Därför ska vi inte tvinga våldsamma män att ta ut föräldraledigt

Individuell föräldraförsäkring, det är väl en bra idé? Om mamman och pappan helt enkelt måste ta ut hälften av föräldraledigheten var, ökar jämställdheten. Ingen får överlåta dagar, pappan måste helt enkelt vara hemma med barnet sex månader, annars fryser de inne. Nu när det går så sakta, och mammorna fortsätter att ta ut flest dagar, är det väl dags att sätta ner foten? Inte så bråttom. Det tycks mig som om alla de politiker som motionerar i ämnet, samt de kvinnoorganisationer som krävde detta på Dagens Nyheters debattsida den 8 mars, missar någonting. Och det är de våldsutsatta kvinnorna. De är ganska många. En våldsutövande man är sällan intresserad av att ta ansvar för barnet. Han är inte heller alltid lämplig att göra det, särskilt inte ett så litet barn som en sex månader gammal bebis. Att föra över föräldraförsäkring med tvång till honom innebär inte att han därför kommer att ta hand om barnet på bästa sätt. Utan enbart att pengarna överförs till hans konto. Mamman kommer i många fall känna sig tvungen att vara hemma ändå, för att se till att barnet har det bra – vilket leder till att hon är hemma, utan inkomst, tillsammans med en våldsutövande man och en liten bebis. Mannen kan lata sig eller jobba svart, pengarna kommer in på hans konto, kvinnan får ta hand om barnet. Vart ska hon ta vägen? Reformen riskerar därmed att låsa in kvinnor i våldsamma relationer, utan någon inkomst och möjlighet att ta sig därifrån. Särskilt inte om mannen har betalt på pappret för att vara hemma med barnet, vilket innebär att han ju rimligen måste ha tillgång till det. När jag skriver och frågar flera av de organisationer och politiker som kräver denna reform, säger de att det ”självklart" inte ska gälla för kvinnor som lever under våld. Men hur ska kvinnorna kunna bevisa det? Ska de ringa till Försäkringskassan och säga: Hej, min man är våldsam, jag skulle vilja att ni sätter in pengarna på mitt konto? Försäkringskassan kommer förmodligen att kräva att få se ett domslut på att mannen har fällts för misshandel. Något sådant existerar så gott som aldrig under en relation, eftersom kvinna tenderar att anmäla då relationen tagit slut. Organisationerna och politikerna svarar mig då att i de fall en man utsätter en kvinna för våld, borde vårdnaden tillfalla henne, och därför kommer hon få hela föräldraförsäkringen. Något mer verklighetsfrämmande har jag inte hört. De menar alltså att en gravid kvinna – som i de flesta fall är ihop med mannen som gjort henne gravid – ska gå till polisen och anmäla mannen för misshandel, vänta på att förundersökningen blir klar och att åtal kanske väcks, få en dom i fallet, ta domen och med den ansöka om vårdnad, vänta på en utredning i frågan, ha sådan tur att hon får vårdnaden – vilket sällan eller aldrig händer – och allt detta innan barnet fyller sex månader! Det här går ju inte och det fattar alla som tänker på det. När barnet är så litet tänker kvinnan på en enda sak och det är att hon hoppas att det ska gå att rädda relationen för barnets skull och att han ska ändra sig. Lägg till att vi är långt därifrån att en våldsutsatt kvinna får vårdnad om barnet även om det finns en dom. Vad som diskuteras för tillfället är ju att man KANSKE ska ändra lagen i de fall då en man bevisligen har mördat barnets mamma, så att han inte får vårdnaden då han släpps från fängelset. KANSKE. Men att alla våldsutsatta kvinnor skulle få vårdnad – där är vi inte än. I Sverige idag anser man ju att en våldsutövande man är precis lika bra pappa som vem som helst, för att det han gjort mot mamman har ingenting med hur han behandlar barnet att göra. Troligen kommer alltså reformen om individuell föräldraförsäkring att komma före eventuella förändringar på det planet. Den är ju också inte lika kontroversiell, eftersom den i praktiken innebär en överföring av pengar från män till kvinnor. Och vad har vi då? Tusentals våldsutsatta kvinnor som blir inlåsta i ett inferno utan någon inkomst. Att dela på föräldraledigheten är en jättebra idé i fungerande, jämställda relationer. Det är också fullt möjligt att göra i dessa relationer redan idag. Men tvinga inte våldsutsatta kvinnor att göra det. Kajsa Ekis Ekman Kajsa Ekis Ekman Text Publicerad 28 mars, 2021, ETC

