Cyborgen – finns hon?
Tanken på att människor och maskiner smälter samman fascinerar och skrämmer folk i vår tid, kanske på samma sätt som man förr fantiserade om kentaurer. Eftersom maskinerna är del av våra dagliga liv utan att vi förstår dem – hur många kan förklara med egna ord hur email eller portkoder egentligen fungerar? – ruvar många på en hemlig fruktan för att de en dag kommer ta över. Inom science fiction har denna tanke blommat ut för fullt och där springer människor för jämnan runt med robotdelar. Och idén fick sin teoretiska välsignelse i Donna Haraways Cyborgmanifest från 1985, som trots att den inte översatts till svenska förrän nu, länge haft kultstatus hos svenska cyberpunkare och tidiga datoranvändare.
Manifestet är en del av boken ”Apor, cyborger och kvinnor” som nu kommer i översättning av Måns Winberg, tillsammans med andra Haraway-essäer om skilda ämnen skrivna mellan 1978-1989. Haraway, som i grunden är zoolog och filosof, inleder med en redogörelse för apans roll i vetenskapen.
På tjugotalet upptäckte forskare att det som skilde primater – människor, apor och halvapor - från andra däggdjur, var menstruationscykeln. Vi kunde alltså bli gravida året runt. Likheten gjorde att aporna kom att bli det perfekta objektet för jämförelser med människan. Det var till dem man vände sig när mänskliga beteenden skulle förklaras som naturliga. Haraway visar på ett genialiskt sätt hur harem, prostitution, kapitalism och krig hittades hos aporna när det behövdes. Och när vårt samhälle förändrades, gick man till aporna för att få bekräftelse. Kommunikationsrevolutionen och datamaskinen innebar ett skifte inom apforskningen. För om man före andra världskriget talade om apsamhällen som funktionalistiska och rationellt styrda, med inslag av rashygieniska tendenser, gjorde aporna från och med sextiotalet ”långsiktiga lönsamhetskalkyler” och ”strategier för genetisk vinst.”
Haraway redogör för fantastiskt roliga strider mellan kvinnliga och manliga forskare om huruvida langurhannarna dödar andra hannars ungar eller ej. Var det ett sätt att undanröja konkurrens från den egna avkomman? Provocerade manliga forskare i själva verket fram morden? Hade någon över huvudtaget sett dem, eller handlade det bara om försvinnanden? Hur visste förresten hannarna vem som var far till vem? Och hur kom det sig att ingen intresserade sig för langurapan förrän då våld i hemmet började uppmärksammas i USA?
När Haraway diskuterar apforskning är det ren njutning att läsa, det är så tydligt hur aporna, utan att veta om det, omtolkas av forskarna för att passa in i det rådande systemet. Det intressanta är att i nästa del av boken gör hon själv samma sak med människan, som i slutet av nittonhundratalet döps om till ”cyborg.”
Cyborgen, av ”cybernetisk organism” är en blandning av maskin och människa. Enligt Haraway lever vi nu i en tid då det blivit allt svårare att skilja dem från varandra, precis som att upprätthålla andra politiska kategorier: vem är egentligen svart, finns kvinnor på riktigt och var går gränsen mellan människa och djur? Att basera politisk kamp på dessa kategorier blir vanskligt och man riskerar alltid att utesluta någon. Hon lanserar därför sin ”cyborgmyt” – ett nytt politiskt subjekt som är partiskt, ironiskt, ej av kvinna född och med ödlors självbefruktning som förebild. Cyborgen söker inte efter ett gemensamt språk utan talar i tungor, hon ser sig inte som en del av en helhet men skapar gärna tillfälliga förbindelser. Det krävs att vi överger vad hon kallar den ”nostalgiska” feminismen, och den gamla socialismen med dess ensidiga fokus på ekonomi. Nu måste vi omfamna maskinerna, inte som något annat, utan som delar av oss själva.
Myten om cyborgen har inspirerat musiker och filmskapare men också hyllats som den ”nya” socialistiska feminismen: här fanns en fräsch, radikal politik som lät inkluderande – alla kunde vara cyborger – lekfull, gränsöverskridande och såg ut att höra hemma i framtiden, som man föreställde sig skulle se ut just så, med hybrider som befolkade jorden.
Man får dock aldrig reda på vem den här cyborgen är i verkligheten och på vilket sätt vi skulle vara maskiner nu. När författaren Hari Kunzru intervjuade Haraway svalde han hela begreppet men lyckades inte komma närmare än till en beskrivning av högteknologiska gympaskor och hörapparater. På vilket sätt skulle detta betyda att hela kapitalismens logik är upphävd? När Haraway själv ska ge exempel på vilka cyborgerna är talar hon om färgade kvinnor, om koreanskor som arbetar inom elektronikmonteringen och om fabriksarbeterskor i Silicon Valley. Det verkar med andra ord vara samma gamla arbetarklass!
Men den här förkärleken för ”nya” fenomen som påstås förändra den politiska kartan helt dyker upp då och då, ofta i samband med tekniska upptäckter. När radioaktiviteten upptäcktes för drygt hundra år sedan ville många dödförklara teorin om den historiska materialismen, och radio, teve och internet har alla åtföljts av proklamationer om att världsfred, social jämlikhet och rättvisa nu följer automatiskt. Viljan att gå bortom dualismer är också en ständig gäst hos vänstern i tider när revolutionen verkar långt borta och allt känns motigt. Då kommer någon och säger att nya uppfinningar har ”upphävt” klasskonflikten eller att man inte behöver bekämpa kvinnoförtrycket eftersom kvinnor inte finns.
Det som kännetecknar denna tanke är ett obehag för uppdelningar, som kallas totalitära: det finns inte offer och förövare, förtryckare och förtryckt, rik och fattig: alla kan samsas i en grupp av cyborger. Folk tar till sig det, speciellt västvärldens radikaler som drömmer om en bättre värld men inte lider nämnvärt av att leva kvar i den nuvarande ett tag till. De när ett hopp om att bara man rör runt lite i definitionerna, kanske hela problemet är borta när man tittar igen! Tyvärr tittar inte så många, eftersom därute härjar samma kapitalism som slukar mer natur och människor för var dag som går.
Jag tror också att fascinationen för föreningen människa-maskin har andra ideologiska rötter: det handlar om en räddning från kroppen, närmare bestämt kvinnokroppen. Alla datanördar som exalterat ropar ”äntligen!” efter att ha läst cyborgmanifestet syftar inte på seger över kapitalismen, utan över vad de uppfattar som fångenskapet i sina kroppar och beroendet av kvinnan. Här ges de en smak av befrielsen: att få bli ett med sina älskade maskiner. Det är ingen slump att en av Haraways mest citerade fraser handlar om att cyborgen är att föredra framför gudinnan. Ironiskt nog skrev hon själv för trettio år sedan att vi måste skapa en teori som inte ser våra kroppar som fiender.
