Därför ska vi inte tvinga våldsamma män att ta ut föräldraledigt

Individuell föräldraförsäkring, det är väl en bra idé? Om mamman och pappan helt enkelt måste ta ut hälften av föräldraledigheten var, ökar jämställdheten. Ingen får överlåta dagar, pappan måste helt enkelt vara hemma med barnet sex månader, annars fryser de inne. Nu när det går så sakta, och mammorna fortsätter att ta ut flest dagar, är det väl dags att sätta ner foten? Inte så bråttom. Det tycks mig som om alla de politiker som motionerar i ämnet, samt de kvinnoorganisationer som krävde detta på Dagens Nyheters debattsida den 8 mars, missar någonting. Och det är de våldsutsatta kvinnorna. De är ganska många. En våldsutövande man är sällan intresserad av att ta ansvar för barnet. Han är inte heller alltid lämplig att göra det, särskilt inte ett så litet barn som en sex månader gammal bebis. Att föra över föräldraförsäkring med tvång till honom innebär inte att han därför kommer att ta hand om barnet på bästa sätt. Utan enbart att pengarna överförs till hans konto. Mamman kommer i många fall känna sig tvungen att vara hemma ändå, för att se till att barnet har det bra – vilket leder till att hon är hemma, utan inkomst, tillsammans med en våldsutövande man och en liten bebis. Mannen kan lata sig eller jobba svart, pengarna kommer in på hans konto, kvinnan får ta hand om barnet. Vart ska hon ta vägen? Reformen riskerar därmed att låsa in kvinnor i våldsamma relationer, utan någon inkomst och möjlighet att ta sig därifrån. Särskilt inte om mannen har betalt på pappret för att vara hemma med barnet, vilket innebär att han ju rimligen måste ha tillgång till det. När jag skriver och frågar flera av de organisationer och politiker som kräver denna reform, säger de att det ”självklart" inte ska gälla för kvinnor som lever under våld. Men hur ska kvinnorna kunna bevisa det? Ska de ringa till Försäkringskassan och säga: Hej, min man är våldsam, jag skulle vilja att ni sätter in pengarna på mitt konto? Försäkringskassan kommer förmodligen att kräva att få se ett domslut på att mannen har fällts för misshandel. Något sådant existerar så gott som aldrig under en relation, eftersom kvinna tenderar att anmäla då relationen tagit slut. Organisationerna och politikerna svarar mig då att i de fall en man utsätter en kvinna för våld, borde vårdnaden tillfalla henne, och därför kommer hon få hela föräldraförsäkringen. Något mer verklighetsfrämmande har jag inte hört. De menar alltså att en gravid kvinna – som i de flesta fall är ihop med mannen som gjort henne gravid – ska gå till polisen och anmäla mannen för misshandel, vänta på att förundersökningen blir klar och att åtal kanske väcks, få en dom i fallet, ta domen och med den ansöka om vårdnad, vänta på en utredning i frågan, ha sådan tur att hon får vårdnaden – vilket sällan eller aldrig händer – och allt detta innan barnet fyller sex månader! Det här går ju inte och det fattar alla som tänker på det. När barnet är så litet tänker kvinnan på en enda sak och det är att hon hoppas att det ska gå att rädda relationen för barnets skull och att han ska ändra sig. Lägg till att vi är långt därifrån att en våldsutsatt kvinna får vårdnad om barnet även om det finns en dom. Vad som diskuteras för tillfället är ju att man KANSKE ska ändra lagen i de fall då en man bevisligen har mördat barnets mamma, så att han inte får vårdnaden då han släpps från fängelset. KANSKE. Men att alla våldsutsatta kvinnor skulle få vårdnad – där är vi inte än. I Sverige idag anser man ju att en våldsutövande man är precis lika bra pappa som vem som helst, för att det han gjort mot mamman har ingenting med hur han behandlar barnet att göra. Troligen kommer alltså reformen om individuell föräldraförsäkring att komma före eventuella förändringar på det planet. Den är ju också inte lika kontroversiell, eftersom den i praktiken innebär en överföring av pengar från män till kvinnor. Och vad har vi då? Tusentals våldsutsatta kvinnor som blir inlåsta i ett inferno utan någon inkomst. Att dela på föräldraledigheten är en jättebra idé i fungerande, jämställda relationer. Det är också fullt möjligt att göra i dessa relationer redan idag. Men tvinga inte våldsutsatta kvinnor att göra det. Kajsa Ekis Ekman Kajsa Ekis Ekman Text Publicerad 28 mars, 2021, ETC