I Sverige förtränger vi alla våra döda hjältar

I Sverige hedrar vi inte våra döda, vi förtränger dem. Av alla de internationellt engagerade svenskar som mördats: ­Raoul Wallenberg, Dag Hammarskjöld, Folke Bernadotte, Olof Palme, Zaida Catalán – har Sverige inte instiftat en enda minnesdag, en enda nationell ceremoni för att hedra dem. Hade de varit amerikaner eller indier eller algerier hade alla skolor talat om dem en viss dag varje år, vi hade sjungit om dem och hållit deras minne levande. Men här – ingenting. Vad värre är, vi har inte visat något större intresse för att reda ut deras död. Ingen har dömts eller straffats för något av morden. Och Sverige försöker inte ens. Wallenberg försvann i Sovjet, förmodligen fängslad och dödad, Hammarskjöld dog i en flygkrasch på väg för att lösa Kongokrisen, ­förmodligen mördad, Bernadotte dödades av israeliska terrorister, Palme avrättades på öppen gata, Catalán mördades i Kongo vilket finns inspelat på film – och ingen enda har dömts. I samtliga fall har Sverige visat en iögonfallande nonchalans, för att inte säga motvilja, mot att ta reda på vad som hände. Det är andra länder, FN eller oberoende journalister som sköter grävandet, och inte sällan betraktas de med misstänksamhet av Sverige, som om de vore ”privatspanare” som lade sig i saker de inte hade med att göra. Palmegruppens ”lösning” är en oerhörd skam, som kännetecknas av en brådska att begrava frågan en gång för alla. Och det är inte den första. I den nya boken ”Den gyllene tråden: kalla kriget och Dag Hammarskjölds död” går den brittiske journalisten Ravi Somaiya till botten med flygkraschen. Somaiya menar att det inte råder något tvivel om att Hammarskjöld blev mördad. Vita legosoldater var utsända för att bevara utbrytarprovinsen Katangas självständighet. Katanga var i praktiken ett marionett­land åt det belgiska gruvbolaget Union Minière. Man tog med sig det mesta av Kongos mineraler och 2/3 av landets intäkter. Då Kongos premiärminister Lumumba försökte stoppa utbrytningen mördades han av belgarna, med USA:s och Storbritanniens goda minne. Efter Lumumbas död var det i praktiken bara FN som stod i vägen för fortsatt kolonialism genom ­Katanga-lösningen, och de vita ­legosoldaterna odlade ett FN-hat utan like. Och FN:s general­sekreterare var svensken Dag Hammarskjöld, en mild man som gärna läste poesi, men som inte hade för avsikt att vika sig för stormakternas krav. Genom inspelningar av telefonsamtal, intervjuer och nya vittnen hittar Somaiya den ”gyllene tråden” som visar att Hammarskjölds plan sköts ned, och att rhodesiska och västerländska underrättelse­tjänster visste mer än vad de erkänt. Det är ju nu inte Somaiya först med att konstatera – flera böcker och dokumentärer har pekat åt det hållet, och en FN-utredning blir klar nästa år. Vad som är verkligt chockerande i boken är Sveriges agerande. Man kunde ju tänka sig att Sverige borde stå först i ledet för att kräva att rättvisa skipas och att eventuella mördare ställs inför rätta. Istället har Sverige aktivt motverkat en lösning på frågan. När flygbolaget Transairs tekniska chef Bo Virving – som inspekterade vrakdelarna dagar efter olyckan – började utreda frågan, slog den svenske konsuln i Rhodesia larm till UD, som varnade honom att sluta. En privat utredning vore ”synnerligen olämplig” och från flera håll fick han höra att en utredning kunde leda till ett nytt världskrig. Den svenska arbetsgrupp som tillsattes efter kraschen kom att skylla det hela på den svenska besättningen och mena att det handlade om ”pilotfel” trots att inga uppgifter fanns som pekade på det. Men det var vad Rhodesia sa, så då sa Sverige samma sak. Fortfarande är material om Hammarskjölds död hemligstämplat av den svenska regeringen. I en interpellation i riksdagen förra året svarade Ann Linde (S) undvikande på frågan om varför man inte kan öppna arkivet. Det är precis samma ton i svaret som det alltid har varit från svenska myndigheter. Låt det vara. Blanda er inte i. Här ska vi inte ha några konspirationsteorier. Och heller inga hjältar, om det upprör stormakterna. Hur kunde dessa modiga människor, som ­förändrade världen, komma från ett så genomfegt land? 10 oktober, 2021

Det här är strategin när nassarna hyr in Dogge

Dogge har gått på högerextrem bokmässa, låtit sig fotas tillsammans med en nazist och massa människor är såklart upprörda – men ingen tycks fundera över vad det hela betyder. Alla vet att Dogge är med på allt möjligt, från kinesiska pr-jippon till Gula västarna ­Sverige, att han kombinerar gudstro med att rösta på kommunisterna och tycker det mesta som händer är ganska bra. Han har själv sagt många gånger: ”Jag får flera hundra förfrågningar på Facebook varje dag, och jag brukar göra alla möjliga saker. Har inte tid att kolla upp vad folk gjort tidigare.” Han säljer sig till högstbjudande och lägstbjudande, han är inte lojal mot någon och hans närvaro betyder därmed ingenting alls för en arrangör. Nassarna vet naturligtvis detta, så varför hyr de in honom? Ingen kommer ju tro att nu har nazisterna rätt, bara för att Dogge är där. Jo, de vill praktisera Rycket. Rycket är extremhögerns mest framgångsrika strategi, och går ut på att försöka etablera kontakt med alla som har någon liten åsikt som kan överensstämma med deras. Det kan handla om vaccin, sjöfyllerilagen, yttrande­frihet, konst – vad spelar ingen roll egentligen, bara kontakt har etablerats. Att Dogge personifierat antirasism sedan 1993 är inget hinder. Extremhögern tänker nämligen inte ”Det där är ingen äkta rasist” utan devisen är ”Tycker du lite som vi – kom hit”. Poängen med kontakten är endast att göra personen radioaktiv för sina gamla fans. Rycket är dock helt verkningslöst utan vänsterns motdrag: Trycket. När de högerextrema etablerat en kontakt med någon, reagerar nämligen många inom vänstern automatiskt med att trycka ut personen. Hädanefter kommer han inte att bli inbjuden till deras event, för ”hur kan ni bjuda in någon som tagit en selfie med en nasse” och så vidare. Snart kommer varje person som har med honom att göra också att bli radioaktiv, och de som har med dem att göra. För vänsterns devis är tyvärr ”Tycker du inte exakt som vi – ut härifrån!” Personen blir snart isolerad och kommer att reagera med bitterhet. ”Vad fan, här tänker man bara högt om vaccin är bra eller inte och så ska de utesluta en!” Att bli lämnad ensam är inte något som människan är gjord för, därför att hon naturligt söker sig till gemenskapen. Och vilka är då där med öppna arm­ar? Jo, de högerextrema. På så sätt accelereras en process som sker såväl i det stora som i det lilla, i offentligheten såväl som bland vänner. Processen är orkestrerad och planerad av högern, för att få över maximalt antal folk till sin sida, särskilt strategiska pjäser. Och likt förbannat går vänstern i fällan varje gång, fullföljer processen, när nassarna rycker så trycker de, hjälper till så gott de kan att få över honom på andra sidan. ”Nazze nazzelito” skriver de nu på Dogges sociala medier. De inom vänstern som agerar så här tror nog att de står vid Madrids portar och heroiskt ropar ”No pasarán”, medan de i själva verket skickar soldater till fascisterna på löpande band. Fascisterna behöver bara göra anspråk på någon, så kastar vänstern ut den och brännmärker den så att den aldrig ska kunna komma tillbaka. 30 år i anti­rasismens tjänst blir då ingenting mot en selfie. Den vänster som agerar så här blir i själva verket volontärer i extremhögerns tjänst. De ger extremhögern allt de pekar på, alla åsikter de stjäl, alla människor de rör vid. Säger rassarna nej till EU? Varsågod, ta den åsikten, vi släpper den! Säger rassarna stoppa kriminaliteten? Varsågod, ta den åsikten! Ta Dogge på köpet! Vi får väl ta åsikterna som blir kvar, ja till EU och brott och hedersvåld, eller i alla fall inte nej, och de människor som blir över, någon blek jävel med Kånken som tycker alla rätt för att dölja att han är pedofil. Hallå! Vad fan håller ni på med? När ska vänstern bestämma sig för att ta över? Bli inkastare istället för utkastare? Få hela befolkningen på sin sida? Om någon tar selfie med nazist – säg ”den här personen är vår” och skicka honom 500 inbjudningar, gör allt för att få honom att stanna! Framför allt: tala med honom. Den svenska extrem­högern har en huvudfråga, och det är rasismen. Den kan man inte kompromissa med. Det är också den som är slutmålet för rasisterna – de andra frågorna tjänar framför allt som krokar för att få över folk. Och där måste vänstern ta upp kampen. 7 november, 2021, ETC

