Minns ni Debatt? Programmet på SVT som leddes av Janne Josefsson och Belinda Olsson, och som alla var så sura på för att ingen fick prata till punkt? Jag saknar det. Visst blev det ofta skrikigt och kaosartat, och visst avbröt programledarna ofta just när talarna kom till saken – men den tystnad som ersatt det är kuslig. För vi har inget offentligt forum idag där politiker, aktivister och vanliga människor kan diskutera politik. Under 80-talet fanns Svar Direkt, under 90-talet Debattakuten, under 2000-talet Debatt som sedan blev det kortlivade Opinion live. Sedan dess har det varit tyst. Ingen folklig medverkan i TV. Och i uppföljaren, Sverige möts, som även det tycks ha lagts ner, var folket reducerat till ståpublik – proffsdebattörerna stod runt två bord, som för att markera att här får inte vem som helst lägga sig i. Avsnittet som handlade om NATO hösten 2022 spelades in på en garnison (!) i Skövde, och där saknades civilsamhället helt. Idel politiker och ledarskribenter, varav en majoritet NATO-förespråkare. Så lite utrymme finns det idag för en demokratisk debatt om avgörande framtidsfrågor. Annat var det på 2000-talet. Då stöttes och blöttes alla möjliga frågor i TV. Hade man skrivit en bok, en debattartikel eller gått ut och demonstrerat blev man oftast inbjuden till Göteborg och fick förklara vad man tyckte. Blev det inte allt för dålig stämning kunde man ta en öl med motståndarna sedan, eftersom alla icke-göteborgare inhystes på samma hotell. Jag var där och debatterade surrogatmödraskap med ett homosexuellt par som köpt surrogat, debatterade vänsterns historia med ett gäng 68-or och mycket annat. När Israel skulle spela Davis Cup i Malmö i mars 2009 togs det upp i inte ett, utan TRE på varandra följande debattprogram. Det sista programmet eftersom missförstånden från det andra behövde redas ut. Där fanns aktivister från Stoppa matchen, palestinier, judar, debattörer och författare. Programmen genererade en uppsjö av efterföljande artiklar om vad som hade sagts och vad debattörerna egentligen menade. Men var är debatten idag om det pågående folkmordet? Var är programmen som bjuder in de demonstranter som i över ett år gått runt och protesterat, och låter dem möta de politiker som anklagar dem för att störa ordningen? Var är programmen som låter svenska palestinier och svenska judar med olika syn på Israel mötas? Var är debattprogrammen om Melodifestivalen, det indragna stödet till UNRWA, de uteslutna vänsterpartisterna, vapenvilan, Filip Dikmen, Stina Wollter? Tänk om vi kunde mötas? Nej, idag är det makten som talar i TV. Debattprogrammen är en trist uppvisning i likriktning – åtta politiker i mörkblå kostymer och röda slipsar vars åsikter skiljer sig minimalt från varandras. Journalister som kommenterar nyheterna tillsammans med andra journalister, även de i blå kostymer. Man talar gärna om folket – för att anklaga dem för att hysa diverse obehagliga åsikter – men man bjuder inte in folket för att förklara sig. Har cheferna på SVT blivit rädda för folket? Är man orolig att någon skulle yttra en åsikt som inte är PK, eller råka nämna Rysslands invasion utan att säga ordet fullskalig, nämna palestinier utan att säga terrorstämplade? Har vi så lågt i tak nuförtiden att folket inte får plats att stå upp? Det är ironiskt, eftersom debatten pågår för fullt på sociala medier – i olika bubblor – men den unika räckvidd som public service har, reserveras nu för eliten. Det är ett av många exempel på hur yttrandefriheten beskärs alltmer i Sverige. ----------------- Dalademokraten 2024
onsdag 8 april 2026
La guerra de dos frentes
La guerra de dos frentes La mujer de Occidente se enfrenta a un gran dilema: ninguna fuerza política contemporánea representa sus intereses. Un bando quiere abolir sus derechos, el otro quiere abolir su nombre. La derecha conservadora quiere suprimir sus derechos al aborto, a la sexualidad y a la libertad de movimiento. La izquierda liberal, por su parte, cree que no hay mujeres, quiere abrir los deportes femeninos y las cárceles de mujeres a los hombres, y ha iniciado una marcha por los documentos públicos con el objetivo de eliminar la palabra mujer y sustituirla por, por ejemplo, “cuerpo menstruante”. El reciente intento de eliminar la palabra mujer de la ley sueca del aborto -afortunadamente frenado- es sólo un ejemplo. Estos bandos se enfrentan con toda su fuerza en lo que se suele denominar la ”guerra cultural”. Un término bastante raro, porque ¿qué tiene que ver la situación de la mujer con la cultura? De hecho, lo que existe es más bien una guerra de los sexos, pero muy extraña, en la que la mujer no juega un papel de protagonista sino más bien instrumento político, chivo expiatorio, excusa o blanco. Al mismo tiempo, la situación política del movimiento feminista no ha sido peor desde hace mucho tiempo. En uno de cada cuatro países, la situación de las mujeres se deterioró en 2024, según informa ONU Mujeres. Tres de cada cuatro políticos en el mundo de hoy son hombres. Para describir la situación, Clara Berglund, ex presidenta del capitulo sueco del Lobby Europeo de Mujeres, ha acuñado el término " guerra de dos frentes". Es una descripción perfecta de la situación, en la que las mujeres se encuentran entre la sepada y la pared. Un frente es conservador y defiende que la mujer sea sometida a su marido y la religión; el otro es neoliberal y defiende que la mujer sea sometida al mercado y "utiliza la retórica feminista para defenderlo", como ha escrito Berglund. La derecha conservadora ha ganado un enorme impulso en todo el mundo y el fundamentalismo está avanzando en la mayoría de las religiones. Celebra a las "tradwife" y ya ha cosechado éxitos como la prohibición del aborto en Polonia y la anulación del caso Roe contra Wade en Estados Unidos. En Internet, toda una generación de varones está siendo educada en el pensamiento patriarcal del podcaster – como Andrew Tate e otros. La mujer que se aventura al Internet para debatir se encuentra con un ejército de incels misóginos que le exigen que vuelva a la cocina. Hace diez años esto era impensable; ahora cuentan con el