Den autonoma livskurvan - ur Brand nr 1, 2011

EN AUTONOM POLITISK RÖRELSE FÖLJER SAMMA KURVA SOM ETT KÄRLEKSFÖRHÅLLANDE.

Den här texten skrev jag då jag sett att många politiska grupper blir kortlivade och stöter på samma problem. Många politiskt engagerade utanför partierna är dåliga på att ta tillvara på sina erfarenheter och lära sig av andra gruppers erfarenheter. Om och om igen händer samma sak. Vissa skulle förmodligen dra slutsatsen att detta beror på en grundläggande svaghet i den autonoma organisationsformen. Det kan ligga något i detta, samtidigt som det inte finns någon samtida form som är så bra på att ta tillvara politisk energi och kanalisera detta i direkt aktion. Här följer i alla fall en exposé över "den autonoma livskurvan" - mystiskt lik en kärleksrelation i sina stadier. Den här texten har sedan den kom i Brand översatts till tyska för en autonom tidning som jag inte minns namnet på just nu.


Startskottet. En våldsam händelse. En grupp brukar bildas som reaktion på en fruktansvärd insikt om något som har hänt: ett valnederlag, en demonstration som plötsligt blir attackerad av polis, en rapport som visar att världen håller på att gå under, ett land anfaller ett annat eller fascister som kommer in i riksdagen. Många människor känner plötsligt och samtidigt: Nu räcker det - vi måste göra något! 

Förälskelsefasen. Någon sammankallar till möte. Allt verkar möjligt, människor strömmar till, alla tar på sig uppgifter utan att tveka. Inget känns svårt, man är beredd att ändra hela sitt liv för Saken. Det är som att ha blivit drabbad av en ny insikt, helt plötsligt har ens karta ritats om, detta står nu i centrum, vare sig det gäller lokal organisering/strejk/klimatfrågan eller ockupation. Man berättar för alla som vill höra på att detta är grejen! Det talas om en massrörelse, om en ny politisk kraft, om framtidens melodi. Om inte nu – när? Om inte du - vem?

Lära känna-fasen. Man börjar bygga rörelsen. Gör sin första aktion, tar de första spadtagen till ett hus. Om det lyckas eller inte är av mindre betydelse i den här fasen. Huvudsaken är att man kommit igång med att göra något. Den första aktionen sammansvetsar gruppen: "vi har varit med om något tillsammans!" Man går glatt vidare till nästa grej.

Etableringsfasen. Efter den första euforin ska man nu börja skapa strukturer. Hur ska vi ha det? Hierarkier eller platt? Smågrupper eller centralstyrt? Löst eller organiserat? Här kan en konflikt börja skönjas, men det märker man oftast inte förrän långt senare – då ser man att ”det alltid hade funnits tecken” på att det skulle gå som det gick.

Första konflikten. Rör sig oftast kring något fruktansvärt banalt. Det kan vara: ska vi göra aktionen idag eller imorgon? Ska vi ha peacemärken eller knutna nävar på flygbladet? Ska det bandet spela på festen eller inte? Men konflikten är bara till för att pröva sammanhållningen – det är hur man reder ut den som avgör fortsättningen. Kan gruppen reda ut konflikten på ett bra sätt – genom att alla får tala till punkt, genom att alla vågar göra det, genom att alla respekterar varandra och att ett beslut tas på demokratiskt sätt – finns det goda chanser att gå vidare. Gruppen fortsätter uppåt. 

Repressionsfasen. Kanske har rörelsen blivit så stor att den nu blivit farlig. Och vid en demonstration, en gatufest eller något, så slår polisen till. De bankar skiten ur folk. De klär av folk nakna. De använder mer våld än man någonsin varit förberedd på. De häktar, håller kvar, trakasserar, förnedrar och samhället applåderar och förklarar att aktivisterna är terrorister. Detta blir en chock. Många nya aktivister kan inte förstå och säger: men förstår ni inte, jag var ju bara på en demonstration, vad har jag gjort för fel? Vi är ju en fredlig grupp! Varför vi? Varför nu? Lite repression kan stärka en grupp, men övervåld och repression kan knäcka människor så att de aldrig hämtar sig. Det är viktigt att vara förberedd så långt det går; med trauma support och att samla upp alla efteråt och hantera det som skett, kan man överleva – som människa och som grupp. Repressionsfasen kan också vara mildare, i form av ett bakslag - ett uteblivet tillstånd, en refuserad text. 