Jakartametoden användes överallt där USA:s makt hotades

1955 möttes för första gången någonsin representanter för hela tredje världens folk i Bandung, Indonesien. President Sukarno öppnade mötet och förklarade: ”Jag är säker på att det som förenar oss är viktigare än det som ytligt skiljer oss åt. Vi är till exempel förenade av en gemensam avsky för kolonialism i vilken form den än uppträder. Vi förenas av en gemensam avsky för rasism. Och vi förenas av en gemensam beslutsamhet att bevara och stabilisera freden i världen.” Närvarande var asiatiska, afrikanska och latinamerikanska länder och även representanter för USA:s svarta befolkning. Att det var Indonesien som stod värd var inte en slump. Indonesien hade vid den tiden världens största kommunistparti som inte satt vid makten. Sukarno var dock inte kommunist utan ville förena nationalism, marxism och religion, men framför allt ville han tredje världens oberoende. Och som dess ledare klev han nu fram. Nu skulle tredje världen befria sig från imperialism och ekonomiskt slaveri och lägga grunden till en ny alliansfri ordning, präglad av respekt och icke-intervention. Det här var något USA inte kunde tolerera. Tio år senare hade Sukarno avsatts i en kupp, och då inleddes Operation Jakarta. En miljon indonesier dödades och nära två miljoner sattes i fängelse eller läger enbart för att misstänkas vara kommunister. De tillfångatogs av armén, torterades och försvann. De höggs ihjäl med machetes och kastades på fält. Minst fem procent av befolkningen på Bali utrotades. Massakrerna var direkt uppmuntrade av USA, vars president Lyndon Johnson hade kommit fram till att han var redo för ”ett större krig mot Indonesien” då ”förlusten av ett land med 105 miljoner invånare till kommunistlägret skulle göra en seger i Vietnam tämligen oviktig”. USA:s ambassadör beordrade armén att ingripa mot kommunistpartiet ”nu eller aldrig” och efter kuppen återupptog USA sitt bistånd till landet. Dessa mord har västvärlden inte velat tala om. De har inte skrivits in i våra historieböcker. Det är som om de aldrig ägt rum. När filmen ”The Act of Killing”, som berättar om händelserna, kom 2012 renderade det några notiser i västerländsk press, sedan var det åter tyst. Vad som aldrig dokumenterats förrän nu är hur Operation Jakarta spred sig. Till Brasilien, Guatemala, Chile, Uruguay, Östtimor, Sudan och Ghana. I den nya boken ”Jakartametoden” berättar den amerikanske journalisten Vincent Bevins, tidigare på Financial Times, om det antikommunistiska korståget som formade vår värld. Jakartametoden blev en metod för regimskifte som tillämpades överallt där USA:s makt hotades. Den inkluderade terror, politiska försvinnanden, avrättningar och desinformation, som att sprida myter om blodtörstiga kommunister. Och i samtliga fall användes metaforen ”Jakarta”. Vietnams kommunister beväpnade sig, kämpade emot den amerikanska invasionen och vann. Det gjorde inte Indonesiens kommunister – de var obeväpnade. De tillhörde den strömning som trodde på liberal demokrati, och dessutom var Indonesien ett fredligt land där olika politiska partier samexisterade. Precis som Chiles socialister betalade de priset med sina liv, för att ha trott på fredliga metoder. Vincent Bevins bok är lysande – jag har inte läst något liknande sedan Naomi Kleins ”Chockdoktrinen”. Alla som vill förstå hur vår värld skapats måste läsa den. Vad som hände var att tredje världens enighet krossades. Den fredliga socialismen krossades också – för de som fick rätt var de som tog till våld för att försvara sig. Det går inte heller, menar Bevins, att förstå den kinesiska kulturrevolutionen utan att förstå Operation Jakarta, då det var händelserna i Indonesien som fick fart på skräcken för infiltratörer i Kina. Inte heller kan man förstå varför USA så länge stödde Röda khmererna i Kambodja, även efter de störtats, och lade in sitt veto mot att någon annan regering skulle erkännas i FN, om man inte inser att USA gjorde vad som helst för att minska Vietnams inflytande efter att Vietnam besegrat de röda khmererna och även Kinas armé. Det är med sorg jag slår igen boken och tänker på vilken värld vi hade kunnat leva i om inte alla tredje världens försök till att skapa rättvisa hade slagits ner på det här sättet; att en socialdemokrati som den svenska aldrig har fått existera i Brasilien eller Indonesien utan att bestraffas med invasion och massmord, och att det går så lätt att utradera minnet av en miljon människors död att inte högern, varje gång vi debatterar politik, måste svara på frågan vad imperialismen har kostat. Vi får inte glömma Indonesien. Historiens döda manar oss. 13 februari, 2022, ETC

Varför accepteras Kyiv Independents nazikopplingar?

