Martha C Nussbaum, "Främja förmågor" recension

I Charles Dickens satirroman Hårda Tider uppmanar den torre läraren Choakumchild eleverna att tänka sig klassrummet som en nation. ”Tänk er”, säger han, ”att i nationen finns femtio miljoner penningar. Är det då inte en rik och lyckad nation?” Eleven Sissy svarar att det går ju inte att säga om man inte vet vem som har pengarna och om hon själv har fått några av dem. Läraren tillrättavisar henne: ”Det har inte med saken att göra! Det ingår inte i kalkylen!”

Precis det här är problemet med BNP. Bruttonationalprodukten är ett bra sätt att mäta den ekonomiska aktiviteten i ett land. Det går helt enkelt ut på att man räknar ut det samlade värdet på alla varor och tjänster som skapas i ett land under ett år. Men om landet är rikt och lyckat; om det finns välstånd, säger BNP ingenting. För vi vet inte hur pengarna fördelas. Hälften av medborgarna kan leva i misär och dö i förtid. Det kan vara diktatur eller apartheid. Dessutom kan det vara helt meningslösa och miljöfarliga aktiviteter som genererat detta höga BNP. Kanske det mest ironiska är när BNP räknas per capita, trots att i verkligheten delar inga länder upp pengarna lika för alla.

Men tänk om man skulle mäta välstånd på ett helt annat sätt? De senaste tjugo åren har många röster höjts för alternativa förslag: till exempel har Bhutan infört ett mått på ”bruttonationallycka”. Storbritanniens premiärminister David Cameron har också talat om att införa ett mått på GWB, Allmänt Välmående. Och FN använder sedan tjugo år tillbaka sig av Human Development Index, som mäter bland annat livslängd och utbildning.

Ett förslag är den så kallade förmågemodellen. Den har utarbetats av etik- och juridikprofessorn Martha C Nussbaum och nobelpristagaren i ekonomi Amartya Sen. De har startat en internationell organisation för att få uppmärksamhet för förslaget och nu kommer Nussbaums bok ”Främja förmågor” på svenska, där hon förklarar vad det hela går ut på.

Grundfrågan är: Vad skulle var och en kunna göra och vara? Utifrån detta räknar Nussbaum upp tio förmågor som hon menar är grundläggande för människan. Dessa är: liv, fysisk hälsa, kroppslig integritet, sinnen, känslor, praktiskt förnuft, samhörighet, relationer till natur och andra arter, lek och kontroll över den egna miljön. Betoningen ligger på förmåga, inte utfall. Det vill säga, det är //förmågan// att leva ett hälsosamt liv som ska bedömas, inte hur hälsosamma människorna verkligen är. Detta för att hon vill lägga vikt vid valfriheten: den som vill leva ohälsosamt ska få göra det.

Nationer, menar Nussbaum, borde alltså bedömas utifrån i vilken grad de respekterar dessa förmågor. En nation där människor dör i förtid eller dödas respekterar således inte förmågan till liv. En nation där kvinnor misshandlas respekterar inte förmågan till kroppslig integritet, och en nation där människor inte får ha politiska möten respekterar inte förmågan till samhörighet.

Det är ett oerhört intressant tankeexperiment. Nussbaums modell skulle, om den verkligen ersatte BNP som mått på välstånd, få oss att radikalt ändra vårt synsätt på världen. Tänk er att en lista skulle upprättas, där de länder med störst chans till ett långt och lyckligt liv skulle komma högst, och längst ner länderna där människor är olyckliga och dör i förtid. Tänk er om länder skulle tävla om att hamna högt på listan, vilket betyder att de skulle anstränga sig för att erbjuda sina medborgare sådant som en meningsfull fritid. Både USA och Kina – de länder med högst BNP – skulle förmodligen hamna betydligt längre ner på en sådan lista. Även om världen i sig inte skulle förändras, skulle vi lära oss att betrakta den genom etiska istället för monetära glasögon.

Samtidigt - hur bra skulle det vara? För det första skulle det innebära ett oöverskådligt arbete att mäta och jämföra förmågan till ”att älska dem som älskar och bryr sig om en”, ”att kunna skratta” och ”att kunna använda sina mentala förmågor.” Världen över!

