter la robe, mais leur retire leur pénis ? Les rôles de genre sont préservés, mais l’entrejambe doit disparaître. Or, l’idée qu’une personne dotée d’un pénis ne devrait pas porter de robe ne constitue pas une libération de la biologie, bien au contraire.
Le fait que le sexe devienne quelque chose que l’on peut définir soi-même a aussi engendré des conséquences inattendues : par exemple, des violeurs peuvent maintenant être incarcérés dans des prisons pour femmes, comme cela s’est produit en Angleterre, où Martin Ponting, condamné pour deux viols, s’est retrouvé incarcéré dans une prison pour femmes après une réattribution de sexe. Mais surtout, pouvoir redéfinir leur sexe a permis à des personnes nées hommes de progresser à pas de géant dans le monde des femmes. Dans les rings de boxe américains, la ligue de volleyball italienne et les courses cyclistes canadiennes, des personnes nées hommes concourent dans les catégories féminines.
En 2017, les championnats australiens d’haltérophilie ont été remportés par Laurel Hubbard, qui était un homme dix ans auparavant et qui concourait alors sous le nom de Gavin Hubbard. En tant qu’homme, Hubbard n’avait pas autant de succès, mais en tant que femme, elle a soulevé 19 kilos de plus que celle qui a pris la deuxième place. En 2015, Caitlyn Jenner a été nommée femme de l’année aux États-Unis, alors qu’elle était un homme seulement un an auparavant. La PDG la mieux payée aux États-Unis en 2013 était Martine Rothblatt, également née homme. Cependant, l’inverse est difficile à trouver. Peu de personnes nées femmes réussissent dans le monde des hommes. L’année dernière, le titre d’article le plus fréquent à propos d’un transhomme visait à annoncer qu’il était enceint.
Ce que cela adresse comme message aux femmes, c’est que pour réussir à atteindre le statut de femme de l’année, de femme la mieux payée de l’année, etc., nous aurions dû naître hommes. Or, c’est exactement ce que les femmes dénoncent depuis toujours, à l’exception près que nous pouvons maintenant être reléguées à la seconde place à l’intérieur même de notre propre groupe. Relancer la discussion à propos de ces enjeux est toutefois impossible, car parler des différences qui existent entre les personnes nées hommes et celles nées femmes – le fondement même du féminisme – est maintenant par définition considéré comme de la transphobie.
Les féministes accusées de transphobie sont la cible de pressions, de menaces de mort ou de viol, de boycottages et de congédiements. Les femmes lesbiennes qui ne veulent pas avoir de rapport sexuel avec des personnes dotées d’un pénis se font traiter de « transphobes » sur les réseaux sociaux anglo-saxons, car un pénis doit être considéré comme un « pénis féminin » s’il appartient à une transfemme. Les sportives qui soulèvent des objections relativement à des conditions déloyales se font dire qu’elles devraient se taire puisqu’elles bénéficient de « privilèges cisgenres » – comme si le fait de naître femme constituait un avantage.
Ces agressions sont souvent excusées par le fait que les personnes transgenres constituent un groupe extrêmement vulnérable, qui est hautement à risque de subir des violences et des crimes haineux et où le taux de suicide est important. Ce qui est absolument vrai. Nous nous trouvons toutefois ici en présence d’un phénomène étrange : bien que pratiquement tous les crimes violents et haineux commis contre les transgenres soient le fait d’hommes, ce sont les femmes qui en portent le plus souvent le blâme, et ce, pour avoir seulement osé écrire ou réfléchir à propos du concept de sexe. Tout le monde doit-il obligatoirement souscrire à l’idée que le sexe réside dans le cerveau afin d’éviter que certaines personnes se sentent mal à l’aise ? Cela ne fait aucun sens. Les personnes transgenres méritent le respect, doivent bénéficier de droits humains, et la violence à leur égard doit cesser, cela va de soi – mais cela ne revient pas du tout à dire que naître femme et le devenir à l’âge adulte est du pareil au même.
Si les corps n’ont pas d’importance, si l’éducation n’a pas d’importance, alors pourquoi le sexe aurait-il une importance ? Le sexe compris en tant que réalité matérielle et construit social est au centre du féminisme socialiste. Notre corps produit des spermatozoïdes ou des ovules peu importe ce que nous en pensons ou comment nous nommons la chose ; c’est d’ailleurs ce qui différencie le sexe de la race ou de l’ethnicité, qui sont des construits totalement dénués de signification en dehors du système de domination en place dans notre société.
Il est tout à fait possible d’imaginer une société où l’ethnicité n’aurait absolument aucune importance. Et il existe au sein d’une société autant d’ethnies que nous voulons bien en créer. Pourtant, l’ethnicité est traitée comme une caractéristique concrète et inébranlable dans le discours occidental contemporain. Qu’il suffise de se rappeler ce qui s’est passé lorsque les parents de Rachel Dolezal, présidente de la NAACP*, ont fait une sortie publique pour déclarer que celle-ci était blanche. Bien qu’elle ait vécu en tant que Noire pendant des années, qu’elle ait mené des recherches et donné des conférences sur la race noire, la population a été unanime sur un fait : elle « n’était » pas de race noire.
Mais d’accord. Supposons que l’on permette aux gens de choisir leur sexe, mais pas leur appartenance ethnique. Nous pourrons alors demander à nos enfants comment ils se sentent et nous assurer qu’ils et elles se retrouvent dans la bonne catégorie sexuelle, voire même créer davantage de catégories au besoin. Cela pourrait mener à une plus grande liberté pour tous. Mais une question demeure : comment nommer la moitié de l’humanité qui est née avec une paire de chromosomes X et qui a en commun le fait d’avoir une poitrine, un vagin, des menstruations et qui peut (habituellement) tomber enceinte ? Comment nommer ce groupe de personnes qui sont plus à risque de subir un avortement, de voir leurs organes génitaux mutilés, d’être privées de scolarité, violées, mariées alors qu’elles ne sont que des enfants et agressées sous leur propre toit, d’être payées un salaire inférieur, d’être victimes de harcèlement sexuel et de discrimination sur le marché du travail – comment devrions-nous appeler ces personnes ? Ne méritent-elles pas d’avoir un nom qui leur appartienne en propre ?