I nyhetsrapporteringen från Ukraina finns en källa som citeras oftare än någon annan: Kyiv Independent. Den engelskspråkiga tidningen startades för knappt fem månader sedan, men har redan två miljoner följare och det som skrivs där hamnar direkt i tidningar världen över. Det är Kyiv Independent som får bidrag från den svenska medieorganisationen Utgivarna, Bonnier News och tyska Axel Springer. Nyligen inledde LO-ägda Arbetet Global ett samarbete med tidningen och kommer att direktöversätta deras texter till svenska. Ingen tycks reagera på att Kyiv Independents redaktion har nazikopplingar. Deras högprofilerade försvarsreporter Illia Ponomarenko har varit frontplacerad med nazistiska Azov-bataljonen. Vi har bäddat in innehåll här från platform.twitter.com. De kan eventuellt spara kakor på din dator. För att visa materialet behöver du tillåta oss att göra det. Tillåt Han har ofta lagt ut bilder från militära uppdrag med dem, och skrivit om sin nära vänskap med Azovs före detta artillerichef. I november 2019 skriver han: ”Jag är helt förkrossad över nyheten att min gode vän, löjtnant Igor Prozapas, före detta artillerichef för Azov, har avlidit. Valhalla möter idag en hängiven skytt och en sann patriot.” Det är uppenbart att Ponomarenko tycker krig är ashäftigt: ”Tvåhundra meter från fiendelinjen. Känns som bloody Vietnam” tweetar han exalterat när han hänger med nazistiska Azov-bataljonen. I sina texter i västmedia är tonen dock en annan: ”Mina fönsterrutor skakar... Vår stad som vibrerade av glädje har förvandlats till en spökstad... Det finns dock godhet mitt i sorgen, picnics i tunnelbanan…”, skriver han i The Guardian. Aidar-bataljonen är en annan högerextrem paramilitär grupp som hyllas av Ponomarenko. På bataljonens femte födelsedag gratulerar han: ”Önskar denna stridshärdade formation många lyckliga segrar!” Aidar är enligt en Amnestyrapport skyldiga till krigsbrott. De har rutinmässigt kidnappat, rånat och torterat civila, och den ukrainska armén tycks inte ha någon kontroll över dem. När Arbetet Globals redaktör Ivar Andersen får frågan av historikern Victor Pressfeldt, som uppmärksammat nazikopplingarna, om hur han ser på samarbetet, svarar Andersen att ”i nuläget ser jag den redaktionen som en positiv kraft, trots den där reporterns uppenbara Azovsympatier”. När jag ställer frågan svarar han att just Ponomarenko inte kommer att skriva för dem, och att deras samarbete gäller sociala frågor och inte krigsbevakning. En svensk tidning där anställda uttrycker ”uppenbara Azovsympatier” skulle förmodligen inte komma på fråga för ett samarbete med LO:s tidning. Azov och Aidar har dessutom inte bara åsikter, utan är skyldiga till krigsbrott. Även tidningens vd Daryna Shevchenko har lagt ner blommor vid nazikollaboratören och UPA-kommandanten Myroslav Symchychs monument, visar inlägg på hennes Facebook. Men varken hon eller Ponomarenko tycks ha fått några frågor från svensk media eller annan västmedia om det här. Nazikopplingarna är dock inte det enda som är speciellt med Kyiv Independent. Storyn bakom tidningens tillkomst låter som en hjältesaga: hotade av censur på sin gamla tidning, Kyiv Post, bestämde sig journalisterna för att starta eget, oberoende av alla oligarker och ”rika ägare”, och med bara donationer lyckades de lansera en komplett webbsida på några veckor. Redaktionen består enbart av unga människor, som fattar besluten demokratiskt genom omröstning. Det visar sig dock vid en närmare koll att det var Kanadas regering och European Endowment for Democracy som betalade grundandet. Dessutom har en majoritet av redaktionsmedlemmarna varit sponsrade av olika USAID-projekt. Vd:n Daryna Shevchenko har arbetat för USAID-sponsrade Irex och deltagit i USAID:s projekt U-media, med tema ”promotion of Western values as a pre-condition to building democracy in Ukraine”. Jakub Parusinski, ekonomiansvarig, har varit chef för USAID-sponsrade ”Media Development Foundation” som bland annat arbetar med att studera ”anti-väst-propaganda.” Vice vd Oleksiy Sorokin har ingen journalistisk utbildning, men kom däremot direkt från en praktik på ett projekt mot korruption som stöds av regeringarna i bland annat USA, Storbritannien och Sverige. Sex av de anställda, däribland Ponomarenko och Olena Goncharova, har gjort full betald praktik i USA på ett journalistprojekt som samarbetar med USA:s utrikesdepartement. Den mest meriterade, reportern Igor Kossov, har för några år sedan varit inbäddad journalist i Irak för USA Today. Det är en typ av cv man inte kan hitta hos många journalister i Sverige. Men så har också USA pumpat in pengar i länder som Ukraina, genom att specifikt fånga upp unga människor och engagera dem i olika utbildningsprojekt. Det kan handla om att bekämpa korruption eller att värna om utsatta minoriteters rättigheter, men som USAID själva skriver: ”fokuserar våra insatser på ingrepp som avancerar amerikanska intressen”. Det är en insats som nu betalar sig – för de journalister som utbildats av USA är nu de som har blivit Ukrainas röst i världen. 10 april, 2022, ETC