Men viktigare är att denna mätmetod är betydligt mer värderande och normerande än BNP-modellen. Till exempel står att äganderätten ska skyddas – alltså skulle ett land som inskränkte äganderätten, till exempel genom att förstatliga egendom – kunna dömas ut enligt denna lista. Det står ingenting om ekonomisk jämlikhet. Rätten att yttra sig och att vara demokratiskt delaktig i sitt land är såklart med, men den gäller inte på arbetsplatsen. Nussbaum har dessutom lagt till sina personliga preferenser om nödvändigheten att umgås med djur och natur. Dessutom står där mycket om religion, kön och sexualitet som många stater skulle ha problem att uppfylla.

Det är till syvende och sist en västerländsk socialliberals värderingar som presenteras här. Som hela världen ska dömas efter. Jag kan se hur den skulle kunna användas i helt andra syften – Nussbaum diskuterar faktiskt huruvida man ska invadera stater som inte uppfyller kraven (trots att hon bestämt avvisar detta.) Och även om man inte går så långt, är det svårt att se hur någon skulle kunna göra en neutral bedömning av länder utifrån dessa kategorier.

Jag börjar istället fundera på hur man skulle kunna skapa en modell av BNP med en justering för ekonomisk jämlikhet. Den skulle heta ”Den riktiga BNP per capita-modellen.” Och utgå just från Sissys fråga: hur mycket har var och en fått? Här ska Nussbaum ha en eloge för att hon har fått mig att tänka utopiskt. Det är inte ofta en bok lyckas med det. 

ur DN november 2013

Berns säljer returbiljetter till 1910

Det var en gång ett nöjespalats. Ett lyxigt hotell och en överdådig konsertsalong. Hit kom människor från hela världen för att uppträda och bo i de vackra rummen, som inte kallades rum utan ”våningar”.

Men vad ingen visste var att de som polerade dessa vackra rum bara hade tio minuter på sig att göra rent dem. Att de arbetade utan kontrakt. Att de ibland inte fick ut hela lönen eller fick vänta månader på den. Att de jobbade sju dagar i veckan och inte fick ledigt ens då de födde barn.

Efter tio år fick de här personerna nog. En del hade kört slut på sig, med krossade förhållanden och sjukdomar som resultat. Andra började organisera sig. De kämpade till sig en vit lön, rätt till föräldraledighet och ordentliga kontrakt. Men då blev de som bestämde på salongerna rädda. Var skulle detta sluta? Och de plockade ut alla som hade organiserat sig och sa: Ni får gå – resten får stanna!

Det här är inte någon berättelse om svenska arbetsvillkor för hundra år sedan. Det här händer just nu, mitt i Stockholm. Företaget är Berns, som ägs av London Regional - ett av Europas största fastighetsbolag. Berns har just avskedat alla syndikalister på arbetsplatsen.

Men det här låter ju helt sjukt, tänker ni; är det inte en ILO-rättighet att vara fackligt ansluten? Har man inte rätt till föräldraledighet i Sverige? Det är 2010, varför görs inget mot dessa slavdrivare?

Svaret heter bemanningsföretag. Ett listigt sätt för arbetsgivare att backa tillbaka tiden hundra år. De anställer helt enkelt en mellanhand och säger: Du sköter städningen – vi lägger oss inte i! Mellanhanden står för myglet, arbetsgivaren för blundandet. Alla på Berns vet precis vad som försiggår, cheferna äter i samma matsal som de anställda. Men nu spelar de ovetande. Berns VD Yvonne Sörensen säger, på fullt allvar, att arbetarna ”aldrig har varit anställda hos oss”. Ja, det är som att leja en torped för att mörda någon och sen säga ”Jag har inte gjort något.”

Nu har syndikalisterna satt Berns i blockad och i helgen fortsätter det. De ger sig inte förrän de får jobben tillbaka. Men bemanningsföretagen blir allt fler och det här angår oss alla. För om vi blundar kan vi, när vi öppnar ögonen, ha förflyttats tillbaka till 1910.

