Det är underligt hur vissa ord som används av radikala människor ibland är de mest reaktionära. Som begreppet icke-man. Detta ord skapades i alternativa queer- och feministkretsar och har snabbt blivit mainstream. Förra veckan läste jag i den lokala gratistidningen att ”Det behövs helt enkelt fler rum där icke-män får ta plats”. Och när Västerbottenskuriren listar tio skivor av kvinnor är rubriken ”de tio bästa skivorna av icke-män”.
Hm.
Jag undrar varför detta skulle vara mer progressivt än att säga kvinna. Snarare är det ett typexempel på patriarkalt tänkande. Det vill säga: mannen existerar, kvinnan är bara en negation av mannen.
Tala om att göra mannen till norm – så mycket norm att ordet kvinna inte ens får uttalas. Vi är bortsuddade! Reducerade till ett ”icke”, definierade av vad vi inte är, som om vi inte vore något i oss själva. Den ideologiska innebörden av ordet icke-man är: det finns inga kvinnor, det finns bara män och de som inte är det.
Jag förmodar att tanken är att sudda bort den binära könsuppdelningen. Men varför då fortsätta använda ordet man? Varför är kvinnor kontroversiella och svårdefinierade, medan män är självklara? Varför skulle det vara mindre patriarkalt att dela upp världen i den fasta och enhetliga kategorin män, samt ett skräphögsliknande ”resten”? Om det handlade om att sudda bort kön, borde väl varken man eller kvinna användas. Och det till synes finkänsliga argumentet att man inte vill inte förolämpa det fåtal som inte vill definiera sig, håller inte som argument för att förolämpa halva mänskligheten genom att reducera oss till ett intet.
Över huvud taget är tron på att könsnormen skulle vara binär synnerligen ahistorisk. Som den franska feministen Luce Irigaray visat, har den förhärskande modellen genom århundraden inte varit att det finns två kön. Utan ett. Det manliga. Vetenskapen har koncentrerat sig på studier av mannen och först senare vänt blicken mot kvinnan och då hävdat att hon är en defekt, en outvecklad man eller, lika felaktigt, alltid mannens exakta motsats. Om han är aktiv, måste hon vara passiv, om han är subjekt måste hon vara objekt och så vidare.
Kvinnan har inte definierats som en människa i sig, utifrån sin egen kropp och sina egna förutsättningar – utan endast och alltid i relation till mannen. Kvinnors kamp inom vetenskapen har därför ofta handlat om att få bli till – en förutsättning för att förstå exempelvis kvinnosjukdomar. Som Irigaray skriver:
”För Freud finns det inte två kön … Det ’kvinnliga’ beskrivs alltid som brist, förtvining, avigsida av det kön som innehar ensamrätten till värde: det manliga. Därav den så beryktade ’penisavunden.’ Hur kan man acceptera att kvinnans hela varande styrs av hennes avsaknad av det manliga organet och av hennes avsundsjuka, svartsjuka anspråk på detta?”
Det är precis detta tänkande som går igen i ordet icke-man: kvinnan karakteriseras av att hon är en brist. Nästan lika illa är det med med ordet ”fittbärare”, som får ordet livmodersfeminism att framstå som höjden av generositet.
Att ta bort ordet kvinna; att se kvinnan som i vägen för utvecklingen, opassande, det som förstör, är inte något nytt. Det firar faktiskt 500 år i år.
I år var det 500 år sedan Martin Luther spikade upp sina teser på kyrkdörren och därmed inledde reformationen. Reformationen var en gigantisk kulturrevolution som förde med sig mycket gott: demokratiseringen av det skrivna ordet, avskaffandet av elitism och dubbelmoral inom kyrkan. Men Martin Luther var också en fanatisk judehatare (läs skriften On The Jews and Their Lies) antiziganist och misogynist. Vad reformationen gjorde i Sverige, mycket på grund av dess företrädare Olaus Petri, var att avskaffa Mariakulten. ”Bugandet för Mariabilden” skulle bort, skrev Olaus Petri i En nyttig undervisning och avskaffade nunneklostren, som hade varit den enda plats där kvinnor hade makt och självbestämmande inom religionen.
Därmed försvann de sista resterna av modersgudinnan från kristendomen och den blev helt och hållet manlig. Gud, Jesus och den helige ande regerade ensamma. Bilder av Maria togs bort från kyrkor, väggar och hem över hela landet.
Som Ingela Bendt skriver i den nyutkomna boken Madonna: ”Så länge Sverige var katolskt, fanns ett Mariaaltare i så gott som varenda kyrka. Ibland stora altaruppsättningar där Marias liv beskrevs i bladguldsbelagda träskulpturer, fantastiska verk som oftas försvann från kyrkorna i och med reformationen. Mariafigurerna förstördes, grävdes ner eller sattes i bästa fall upp på vinden.”
Kvinnor blev av med den enda förebild som fanns att tillgå. Visserligen var Maria en blek kopia av Ishtar och de andra, men hon hade haft en enorm betydelse för kvinnor i Sverige, som skickade runt Mariabilder till varandra när de var på väg att föda barn. Kvinnan gick alltså från att vara världens skapare, centrum för världsalltet och himladrottning, till att inte få existera. Ett symboliskt modersmord som fortfarande påverkar oss.
Idag är det paradoxalt nog jämställdheten som kräver att kvinnan ska bort. För att vi ska kunna uppnå jämlikhet måste vi bli könlösa – och könet är tydligen kvinnan. Som Irigaray skriver: ”ett projekt som vill utplåna skillnaden mellan könen till det självrepresentativa systemet hos ett ’manligt subjekt’.”
Nej. Jag köper inte detta, och jag tänker aldrig bli någon icke-man. Jag skulle vilja se den man som går med på att kalla sig, och se på sig själv som ”icke-kvinna.” Eller, för den delen, den vit som går med på att kalla sig ”icke-svart”.