respaldo de los políticos más poderosos del mundo. El liberalismo progresista se proclama enemigo de la derecha, y defensora de los "derechos para todos". Sólo hay una cosa extraña: se niega a pronunciar nuestro nombre. Aquí la mujer no es un sujeto político, un sexo oprimido, sino una "persona cis" privilegiada (siempre blanca) que debería pedir perdón por su existencia. El 8 de marzo de 2025, muchas organizaciones de Occidente aprovecharon el Día de la Mujer para declarar que, desde luego, las mujeres no debíamos pensar que ese día era sólo nuestro. La organisación de academicos liberales de Estocolmo (Liberala Studenter Stockholm) no tenía ni una sola reivindicación concreta para mejorar la situación de las mujeres, sino escribió: "Todas las mujeres merecen respeto, con útero o sin él... Las mujeres trans son mujeres. Cuestionar su existencia o fijarse en detalles como partes del cuerpo, va en contra de los valores fundamentales tanto del liberalismo como del feminismo". En suma, la guerra de los dos frentes ha tenido un efecto devastador sobre el movimiento feminista en Occidente, que en sólo diez años ha sido prácticamente aniquilado como movimiento vivo de base - con España y algunos otros países como excepciones. En Suecia, hemos tenido cierta inmunidad gracias a nuestras reformas de igualdad de género, pero incluso aquí están empezando a ser erosionadas por el lenguaje neutral. La violencia machista se empieza a llamar ”violencia domestica” y el femicidio ”asesinato”. Ambos bandos no sólo se oponen al feminismo, sino que ni siquiera reconocen su existencia como ideología independiente. A los ojos de la derecha conservadora, somos "marxistas culturales" y responsables del declive de la sociedad. A los ojos de la izquierda liberal, somos "derechistas" y "excluyentes" si nuestro foco no está en en hombre y cómo compacer sus cambios de identidad. Ambos nos acusan de ser el otro bando. Ninguna de los dos reconoce el feminismo clásico como una posición ideológica propia y autónoma. Esto hace que sea casi imposible debatir la cuestión de la mujer. Basta con intentar decir "Las mujeres tienen derecho al aborto" y un bando gritará "¡asesina de bebés!". y el otro "¡no sólo las mujeres abortan!" Ante esta guerra en dos frentes, algunas feministas se han sentido obligadas a elegir bando. A las que se decantan por la izquierda liberal se les permite una relativa libertad de movimiento siempre que no se organicen como mujeres y den prioridad a otros grupos. Su papel en el movimiento se vuelve casi maternal: cuidar y nutrir a todos los demás, pero sin pensar en sí mismas. "No importa", puede pensar la mujer progresista y generosa, "después de todo, ¿qué es un nombre?" La respuesta es que un nombre lo es todo. ¿Qué sería Black lives matter sin la palabra Black? Nada más que un All lives matter adulteradoy sin sentido. Todo grupo oprimido necesita conocer su nombre, porque sin un nombre no puede organizarse. Sin un nombre, el grupo oprimido existe “en sí” pero no “para sí”. citando a Marx. Así, si se quita la palabra "mujer", se quita la posibilidad misma de luchar y, en consecuencia, no se puede organizar contra los ataques de la derecha tampoco. La indefensión del movimiento de mujeres sin su nombre queda patente en el caso de Polonia, país que recientemente ha aprobado las leyes sobre el aborto más estrictas del mundo. Como describe la feminista polaca Magdalena Grzyb en su artículo ”Did the Woke Movement Hijack Feminism in Poland?” (Illiberalism, 22 September 2022), antes las mujeres polacas habían salido en masa a defender sus derechos. Pero en 2020, el movimiento pro-derechos había sido apropriado por liberales progresistas cuyo principal argumento era que el aborto no era una cuestión de mujeres. El líder del movimiento era un individuo no binario que quemó un coche y terminó en la cárcel, haciendo un gran escándalo por el hecho de que estaba en una prisión de hombres. Los conservadores pudieron fácilmente tachar a los antiabortistas de friquis, el movimiento de masas no llegó a materializarse y el aborto fue severamente castigado, cobrándose la vida de varias mujeres. Del mismo modo, en Estados Unidos, Planned Parenthood, la mayor organización de derechos reproductivos del país, apenas menciona ya a las mujeres. En su lugar, hablan de cómo la prohibición del aborto afecta a las personas LGBTI y a las comunidades racializadas y marginadas. No es casualidad que, al igual que nuestro nombre se ha convertido en tabú, también se hayan recortado nuestros derechos. Y recientemente, doscientas organizaciones firmaron una petición contra la relatora especial de la ONU sobre la violencia contra la mujer, Reem Alsalem, por hablar de sexo -mujeres y hombres- en lugar de género. También hay feministas que se han cansado de esto y han abandonado, o han sido excluidas, de la izquierda y el liberalismo. En cambio, han sido recibidas con los brazos abiertos por la derecha, lo que les ha llevado a abrazar políticas de derechas también en otros ámbitos. Son varias las conocidas feministas occidentales que eran socialistas hace diez años y ahora votan a Trump o su equivalente. De forma lenta pero segura, su pensamiento político está empezando a derivar hacia la derecha: ”libertad” significa la ausencia de estado, los migrantes son malos, e incluso la retórica en torno a los derechos de las mujeres está empezando a cambiar de forma: ya no es el feminismo sino el sentido común lo que está en el foco, no la liberación sino la decencia. Como consecuencia, la cuestión de la mujer se subordina a otras ideologías políticas y deja de ser una fuerza independiente. Esto es lo que resulta tan devastador, porque la cuestión de la mujer es transversal a todos los partidos políticos, países, edades y orígenes. La cuestión de la mujer existe porque existe la mujer. No somos una minoría, somos la mitad del mundo. Todos los seres humanos que han existido han nacido de una mujer. Su sexo sigue siendo el factor principal que determina cómo será la vida de una mujer, en la mayoría de los países del mundo. No es, exactamente, un detalle.