Tinder Swindler hade aldrig kunnat göras i Sverige

Just nu går två intressanta dokumentärer på tv om sol- och vårare: brittiska ”Tinder Swindler” och norska ”Psykopaten”. De har mycket gemensamt: båda handlar om män som lurar av sina offer stora summor pengar med kärlek och romantik som förevändning, som får sina offer att ta lån i eget namn för att undvika åtal och som fullständigt tycks sakna samvete. Där upphör dock likheterna. För medan ”Tinder Swindler” fokuserar på offren, fokuserar ”Psykopaten” på förövaren. Därigenom exemplifierar de så tydligt skillnaden mellan det anglosaxiska och det skandinaviska sättet att se på brott. Låt oss titta lite närmare på den! I ”Tinder Swindler” är offren – eller ska vi säga överlevarna – i fokus. Det är deras berättelser som driver handlingen framåt. Filmen tar självklart kvinnornas parti och journalisten tvivlar inte heller på dem eller skuldbelägger dem. Vad som får svindlaren att begå dessa handlingar är inte en fråga som ställs, utan poängen är att visa hur offrens liv har påverkats. De trodde på kärlek, nu sitter de upp till öronen i skulder och kan inte lita på människor mer. Journalisten, Felicity Morris, är helt osynlig. Hennes frågor hörs knappt och hon syns aldrig i bild. I ”Psykopaten”, däremot, är det förövaren som är huvudperson. Dokumentären inleds med att journalisten, Kjell-Ola Kleiven, blir kontaktad av Harald som berättar att han är psykopat och vill visa sina metoder. Filmen igenom är det Haralds berättelse som är i centrum, men även Kjell-Ola själv, som av någon anledning passar på att visa upp sitt hem, sig själv i kostym, sig själv när han är ute och joggar och så vidare. Programmet går ut på att han försöker förstå psykopaten. Otaliga gånger frågar Kjell-Ola: ”Men det där var väl inte snällt? Nu räcker det väl?” och så vidare. Eftersom psykopaten själv säger att han njuter av att göra andra illa, åker Kjell-Ola hem till hans pappa och försöker rota i hans barndom – kanske finns förklaringen där? Han vill så gärna bli den som får psykopaten att ändra sig. Psykopatens flickvän, som öppet svindlas på pengar under tiden programmet pågår, blir aldrig intervjuad i enrum. Inte heller får de andra offren komma till tals. Det här skulle i England eller USA betraktas som oerhört oetiskt. Och ”Tindler Swindler” kunde inte heller gjorts i Skandinavien. Den hade kallats uthängning, förtal och lynchmobb. Här i Skandinavien är det nämligen förövarens perspektiv som gäller. Oavsett om han är ångerfull eller ej, oavsett om han ens erkänner. Det är fullt möjligt att göra en hel dokumentär och enbart intervjua en förövare, men motsatsen – att göra en dokumentär som enbart intervjuar offren – skulle inte gå för sig här. Från USA har vi de senaste åren fått banbrytande dokumentärer som ”Leaving Neverland”, ”Surviving R Kelly” och ”Filthy Rich” – i Sverige har vi haft magplask som ”Persona Non Grata”. Samma mönster: i USA intervjuas kvinnorna, i Sverige intervjuas enbart mannen. Vi kan dock se ”Tinder ­Swindler” utan problem, precis som vi såg ”Surviving R Kelly” och precis som vi utan att blinka talar om Jeffrey Epstein som pedofil trots att han dog i sin cell före rättegång. De bor ju inte här. Men ve den som försöker avslöja en svensk förövare! När idrottarna Patrik Sjöberg och Roddy Benjaminsson avslöjar män som kontaktat barn i sexuellt syfte, då heter det att de ”hotar vår rättsstat” och ”öppnar dörren för kriminella pedofiljägare”. Rättsstat är här något som enbart förövare anses ha rätt till – ordet används aldrig i relation till alla de 96 procent offer för övergrepp på barn som aldrig får upprättelse. Skandinaver anser nog själva att det här visar på en human inställning till brott och straff: de tror på förebyggande, de tror på reformer, de tror att alla är fina människor egentligen, eller kan bli. Det här är självförhärligande bortförklaringar. För vi ser mellan fingrarna på de män som förgriper sig på kvinnor och barn. Om och om igen. Vi pratar om att rättvisan måste ha sin gång och så vidare, men i själva verket gör vi ingenting. Det är plågsamt att lyssna när Roddy Benjaminsson ringer till skolor och fritidshem där pedofiler jobbar. Ledningen vill inte se chattarna, vill inte ha med saken att göra. Det finns inget humant i den inställningen. Det är så det svenska patriarkatet ser ut. Fri lejd för övergrepp, naturligtvis i humanismens namn. Begrunda det faktum att två kända idrottare, varav en före detta världsrekordhållare och själv överlevare, konfronterar män som planerat övergrepp på barn. I England eller USA hade de fått ett eget tv-program direkt. Inte i Sverige – gör någon en dokumentär om sexbrott, handlar den så gott som alltid om en stackars oskyldigt anklagad. Kajsa Ekis Ekman Kajsa Ekis Ekman Publicerad 27 februari, 2022, ETC

Jag saknar SVT:s "Deabtt"

Minns ni Debatt? Programmet på SVT som leddes av Janne Josefsson och Belinda Olsson, och som alla var så sura på för att ingen fick prata till punkt? Jag saknar det. Visst blev det ofta skrikigt och kaosartat, och visst avbröt programledarna ofta just när talarna kom till saken – men den tystnad som ersatt det är kuslig. För vi har inget offentligt forum idag där politiker, aktivister och vanliga människor kan diskutera politik. Under 80-talet fanns Svar Direkt, under 90-talet Debattakuten, under 2000-talet Debatt som sedan blev det kortlivade Opinion live. Sedan dess har det varit tyst. Ingen folklig medverkan i TV. Och i uppföljaren, Sverige möts, som även det tycks ha lagts ner, var folket reducerat till ståpublik – proffsdebattörerna stod runt två bord, som för att markera att här får inte vem som helst lägga sig i. Avsnittet som handlade om NATO hösten 2022 spelades in på en garnison (!) i Skövde, och där saknades civilsamhället helt. Idel politiker och ledarskribenter, varav en majoritet NATO-förespråkare. Så lite utrymme finns det idag för en demokratisk debatt om avgörande framtidsfrågor. Annat var det på 2000-talet. Då stöttes och blöttes alla möjliga frågor i TV. Hade man skrivit en bok, en debattartikel eller gått ut och demonstrerat blev man oftast inbjuden till Göteborg och fick förklara vad man tyckte. Blev det inte allt för dålig stämning kunde man ta en öl med motståndarna sedan, eftersom alla icke-göteborgare inhystes på samma hotell. Jag var där och debatterade surrogatmödraskap med ett homosexuellt par som köpt surrogat, debatterade vänsterns historia med ett gäng 68-or och mycket annat. När Israel skulle spela Davis Cup i Malmö i mars 2009 togs det upp i inte ett, utan TRE på varandra följande debattprogram. Det sista programmet eftersom missförstånden från det andra behövde redas ut. Där fanns aktivister från Stoppa matchen, palestinier, judar, debattörer och författare. Programmen genererade en uppsjö av efterföljande artiklar om vad som hade sagts och vad debattörerna egentligen menade. Men var är debatten idag om det pågående folkmordet? Var är programmen som bjuder in de demonstranter som i över ett år gått runt och protesterat, och låter dem möta de politiker som anklagar dem för att störa ordningen? Var är programmen som låter svenska palestinier och svenska judar med olika syn på Israel mötas? Var är debattprogrammen om Melodifestivalen, det indragna stödet till UNRWA, de uteslutna vänsterpartisterna, vapenvilan, Filip Dikmen, Stina Wollter? Tänk om vi kunde mötas? Nej, idag är det makten som talar i TV. Debattprogrammen är en trist uppvisning i likriktning – åtta politiker i mörkblå kostymer och röda slipsar vars åsikter skiljer sig minimalt från varandras. Journalister som kommenterar nyheterna tillsammans med andra journalister, även de i blå kostymer. Man talar gärna om folket – för att anklaga dem för att hysa diverse obehagliga åsikter – men man bjuder inte in folket för att förklara sig. Har cheferna på SVT blivit rädda för folket? Är man orolig att någon skulle yttra en åsikt som inte är PK, eller råka nämna Rysslands invasion utan att säga ordet fullskalig, nämna palestinier utan att säga terrorstämplade? Har vi så lågt i tak nuförtiden att folket inte får plats att stå upp? Det är ironiskt, eftersom debatten pågår för fullt på sociala medier – i olika bubblor – men den unika räckvidd som public service har, reserveras nu för eliten. Det är ett av många exempel på hur yttrandefriheten beskärs alltmer i Sverige. ----------------- Dalademokraten 2024