Viloläge. Efter en traumatisk upplevelse kan hela arbetet stå på paus ett tag. Men inte bara då. En grupp går med jämna mellanrum in i viloläge. Här gäller det att gå på sparlåga, hålla liv i det minsta nödvändiga som behövs göras. Har man en liten liten glöd kan det börja brinna igen när det behövs.

 

 

Andra konflikten. Ofta en upprepning av den första. Nu börjar det etableras skiljelinjer. Det blir falanger. Man känner varandra såpass bra att man nu vet vilka som tycker vad. Saker börjar bli ”typiskt honom” eller ”typiskt de där”. Man tar sida, ansluter sig till en grupp i gruppen. Några hoppar av. Nu följer...

Svartsjukefasen. Nu är gruppen osäker på sig själv. Och osäkerhet föder paranoia. Precis som svartsjuka brukar uppkomma i ett förhållande ungefär vid den här tidpunkten, börjar gruppen anklaga någon för att vara spion eller infiltratör. Naturligtvis finns spioner och infiltratörer, men betydligt oftare är anklagelserna symptom på en inre osäkerhet. Det visar sig inte sällan att personen varit en helt vanlig oskyldig aktivist, som bara råkat se fel ut eller säga konstiga saker. Saken är att det inte går att försvara sig mot otrohet genom att vara svartsjuk, eller att försvara sig mot spioner genom att bli paranoid. Det enda som händer är att man kväver gruppen, stänger dörrarna, misstänker alla och envar, talar tyst om allt och helst inte alls, tills alla blir sjuka, sjuka och farliga. Låter man paranoian få fritt spelrum kan det leda till rättegångar, mobbning och sekterism. Sekter avskyr fönster och dörrar, och det gör svartsjuka förhållanden och paranoida grupper också. När medlemmarna någon gång syns utomhus är de skuggor av sina forna jag, agerar konstigt, vågar inte säga något och väntar ständigt på att dömas i en provisorisk domstol. Men de vågar inte lämna gruppen, för den har tagit över hela deras själ.

Nu finns det bevisligen grupper som behöver akta sig för spioner. I miljörörelsen, Palestinarörelsen och andra rörelser har det funnits infiltratörer som levt i rörelsen i många år, samtidigt som de arbetat för polisen. I dessa fall gäller det att ha en strategi för att se till att dessa inte får information som kan skada medlemmarna allvarligt. Men annars heter botemedlet mot spioner öppenhet.

Vardaglig tristess. Även om man lyckas komma förbi den osäkra fasen och reda ut spionhärvan så att man kan skratta åt den tillsammans med den stackars olycklige ”spionen”, har konflikterna tagit på gruppen. Nyhetens behag är över, och de ”nyfikna” som alltid strömmar till i början har tillfredsställt sin nyfikenhet och dragit vidare. Nu handlar det om vardagligt arbete. Att komma på möten i kyla och rusk, att bestämma vem som ska fixa plankor och hammare och flygblad och skriva pressmeddelande. Det kan kännas trist och motigt och vissa grupper klarar sig inte förbi den här fasen. De skiljs åt när förälskelsen är över. Det är inget fel med det; vissa förhållanden varar också bara en sommar. Men om man klarar att ställa om till vardagen kommer...

Stabil fas. Det är egentligen här en långvarig grupp börjar sitt arbete på riktigt. Allt som var innan var bara en introduktion. Nu kan man börja lägga upp planerna. Nu har antalet medlemmar stabiliserat sig. Man vet ungefär vilka som är med, man vet vad de går för, vad de är bra på. Strukturerna har också börjat sätta sig, det är inte lika mycket tjafs. Om gruppen förstår detta, kan den arbeta bra ihop. Och successivt bli större. För visst, det går att skita i allt och starta en ny grupp. Men sannolikheten är stor att man efter något år har kommit fram till den här punkten även med den nya gruppen. Har man kommit så här långt, då är man förbi det värsta. Då har man en bas att stå på. Tappa inte bort den! För nu, om man orkar, har man alla förutsättningar för att verkligen skapa en massrörelse.

MEN DÅ BEHÖVER MAN EN HEL DEL VERKTYG....

Här är några som kan vara bra att ha med sig på vägen.

Var ska ni ses?

Detta kan verka som en banal fråga när man planerar den stora världsomvälvningen. Men en bra lokal är viktigare än man kan tro. Att ändra mötesplats varje gång eller att ses på kaféer funkar inte i längden. Man ska inte behöva kolla mailen varje dag för att se var mötet hölls, dessutom blir det ju omöjligt för nya människor att hitta dit. Tänk på att folk är förvirrade och kommer dyka upp på stället ni sågs förra gången. Att ha en fast lokal och fasta tider då man ses är guld värt. En grupps liv och död kan hänga på detta.

Vad är målet? Vilka är medlen?

Först bestämmer man målet, sen bestämmer man medlen därefter. Målet ska vara ideologiskt. Medlen ska inte vara det. Medlen är helt enkelt de som är bäst anpassade till just detta mål. Om det är gratis kollektivtrafik man vill ha: kampanj. Om det är ett visst företag man vill störa: direkt aktion. Om man vill byta regering: rösta. Om man vill lära sig mer: studiecirkel. Om man vill agera lokalt: Börja med att lära känna varandra.

Detta av den enkla anledningen att det inte går att byta regering genom en blockad och det går inte att få bort exempelvis en reklamkampanj genom att rösta. Analysera målet noga, kom sedan fram till den bästa metoden. Ibland kan att snacka och dela ut bullar vara det mest radikala – i ett bostadsområde eller en arbetsplats där människor inte känner varandra. Ibland, som när det gäller att stoppa sexistisk reklam eller agera i klimatfrågan, är detta fullständigt meningslöst. Allt för många tror att det är valet av metod som är det stora ideologiska valet. Ett autonomt slagord är ”By all means necessary”. Detta har många trott betyder: Använd alltid våld!* Men i själva verket betyder det precis vad det betyder: Använd alla medel.

* PS till Johan Lundberg här: Meningen börjar alltså vid "Detta har många trott betyder" - det är alltså inte så att jag i denna text utropar: använd alltid våld! Jag skriver detta eftersom du ibland har lite svårt att avgöra vad som är citat från andra och vad som är författares egna åsikter. DS.

Hur fungerar gruppen?

Ingen grupp klarar sig utan interna problem och strider. Tro inte att bara man kör på, kommer man att undvika dessa – det går inte. Lägg stor vikt vid sammanhållningen och öppenheten. Att alla känner sig välkomna och trygga, att alla vågar säga vad de tycker, att man trivs med varandra. Att arbeta politiskt är inte att driva en reklamkampanj. Att arbeta politiskt är mer än så. Det är att bli en demokratisk människa. När gruppen splittrats har medlemmarna förändrats inifrån. Detta, den demokratiska erfarenheten, kommer de bära med sig hela livet. Och tvärtom: att ingå i en icke-fungerande grupp, där man blev trampad på, ignorerad eller ännu värre, sexuellt trakasserad, kan vara ett trauma som gör att man aldrig mer vill engagera sig politiskt.

Stor eller liten grupp?

Tänk på att fler människor kräver en mer genomarbetad struktur. Är man fyra personer kan man sitta och snacka som vanligt – är man trehundra går inte detta. Ett sätt att lösa detta kan vara smågrupper. Men då måste det också finnas en idé för hur smågrupperna hänger ihop. Gör de saker var för sig eller ska de bara komma med idéer? Släpa inte dit fler än ni har förmåga att hantera. Allt för många grupper har bildats med ambitionen att ”organisera massorna” för att sedan, när massorna kommer, bli helt perplexa och inte veta vad de ska göra med dem.

Och glöm inte: det är inte på Twitter, utan genom att organisera oss som vi förändrar..... 

Tack till Anna, Alfred Hallmert och Angelica Seger