I Sverige förtränger vi alla våra döda hjältar

I Sverige hedrar vi inte våra döda, vi förtränger dem. Av alla de internationellt engagerade svenskar som mördats: ­Raoul Wallenberg, Dag Hammarskjöld, Folke Bernadotte, Olof Palme, Zaida Catalán – har Sverige inte instiftat en enda minnesdag, en enda nationell ceremoni för att hedra dem. Hade de varit amerikaner eller indier eller algerier hade alla skolor talat om dem en viss dag varje år, vi hade sjungit om dem och hållit deras minne levande. Men här – ingenting. Vad värre är, vi har inte visat något större intresse för att reda ut deras död. Ingen har dömts eller straffats för något av morden. Och Sverige försöker inte ens. Wallenberg försvann i Sovjet, förmodligen fängslad och dödad, Hammarskjöld dog i en flygkrasch på väg för att lösa Kongokrisen, ­förmodligen mördad, Bernadotte dödades av israeliska terrorister, Palme avrättades på öppen gata, Catalán mördades i Kongo vilket finns inspelat på film – och ingen enda har dömts. I samtliga fall har Sverige visat en iögonfallande nonchalans, för att inte säga motvilja, mot att ta reda på vad som hände. Det är andra länder, FN eller oberoende journalister som sköter grävandet, och inte sällan betraktas de med misstänksamhet av Sverige, som om de vore ”privatspanare” som lade sig i saker de inte hade med att göra. Palmegruppens ”lösning” är en oerhörd skam, som kännetecknas av en brådska att begrava frågan en gång för alla. Och det är inte den första. I den nya boken ”Den gyllene tråden: kalla kriget och Dag Hammarskjölds död” går den brittiske journalisten Ravi Somaiya till botten med flygkraschen. Somaiya menar att det inte råder något tvivel om att Hammarskjöld blev mördad. Vita legosoldater var utsända för att bevara utbrytarprovinsen Katangas självständighet. Katanga var i praktiken ett marionett­land åt det belgiska gruvbolaget Union Minière. Man tog med sig det mesta av Kongos mineraler och 2/3 av landets intäkter. Då Kongos premiärminister Lumumba försökte stoppa utbrytningen mördades han av belgarna, med USA:s och Storbritanniens goda minne. Efter Lumumbas död var det i praktiken bara FN som stod i vägen för fortsatt kolonialism genom ­Katanga-lösningen, och de vita ­legosoldaterna odlade ett FN-hat utan like. Och FN:s general­sekreterare var svensken Dag Hammarskjöld, en mild man som gärna läste poesi, men som inte hade för avsikt att vika sig för stormakternas krav. Genom inspelningar av telefonsamtal, intervjuer och nya vittnen hittar Somaiya den ”gyllene tråden” som visar att Hammarskjölds plan sköts ned, och att rhodesiska och västerländska underrättelse­tjänster visste mer än vad de erkänt. Det är ju nu inte Somaiya först med att konstatera – flera böcker och dokumentärer har pekat åt det hållet, och en FN-utredning blir klar nästa år. Vad som är verkligt chockerande i boken är Sveriges agerande. Man kunde ju tänka sig att Sverige borde stå först i ledet för att kräva att rättvisa skipas och att eventuella mördare ställs inför rätta. Istället har Sverige aktivt motverkat en lösning på frågan. När flygbolaget Transairs tekniska chef Bo Virving – som inspekterade vrakdelarna dagar efter olyckan – började utreda frågan, slog den svenske konsuln i Rhodesia larm till UD, som varnade honom att sluta. En privat utredning vore ”synnerligen olämplig” och från flera håll fick han höra att en utredning kunde leda till ett nytt världskrig. Den svenska arbetsgrupp som tillsattes efter kraschen kom att skylla det hela på den svenska besättningen och mena att det handlade