Kajsa Ekis Ekman, tidningen City 2010

Anna Granström a.ka. Svintos roman "Halva min måne"

Det finns böcker som är absolut nödvändiga under ett särskilt skede i livet. Jag kallar dem bruksböcker. De är böcker som beskriver något man själv håller på att ta sig igenom, ett våldsamt eller turbulent skede som man ännu inte kan begripa, men som författaren till boken redan gått igenom. När man befinner sig utan hjälp, på botten av en brunn, blir boken som en livlina. Man läser dessa böcker om och om igen. Man läser dem inte från pärm till pärm, man öppnar dem och insveper passager, som ett slags mantra. "Någon har levt detta... någon har klarat detta." En sådan bok var för mig Unni Drougges Andra sidan Alex. Jag läste den för tretton år sedan och kan fortfarande hela passager utantill. Nu behöver jag den inte längre, men då stämde den på pricken in på ett förhållande jag hade. Egentligen borde jag kalla böckerna för systerliga bruksböcker, för de vibrerar av systerskap. Den kvinna som skriver hjälper kvinnan som läser. Möjligtvis finns en manlig motsvarighet till detta; möjligt är också att det finns en mänsklig variant av bruksboken som båda könen kan relatera till, men för mig har bruksboken varit en strikt kvinnlig affär.

En annan sådan bok är Anna Granströms Halva min måne (Alligator förlag). Den beskriver Ida, en tjej i tjugoårsåldern som på sin första semester till Karibien, träffar Luis från Puerto Rico och blir kär. Nu tänker ni som läser detta förmodligen: aha, typiskt. Men över denna berättelse finns inget typiskt. (Det finns för övrigt inget typiskt över någonting.) Detta är inte en Harlekinroman, här finns ingen  rasande snygg strand-Casanova, inte heller någon vild svensk tjej på äventyr ute efter skalper till sin samling. Nej, istället börjar allt ganska tafatt: killen är ful och går under öknamnet Fjäderhatten. Han går i trasiga jeans och läderboots och hon är inte imponerad. Men sedan börjar ändå något växa fram, de ord som verkade tomma fylls så småningom med innehåll och hon köper en enkelbiljett till Puerto Rico.

Vad som sedan följer är en ärlig berättelse om att lära känna en annan kultur, men också om ett förhållande fyllt av missbruk, droger och besvikelser. Luis var inte alls den fattiglapp Ida trott han var - tvärtom består hans familj av idel advokater och professorer som inte tycker att hon är något vidare att ha. Själv är han bortskämd och har inte lust att jobba utan lever på sina föräldrar. Ida får ta ett jobb för att försörja dem och de flyttar in i ett hus i slummen. Inget är vad det ser ut att vara, varje månad upptäcker Ida ett nytt lager i kulturen, får en ny förståelse: det som såg ut som snobbism är ett sätt att skydda sig, det som såg ut som nonchalans är försiktighet, det som såg ut som otrohet är missbruksproblem. På grund av kulturskillnaderna kan de inte tolka varandras signaler. Här har vi naturligtvis också ett mycket intressant persongalleri, där "Den bästa killkompisen" inte saknas - ni vet han som erbjuder en hjälpande hand och tröstande ord, men som i hemlighet hoppas på mer.

Jag och Anna Granström kände varandra i tonåren, vi var punkare tillsammans, sen tappade vi bort varandra, vi var båda i Latinamerika under perioder, och när jag nu läser romanen säger jag bara "Ida, c'est moi!" Ida är betydligt seriösare än vad jag var, och hon är kanske mer positivt inställd i allmänhet (alla jobbersbjudanden eller nya lägenheter gör henne själaglad) men annars kan jag bocka av alla händelser, alla insikter i denna bok. Jag hade behövt den i tjugoårsåldern, och det finns många tjejer som behöver den nu. Man kan läsa den som endast en roman om ett kärleksförhållande, men den beskriver en gemensam erfarenhet för många tjejer: detta att åka utomlands, bli tillsammans med killar från andra länder, leva deras liv, lära sig deras språk. Det är få svenska killar som gör detta, och reser de hamnar de oftast ovanpå, utanför, medan tjejer liksom sugs upp av kulturer, kommer rätt in i dem. Vilket ofta är en ganska omtumlande erfarenhet. Jag minns några holländska män som var häpna: "Ni skandinaviska tjejer bara åker runt på egen hand! Och ni lär er språk och går runt som om ni aldrig gjort annat! Kommer man till en by mitt i Asien eller Afrika, likt förbannat  hittar man en svensk tjej där som är gift med en man och går runt och hämtar vatten från brunnen."
 