Kajsa Normans tropikhjälm är inte länge osynlig

En bra sak med den högerextrema vågen i Sverige är att de som varit högerextrema i internationella frågor nu bekänner färg. Jag har länge undrat varför ingen reagerat på Kajsa Normans utlandsreportage.

Samtliga har handlat om hur hemskt det är i tredje världen efter avkolonialiseringen och oförblommerat tagit den vita överklassens perspektiv. Knappt någon recensent har märkt detta, utan behandlat böckerna som välskrivna reportage av modig svensk kvinna ute i världen. 

Boken om Venezuela, ”Den som tröttnar förlorar”, var en enda lång hyllning till högeroppositionen. Oligarken Maria Corina Machado från landets mäktigaste stålägarfamilj framställs som en hjälte som är ”född till” att styra. En kapitalist som inte får tillstånd att bygga en kryssningshamn beskrivs som ett offer vars mänskliga rättigheter krossats.  

Visserligen är jag van vid att svensk media vinklar reportagen från Venezuela, men det här var ändå något annat: de fattiga reducerades till en ”folkmassa i extas” och grundtonen var så odemokratisk. Alla chavister beskrevs som vulgära och korkade despoter och det var också något sensationalistiskt i tonen: här visas en tom strand, den är inte bara tom utan ”kusligt övergiven”, en herrelös hund pinkar på ett tomt dansgolv – titta här hur det blir när socialismen styr! 


Om Normans bok om Zimbabwe, ”Ge mig kolera”, skrev Afrikagrupperna att ”De vita är offer eller hjältar, medan nästan alla svarta på alla nivåer är korrupta” och vidare att ”Norman anser att alla afrikaner som idag vill ha, eller fått jord är korrupta. Särskilt besviken är hon på en, som bott i Sverige i många år! Hon tycks mena att den svenska kulturen borde ha tvättat bort någon slags afrikansk girighet.” Afrikagrupperna avslutar sin recension så här: ”Läs och begrunda hur en överlägsen europé ser Zimbabwe.”

Hennes bok om boerna i Sydafrika, ”Bron över Blood River” tyckte jag först om. Det var ett ovanligt grepp att se Sydafrika från boernas sida. Och att enbart fördöma dem med sedvanlig brittisk överlägsenhet  – ”vi är vita, men bättre” – hade inte varit bra journalistik. Men det var som att ju mer hon levde med boerna, desto mer verkar hon ha identifierat sig med dem, till den grad att man som läsare upptäcker sig på sista sidan heja på detta utrotningshotade och modiga folkslag, och då undrar man: vänta här nu, vad händer? 

Nu har Norman gett sig in på att beskriva Sverige på samma sätt. Boken ”Sweden’s Dark Soul” innehåller precis samma överdrifter, sensationalism och glorifierande av extremhögern som hennes tidigare verk. För den som inte visste, var Sverige närmast en diktatur i femtio år: ”Man kunde leva hela livet utan att komma i kontakt med något annat än socialdemokratiskt godkända institutioner, produkter och tjänster.” (min översättning) Perioden då Ny demokrati kom till makten kallas en ”kort period av svensk glasnost.” Denna avslutades snabbt då ”media beslutade sig för att befolkningen skulle behöva skyddas från det potentiellt destruktiva inflytandet av ofiltrerad och fri debatt.” Media beslutade sig? Really? Chang Frick är bokens hjälte, och beskrivs som en dissident och ”outcast.”