om ”pilotfel” trots att inga uppgifter fanns som pekade på det. Men det var vad Rhodesia sa, så då sa Sverige samma sak. Fortfarande är material om Hammarskjölds död hemligstämplat av den svenska regeringen. I en interpellation i riksdagen förra året svarade Ann Linde (S) undvikande på frågan om varför man inte kan öppna arkivet. Det är precis samma ton i svaret som det alltid har varit från svenska myndigheter. Låt det vara. Blanda er inte i. Här ska vi inte ha några konspirationsteorier. Och heller inga hjältar, om det upprör stormakterna. Hur kunde dessa modiga människor, som ­förändrade världen, komma från ett så genomfegt land? 10 oktober, 2021

Det här är strategin när nassarna hyr in Dogge

Dogge har gått på högerextrem bokmässa, låtit sig fotas tillsammans med en nazist och massa människor är såklart upprörda – men ingen tycks fundera över vad det hela betyder. Alla vet att Dogge är med på allt möjligt, från kinesiska pr-jippon till Gula västarna ­Sverige, att han kombinerar gudstro med att rösta på kommunisterna och tycker det mesta som händer är ganska bra. Han har själv sagt många gånger: ”Jag får flera hundra förfrågningar på Facebook varje dag, och jag brukar göra alla möjliga saker. Har inte tid att kolla upp vad folk gjort tidigare.” Han säljer sig till högstbjudande och lägstbjudande, han är inte lojal mot någon och hans närvaro betyder därmed ingenting alls för en arrangör. Nassarna vet naturligtvis detta, så varför hyr de in honom? Ingen kommer ju tro att nu har nazisterna rätt, bara för att Dogge är där. Jo, de vill praktisera Rycket. Rycket är extremhögerns mest framgångsrika strategi, och går ut på att försöka etablera kontakt med alla som har någon liten åsikt som kan överensstämma med deras. Det kan handla om vaccin, sjöfyllerilagen, yttrande­frihet, konst – vad spelar ingen roll egentligen, bara kontakt har etablerats. Att Dogge personifierat antirasism sedan 1993 är inget hinder. Extremhögern tänker nämligen inte ”Det där är ingen äkta rasist” utan devisen är ”Tycker du lite som vi – kom hit”. Poängen med kontakten är endast att göra personen radioaktiv för sina gamla fans. Rycket är dock helt verkningslöst utan vänsterns motdrag: Trycket. När de högerextrema etablerat en kontakt med någon, reagerar nämligen många inom vänstern automatiskt med att trycka ut personen. Hädanefter kommer han inte att bli inbjuden till deras event, för ”hur kan ni bjuda in någon som tagit en selfie med en nasse” och så vidare. Snart kommer varje person som har med honom att göra också att bli radioaktiv, och de som har med dem att göra. För vänsterns devis är tyvärr ”Tycker du inte exakt som vi – ut härifrån!” Personen blir snart isolerad och kommer att reagera med bitterhet. ”Vad fan, här tänker man bara högt om vaccin är bra eller inte och så ska de utesluta en!” Att bli lämnad ensam är inte något som människan är gjord för, därför att hon naturligt söker sig till gemenskapen. Och vilka är då där med öppna arm­ar? Jo, de högerextrema. På så sätt accelereras en process som sker såväl i det stora som i det lilla, i offentligheten såväl som bland vänner. Processen är orkestrerad och planerad av högern, för att få över maximalt antal folk till sin sida, särskilt strategiska pjäser. Och likt förbannat går vänstern i fällan varje gång, fullföljer processen, när nassarna rycker så trycker de, hjälper till så gott de kan att få över honom på andra sidan. ”Nazze nazzelito” skriver de nu på Dogges sociala medier. De inom vänstern som agerar så här tror nog att de står vid Madrids portar och heroiskt ropar ”No pasarán”, medan de i själva verket skickar soldater till fascisterna på löpande band. Fascisterna behöver bara göra anspråk på någon, så kastar vänstern ut den och brännmärker den så att den aldrig ska kunna komma tillbaka. 30 år i anti­rasismens tjänst blir då ingenting mot en selfie. Den vänster som agerar så här blir i själva verket volontärer i extremhögerns tjänst. De ger extremhögern allt de pekar på, alla åsikter de stjäl, alla människor de rör vid. Säger rassarna nej till EU? Varsågod, ta den åsikten, vi släpper den! Säger rassarna stoppa kriminaliteten? Varsågod, ta den åsikten! Ta Dogge på köpet! Vi får väl ta åsikterna som blir kvar, ja till EU och brott och hedersvåld, eller i alla fall inte nej, och de människor som blir över, någon blek jävel med Kånken som tycker alla rätt för att dölja att han är pedofil. Hallå! Vad fan håller ni på med? När ska vänstern bestämma sig för att ta över? Bli inkastare istället för utkastare? Få hela befolkningen på sin sida? Om någon tar selfie med nazist – säg ”den här personen är vår” och skicka honom 500 inbjudningar, gör allt för att få honom att stanna! Framför allt: tala med honom. Den svenska extrem­högern har en huvudfråga, och det är rasismen. Den kan man inte kompromissa med. Det är också den som är slutmålet för rasisterna – de andra frågorna tjänar framför allt som krokar för att få över folk. Och där måste vänstern ta upp kampen. 7 november, 2021, ETC

Jakartametoden användes överallt där USA:s makt hotades

1955 möttes för första gången någonsin representanter för hela tredje världens folk i Bandung, Indonesien. President Sukarno öppnade mötet och förklarade: ”Jag är säker på att det som förenar oss är viktigare än det som ytligt skiljer oss åt. Vi är till exempel förenade av en gemensam avsky för kolonialism i vilken form den än uppträder. Vi förenas av en gemensam avsky för rasism. Och vi förenas av en gemensam beslutsamhet att bevara och stabilisera freden i världen.” Närvarande var asiatiska, afrikanska och latinamerikanska länder och även representanter för USA:s svarta befolkning. Att det var Indonesien som stod värd var inte en slump. Indonesien hade vid den tiden världens största kommunistparti som inte satt vid makten. Sukarno var dock inte kommunist utan ville förena nationalism, marxism och religion, men framför allt ville han tredje världens oberoende. Och som dess ledare klev han nu fram. Nu skulle tredje världen befria sig från imperialism och ekonomiskt slaveri och lägga grunden till en ny alliansfri ordning, präglad av respekt och icke-intervention. Det här var något USA inte kunde tolerera. Tio år senare hade Sukarno avsatts i en kupp, och då inleddes Operation Jakarta. En miljon indonesier dödades och nära två miljoner sattes i fängelse eller läger enbart för att misstänkas vara kommunister. De tillfångatogs av armén, torterades och försvann. De höggs ihjäl med machetes och kastades på fält. Minst fem procent av befolkningen på Bali utrotades. Massakrerna var direkt uppmuntrade av USA, vars president Lyndon Johnson hade kommit fram till att han var redo för ”ett större krig mot Indonesien” då ”förlusten av ett land med 105 miljoner invånare till kommunistlägret skulle göra en seger i Vietnam tämligen oviktig”. USA:s ambassadör beordrade armén att ingripa mot kommunistpartiet ”nu eller aldrig” och efter kuppen återupptog USA sitt bistånd till landet. Dessa mord har västvärlden inte velat tala om. De har inte skrivits in i våra historieböcker. Det är som om de aldrig ägt rum. När filmen ”The Act of Killing”, som berättar om händelserna, kom 2012 renderade det några notiser i västerländsk press, sedan var det åter tyst. Vad som aldrig dokumenterats förrän nu är hur Operation Jakarta spred sig. Till Brasilien, Guatemala, Chile, Uruguay, Östtimor, Sudan och Ghana. I den nya boken ”Jakartametoden” berättar den amerikanske journalisten Vincent Bevins, tidigare på Financial Times, om det antikommunistiska korståget som formade vår värld. Jakartametoden blev en metod för regimskifte som tillämpades överallt där USA:s makt hotades. Den inkluderade terror, politiska försvinnanden, avrättningar och desinformation, som att sprida myter om blodtörstiga kommunister. Och i samtliga fall användes metaforen ”Jakarta”. Vietnams kommunister beväpnade sig, kämpade emot den amerikanska invasionen och vann. Det gjorde inte Indonesiens kommunister – de var obeväpnade. De tillhörde den strömning som trodde på liberal demokrati, och dessutom var Indonesien ett fredligt land där olika politiska partier samexisterade. Precis som Chiles socialister betalade de priset med sina liv, för att ha trott på fredliga metoder. Vincent Bevins bok är lysande – jag har inte läst något liknande sedan Naomi Kleins ”Chockdoktrinen”. Alla som vill förstå hur vår värld skapats måste läsa den. Vad som hände var att tredje världens enighet krossades. Den fredliga socialismen krossades också – för de som fick rätt var de som tog till våld för att försvara sig. Det går inte heller, menar Bevins, att förstå den kinesiska kulturrevolutionen utan att förstå Operation Jakarta, då det var händelserna i Indonesien som fick fart på skräcken för infiltratörer i Kina. Inte heller kan man förstå varför USA så länge stödde Röda khmererna i Kambodja, även efter de störtats, och lade in sitt veto mot att någon annan regering skulle erkännas i FN, om man inte inser att USA gjorde vad som helst för att minska Vietnams inflytande efter att Vietnam besegrat de röda khmererna och även Kinas armé. Det är med sorg jag slår igen boken och tänker på vilken värld vi hade kunnat leva i om inte alla tredje världens försök till att skapa rättvisa hade slagits ner på det här sättet; att en socialdemokrati som den svenska aldrig har fått existera i Brasilien eller Indonesien utan att bestraffas med invasion och massmord, och att det går så lätt att utradera minnet av en miljon människors död att inte högern, varje gång vi debatterar politik, måste svara på frågan vad imperialismen har kostat. Vi får inte glömma Indonesien. Historiens döda manar oss. 13 februari, 2022, ETC

Varför accepteras Kyiv Independents nazikopplingar?

I nyhetsrapporteringen från Ukraina finns en källa som citeras oftare än någon annan: Kyiv Independent. Den engelskspråkiga tidningen startades för knappt fem månader sedan, men har redan två miljoner följare och det som skrivs där hamnar direkt i tidningar världen över. Det är Kyiv Independent som får bidrag från den svenska medieorganisationen Utgivarna, Bonnier News och tyska Axel Springer. Nyligen inledde LO-ägda Arbetet Global ett samarbete med tidningen och kommer att direktöversätta deras texter till svenska. Ingen tycks reagera på att Kyiv Independents redaktion har nazikopplingar. Deras högprofilerade försvarsreporter Illia Ponomarenko har varit frontplacerad med nazistiska Azov-bataljonen. Vi har bäddat in innehåll här från platform.twitter.com. De kan eventuellt spara kakor på din dator. För att visa materialet behöver du tillåta oss att göra det. Tillåt Han har ofta lagt ut bilder från militära uppdrag med dem, och skrivit om sin nära vänskap med Azovs före detta artillerichef. I november 2019 skriver han: ”Jag är helt förkrossad över nyheten att min gode vän, löjtnant Igor Prozapas, före detta artillerichef för Azov, har avlidit. Valhalla möter idag en hängiven skytt och en sann patriot.” Det är uppenbart att Ponomarenko tycker krig är ashäftigt: ”Tvåhundra meter från fiendelinjen. Känns som bloody Vietnam” tweetar han exalterat när han hänger med nazistiska Azov-bataljonen. I sina texter i västmedia är tonen dock en annan: ”Mina fönsterrutor skakar... Vår stad som vibrerade av glädje har förvandlats till en spökstad... Det finns dock godhet mitt i sorgen, picnics i tunnelbanan…”, skriver han i The Guardian. Aidar-bataljonen är en annan högerextrem paramilitär grupp som hyllas av Ponomarenko. På bataljonens femte födelsedag gratulerar han: ”Önskar denna stridshärdade formation många lyckliga segrar!” Aidar är enligt en Amnestyrapport skyldiga till krigsbrott. De har rutinmässigt kidnappat, rånat och torterat civila, och den ukrainska armén tycks inte ha någon kontroll över