Israel är ingen demokrati
Efter mer än ett och ett halvt år av folkmord har nu den svenska pressen och den svenska borgerligheten äntligen börjat få upp ögonen för Israels brott. Den första löpsedeln om Gaza har tryckts av Aftonbladet (efter att, likt Expressen, ha haft en enda nyhet i flera år: Putin). Regeringen har för första gången fördömt en handling av Israel: utsvältningen av Gazas befolkning och den planerade etniska rensningen. Den tidigare försvarsministern Mikael Odenberg, en av svensk politiks mest hårdnackade Israelförsvarare (han har bland annat suttit i Vänskapsförbundets Sverige-Israels styrelse och varit ordförande i riksdagens svensk-israeliska vänskapsförening) skriver nu på facebook att Netanyahu bör föras till Haag. ”Etnisk rensning och att svälta ut civilbefolkningen är inte förenligt med folkrätten” skriver Odenberg – ”det är krigsbrott.” I kommentarerna anklagas Odenberg av sina följare för att heja på Hamas – vem kunde förutspå detta? Men han får också medhåll av borgerliga politiker såsom Lena Adelsohn Liljeroth och Fredrick Federley. Dessa försiktiga kritiker fortsätter dock att upprepa myten att Israel skulle vara en demokrati. Som Odenberg påstår: ”mellersta österns enda demokrati.” Det är Israel inte alls. Eller rättare sagt: de som hävdar det har inte tänkt igenom följderna av sitt påstående. För att kunna påstå att Israel är en demokrati, måste man nämligen mena att Gaza och Västbanken inte räknas till Israel – det vill säga: att Palestina är ett helt annat land. Eftersom invånarna där inte har rösträtt i Israel. Om man menar att Palestina således är ett eget land, då måste man kräva att det ska ha allt som ett land ska ha. Det vill säga: En egen valuta. En egen armé. Rätten att själv kontrollera sina gränser. Rätten att importera, exportera, utfärda pass och visum, fiska i eget vatten, ha en egen flygplats och rättslig befogenhet. Inget av detta har Palestina. I Gaza och på Västbanken används israelisk valuta, det är Israel som kontrollerar Gazas gränser via luft, land och hav – att man dessutom bestämmer över gränsen Gaza-Egypten gör det än mer tydligt att man inte betraktar Palestina som ett självständigt land. Överallt på Västbanken har Israel upprättat checkpoints, häktar människor, dödar människor, drar vattenledningar, konfiskerar hus, och ägnar sig alltså åt myndighetsutövning. Vidare: Företagarna i Gaza får inte exportera eller importera något utan tillstånd av Israel. Fiskarna får inte fiska i eget vatten, flygplatsen i Gaza som byggdes 1998 bombades sönder av Israel efter tre år (då hade de ändå kontrollerat samtliga flyg som passerade). Och rätten att ha en armé? Med möjlighet att importera vapen? Detta är otänkbart enligt alla Israels försvarare, som menar att om Palestina har en armé, då är det per definition terrorism. Om Palestina alltså inte de facto är ett eget land, utan ingår i allt väsentligt i det som kallas Israel – då ska även invånarna ha rösträtt där. Annars är inte Israel någon demokrati. Då är det precis som Sydafrika före 1994, ett apartheidsystem. Där rösträtt tillerkänns på grundval av etnicitet. Man kan inte röra sig med två parallella definitioner: en som utesluter palestinier från det som kallas Israel, och en som inte tillåter dem att ha eget land. För då talar vi inte längre om demokrati. Då talar vi om en kolonialstat med en infödd befolkning som inte räknas som människor. Som lever i bantustäder av sydafrikansk modell, med ett låtsat ”självstyre” som inte innebär mycket annat än den skamfyllda uppgiften att administrera kolonialstatens beslut. Man kan inte, efter 76 år, ha någon trovärdighet kvar när man som Maria Malmer Stenergard menar att det kommer att bli en tvåstatslösning, men ”i sinom tid.” Det är som att säga att Afrika inte är moget för självstyre än. Så länge Israel ockuperar Palestina och inte tillåter dess folk att rösta, så är det inte en demokrati. Och när hela Palestinas folk får återvända och rösta, så kommer etnostaten falla. Vilket visar tydligt att etnostaten är oförenlig med demokrati. Vi får hoppas att fjällen snart kommer att falla från ögonen på Israels försvarare även på det här området. ---------------------------------------------------- Införd i Dalademokraten 2025
Vem är Anders Persson?