Är du en ung tjej, träffar du en kille från andra sidan oceanen och vill dit, ta med dig denna bok. Den kan komma att bli en bruksbok du läser om och om igen. Och blir den inte det så lär du dig i alla fall en hel del om ett land annekterat av USA, om hur man röker på Boricua style och lite puertoricansk slang.

Kajsa Ekis Ekman Roks

BOKBÅL: Sexistiska ritualer, rökförbud och Lorca

Publicerad i Brand nr 2/2013

Jag måste bara få säga en sak: Feminismen är inte en myndighet. Feminismen är en mängd kvinnor och en del män som engagerar sig i frågor de brinner för. Jag säger det för att ibland verkar det föreligga någon slags missuppfattning i frågan. En typisk anklagelse är: "Varför gör inte feministerna något för de HÄR kvinnorna, eller det HÄR kvinnoproblemet?" Som om det fanns en instutition som hette Feminism och som man kunde överklaga till. Som om man kunde trycka på en knapp, och feministerna stormar ut, beredda till handling i just ens egen fråga. Personen frågar sig sällan varför inte MÄNNEN, samhället i stort eller hen själv gör något. Men så fort någon blir känd som feminist, antas hon ha ett diffust, obetalt ansvar för jordens kvinnor, demokrati och yttrandefrihet.

Nu senast gäller det Maria Sveland. Sveland blev känd då hon skrev "Bitterfittan" om en kvinna som är missnöjd i sitt äktenskap, och har nu väckt uppmärksamhet för sin bok "Hatet" som handlar om de grova hot som kvinnor får motta på nätet. 

Genast kommer en storm av anklagelser mot Sveland. Det sägs att hon MÅSTE debattera med alla som vill, annars är hon fascist och utgör ett demokratiproblem. Det sägs att hon bara intresserar sig för medelklassens kvinnor och ignorerar högerkvinnor med invandrarbakgrund. Det sägs att hon är respektlös mot katoliker, att hon "kräver rättning i ledet", att hon tvingar alla kvinnor att leva i en åsiktsgemenskap där man måste tycka att Könskriget var ett dåligt program. Det sägs till och med att hon gör andra kvinnor till kättare. 

Vissa av dessa anklagelserna kommer från höger, andra från vänster. Men alla tycks utgå från idén att en feminist som skrivit två och en halv framgångsrika böcker är en allmän institution. Som därmed bör representera alla människor och alla åsikter, annars ska hon krossas. Detta är ju absurt! Kan ingen inse att hon är en (1) person, som står för sin sanning, sin version av verkligheten, sina åsikter, och att hon har all rätt i världen att göra det? Precis som alla andra har samma rätt att komma med sina versioner? 

Nej, tydligen inte. Och vet ni vad? Vet ni varför Sverige inte haft en kvinnlig statsminister än? Medan länder som Brasilien, Slovenien, Island och Pakistan har haft det. För Sverige tolererar inte kvinnlig storhet. Inte ens av det moderliga slaget. Kvinnlig storhet gör både kvinnor och män i Sverige oerhört nervösa. Därför ska alla kvinnor som får någon slags berömmelse genast rivas ned. Det är en sadistisk ritual där allmänheten njuter av att en stor kvinna slits i stycken. "Hon var populär... upplyft.... titta nu... nu återstår bara spillor... ingen tycker om henne längre... allt fler kritiserar henne nu...." Det har hänt Mona Sahlin, Eva Lundgren, Liza Marklund, Anna Wahlgren, Margareta Winberg, Ebba Witt-Brattström och många fler. Ironiskt att det var Sveland själv som försökte riva ner Ebba Witt-Brattström genom att hävda att hon hade ett "mästrande och uppläxande tonfall". Då var Sveland en underdog. Hon fick uppmärksamhet genom att riva ner Witt-Brattström. Och nu är det Svelands tur att bli anklagad för samma sak. Det applåderas. De som applåderar tror att de slår mot makten. I hemlighet njuter de av att riva ner en kvinna. Och de kvinnor som tar sig fram genom att riva ner andra kommer snart utsättas för samma sak. Svenska män kan bli untouchable, bortom all kritik, antingen de spelar på elitism likt Horace Engdahl, eller på folklighet likt Leif GW Persson. Aldrig kvinnor.

