Recension. Klass i Sverige. Ojämlikheten, makten och politiken i det 21:a århundradet.

Daniel Suhonen, Göran Therborn och Jesper Weithz (red)

Arkiv förlag

Vårt samhälle är fullständigt fixerat vid klass. Det finns ingen plats, inget objekt, inget namn som inte förknippas med klass. Men klass har på något sätt kommit att definieras som vad vi konsumerar, inte vad vi producerar, som om klass vore en självvald livsstil och inte en position i arbetslivet. Och eftersom klassanalysen inte uppdaterats sedan 1980-talet har begrepp som överklass, medelklass och arbetarklass förvärvat närmast symbolisk betydelse, utan att någon vet vad de egentligen betyder eller att de kommer från termerna socialgrupp 1, 2 och 3. Lägg därtill trenden att döpa om arbetarklassens understa skikt, ofta bestående av invandrare, till marginaliserade, och skylla alla problem som drabbar dem oproportionerligt hårt – som coronasmittan – på utanförskapet och inte på klassamhället. En person som arbetar inom vården eller som taxichaufför kan därmed utdefinieras såsom inte del av samhället, vilket ju är ett effektivt sätt att sopa klassamhällets logik under mattan.

Alla dessa missförstånd borde vara ett minne blott, för här kommer äntligen en uppdaterad, rykande färsk klassanalys. Boken ”Klass i Sverige” som Katalys förlag nu ger ut samlar forskning från Sveriges 40 främsta statsvetare, ekonomer och historiker. Här finns svart på vitt: om lönerna, livslängden, valdeltagandet, skolan förmögenheterna och hur klassamhället styr våra liv mer än någonsin.

Göran Ahrne, Niels Stöber och Max Thaning kommer i bokens inledande kapitel med siffror som nog chockerar ganska många. 49.3% av Sveriges befolkning tillhör arbetarklassen, som definieras som ej facklärda arbetare, facklärda arbetare och lägre tjänstemän vars arbetsvillkor liknar arbetarklassens. 23,2% är mellantjänstemän, vars arbete går ut på att även planera och övervaka andras arbete; 17.9% är högre tjänstemän och endast 9,6% är företagare – en minskning sedan 1980, då jordbrukarna är då mycket färre. Arbetarklassen har också genomgått en professionalisering – från barnskötare till förskollärare, vårdbiträden till undersköterskor.

Men trots att alltså hälften av svenskarna är arbetarklass, är bara 5% av de som förekommer i SVT:s program. En symbolisk utplåning, skriver Peter Jakobsson och Fredrik Stiernstedt, som kan vara en bidragande orsak till att människor idag tror att arbetarklassen knappt finns. (I enkäter tenderar människor att kalla sig själva ”medelklass” - men får de frågan om de är tjänstemän eller arbetare, svarar de istället arbetare.) Även i tryckt media är arbetarklassens intressen frånvarande – de flesta tidningar ägs av samma kapitalister, som med undantag för en kort tid under coronakrisens början sällan tar upp villkoren i arbetslivet.

Ett fåtal människor – knappt en procent - är vad man kan kalla kapitalister. Den svenska kapitalismen, skriver Göran Therborn, är idag uppdelad i två maktsfärer: Wallenberg/Lundberg å ena sidan och Kamprad/Persson å andra. Tre av fyra är dynastier, med en successionsordning som liknar osmanska rikets. Även kapitalistklassen har genomgått en förändring, menar Therborn, där ingenjörskapitalisterna bytts mot klippkapitalister som handlar med ”OPM” - Other people's money. 187 miljardärer finns i Sverige, och de blir allt rikare. Förmögenhetsfördelningen i Sverige är idag lika skev som i Sydafrika. Sverige har också, skriver Sigurd Allern och Ester Pollack, kommit att bli svängdörrarnas förlovade land – den härskande klassen har utan hinder kunnat vandra fram och tillbaka mellan politiken och PR-firmorna. Faktum är att var tredje politiker blir lobbyist.

Vad som präglar utvecklingen de senaste trettio åren är att kapitalisterna tagit makten över det som förr legat under demokratiskt styre: vård, skola, förskola, el, telefoni, kollektivtrafik, energi... Detta spär på klassamhället och har gjort att vi faktiskt inte har rättvis tillgång till utbildning och hälsa i Sverige. Även om vi lever längre än förr, har arbetarkvinnors livslängd inte stigit, och en arbetarkvinna lever två år längre i Spanien än i Sverige. Majsa Allelin skriver om en skola som blivit uppstyckad och reformerad flera gånger sedan 90-talet än någon annanstans i världen och där vinstintresset gör att eleverna blir lidande. Lovisa Broström visar hur NPM – New Public Management, har fråntagit många yrkesgrupper som lärare, vårdpersonal och poliser självständigheten i sitt yrkesutövande, samtidigt som lönerna stagnerat - en polis tjänar till exempel 25 000 kronor efter tio års tjänst.

Det finns så mycket ögonöppnande i den här boken att det knappt går att sluta referera och börja recensera – så mycket fakta som skingrar myter, att det knappt kommer gå att föra en politisk diskussion de närmaste åren utan att ha läst den. Av 640 sidor är det knappt någon som inte ger en ny insikt. Framför allt är det en otrolig gärning som Katalys och redaktörerna gjort att ha presenterat den samlade spetsforskningen på detta lättfattliga sätt, med förslag längst bak för den som vill starta en studiecirkel på ämnet. Jag skulle inte bli förvånad om vi redan här har årets bok.

Om boken brister i något avseende är det i förklaringsmodellerna, där det geopolitiska perspektivet tyvärr saknas. För när den ökande ojämlikheten ska förklaras, nämns inte ens Sovjets fall. Istället är det den uttjatade berättelsen om hur Svenskt Näringsliv startade Timbro för att ”återta problemformuleringsprivilegiet.” Suck. Ingen jämförelse görs med avregleringarna som genomförts i hela Östeuropa, för att inte tala om världen, under precis samma tidpunkt, inte heller talas om kapitalismens faser, utan allt tycks bero på att den svenska socialdemokratin av någon outgrundlig anledning ”svikit” just här.

Bokens redaktörer Daniel Suhonen, Göran Therborn och Jesper Weithz skriver i inledningen att sextiotalets ”stigande förväntningarnas missnöje” har bytts mot ”de sjunkande förväntningarnas missnöje.” Jag skulle snarare vilja tala om de sjunkande förväntningarnas vanmakt. Det är ju inget organiserat missnöje vi ser i Sverige, till skillnad från Frankrike, USA, Chile och så många andra delar av världen, där ökade levnadskostnader leder till massuppror. Snarare har vår befolkning lärt sig att acceptera att det blir sämre – kanske för att det saknas en politisk kraft som samlar löntagarna just i egenskap av löntagare.

Är det något jag hoppas av ”Klass i Sverige”, är det att fler kommer att inse att de är arbetare, och att det är något att vara stolt över. Förhoppningsvis kommer den att leda till att ord som utanförskap, marginaliserade och den diffusa termen medelklass avskaffas. Vad som finns är ett klassamhälle, som vi alla är en del i. Vi kan byta blöjor eller förpacka fisk, sälja kontrakt eller skriva reklamtexter. Vi är alla en del av den kedja som gör att samhället hålls levande, men vi gör också någon annan rik genom vårt arbete. Även de arbetslösa bidrar till att göra de rika rikare, då arbetslöshet håller lönerna nere. Inget arbete kan existera på egen hand. Mäklarfirmans profit är beroende av förskollärarens slit. Och eftersom alla behövs – så har vi alla samma rätt att få en del av kakan.