Det är knappt man vågar titta på nyheterna nuförtiden, för allt dumt som sägs. Jag talar då inte om själva nyhetsrapporteringen, utan om det faktum att den prompt ska åtföljas av en krönika, där en utvald ”expert” ska förklara för oss vad vi ska tycka om det vi just sett. Vi ser mord, och experten förklarar för oss att det inte är så farligt – de mördade kan ju vara terrorister. Vi ser barn svälta, och experten förklarar att det inte är orsak till panik – det kan vara så att vi är nära en vapenvila. Vi ser hundratals personer bombas, och experten förklarar att det heter att ”löpa linan ut”. Denna expert, när det gäller Palestina, heter så gott som alltid Anders Persson. I veckan har vi sett israeliska grävmaskiner demolera hus i Gaza. Vi ser hur våningsplan rasar sönder, hur hela områden jämnas med marken. Av kvarter där det låg skolor, affärer och apotek återstår nu ingenting. SVT är noga med att påpeka att det är BBC som konstaterat detta. Sedan ser vi Anders Persson på zoom. Han ser ut att vara på semester; han har en randig bomullsskjorta på sig och sitter framför en grå soffa med rosa kuddar och en byrå med gul blombukett och andra prydnader. Persson säger att även om demoleringen ser ut att vara på industriell nivå, så påverkar det inte Gazaborna så mycket eftersom de inte befinner sig i husen. Att påverkas, som palestinier, är tydligen enbart att dö. För någon annan typ av påverkan finns inte utrymme. Är det dit vi kommit? Till den absoluta nollpunkten för mänsklig värdighet – det enda ögonblick då du räknas är när du dödas – och knappt då. Kära läsare, gå till dig själv. Tänk att du har fördrivits hemifrån, och fördrivits igen. Du bor i tält. Hur skulle du påverkas om ditt hus och kvarter jämnades med marken? Trädet som växte utanför ditt fönster - borta. Din säng, din byrå med de gula blommorna, ditt barns älsklingsmjukdjur, dina dagböcker och lådan med din mammas gamla brev och skolböcker - borta. Biblioteket där du lånat toan, universitetet med sin omisskännliga doft i entrén – borta. Finns bara överlevnad? Eller finns också något som heter minnen? Och har palestinier i Gaza rätt att ha dessa minnen, rätt att ha känslor, rätt att ha hem? Kan Persson föreställa sig att det är någon som byggt dessa hem – någon som kanske arbetade tjugo år i Kuwait för att spara pengar till ett hem, och precis när det är byggt jämnas det med marken? Kan han förstå att det kanske just är tanken på detta hus som håller en människa uppe? Bara föreställ er om brott på hemmaplan skulle behandlas på det här sättet. ”Hur påverkas äldre av att bli utsatta för bedrägerier? Ja, inte så mycket, de har ju inte blivit mördade.” Nej, då sägs som ett rinnande vatten att det får ekonomiska, psykiska och fysiska konsekvenser för de drabbade. Kanske kan man säga samma sak om de som får sitt hus jämnat med marken? Det Persson gör – och SVT, för reportern invänder inte – är en särskild sorts avhumanisering. Vi kan kalla det snålhetens psykologi. När tv:n delar ut känslor, får palestinier i Gaza knappast rätt till någon. Möjligtvis får de sörja en kort stund om en familjemedlem har blivit mördad, men då kopplas genast Anders Persson in som får frågan: är det krigsbrott? Och han svarar som vanligt: ”det kan vara ett av de möjliga scenarierna här”. Snabbt har vi då hastat förbi det faktum att en människa har mördats, en människa som levde igår är död idag, dödad av en annan människa. Nu är diskussionen uppe på legalistiska nivåer, som vi tittare ska förstå är för svår för oss, det kan alltså vara så att det inte är krigsbrott, och då – då vad? Lever människan? Var hon inte dödad? Återigen, skulle vi säga så om någon hittades skjuten i Borlänge – ”kan det vara ett brott? Experterna är inte säkra, det kan vara så att den skjutne hade otillåtna åsikter.” Anders Persson gör sitt bästa i TV för att själv låtsas inte ha en åsikt – till skillnad från när han föreläser för NATO eller föreningen Israels Vänner, iklädd prickig slips. Då är det agitation som gäller, av den vulgära sorten. Persson brer på om hur han bott i Israel och känner med människorna där. Tänk högerns version av Carpe Diem. ”Efter nazismen lärde vi oss i västländerna att ta ideologi på allvar. Därför lärde vi oss om kommunismens fasor. Därför är Hamas attack mycket värre än någon pogrom, mycket värre än en terrorattack.” Säger mannen som annars är metaforernas mästare. För Anders Persson heter Israels massiva bombningar ”upptrappning”, Israels tvångsavhysningar i Sheikh Jarrah heter ”oroligheter”, Israels terrorattack med personsökare i Libanon ”saknar motstycke”, och Israel själv är ”terroristernas fiende.” Anders Persson kan fortfarande inte ta ordet folkmord i sin mun när det gäller Israel. Han känner sig dock nödgad att sätta ner foten när en före detta Mossad-agent inte får svenskt medborgarskap, vilket är upprörande enligt Persson, intervjuad som expert i ett flertal tidningar. Han kunde visserligen medge att Mossad begått ett antal lönnmord i Europa, men – här kommer krönikan – deras skrivningar om Mossad var ”klumpiga, svepande och felaktiga i sak.” Detta plötsliga engagemang för fler agenter i Sverige kan jag dock inte riktigt begripa. Vad ska vi ha Mossad till, när vi har Persson? ---------------------------- Publicerat i Dalademokraten augusti 2025
Fredspris eller imperialistpris? Om Nobels fredspris till Machado
Fredspris eller imperialistpris? Man kunde ju ha tänkt sig att Nobels fredspris skulle gå till någon som har stoppat ett krig. Det finns inte direkt brist på krig just nu i världen, eller folk som engagerar sig för att få slut på dem. Istället går priset till en politiker i ett land som inte har något krig alls, och inte haft på många år. Den enda som gör allt för att det ska bli krig, är faktiskt årets fredspristagare. Den venezolanska högerpolitikern Maria Corina Machado är känd för att hon inte klarar att ta makten på egen hand, vare sig genom val eller folklig resning. Hon har därför bett USA att gripa in och sätta henne vid makten. Om och om igen ber hon USA att invadera Venezuela militärt och genomföra en statskupp. Jag befann mig i Caracas 2019, då USA utnämnde Juan Guaidó - som aldrig ställt upp i något presidentval och som de flesta i landet inte visste vem det var - till ”president” i Venezuela. Då låg Machado på för att Guaidó skulle aktivera artikel 187.11 i författningen, för att välkomna utländska trupper på venezolansk