Nu till något annat. I förrförra numret av Brand skrev Andreas Malm om hur vissa miljöaktivister tenderar åt det fascistiska hållet. En ekoanarkist som försökte stå emot denna utveckling var Murray Bookchin. För detta blev han hånad och nästan utslängd från den anarkistiska rörelsen. Nu har det kommit en bok, "Recovering Bookchin" av Andy Price (New Compass Press), som försöker återupprätta Bookchins rykte. Den är bra. Läs den!

För övrigt ogillar jag skribenter som inte är Slavoj Zizek, men som försöker vara det. Till exempel en person som heter Mark Fisher. Om ni läste förra Brand såg ni att det var en text av honom med där. Han har skrivit en bok som heter Kapitalistisk realism som kom ut 2011 och som jag läste förra veckan. Den går i korthet ut på att förklara hur kapitalismen försöker få oss att tro att inget annat system går att skapa. Det är "lättare att föreställa sig jordens undergång än kapitalismens slut" skriver han. Alla former av motstånd, alternativa livsstilar, fångas upp och oskadliggörs av kapitalismen. "Hiphopen absorberas av kommerialismen" och "Kurt Cobain var bara ytterligare ett MTV-spektakel" osv. Och det är ju tänkvärt. Problemen med den här boken är två: 1) Att den här kritiken inte är ny. 2) Att Mark Fisher skriver på ett FRUKTANSVÄRT PRETENTIÖST sätt för att dölja att han inte har något att komma med. Han svänger sig med termer som "reflexiv impotens" och  man kan inte sluta tänka att här är ännu en jävel som vill verka smart. 

Dessutom verkar han tro att ALLT som sker är kapitalism! Till och med rökförbud kallar han kapitalism, och går in på en invecklad förklaring till hur detta går ihop: att vi lever i en "paternalism utan far" osv. Nej, Fisher, rökförbud är inte en kapitalistisk åtgärd, det är tvärtom ett beslut som stater tagit och som kapitalister, särskilt tobaksbolagen avskyr. 

Fisher personifierar tre tendenser som grasserar bland vissa vänsterskribenter: oklara tankar, pretentiöst språk och en paranoid, pessimistisk världssyn där systemet och makten är "överallt". Om det är någon som gör förändring omöjlig, så är det han. Bli inte som han! 

Jag avslutar med några diktrader av Federico García Lorca.

Livet är inte sömn. Vakna! Vakna! Vakna!

Vi tumlar utför trapporna för att äta den våta jorden

eller stiger uppför snöbranterna vid de döda daliornas kör.

Men det finns ingen glömska, ingen sömn: 

levande kött. 

skulden releasefest på bar const

skulden releasefest på bar const

Den autonoma livskurvan - ur Brand nr 1, 2011

EN AUTONOM POLITISK RÖRELSE FÖLJER SAMMA KURVA SOM ETT KÄRLEKSFÖRHÅLLANDE.

Den här texten skrev jag då jag sett att många politiska grupper blir kortlivade och stöter på samma problem. Många politiskt engagerade utanför partierna är dåliga på att ta tillvara på sina erfarenheter och lära sig av andra gruppers erfarenheter. Om och om igen händer samma sak. Vissa skulle förmodligen dra slutsatsen att detta beror på en grundläggande svaghet i den autonoma organisationsformen. Det kan ligga något i detta, samtidigt som det inte finns någon samtida form som är så bra på att ta tillvara politisk energi och kanalisera detta i direkt aktion. Här följer i alla fall en exposé över "den autonoma livskurvan" - mystiskt lik en kärleksrelation i sina stadier. Den här texten har sedan den kom i Brand översatts till tyska för en autonom tidning som jag inte minns namnet på just nu.