Som alltid i Normans böcker finns någonstans en intressant kärna, och att diskutera vad som hände på We Are Sthlm och rapporteringen efteråt tycker jag är ett i grunden viktigt ärende. Problemet är att hennes skildring av händelseförloppet, som hon inte själv bevittnat, går ut på att beskriva blonda, lättklädda flickor som oanandes skuttar runt, varpå ”ett orakat ansikte sticker ut från en hoodie, ögonen blänkande av lust, som Humbert Humbert tittade på Lolita”. 

Flera utländska tidningar har köpt Normans bild av Sverige som ett land där ”Unimind” råder och ingen får tänka annorlunda. Kanske kan detta få många här att äntligen förstå hur invånarna i de länder hon tidigare beskrivit känner sig när de konstant utsätts för den koloniala blicken. 

måndag 8 januari 2018

Djävulen bär Prada är ingen ytlig chiclit

Valerie Kyeyune Backström skriver en hyllningsartikel till chicklit i Expressen (29/12) som går ut på att även om böcker som ”Djävulen bär Prada” inte är bra litteratur, så älskar hon den och liknande ”tjejböcker”. Man behöver inte se någon djupare mening i dem, skriver hon, de innebär en ”njutning” även om de är ”gammaldags och bakåtsträvande”.
Jag är fullständigt överens med henne om att Lauren Weisbergers ”Djävulen bär Prada” är en läsvärd roman – men inte är den någon ytlig chicklit. Den är inget annat än en arbetslivsskildring.
I berättelsen om Andreas slavliv som sekreterare åt redaktören för en modetidning fick den prekära urbana generationen sin röst. ”Djävulen” i romanens titel är Andreas tyranniska chef. Djävulen kallar alla sekreterare för samma namn och kräver att de ska svara i mobilen på nätterna och läsa hennes tankar. Alla på kontoret går hungriga då det krävs att de är pinnsmala, och i de sällsynta fall då de vågar andas kritik mot chefen gör de direkt en klassisk ”Runway Paranoid Turnaround” och brister ut i en hyllning till henne – man vet aldrig vem som kan skvallra.
Andreas liv utanför arbetet förfaller. Snart tänker hon bara på chefen, drömmer om chefen och det slutar med att hon får säga upp sin kille, familj och vänner då hon måste prioritera chefen. Snacka om samhällskritik! Men precis som det ska vara i en uppbygglig arbetslivsskildring, slutar det med att Andrea gör uppror.
Genom att dekorera romanen med dyra klädmärken och referenser till kändisar, lyckades Lauren Weisberger ge sin samhällskritik en aura av lättsmält underhållning. Boken skulle förmodligen inte ha tillbringar ett halvår på New York Times bestsellerlista om den handlat om någon mindre glamourös bransch, och säkert har också Weisbergers egen bakgrund som sekreterare åt Vogues Anna Wintour bidragit till nyfikenheten.
Men när Kyeyune Backström skriver att ”Här görs inga uppenbara försök att störta ordningen” undrar jag om vi läst samma roman. Tvärtom är det just dynamiken mellan kravet på underkastelse – symboliserat av den långvariga assistenten Emily – och motstånd, som driver handlingen framåt.
Feministisk är ”Djävulen bär Prada” inte – men definitivt maktkritisk.