mark. Hon har bett NATO att aktivera FN-principen ”R2P” - Responsibility to Protect, samma som användes i Libyen - i Venezuela, för att invadera och avsätta regeringen. Hon har träffat amerikanska presidenter från George W Bush till Trump för att locka dem att invadera: senast i augusti förklarade hon för Trump att Venezuela under hennes styre innebär ett värde på 1,7 miljarder dollar för USA. Om och om igen ber hon USA att skärpa de olagliga sanktionerna mot Venezuela, strypa landet, låta ekonomin blöda mer än vad den redan gör, vilket har lett till en humanitär kris och miljontals utvandrare. Det bekommer inte Machado i sin strävan att ta makten och återföra oljan i privata händer – i synnerhet Exxon, som finansierar många av de tankesmedjor som kräver nya makthavare i Caracas. Chevron, å andra sidan, har antagit en mjukare linje och vill ha fortsatt dialog med Maduro-regeringen. Latinamerikas historia är full av revolutioner och statskupper, avsatta, fängslade och avrättade ledare. Men är det en sak som är säker, så är det att de politiker som behöver hjälp av USA:s militär för att komma till makten, sällan har folkligt stöd. Vi vet också hur dessa invasioner har slutat i Latinamerika. Med trettiotusen döda eller försvunna, brutala militärdiktaturer som varar i årtionden och en liten överklass som lägger beslag på naturresurserna eller säljer dem till USA för en liten muta. Vad man än tycker om Venezuela, så är det inte lösningen för landet. Priset motiveras knappast av att Machado ska ha gjort några insatser för freden. Förutom att ha försvarat sanktionerna mot Venezuela, har hon tackat Donald Trump för allt stöd han gett henne. Hon har mottagit finansiellt stöd från USA samt är en nära allierad till det spanska högerextrema partiet Vox och krigsförbrytaren Netanyahu. Machado är inte folkets kandidat. Hon är den venezolanska reaktionens kandidat, de som vill återföra oljan i privata händer, de som vill sälja ut landet till USA. När jag var i Caracas 2019 så fanns det många röster om situationen i landet, men ingen, ingen som inte tillhörde den absoluta överklassen stöttade Machado och hennes anhang. Ingen hade några illusioner om att Machado, Guaidó och de andra skulle vilja annat än att själva ha makten och berika sig. Priset motiveras snarare av att USA-imperialismen planerar att attackera Venezuela, och behöver ytterligare en ursäkt. De har redan bombarderat venezolanska båtar och omringat kusten. Bland nyliberala tankesmedjor, som Cato Institute, pågår en debatt om vem som är bäst lämpad att utföra invasionen – Blackwater, kanske, eller någon annan? Nobelpriset är ett exempel på mjuk makt. Det kan innebär skillnaden mellan en USA-invasion som får hundratusentals människor att gå ut på gatorna i protest världen över, och en invasion som passerar som ett folkligt frihetsuppror. För vem kan ha något emot en fredspristagare vid makten? Här kunde man hoppats att Nobelkommittén lärt sig något av exemplet med Burmas Aung San Suu Kyi, där de övervägde möjligheten ta tillbaka priset efter att hon kommit till makten. Alla är ”demokrater” i opposition – det där vid makten politikern prövas. Att den norska Nobelkommittén låter sig användas på det här sättet är en skam. ---- Publicerat i Dalademokraten 2025
Norge bör hjälpa Kuba med olja
Äntligen börjar Europa förstå vad USA-imperialismen innebär. Det är inte en sekund för tidigt. Detta laglösa monster rafsar nu med sina klor även på Europas dörrar. Försent inser nu Europa att USA inte är någon vän av rättvisa, demokrati och folkrätt. USA tar vad det vill ha, för att de kan. USA har 800 militärbaser världen över och kan nå vem som helst inom sekunder. USA:s moral är ett arv dels av vilda västerns ”skjuta först och fråga sen”, dels den europeiska nybyggarkolonialismen. Det finns de som trodde att Trump var annorlunda, att han skulle överge interventionismen, att han skulle fokusera på ”America First.” De inser nu att de hade fel. Trump nöjer sig inte med att härska inom USA:s gränser. Han är en klassisk imperialist, utan demokrati som förevändning. Att skylla på demokrati är för veklingar och demokrater, resonerar Trump – han går direkt på oljan. Det finns de som tror att Trump är annorlunda, som drömmer sig tillbaka till Obama och Clinton-eran. De tror att Trump är en anomali, en ensam galning som inte är riktigt klok. Även de måste inse att de har fel – bakom Trump står Marco Rubio med Miami-maffian i släptåg, det republikanska partiet, USA:s rikaste män, oljeindustrin och inte minst militära intressen. Nu är det dags att sätta stopp. Ska vi kanske bemöta hårt mot hårt? Ska Europa skicka en specialstyrka och kidnappa Trump och hans fru, precis som han gjort med Venezuelas president Maduro? Med hänvisning till att han hotar oss? Säkert skulle många amerikaner bli glada. Vi skulle kunna intervjua två-tre amerikaner som tackar Europa för vår insats för demokratin, och därmed dra slutsatsen att det vi gjort var rätt. Nej, nu behöver vi rannsaka oss själva och vår undfallenhet mot imperialism. Var det inte så sent som för några veckor sedan, som europeiska ledare, ja till och med europeiska intellektuella, förklarade att kidnappningen av Maduro inte var så farlig, eftersom de inte gillade honom? Knappt hann de hämta andan, innan de själva fick brev av Trump. Där han förklarade att eftersom han inte fick Nobelpriset, så tänkte han ta vad han ville. Och om de insisterade på att säga nej, så skulle de straffas med tullar. Det är precis såna här utpressningstaktiker som USA använt mot tredje världen i snart hundra år. Faktum är att tullar är en mild fläkt jämfört med att bli utsvält, bombad och invaderad. Det är dags att Europa äntligen rätar på ryggen och sätter stopp för USA-imperialismen. Vi måste återupprätta respekten för folkrätt och demokrati. Det spelar ingen roll vad man tycker om en ledare - i varje land gäller det landets lag. Inget land har rätt att invadera något annat land. Inget land har rätt att bomba, kidnappa, kolonisera eller ockupera ett annat land. Det gäller Ryssland och det gäller USA. Att avsätta ledare är något som endast ankommer det egna folket. Man kan solidarisera sig med dem, man kan stötta dem, men man har inte rätt att gå in och bryta mot landets lagar. För då accepterar man att den starkes rätt gäller. Om ett land bryter mot internationella konventioner, kan man anmäla dess ledare till ICC eller ICJ. Men man kan inte själv gå in och starta krig. Endast när dessa principer respekteras kan vi få fred på jorden. I nuläget gäller att Europa bör så snabbt som möjligt göra sig fri från USA:s ekonomiska dominans. Vi bör återupprätta relationerna till BRICS och det globala Syd i stort. Och precis som vi försvarar Grönland måste vi också försvara Kuba – nästa land som hotas av Trump. Efter att Obama begravde kalla kriget i Havanna 2014, och inledde en ny era av vänskap mellan länderna, har Trump nu återupptagit det. Han vill strypa all oljetillförsel till ön och svälta ut kubanerna helt och hållet. Trots att han inte kan låta bli att ge kubanerna en komplimang för deras mod, har han gett Marco Rubio – vars far själv flydde Batistas diktatur - fria tyglar. Tydligen går det bra för Kina och Vietnam att vara kommunistiska, men inte den lilla ön Kuba, som så länge har varit ett exempel för de andra länderna i regionen, som har den lägsta nivån av spädbarnsdödlighet i hela Amerika, den lägsta nivån av HIV, där gravida kvinnor får träffa läkare oftare än i Skandinavien och som bara så sent för några år sedan folkomröstade om homosexuella äktenskap. Kuba är ett land med en utbildad, medveten och stolt befolkning av slavättlingar – faktiskt det enda land i Amerika där den egna regeringen har mer makt än USA:s ambassad. Allt detta vill Trump förstöra. Missta er inte: ett Kuba efter en USA-invasion skulle riskera att förfalla till ett nytt Haiti, ett nytt Libyen, ett land i kaos där vissa blir rika och där droger och våld slår ut den fattiga befolkningen. Det är dags att vi sätter stopp för USA:s mordiska planer och här kan Norge göra en stor insats. Norge bör leverera olja till Kuba och bryta USA:s olagliga blockad, som fördöms av alla utom två länder i FN: USA och Israel. Norge och Kuba har en lång historia av samarbete, inte minst inom just oljesektorn. Men nu är det bråttom. Kubas sjukhus behöver olja. Kubas sophämtning behöver olja. Kubas elverk behöver olja. Leveranserna från Venezuela kommer inte fram efter kidnappningen av Maduro och bombningarna av båtarna. USA försöker hota och pressa Kuba till lydnad och det kan vi inte acceptera. Även ni som anser att Kuba inte är någon förebild – tycker ni att det är såhär förändring ska ske? Genom vapenmakt? Är det demokratiskt? Flera länder har gått in och visat Kuba sitt stöd, som Mexico, Vietnam och Colombia. Norge – snälla gör något! Skicka båtar med olja! USA skulle inte våga bomba norska båtar. Visa att ni inte är vasaller till den orangea mannen, utan att ni har en ryggrad och vågar stå upp för den fria handeln och emot USA-maffian. Kubas folk kommer att tacka er. Publicerat i Klassekampen februari 2026
Tal i Oslo, Kvinnodagen 8 mars 2026: Surrogatmödraskap är människohandel
Den härskande klassen vill att allt ska vara till salu. De vill köpa barnehagar och sjukhus, vattnet och luften, hela länder och deras naturresurser, våra personliga data, de vill köpa kvinnor och flickor för att ha sex med. Och nu vill de att vi säljer våra barn till dem. När de rika inte kan få egna barn, så vill de kunna köpa en fattig kvinnas barn. De ska till och med kunna övertyga henne att implantera de rikas egna gener, så barnet kommer ut och inte bär något spår av den fattiga kvinna som burit det, så att de rika kan föra vidare sina gener, utan att behöva bära barnet själva. Det här, försöker de övertyga våra politiker om, är en mänsklig rättighet. För när de rika vill ha något, förvandlas det från begär till behov till mänsklig rättighet utan att passera någon konvention. Men den fattiga kvinna som burit barnet, hon har ingen rätt till det alls. Hon nämns aldrig i artiklar, hon får inte ens heta mamma, hon kallas för en surrogat, en ugn, en barnvakt, och de säger att graviditeten hennes bara var en ”tjänst” Graviditet är inte en tjänst. Graviditet är en djupt existentiell upplevelse, där kvinnan riskerar liv, där hennes kropp förändras, och som kommer att påverka henne för alltid. Graviditet är inte ett arbete, för i ett arbete har man fritid, och en graviditet varar dag och natt i nio månader. Och en graviditet i surrogatmödraskapet liknar inte heller andra graviditeter. Kvinnan utsätts för starka hormonbehandlingar. Man implementerar rutinmässigt tre eller fyra embryon och tar sedan bort de oönskade. Man får henne att skriva under ett kontrakt där hon avsäger sig rätten att bestämma över sin egen kropp, där det är köparna som beslutar om abort, fostervattensprov eller om livsupphållande åtgärder ifall hon hamnar i koma. Enligt kontrakten är det köparna som bestämmer om hon får resa, gå i trappor, måla naglarna, vad hon ska äta och dricka. Bryter hon mot kontraktet kan hon stämmas på stora belopp. Det här är inte ett arbete. Det är slaveri. Surrogatmödraskap är inget annat än barnhandel. Det är att förvandla barn till varor och kvinnor till fabriker. Det är att kommersialisera livet självt, att göra det mest intima, det mest grundläggande i den mänskliga tillvaron, till en produkt man köper genom ett klick på nätet. Om vi tillåter köp av barn, då har vi inget kvar. Då kan vi inte protestera mot försäljning av hyresrätter eller av våra vattendrag – för då har vi sålt ut livet självt. Surrogatmödraskap är inte en reproduktiv teknologi. Det är reproduktiv prostitution. Det handlar inte om att skapa barn – utan om att skilja barnet från sin mamma. Det är en industri som skapar moderlösa barn på löpande band. Aldrig tidigare i världshistorien har så många nyfödda skilts från sina mödrar som i surrogatindustrin. Trots att mödrarna lever. Den här skilsmässan görs inte för barnets bästa. Den görs för att köparna vill det. För att de inte vill dela barnet med mamman. Surrogatmödraskapet är därmed ett solklart brott mot barnkonventionen. Och just därför har FN har krävt av stater att de förbjuder surrogatmödraskap, för att det är ett brott mot kvinnans och barnets mänskliga rättigheter. Ska då vi i Sverige och Norge, som är pionjärer vad gäller sexköpslagen, som inte accepterar att kvinnor säljs i prostitution, då ställa ut kvinnor och barn på marknaden i den reproduktiva prostitutionen? Om det finns någon mänsklighet kvar, i denna grymma värld, låt oss sätta ner foten en gång för alla och tala om för den härskande klassen: Kvinnor och barn är inte till salu! Över våra döda kroppar! Mamman har rätt till sitt barn och barnet har rätt till sin mamma! Stoppa människohandeln nu!