Startskottet. En våldsam händelse. En grupp brukar bildas som reaktion på en fruktansvärd insikt om något som har hänt: ett valnederlag, en demonstration som plötsligt blir attackerad av polis, en rapport som visar att världen håller på att gå under, ett land anfaller ett annat eller fascister som kommer in i riksdagen. Många människor känner plötsligt och samtidigt: Nu räcker det - vi måste göra något! 

Förälskelsefasen. Någon sammankallar till möte. Allt verkar möjligt, människor strömmar till, alla tar på sig uppgifter utan att tveka. Inget känns svårt, man är beredd att ändra hela sitt liv för Saken. Det är som att ha blivit drabbad av en ny insikt, helt plötsligt har ens karta ritats om, detta står nu i centrum, vare sig det gäller lokal organisering/strejk/klimatfrågan eller ockupation. Man berättar för alla som vill höra på att detta är grejen! Det talas om en massrörelse, om en ny politisk kraft, om framtidens melodi. Om inte nu – när? Om inte du - vem?

Lära känna-fasen. Man börjar bygga rörelsen. Gör sin första aktion, tar de första spadtagen till ett hus. Om det lyckas eller inte är av mindre betydelse i den här fasen. Huvudsaken är att man kommit igång med att göra något. Den första aktionen sammansvetsar gruppen: "vi har varit med om något tillsammans!" Man går glatt vidare till nästa grej.

Etableringsfasen. Efter den första euforin ska man nu börja skapa strukturer. Hur ska vi ha det? Hierarkier eller platt? Smågrupper eller centralstyrt? Löst eller organiserat? Här kan en konflikt börja skönjas, men det märker man oftast inte förrän långt senare – då ser man att ”det alltid hade funnits tecken” på att det skulle gå som det gick.

Första konflikten. Rör sig oftast kring något fruktansvärt banalt. Det kan vara: ska vi göra aktionen idag eller imorgon? Ska vi ha peacemärken eller knutna nävar på flygbladet? Ska det bandet spela på festen eller inte? Men konflikten är bara till för att pröva sammanhållningen – det är hur man reder ut den som avgör fortsättningen. Kan gruppen reda ut konflikten på ett bra sätt – genom att alla får tala till punkt, genom att alla vågar göra det, genom att alla respekterar varandra och att ett beslut tas på demokratiskt sätt – finns det goda chanser att gå vidare. Gruppen fortsätter uppåt. 

Repressionsfasen. Kanske har rörelsen blivit så stor att den nu blivit farlig. Och vid en demonstration, en gatufest eller något, så slår polisen till. De bankar skiten ur folk. De klär av folk nakna. De använder mer våld än man någonsin varit förberedd på. De häktar, håller kvar, trakasserar, förnedrar och samhället applåderar och förklarar att aktivisterna är terrorister. Detta blir en chock. Många nya aktivister kan inte förstå och säger: men förstår ni inte, jag var ju bara på en demonstration, vad har jag gjort för fel? Vi är ju en fredlig grupp! Varför vi? Varför nu? Lite repression kan stärka en grupp, men övervåld och repression kan knäcka människor så att de aldrig hämtar sig. Det är viktigt att vara förberedd så långt det går; med trauma support och att samla upp alla efteråt och hantera det som skett, kan man överleva – som människa och som grupp. Repressionsfasen kan också vara mildare, i form av ett bakslag - ett uteblivet tillstånd, en refuserad text. 

Viloläge. Efter en traumatisk upplevelse kan hela arbetet stå på paus ett tag. Men inte bara då. En grupp går med jämna mellanrum in i viloläge. Här gäller det att gå på sparlåga, hålla liv i det minsta nödvändiga som behövs göras. Har man en liten liten glöd kan det börja brinna igen när det behövs.

 

 

Andra konflikten. Ofta en upprepning av den första. Nu börjar det etableras skiljelinjer. Det blir falanger. