Det är en sorglig historia, den om kartläggningen om prostitution och människohandel. Den skulle varit så viktig, och Jämställdhetsmyndigheten hade tydligt förklarat att det gällde att inte bara ta reda på hur mycket prostitution som finns, utan även att ge exempel på goda metoder för att bekämpa dem, med ett särskilt fokus på barn och unga.
Forskarna som fick uppdraget, Anna Hall och Annelie de Cabo från Göteborgs Universitet, gick dock rakt i den mest klassiska fällan som finns – den att tro att det går att studera prostitution utan att lämna sin dator – och som resultat har de nu blivit megafoner för sexköparna och prostitutionslobbyn.
Vilket haveri rapporten blivit syntes redan på presentationen av den i höstas, när Annelie de Cabo förklarade att det var dags att lyssna på sexköparen. Det är nämligen han som kan mest om prostitution: ”Vilka personer är det som i störst utsträckning möter personer som säljer sex? Det är personer som köper sex. Så man kanske behöver öppna upp för ett slags samtal.”
Mycket riktigt är det sexköparens perspektiv som dominerar i deras studie. Hans tankar redovisas först. På sida upp och sida ner får sexköpare breda ut sig om sina politiska åsikter, vad de tycker om Soran Ismail och Paolo Roberto, att de som köpare drabbas hårt av samhällets stigmatisering, att sexköp naturligtvis borde vara lagligt, men inte för deras skull, nej nej, utan för att //kvinnorna// ska få pension, naturligtvis!
Detta pågår i sexton plågsamma sidor utan kritiska kommentarer från forskarna. Det är som om de glömt att det är sexualbrottslingar de har att göra med, för jag tvivlar att en rapport om våldtäkt skulle ha med våldtäktsmännens åsikter.
Först efter detta redovisas vad prostituerade tycker. Men några prostituerade har Hall och de Cabo inte träffat. Däremot har de lagt ut en enkät på Göteborgs universitets hemsida, som 169 personer svarat på, kompletterat med ett fåtal intervjuer på zoom. Hur de kan veta att dessa 169 verkligen befinner sig i prostitution? Det har de ingen aning om. För att nå dem har forskarna kontaktat Inte din hora samt lobbyorganisationen Red Umbrella, som arbetar för att legalisera sexköp, och bett dem sprida studien. Red Umbrella är den senaste av en rad lobbyorganisationer: Sans, Rosea, Rose Alliance, Fuckförbundet – som bildats och lagts ner de senaste femton åren, och bara uppgiften att de hävdar sig ha 130 medlemmar borde fått forskarna att dra öronen åt sig. Så enkelt är det inte att bilda en grupp för människor i prostitution.
Resultatet blev därefter: trots att majoriteten av de som säljs i prostitution i Sverige är utländska kvinnor (bara 8% av nätannonserna anger svenska som språk) har 94% av de som svarat på enkäten svenskt medborgarskap. Bara //en enda person// av 169 är inte EU-medborgare. Av svaren att döma är det uppenbart att flera är välutbildade, en minoritet försörjer sig på prostitution och på frågor om våld citeras en person som berättar om att ha blivit förföljd under pride-paraden.
De nigerianska, thailändska och rumänska kvinnor som förs hit är över huvud taget inte tillfrågade.
Rapporten, som alltså ska handla om prostitution och människohandel, har inte talat med ett enda utländskt offer för människohandel. Inte heller tycks man ha försökt. De organisationer som arbetar med gruppen och kunde ha spritt studien, som Talita, Plattformen Civila mot människohandel, Frälsningarmén, Mikamottagningarna och kvinnojourerna Roks och Unizon, har inte fått någon fråga om den. Flera av dem har reagerat på studien. Talita säger: ”Vi hade absolut kunnat sprida till många utländska kvinnor, men vi tror inte forskarna ville inkludera oss av någon anledning.” För trots att forskarna intervjuade företrädare för organisationerna, höll man tyst om enkäten.
När jag frågar en av rapportförfattarna, Anna Hall, svarar hon att ”Då migranter utöver att utgöra en stor andel av de personer som säljer sex i Sverige dessutom utgör en särskilt utsatt grupp var det särskilt angeläget för oss att nå just dem... Här kontaktade vi särskilt Rosenlundsstödet och Noomi, Hela människan och bad dem att sprida information om studien.”
Och det är nu det blir intressant. När jag frågar dessa grupper, kan ingen av dem ens minnas att de fått frågan om någon studie. Noomi – Hela människan i Malmö, en organisation som driver ett skyddat boende för människor i prostitution, berättar att de kan ha fått ett mail, men att de får många frågor och att de inte spritt den. ”Vi förstod nog inte hur viktigt det var, och ordet commercial sex använder man inte gentemot kvinnor som utnyttjas i människohandel, det blir jättetokigt. De kan inte relatera till den termen.”
Jag ringer Rosenlundsstödet, som stöttar gatutrafikerade kvinnor i Göteborg – en kilometer från forskarnas institution, så nära att forskarna hade kunnat promenera dit. Rosenlundsstödet kan inte minnas att de fått någon förfrågan om att sprida studien. Efter en timmes letande hittar de ett meddelande som skickats via formuläret på hemsidan – en månad innan studien skulle avslutas - men som hamnat i skräpkorgen bland penisbilder och annat. ”Konstigt att de inte ringde oss” säger de på Rosenlundsstödet, ”vi skulle gärna hjälpt till, men jag kan säga redan nu att ingen kvinna som kommer till oss skulle klara av att svara på en engelsk enkät på den här nivån, man skulle få sitta med och hjälpa till.”
Ingen påminnelse. Inget telefonsamtal. Trots att forskarna alltså hade en etablerad kontakt med båda grupperna via telefon och mail, har de inte kontaktat grupperna den vägen för att berätta om enkäten. Det går inte att dra någon annan slutsats än att det inte alls har varit särskilt angeläget alls att nå utländska offer för människohandel. Barn och unga fick inte heller besvara enkäten, eftersom den hade en åldersgräns på 18 år.
Istället tycks forskarna tagit djupt intryck av de sexköpare man intervjuat samt prostitutionslobbyn. För när studien är klar går de ut på DN debatt och kräver ”ett offentligt samtal om prostitution och människohandel som inte utesluter vissa erfarenheter och röster” samt hävdar att de nu har bevis för att bekämpandet av prostitution är skadligt. Polisens metoder skapar otrygghet hos särskilt utländska sexsäljare, skriver forskarna.
En grupp de alltså inte talat med, men som de ändå gör sig till talespersoner för. Vidare invänder de emot att hotellägare ingriper när det pågår prostitution på hotellen, vilket väcker frågan: Att obemannade hotell förvandlas till nästen för traffickingligor – är det inget problem? Bör man låta människohandel pågå ostört?
Slutligen menar dessa forskare att de är censurerade – i Jämställdhetsmyndighetens slutrapport togs inte dessa åsikter med, menar de, trots att deras egen studie ligger som bilaga. Men är det någon som censurerar människor i prostitution, så är det forskarna själva.
Publicerad i ETC januari 2022