Kära arbetare – rösta inte på SD!
Du arbetare! Ja även du i brf eller villa som känner dig medelklass! Du som går till jobbet varje dag, som inte kan sitta hemma och ”jobba” med en förkylning eller ett sjukt barn, eller ta ut lön från Mallorca. Du som arbetar inom vård, skola, lager, transport, VA, el, hotell och restaurang eller butik. Ja även du som för tillfället är arbetslös! Nu har du tänkt att du ska rösta på SD – kanske är orsaken invandring eller brottslighet. Men har du tänkt på vad du får på köpet? Jo, du får en arbetarfientlig politik som enbart gynnar överklassen. Som motarbetar facket och vill ta bort de rättigheter som svensk arbetarrörelse kämpat för i över ett sekel. Som trampar på våra förfäder och allt de stod för. De har redan gjort Sverige till ett sämre land än grannländerna vad gäller arbetares rättigheter. Några exempel: En arbetare i veckan dog på sitt jobb i Sverige förra året. Ofta är det långa kedjor av underleverantörer som slarvar med säkerheten. I Norge finns ett maxtak på två underentreprenörer per projekt, något som även föreslagits i Sverige. Men SD motsätter sig det, med argumentet att det blir ”ännu fler onödiga regler som skapar hinder för europeiska bolag” och ”de som har bestämt sig för att fuska kommer att hitta nya sätt att göra det” enligt SD:s Nima Gholam Ali Pour. Konstigt nonchalant attityd för ett parti som säger sig vara emot kriminalitet - men när det gäller arbetskriminalitet är det tydligen profiten som går före arbetares liv. Sverige är det enda landet i Norden som har en karensdag, det vill säga att du inte får lön första sjukdagen. Det är en princip som enbart slår mot arbetare som måste befinna sig på plats på jobbet. Förra året la S fram ett förlag som att ta bort det - SD röstade emot förslaget. Sverige har idag nära nio procents arbetslöshet – tredje högst i EU. Detta efter fyra år av högerpolitik utan satsningar och investeringar. SD har över huvud taget inte föreslagit några nya investeringar – snarare har de stoppat de som var påtänkta, till exempel höghastighetståg som skulle gett många nya jobb. Nära en av tio är arbetslös – vad gör SD för dem? Åkesson vet naturligtvis att många av hans väljare är arbetslösa, och före valet lovade han att inte skära i a-kassan, då skulle han ”gå i opposition”. Men att skära i a-kassan var just vad han gjorde. Före Tidö fick en arbetslös ut 80% av sin lön i tvåhundra dagar, därefter 70%. Nu är det nere i 65% redan efter hundra dagar, och taket är 27 000 kronor, oavsett vad man tjänat innan. En arbetslös kan snart vara nere på 6000 kronor i månaden. Tacka Jimmie Åkesson för det! Många arbetslösa hamnar i spelmissbruk. En av dem som gynnas av det är SD:s partisekreterare Mattias Bäckström Johansson. Han äger aktier för minst 289 800 kronor i tre stora nätkasinobolag, däribland Evolution som har en extremt antifacklig politik. Samtidigt har han motionerat om att ta bort Svenska Spel för att låta de privata bolagen ta ännu större marknadsandelar. Det är bara ett exempel på hur SD lierat sig med storkapitalet. Den svenska välfärden har gjort oss stolta och trygga i många årtionden. SD har konstant prioriterat lägre skatter, ökade privatiseringar och privata vinster, framför en bra och trygg välfärd. I slutet av förra året var SD med och röstade igenom en nedskärning med 600 miljoner i förlossningsvården. De har tvingat fram nedskärningar inom vård och skola i hela landet genom att minska statsbidragen och inte täcka upp för ökad inflation. De har röstat emot att begränsa vinsten i välfärden – faktum är att om det inte vore för SD hade Sverige avskaffat vinst i välfärden redan 2018. Vad gäller pensionerna är SD till och med extremare än resten av borgerligheten. I en intervju med Timbro säger SD att de är positiva till Timbros förslag att skrota inkomstpensionen helt, och har föreslagit att avsättningarna till premiepensionen skulle öka till 5 procent från dagens 2,5 procent. ”Ett stort steg i rätt riktning, och betydligt modigare – mer liberalt, om man så vill – än C, L och M:s linjer” konstaterar Timbro belåtet. Mer spekulation med våra pengar alltså! I den nyutkomna boken ”Hej då Tidö – bokslut över en regering” gör denna tidnings Peter Gustavsson tillsammans med Mats Wingborg en sammanställning av SD:s och högerns vallöften inför förra valet. Mycket handlade om att försäkra arbetare om att de ska få det bättre. Vi kommer att få se liknande löften i år – men så fort valet är över infrias de inte, tvärtom. Vad SD har lyckats med, är att få arbetare och arbetslösa att rösta för en politik som går emot deras egna ekonomiska intressen. De har, med lägre invandring och högre straff som morot, vallat in arbetare i storkapitalets fålla. Arbetare – vakna! Låt dem inte lura dig en gång till. Vad du än tycker om invandring – rösta inte emot dina egna intressen. SD:s politik leder till fattigdom, misär och klassklyftor. ---- Ur Dalademokraten april 2026
Medier är okritiska mot statskupper om de är höger - om statskuppen i Bolivia