dem. När Arbetet Globals redaktör Ivar Andersen får frågan av historikern Victor Pressfeldt, som uppmärksammat nazikopplingarna, om hur han ser på samarbetet, svarar Andersen att ”i nuläget ser jag den redaktionen som en positiv kraft, trots den där reporterns uppenbara Azovsympatier”. När jag ställer frågan svarar han att just Ponomarenko inte kommer att skriva för dem, och att deras samarbete gäller sociala frågor och inte krigsbevakning. En svensk tidning där anställda uttrycker ”uppenbara Azovsympatier” skulle förmodligen inte komma på fråga för ett samarbete med LO:s tidning. Azov och Aidar har dessutom inte bara åsikter, utan är skyldiga till krigsbrott. Även tidningens vd Daryna Shevchenko har lagt ner blommor vid nazikollaboratören och UPA-kommandanten Myroslav Symchychs monument, visar inlägg på hennes Facebook. Men varken hon eller Ponomarenko tycks ha fått några frågor från svensk media eller annan västmedia om det här. Nazikopplingarna är dock inte det enda som är speciellt med Kyiv Independent. Storyn bakom tidningens tillkomst låter som en hjältesaga: hotade av censur på sin gamla tidning, Kyiv Post, bestämde sig journalisterna för att starta eget, oberoende av alla oligarker och ”rika ägare”, och med bara donationer lyckades de lansera en komplett webbsida på några veckor. Redaktionen består enbart av unga människor, som fattar besluten demokratiskt genom omröstning. Det visar sig dock vid en närmare koll att det var Kanadas regering och European Endowment for Democracy som betalade grundandet. Dessutom har en majoritet av redaktionsmedlemmarna varit sponsrade av olika USAID-projekt. Vd:n Daryna Shevchenko har arbetat för USAID-sponsrade Irex och deltagit i USAID:s projekt U-media, med tema ”promotion of Western values as a pre-condition to building democracy in Ukraine”. Jakub Parusinski, ekonomiansvarig, har varit chef för USAID-sponsrade ”Media Development Foundation” som bland annat arbetar med att studera ”anti-väst-propaganda.” Vice vd Oleksiy Sorokin har ingen journalistisk utbildning, men kom däremot direkt från en praktik på ett projekt mot korruption som stöds av regeringarna i bland annat USA, Storbritannien och Sverige. Sex av de anställda, däribland Ponomarenko och Olena Goncharova, har gjort full betald praktik i USA på ett journalistprojekt som samarbetar med USA:s utrikesdepartement. Den mest meriterade, reportern Igor Kossov, har för några år sedan varit inbäddad journalist i Irak för USA Today. Det är en typ av cv man inte kan hitta hos många journalister i Sverige. Men så har också USA pumpat in pengar i länder som Ukraina, genom att specifikt fånga upp unga människor och engagera dem i olika utbildningsprojekt. Det kan handla om att bekämpa korruption eller att värna om utsatta minoriteters rättigheter, men som USAID själva skriver: ”fokuserar våra insatser på ingrepp som avancerar amerikanska intressen”. Det är en insats som nu betalar sig – för de journalister som utbildats av USA är nu de som har blivit Ukrainas röst i världen. 10 april, 2022, ETC

Tinder Swindler hade aldrig kunnat göras i Sverige

Just nu går två intressanta dokumentärer på tv om sol- och vårare: brittiska ”Tinder Swindler” och norska ”Psykopaten”. De har mycket gemensamt: båda handlar om män som lurar av sina offer stora summor pengar med kärlek och romantik som förevändning, som får sina offer att ta lån i eget namn för att undvika åtal och som fullständigt tycks sakna samvete. Där upphör dock likheterna. För medan ”Tinder Swindler” fokuserar på offren, fokuserar ”Psykopaten” på förövaren. Därigenom exemplifierar de så tydligt skillnaden mellan det anglosaxiska och det skandinaviska sättet att se på brott. Låt oss titta lite närmare på den! I ”Tinder Swindler” är offren – eller ska vi säga överlevarna – i fokus. Det är deras berättelser som driver handlingen framåt. Filmen tar självklart kvinnornas parti och journalisten tvivlar inte