La guerra de dos frentes

La guerra de dos frentes La mujer de Occidente se enfrenta a un gran dilema: ninguna fuerza política contemporánea representa sus intereses. Un bando quiere abolir sus derechos, el otro quiere abolir su nombre. La derecha conservadora quiere suprimir sus derechos al aborto, a la sexualidad y a la libertad de movimiento. La izquierda liberal, por su parte, cree que no hay mujeres, quiere abrir los deportes femeninos y las cárceles de mujeres a los hombres, y ha iniciado una marcha por los documentos públicos con el objetivo de eliminar la palabra mujer y sustituirla por, por ejemplo, “cuerpo menstruante”. El reciente intento de eliminar la palabra mujer de la ley sueca del aborto -afortunadamente frenado- es sólo un ejemplo. Estos bandos se enfrentan con toda su fuerza en lo que se suele denominar la ”guerra cultural”. Un término bastante raro, porque ¿qué tiene que ver la situación de la mujer con la cultura? De hecho, lo que existe es más bien una guerra de los sexos, pero muy extraña, en la que la mujer no juega un papel de protagonista sino más bien instrumento político, chivo expiatorio, excusa o blanco. Al mismo tiempo, la situación política del movimiento feminista no ha sido peor desde hace mucho tiempo. En uno de cada cuatro países, la situación de las mujeres se deterioró en 2024, según informa ONU Mujeres. Tres de cada cuatro políticos en el mundo de hoy son hombres. Para describir la situación, Clara Berglund, ex presidenta del capitulo sueco del Lobby Europeo de Mujeres, ha acuñado el término " guerra de dos frentes". Es una descripción perfecta de la situación, en la que las mujeres se encuentran entre la sepada y la pared. Un frente es conservador y defiende que la mujer sea sometida a su marido y la religión; el otro es neoliberal y defiende que la mujer sea sometida al mercado y "utiliza la retórica feminista para defenderlo", como ha escrito Berglund. La derecha conservadora ha ganado un enorme impulso en todo el mundo y el fundamentalismo está avanzando en la mayoría de las religiones. Celebra a las "tradwife" y ya ha cosechado éxitos como la prohibición del aborto en Polonia y la anulación del caso Roe contra Wade en Estados Unidos. En Internet, toda una generación de varones está siendo educada en el pensamiento patriarcal del podcaster – como Andrew Tate e otros. La mujer que se aventura al Internet para debatir se encuentra con un ejército de incels misóginos que le exigen que vuelva a la cocina. Hace diez años esto era impensable; ahora cuentan con el respaldo de los políticos más poderosos del mundo. El liberalismo progresista se proclama enemigo de la derecha, y defensora de los "derechos para todos". Sólo hay una cosa extraña: se niega a pronunciar nuestro nombre. Aquí la mujer no es un sujeto político, un sexo oprimido, sino una "persona cis" privilegiada (siempre blanca) que debería pedir perdón por su existencia. El 8 de marzo de 2025, muchas organizaciones de Occidente aprovecharon el Día de la Mujer para declarar que, desde luego, las mujeres no debíamos pensar que ese día era sólo nuestro. La organisación de academicos liberales de Estocolmo (Liberala Studenter Stockholm) no tenía ni una sola reivindicación concreta para mejorar la situación de las mujeres, sino escribió: "Todas las mujeres merecen respeto, con útero o sin él... Las mujeres trans son mujeres. Cuestionar su existencia o fijarse en detalles como partes del cuerpo, va en contra de los valores fundamentales tanto del liberalismo como del feminismo". En suma, la guerra de los dos frentes ha tenido un efecto devastador sobre el movimiento feminista en Occidente, que en sólo diez años ha sido prácticamente aniquilado como movimiento vivo de base - con España y algunos otros países como excepciones. En Suecia, hemos tenido cierta inmunidad gracias a nuestras reformas de igualdad de género, pero incluso aquí están empezando a ser erosionadas por el lenguaje neutral. La violencia machista se empieza a llamar ”violencia domestica” y el femicidio ”asesinato”. Ambos bandos no sólo se oponen al feminismo, sino que ni siquiera reconocen su existencia como ideología independiente. A los ojos de la derecha conservadora, somos "marxistas culturales" y responsables del declive de la sociedad. A los ojos de la izquierda liberal, somos "derechistas" y "excluyentes" si nuestro foco no está en en hombre y cómo compacer sus cambios de identidad. Ambos nos acusan de ser el otro bando. Ninguna de los dos reconoce el feminismo clásico como una posición ideológica propia y autónoma. Esto hace que sea casi imposible debatir la cuestión de la mujer. Basta con intentar decir "Las mujeres tienen derecho al aborto" y un bando gritará "¡asesina de bebés!". y el otro "¡no sólo las mujeres abortan!" Ante esta guerra en dos frentes, algunas feministas se han sentido obligadas a elegir bando. A las que se decantan por la izquierda liberal se les permite una relativa libertad de movimiento siempre que no se organicen como mujeres y den prioridad a otros grupos. Su papel en el movimiento se vuelve casi maternal: cuidar y nutrir a todos los demás, pero sin pensar en sí mismas. "No importa", puede pensar la mujer progresista y generosa, "después de todo, ¿qué es un nombre?" La respuesta es que un nombre lo es todo. ¿Qué sería Black lives matter sin la palabra Black? Nada más que un All lives matter adulteradoy sin sentido. Todo grupo oprimido necesita conocer su nombre, porque sin un nombre no puede organizarse. Sin un nombre, el grupo oprimido existe “en sí” pero no “para sí”. citando a Marx. Así, si se quita la palabra "mujer", se quita la posibilidad misma de luchar y, en consecuencia, no se puede organizar contra los ataques de la derecha tampoco. La indefensión del movimiento de mujeres sin su nombre queda patente en el caso de Polonia, país que recientemente ha aprobado las leyes sobre el aborto más estrictas del mundo. Como describe la feminista polaca Magdalena Grzyb en su artículo ”Did the Woke Movement Hijack Feminism in Poland?” (Illiberalism, 22 September 2022), antes las mujeres polacas habían salido en masa a defender sus derechos. Pero en 2020, el movimiento pro-derechos había sido apropriado por liberales progresistas cuyo principal argumento era que el aborto no era una cuestión de mujeres. El líder del movimiento era un individuo no binario que quemó un coche y terminó en la cárcel, haciendo un gran escándalo por el hecho de que estaba en una prisión de hombres. Los conservadores pudieron fácilmente tachar a los antiabortistas de friquis, el movimiento de masas no llegó a materializarse y el aborto fue severamente castigado, cobrándose la vida de varias mujeres. Del mismo modo, en Estados Unidos, Planned Parenthood, la mayor organización de derechos reproductivos del país, apenas menciona ya a las mujeres. En su lugar, hablan de cómo la prohibición del aborto afecta a las personas LGBTI y a las comunidades racializadas y marginadas. No es casualidad que, al igual que nuestro nombre se ha convertido en tabú, también se hayan recortado nuestros derechos. Y recientemente, doscientas organizaciones firmaron una petición contra la relatora especial de la ONU sobre la violencia contra la mujer, Reem Alsalem, por hablar de sexo -mujeres y hombres- en lugar de género. También hay feministas que se han cansado de esto y han abandonado, o han sido excluidas, de la izquierda y el liberalismo. En cambio, han sido recibidas con los brazos abiertos por la derecha, lo que les ha llevado a abrazar políticas de derechas también en otros ámbitos. Son varias las conocidas feministas occidentales que eran socialistas hace diez años y ahora votan a Trump o su equivalente. De forma lenta pero segura, su pensamiento político está empezando a derivar hacia la derecha: ”libertad” significa la ausencia de estado, los migrantes son malos, e incluso la retórica en torno a los derechos de las mujeres está empezando a cambiar de forma: ya no es el feminismo sino el sentido común lo que está en el foco, no la liberación sino la decencia. Como consecuencia, la cuestión de la mujer se subordina a otras ideologías políticas y deja de ser una fuerza independiente. Esto es lo que resulta tan devastador, porque la cuestión de la mujer es transversal a todos los partidos políticos, países, edades y orígenes. La cuestión de la mujer existe porque existe la mujer. No somos una minoría, somos la mitad del mundo. Todos los seres humanos que han existido han nacido de una mujer. Su sexo sigue siendo el factor principal que determina cómo será la vida de una mujer, en la mayoría de los países del mundo. No es, exactamente, un detalle.

Israel är ingen demokrati

Efter mer än ett och ett halvt år av folkmord har nu den svenska pressen och den svenska borgerligheten äntligen börjat få upp ögonen för Israels brott. Den första löpsedeln om Gaza har tryckts av Aftonbladet (efter att, likt Expressen, ha haft en enda nyhet i flera år: Putin). Regeringen har för första gången fördömt en handling av Israel: utsvältningen av Gazas befolkning och den planerade etniska rensningen. Den tidigare försvarsministern Mikael Odenberg, en av svensk politiks mest hårdnackade Israelförsvarare (han har bland annat suttit i Vänskapsförbundets Sverige-Israels styrelse och varit ordförande i riksdagens svensk-israeliska vänskapsförening) skriver nu på facebook att Netanyahu bör föras till Haag. ”Etnisk rensning och att svälta ut civilbefolkningen är inte förenligt med folkrätten” skriver Odenberg – ”det är krigsbrott.” I kommentarerna anklagas Odenberg av sina följare för att heja på Hamas – vem kunde förutspå detta? Men han får också medhåll av borgerliga politiker såsom Lena Adelsohn Liljeroth och Fredrick Federley. Dessa försiktiga kritiker fortsätter dock att upprepa myten att Israel skulle vara en demokrati. Som Odenberg påstår: ”mellersta österns enda demokrati.” Det är Israel inte alls. Eller rättare sagt: de som hävdar det har inte tänkt igenom följderna av sitt påstående. För att kunna påstå att Israel är en demokrati, måste man nämligen mena att Gaza och Västbanken inte räknas till Israel – det vill säga: att Palestina är ett helt annat land. Eftersom invånarna där inte har rösträtt i Israel. Om man menar att Palestina således är ett eget land, då måste man kräva att det ska ha allt som ett land ska ha. Det vill säga: En egen valuta. En egen armé. Rätten att själv kontrollera sina gränser. Rätten att importera, exportera, utfärda pass och visum, fiska i eget vatten, ha en egen flygplats och rättslig befogenhet. Inget av detta har Palestina. I Gaza och på Västbanken används israelisk valuta, det är Israel som kontrollerar Gazas gränser via luft, land och hav – att man dessutom bestämmer över gränsen Gaza-Egypten gör det än mer tydligt att man inte betraktar Palestina som ett självständigt land. Överallt på Västbanken har Israel upprättat checkpoints, häktar människor, dödar människor, drar vattenledningar, konfiskerar hus, och ägnar sig alltså åt myndighetsutövning. Vidare: Företagarna i Gaza får inte exportera eller importera något utan tillstånd av Israel. Fiskarna får inte fiska i eget vatten, flygplatsen i Gaza som byggdes 1998 bombades sönder av Israel efter tre år (då hade de ändå kontrollerat samtliga flyg som passerade). Och rätten att ha en armé? Med möjlighet att importera vapen? Detta är otänkbart enligt alla Israels försvarare, som menar att om Palestina har en armé, då är det per definition terrorism. Om Palestina alltså inte de facto är ett eget land, utan ingår i allt väsentligt i det som kallas Israel – då ska även invånarna ha rösträtt där. Annars är inte Israel någon demokrati. Då är det precis som Sydafrika före 1994, ett apartheidsystem. Där rösträtt tillerkänns på grundval av etnicitet. Man kan inte röra sig med två parallella definitioner: en som utesluter palestinier från det som kallas Israel, och en som inte tillåter dem att ha eget land. För då talar vi inte längre om demokrati. Då talar vi om en kolonialstat med en infödd befolkning som inte räknas som människor. Som lever i bantustäder av sydafrikansk modell, med ett låtsat ”självstyre” som inte innebär mycket annat än den skamfyllda uppgiften att administrera kolonialstatens beslut. Man kan inte, efter 76 år, ha någon trovärdighet kvar när man som Maria Malmer Stenergard menar att det kommer att bli en tvåstatslösning, men ”i sinom tid.” Det är som att säga att Afrika inte är moget för självstyre än. Så länge Israel ockuperar Palestina och inte tillåter dess folk att rösta, så är det inte en demokrati. Och när hela Palestinas folk får återvända och rösta, så kommer etnostaten falla. Vilket visar tydligt att etnostaten är oförenlig med demokrati. Vi får hoppas att fjällen snart kommer att falla från ögonen på Israels försvarare även på det här området. ---------------------------------------------------- Införd i Dalademokraten 2025

Vem är Anders Persson?