Från Dagens ETC, 2019 ----- Det förekom inget valfusk i Bolivia, har Center for economic and policy Research (CEPR) slagit fast i en rapport. Det statistiska underlaget visar tydligt att Evo Morales vann i första omgången, säger Guillaume Long, senior analytiker på CEPR. Valresultatet, som går att avläsa online, stämmer med den första rösträkningen som gjordes på valnatten. Denna slutsats bekräftades sedan av det oberoende institutet MIT election data and science lab, vilket Washington Post, New York Times och andra medier rapporterat. Det här innebär att den förevändning för militärens ingripande i november 2019 att -Morales skulle ha försökt fuska till sig en val-seger inte stämmer. Den är lika falsk som myten om Saddam Husseins massförstörelsevapen. Med andra ord: Det som skedde i Bolivia var en regelrätt statskupp. Ändå har inte utrikesminister Ann Linde (S) tagit tillbaka sitt stöd för kuppen. Direkt efteråt sa hon som bekant att det var positivt att man reagerar när valet inte varit demokratiskt. Hon stödde sig då på en gransknin? som gjorts av Organisationen för amerikanska stater (OAS). Det är just den granskningen som visat sig inte stämma. OAS räknade bara 333 vallokaler av 34 555, och hittade 76 felaktigheter - det kunde räcka med en felaktig namnteckning. OAS är inte heller någon neutral organisation. Under Luis Almagro har den åter förvandlats till ett verktyg för USA:s intressen på den amerikanska kontinenten, och används allt oftare för att legitimera och bereda mark för högerextrema kuppförsök. Till Bolivia sände OAS en representant vid namn Arturo Espinosa, som skrivit mängder av kritiska artiklar emot Morales. Att OAS sedan, även med ekonomiskt stöd av EU, spred ut att det kan ha förekommit valfusk, var ett sätt att så tvivel och dra undan benen för protesterna mot kuppen. Det är precis den typen av strategi som ofta brukar förknippas med ryska staten. Det är också en strategi som OAS har tillämpat ända sedan de kastade ut Kuba och höll årsmöte i Pinochets Chile. När Linde fick frågan av Vänsterpartiet i riksdagen ville hon inte alls kalla det en kupp, utan att polis och militär hade ?rekommenderat presidenten att avgå?. Ja, är inte det vad man brukar kalla an offer you can't refuse? Linde sa vidare att ett nyval borde hållas så snart som möjligt. Nu har det gått nio månader och inget val är i sikte. Än en gång har det skjutits upp, nu med pandemin som förevändning. Men medan omvärlden reagerar på Donald Trumps insinuationer om att skjuta upp valet, är det ingen som håller Bolivias kuppregering ansvarig. Trots att man styrt landet i nio månader utan någon demokratisk legitimitet alls. Tvärtom blir svensk media alltmer okritisk mot diktaturer och statskupper om de är höger. Förra veckan hävdade Lars Palmgren här i Dagens ETC att det inte är något fel att skjuta upp valet. Artikeln är chockerande i sin undfallenhet mot kuppmakarna och är dessutom full av felaktigheter. Inte bara har Palmgren fel namn på Bolivias nya ledare, kuppmakaren Jeanine Añez, som han kallar Pérez. Han kallar henne dessutom "interimspresidenten, den förre vice talmannen i senaten" utan att nämna att hon flögs in i en militärhelikopter efter att militären massakrerat över 40 personer och skadat flera hundra. Palmgren ägnar hela artikeln åt att smutskasta den demokratiskt valde presidenten Morales, som han kallar "den allom bestämmande caudillon, den starke ledaren som står över allt" och hävdar att det tidigare funnits en dynamisk intern demokrati (som) Morales under sin tid vid makten effektivt monterat ner och att Morales nog inte borde vara välkommen tillbaka till Bolivia. Att Morales manade till protester mot det uppskjutna valet kallar Palmgren att han reagerade ursinnigt från sin exil, och att protestera mitt under en pandemi är oansvarigt. Nu räcker det faktiskt. Så här kan inte en demokratiskt sinnad person skriva. Oavsett om Palmgren står till höger ekonomiskt eller har andra anledningar att hysa agg mot Latinamerikas sociala rörelser, så är en statskupp en statskupp. Palmgren glömmer också att berätta att Harvard law schools International human rights clinic (IHRC) och University network for human rights (UNHR) släppte en rapport nu i juli där de kommer till exakt samma slutsats som Morales. De skriver att nyval bör hållas omgående, samt att tiden efter kuppen har varit en av de dödligaste perioderna i Bolivias historia. Ursprungsbefolkning, miljöaktivister och vänsterpersoner råkar regelbundet ut för statligt våld och trakasserier. Dessa övergrepp skapar ett klimat där möjligheten till fria och rättvisa val allvarligt undergrävs. Är de som skrivit rapporten också ?ursinniga?? Palmgren tillämpar också en farlig typ av retorik: att använda ord som starke ledaren och caudillon om Morales, är att anspela på fördomar om latinamerikanska ledare, när det i fallet Bolivia förhåller sig precis tvärtom. Forskning visar på motsatsen, att det har växt fram en unik typ av demokrati under Morales. Sven Harten följer i sin bok "The rise of Evo Morales and the Mas" Morales när han åker runt i landet. På möten i otillgängliga områden med kokabönder bevittnar Harten något han aldrig sett förut. Morales inleder mötena klockan sex på morgonen, men han själv talar inte förrän på eftermiddagen. Hela förmiddagen går ut på att bönderna talar och berättar för Morales vad de tycker och vad de har för förslag. Inte förrän alla har talat och det har varit en lång diskussion, tar Morales till orda. Han sammanfattar då det som sagts, lägger fram sina egna förslag, och tar sedan med sig vad som sagts tillbaka till parlamentet. Det är inte svårt att förstå varför den rasande överklassen, som haft makten i sin hand ända sedan kolonialtiden, hatade detta. Frågan är varför den svenska regeringen och de svenska medierna går deras intressen. Kajsa Ekis Ekman, Dagens ETC 201901
torsdag 28 augusti 2025
Jag är trött på posörer. Intervju i Bon Magasin
