Publicerad i Brand nr 2/2013
Jag
måste bara få säga en sak: Feminismen är inte en myndighet. Feminismen
är en mängd kvinnor och en del män som engagerar sig i frågor de brinner
för. Jag säger det för att ibland verkar det föreligga någon slags
missuppfattning i frågan. En typisk anklagelse är: "Varför gör inte
feministerna något för de HÄR kvinnorna, eller det HÄR kvinnoproblemet?"
Som om det fanns en instutition som hette Feminism och som man kunde
överklaga till. Som om man kunde trycka på en knapp, och feministerna
stormar ut, beredda till handling i just ens egen fråga. Personen frågar
sig sällan varför inte MÄNNEN, samhället i stort eller hen själv gör
något. Men så fort någon blir känd som feminist, antas hon ha ett
diffust, obetalt ansvar för jordens kvinnor, demokrati och
yttrandefrihet.
Nu
senast gäller det Maria Sveland. Sveland blev känd då hon skrev
"Bitterfittan" om en kvinna som är missnöjd i sitt äktenskap, och har nu
väckt uppmärksamhet för sin bok "Hatet" som handlar om de grova hot som
kvinnor får motta på nätet.
Genast
kommer en storm av anklagelser mot Sveland. Det sägs att hon MÅSTE
debattera med alla som vill, annars är hon fascist och utgör ett
demokratiproblem. Det sägs att hon bara intresserar sig för
medelklassens kvinnor och ignorerar högerkvinnor med invandrarbakgrund.
Det sägs att hon är respektlös mot katoliker, att hon "kräver rättning i
ledet", att hon tvingar alla kvinnor att leva i en åsiktsgemenskap där
man måste tycka att Könskriget var ett dåligt program. Det sägs till och
med att hon gör andra kvinnor till kättare.
Vissa
av dessa anklagelserna kommer från höger, andra från vänster. Men alla
tycks utgå från idén att en feminist som skrivit två och en halv
framgångsrika böcker är en allmän institution. Som därmed bör
representera alla människor och alla åsikter, annars ska hon krossas.
Detta är ju absurt! Kan ingen inse att hon är en (1) person, som står
för sin sanning, sin version av verkligheten, sina åsikter, och att hon
har all rätt i världen att göra det? Precis som alla andra har samma
rätt att komma med sina versioner?
Nej,
tydligen inte. Och vet ni vad? Vet ni varför Sverige inte haft en
kvinnlig statsminister än? Medan länder som Brasilien, Slovenien, Island
och Pakistan har haft det. För Sverige tolererar inte kvinnlig storhet.
Inte ens av det moderliga slaget. Kvinnlig storhet gör både kvinnor och
män i Sverige oerhört nervösa. Därför ska alla kvinnor som får någon
slags berömmelse genast rivas ned. Det är en sadistisk ritual där
allmänheten njuter av att en stor kvinna slits i stycken. "Hon var
populär... upplyft.... titta nu... nu återstår bara spillor... ingen
tycker om henne längre... allt fler kritiserar henne nu...." Det har
hänt Mona Sahlin, Eva Lundgren, Liza Marklund, Anna Wahlgren, Margareta
Winberg, Ebba Witt-Brattström och många fler. Ironiskt att det var
Sveland själv som försökte riva ner Ebba Witt-Brattström genom att hävda
att hon hade ett "mästrande och uppläxande tonfall". Då var Sveland en
underdog. Hon fick uppmärksamhet genom att riva ner Witt-Brattström. Och
nu är det Svelands tur att bli anklagad för samma sak. Det applåderas.
De som applåderar tror att de slår mot makten. I hemlighet njuter de av
att riva ner en kvinna. Och de kvinnor som tar sig fram genom att riva
ner andra kommer snart utsättas för samma sak. Svenska män kan bli
untouchable, bortom all kritik, antingen de spelar på elitism likt
Horace Engdahl, eller på folklighet likt Leif GW Persson. Aldrig
kvinnor.
Nu
till något annat. I förrförra numret av Brand skrev Andreas Malm om hur
vissa miljöaktivister tenderar åt det fascistiska hållet. En
ekoanarkist som försökte stå emot denna utveckling var Murray Bookchin.
För detta blev han hånad och nästan utslängd från den anarkistiska
rörelsen. Nu har det kommit en bok, "Recovering Bookchin" av Andy Price
(New Compass Press), som försöker återupprätta Bookchins rykte. Den är
bra. Läs den!
För
övrigt ogillar jag skribenter som inte är Slavoj Zizek, men som
försöker vara det. Till exempel en person som heter Mark Fisher. Om ni
läste förra Brand såg ni att det var en text av honom med där. Han har
skrivit en bok som heter Kapitalistisk realism som kom ut 2011 och som
jag läste förra veckan. Den går i korthet ut på att förklara hur
kapitalismen försöker få oss att tro att inget annat system går att
skapa. Det är "lättare att föreställa sig jordens undergång än
kapitalismens slut" skriver han. Alla former av motstånd, alternativa
livsstilar, fångas upp och oskadliggörs av kapitalismen. "Hiphopen
absorberas av kommerialismen" och "Kurt Cobain var bara ytterligare ett
MTV-spektakel" osv. Och det är ju tänkvärt. Problemen med den här boken
är två: 1) Att den här kritiken inte är ny. 2) Att Mark Fisher skriver
på ett FRUKTANSVÄRT PRETENTIÖST sätt för att dölja att han inte har
något att komma med. Han svänger sig med termer som "reflexiv impotens"
och man kan inte sluta tänka att här är ännu en jävel som vill verka
smart.
Dessutom
verkar han tro att ALLT som sker är kapitalism! Till och med rökförbud
kallar han kapitalism, och går in på en invecklad förklaring till hur
detta går ihop: att vi lever i en "paternalism utan far" osv. Nej,
Fisher, rökförbud är inte en kapitalistisk åtgärd, det är tvärtom ett
beslut som stater tagit och som kapitalister, särskilt tobaksbolagen
avskyr.
Fisher
personifierar tre tendenser som grasserar bland vissa
vänsterskribenter: oklara tankar, pretentiöst språk och en paranoid,
pessimistisk världssyn där systemet och makten är "överallt". Om det är
någon som gör förändring omöjlig, så är det han. Bli inte som han!
Jag avslutar med några diktrader av Federico García Lorca.
Livet är inte sömn. Vakna! Vakna! Vakna!
Vi tumlar utför trapporna för att äta den våta jorden
eller stiger uppför snöbranterna vid de döda daliornas kör.
Men det finns ingen glömska, ingen sömn:
levande kött.