Det är knappt man vågar titta på nyheterna nuförtiden, för allt dumt som sägs. Jag talar då inte om själva nyhetsrapporteringen, utan om det faktum att den prompt ska åtföljas av en krönika, där en utvald ”expert” ska förklara för oss vad vi ska tycka om det vi just sett. Vi ser mord, och experten förklarar för oss att det inte är så farligt – de mördade kan ju vara terrorister. Vi ser barn svälta, och experten förklarar att det inte är orsak till panik – det kan vara så att vi är nära en vapenvila. Vi ser hundratals personer bombas, och experten förklarar att det heter att ”löpa linan ut”. Denna expert, när det gäller Palestina, heter så gott som alltid Anders Persson. I veckan har vi sett israeliska grävmaskiner demolera hus i Gaza. Vi ser hur våningsplan rasar sönder, hur hela områden jämnas med marken. Av kvarter där det låg skolor, affärer och apotek återstår nu ingenting. SVT är noga med att påpeka att det är BBC som konstaterat detta. Sedan ser vi Anders Persson på zoom. Han ser ut att vara på semester; han har en randig bomullsskjorta på sig och sitter framför en grå soffa med rosa kuddar och en byrå med gul blombukett och andra prydnader. Persson säger att även om demoleringen ser ut att vara på industriell nivå, så påverkar det inte Gazaborna så mycket eftersom de inte befinner sig i husen. Att påverkas, som palestinier, är tydligen enbart att dö. För någon annan typ av påverkan finns inte utrymme. Är det dit vi kommit? Till den absoluta nollpunkten för mänsklig värdighet – det enda ögonblick då du räknas är när du dödas – och knappt då. Kära läsare, gå till dig själv. Tänk att du har fördrivits hemifrån, och fördrivits igen. Du bor i tält. Hur skulle du påverkas om ditt hus och kvarter jämnades med marken? Trädet som växte utanför ditt fönster - borta. Din säng, din byrå med de gula blommorna, ditt barns älsklingsmjukdjur, dina dagböcker och lådan med din mammas gamla brev och skolböcker - borta. Biblioteket där du lånat toan, universitetet med sin omisskännliga doft i entrén – borta. Finns bara överlevnad? Eller finns också något som heter minnen? Och har palestinier i Gaza rätt att ha dessa minnen, rätt att ha känslor, rätt att ha hem? Kan Persson föreställa sig att det är någon som byggt dessa hem – någon som kanske arbetade tjugo år i Kuwait för att spara pengar till ett hem, och precis när det är byggt jämnas det med marken? Kan han förstå att det kanske just är tanken på detta hus som håller en människa uppe? Bara föreställ er om brott på hemmaplan skulle behandlas på det här sättet. ”Hur påverkas äldre av att bli utsatta för bedrägerier? Ja, inte så mycket, de har ju inte blivit mördade.” Nej, då sägs som ett rinnande vatten att det får ekonomiska, psykiska och fysiska konsekvenser för de drabbade. Kanske kan man säga samma sak om de som får sitt hus jämnat med marken? Det Persson gör – och SVT, för reportern invänder inte – är en särskild sorts avhumanisering. Vi kan kalla det snålhetens psykologi. När tv:n delar ut känslor, får palestinier i Gaza knappast rätt till någon. Möjligtvis får de sörja en kort stund om en familjemedlem har blivit mördad, men då kopplas genast Anders Persson in som får frågan: är det krigsbrott? Och han svarar som vanligt: ”det kan vara ett av de möjliga scenarierna här”. Snabbt har vi då hastat förbi det faktum att en människa har mördats, en människa som levde igår är död idag, dödad av en annan människa. Nu är diskussionen uppe på legalistiska nivåer, som vi tittare ska förstå är för svår för oss, det kan alltså vara så att det inte är krigsbrott, och då – då vad? Lever människan? Var hon inte dödad? Återigen, skulle vi säga så om någon hittades skjuten i Borlänge – ”kan det vara ett brott? Experterna är inte säkra, det kan vara så att den skjutne hade otillåtna åsikter.” Anders Persson gör sitt bästa i TV för att själv låtsas inte ha en åsikt – till skillnad från när han föreläser för NATO eller föreningen Israels Vänner, iklädd prickig slips. Då är det agitation som gäller, av den vulgära sorten. Persson brer på om hur han bott i Israel och känner med människorna där. Tänk högerns version av Carpe Diem. ”Efter nazismen lärde vi oss i västländerna att ta ideologi på allvar. Därför lärde vi oss om kommunismens fasor. Därför är Hamas attack mycket värre än någon pogrom, mycket värre än en terrorattack.” Säger mannen som annars är metaforernas mästare. För Anders Persson heter Israels massiva bombningar ”upptrappning”, Israels tvångsavhysningar i Sheikh Jarrah heter ”oroligheter”, Israels terrorattack med personsökare i Libanon ”saknar motstycke”, och Israel själv är ”terroristernas fiende.” Anders Persson kan fortfarande inte ta ordet folkmord i sin mun när det gäller Israel. Han känner sig dock nödgad att sätta ner foten när en före detta Mossad-agent inte får svenskt medborgarskap, vilket är upprörande enligt Persson, intervjuad som expert i ett flertal tidningar. Han kunde visserligen medge att Mossad begått ett antal lönnmord i Europa, men – här kommer krönikan – deras skrivningar om Mossad var ”klumpiga, svepande och felaktiga i sak.” Detta plötsliga engagemang för fler agenter i Sverige kan jag dock inte riktigt begripa. Vad ska vi ha Mossad till, när vi har Persson? ---------------------------- Publicerat i Dalademokraten augusti 2025