Kajsa Ekis Ekman, DN 6 januari 2018

tisdag 12 december 2017

Recension av "Spelet är spelet" av Leo Carmona och Cyril Hellman

Två av vår tids största genrer är kriminalromanen och självbiografin. Att kombinera dem borde därför vara logiskt och det har också gjorts: Clark Olofssons Vad fan var det som hände och Svartenbrandts …men saknar kärlek för att nämna några. Kombinationen säljer dock sällan lika mycket, och när jag nu läser Leo Carmonas Spelet är spelet förstår jag varför. Den iskalla distans som måste finnas för att brott ska kunna roa kan inte upprätthållas när det hela är självupplevt. Då blir det allvar, det blir sorgligt, det blir framför allt samhällskritiskt. I kriminalromanerna framställs brottslingar ofta i reifierat tillstånd: som om de vore skapade för att begå brott, som om klassklyftor bara vore en pittoresk och nödvändig kuliss för att handlingen ska kunna ta fart.
Spelet är spelet är något helt annat. Den är skriven av Leo Carmona som sitter inne på Skänningeanstalten sedan sjutton år tillbaka för anstiftan till mord. Han är känd för att ha bildat gruppen Kartellen och nyligen gick han ut och erkände Arlandarånet, men vart de 44 miljonerna tagit vägen är det fortfarande tyst som i graven om. Inte heller sägs det något om detta i romanen. För detta har han kritiserats och det har även uppstått en debatt på DN:s ledarsida om det moraliskt tvivelaktiga i att underhålla med verkliga mord.
Få tycks ha lagt märke till att detta är 2017 års bästa klassanalys. Carmona berättar, tillsammans med journalisten Cyril Hellman, under pseudonymen ”Carlos” om sin uppväxt i Chile, Jordbro och Linköping. Carlos växer upp med socialismen i modersmjölken. Föräldrarna drar från Chile då fascismen kommer och hoppas kunna hamna i ett land där solidaritet och jämlikhet råder. Istället hamnar de i en kokande bubbla av segregation, och Carlos utvecklar en dubbel personlighet. Den ena är från Jordbro, full av ressentiment och självhävdelse, den andra är ”Linköping-Carlos” som kommer bra överens med svenskar. Det här var på kulturkrockarnas tid, då svenska föräldrar lät barnens vänner vänta i ett rum medan de själva åt middag och om deras barn åt hos en kompis ringde de hem och frågade hur mycket de var skyldiga.
Leo blir bekant med barn vars föräldrar är reklamare, vilket han ser som ett enda stort hustle – att lura av folk deras pengar – men ett hustle som han själv inte har inträdeskortet till. Snart utvecklar han ett klasshat mot villabarnen blandat med ambitioner. Kriminalitet framstår som en typ av entreprenörskap för de utestängda. Här behövs samma egenskaper som i företagsvärlden plus en till: att kunna undvika att åka fast. Han bestämmer sig tidigt för att satsa på de högre divisionerna: ”Jag var aldrig som t-shirt-gängkriminella. Halvtuggande hyenor utan större kunskaper om de kriminella elementen och som gaddade ihop sig tio man mot en för att bötfälla eller pressa andra kriminella på pengar av fullkomligt ologiska anledningar som ‘du tittade på min tjejs rumpa’. Jag skulle hellre lagt ner och skaffat mig ett byggkneg och lyft trettio papp i månaden, än att vara den sortens kriminell.” Men till skillnad från företagsvärlden finns här ingen återvändo – när han väl har valt kan han inte hoppa av utan pressas till allt galnare saker. Han säger uppgivet till sin tjej: ”Tror du jag tycker skiten är kul? Jag är för fucking insyltad.”
Hur samarbetet mellan författarna gått till är svårt att utröna. Författarna har vad jag förstår satsat på spänningen och skurit bort mycket av det ursprungliga politiska materialet, vilket tycks vara ett drag för att locka läsare. Cyril Hellman kan vara ganska skrytig i de böcker som handlar om honom själv, men när han skriver om andra är egot bortblåst och storyn får istället ta plats. Den som vill lära sig att begå brott har en del att hämta i boken, för här beskrivs utförligt hur mordet på Dragan Joksovic planeras och går till. Till de intressantaste partierna hör de där Carmona kategoriserar olika typer av kriminella: de som bara snackar ”G-snack” men backar ur så fort något ska göras, de som hugger andra i ryggen, vänster- och högerkriminella. De högerkriminella är narcissister utan heder – vill bli störst och bäst själva. När de har kommit upp sig ser de ner på folk från orten. De vänsterkriminella försöker istället hjälpa kollektivet, säljer sig inte och vill se alla växa. Därför, konstaterar Carmona lakoniskt, har vänstern alltid det svårare på gatan.
Han gör också en klassanalys av kriminaliteten: tjuven är grunden till allt. Tjuven föraktas, men den som har bakgrund som tjuv lär sig allt den långa vägen: att smyga, värdera risk, kunna gathörn och taxifik. Det finns också partier där Carmona beskriver förorten på ett sätt som inte gjorts förr i svensk litteratur, när han sätter ord på den geopolitiska och språkliga kunskap som är nödvändig för ett liv i förorten. Att veta hur gambier, turkar, chilenare, finnar och jugoslaver – de som befolkade Jordbro när Carlos växer upp – talar, lever och tänker. ”Man har blivit som ett vandrande rasinstitut för man har extremkoll på vilken etnicitet folk har och vilka koder som gäller”. Om samhället vändes upp och ned skulle denna kunskap vara oumbärlig för att kunna nå toppen – på samma sätt som kunskap om golf och segling är det idag.

Publicerad i Opulens december 2017