heller på dem eller skuldbelägger dem. Vad som får svindlaren att begå dessa handlingar är inte en fråga som ställs, utan poängen är att visa hur offrens liv har påverkats. De trodde på kärlek, nu sitter de upp till öronen i skulder och kan inte lita på människor mer. Journalisten, Felicity Morris, är helt osynlig. Hennes frågor hörs knappt och hon syns aldrig i bild. I ”Psykopaten”, däremot, är det förövaren som är huvudperson. Dokumentären inleds med att journalisten, Kjell-Ola Kleiven, blir kontaktad av Harald som berättar att han är psykopat och vill visa sina metoder. Filmen igenom är det Haralds berättelse som är i centrum, men även Kjell-Ola själv, som av någon anledning passar på att visa upp sitt hem, sig själv i kostym, sig själv när han är ute och joggar och så vidare. Programmet går ut på att han försöker förstå psykopaten. Otaliga gånger frågar Kjell-Ola: ”Men det där var väl inte snällt? Nu räcker det väl?” och så vidare. Eftersom psykopaten själv säger att han njuter av att göra andra illa, åker Kjell-Ola hem till hans pappa och försöker rota i hans barndom – kanske finns förklaringen där? Han vill så gärna bli den som får psykopaten att ändra sig. Psykopatens flickvän, som öppet svindlas på pengar under tiden programmet pågår, blir aldrig intervjuad i enrum. Inte heller får de andra offren komma till tals. Det här skulle i England eller USA betraktas som oerhört oetiskt. Och ”Tindler Swindler” kunde inte heller gjorts i Skandinavien. Den hade kallats uthängning, förtal och lynchmobb. Här i Skandinavien är det nämligen förövarens perspektiv som gäller. Oavsett om han är ångerfull eller ej, oavsett om han ens erkänner. Det är fullt möjligt att göra en hel dokumentär och enbart intervjua en förövare, men motsatsen – att göra en dokumentär som enbart intervjuar offren – skulle inte gå för sig här. Från USA har vi de senaste åren fått banbrytande dokumentärer som ”Leaving Neverland”, ”Surviving R Kelly” och ”Filthy Rich” – i Sverige har vi haft magplask som ”Persona Non Grata”. Samma mönster: i USA intervjuas kvinnorna, i Sverige intervjuas enbart mannen. Vi kan dock se ”Tinder ­Swindler” utan problem, precis som vi såg ”Surviving R Kelly” och precis som vi utan att blinka talar om Jeffrey Epstein som pedofil trots att han dog i sin cell före rättegång. De bor ju inte här. Men ve den som försöker avslöja en svensk förövare! När idrottarna Patrik Sjöberg och Roddy Benjaminsson avslöjar män som kontaktat barn i sexuellt syfte, då heter det att de ”hotar vår rättsstat” och ”öppnar dörren för kriminella pedofiljägare”. Rättsstat är här något som enbart förövare anses ha rätt till – ordet används aldrig i relation till alla de 96 procent offer för övergrepp på barn som aldrig får upprättelse. Skandinaver anser nog själva att det här visar på en human inställning till brott och straff: de tror på förebyggande, de tror på reformer, de tror att alla är fina människor egentligen, eller kan bli. Det här är självförhärligande bortförklaringar. För vi ser mellan fingrarna på de män som förgriper sig på kvinnor och barn. Om och om igen. Vi pratar om att rättvisan måste ha sin gång och så vidare, men i själva verket gör vi ingenting. Det är plågsamt att lyssna när Roddy Benjaminsson ringer till skolor och fritidshem där pedofiler jobbar. Ledningen vill inte se chattarna, vill inte ha med saken att göra. Det finns inget humant i den inställningen. Det är så det svenska patriarkatet ser ut. Fri lejd för övergrepp, naturligtvis i humanismens namn. Begrunda det faktum att två kända idrottare, varav en före detta världsrekordhållare och själv överlevare, konfronterar män som planerat övergrepp på barn. I England eller USA hade de fått ett eget tv-program direkt. Inte i Sverige – gör någon en dokumentär om sexbrott, handlar den så gott som alltid om en stackars oskyldigt anklagad. Kajsa Ekis Ekman Kajsa Ekis Ekman Publicerad 27 februari, 2022, ETC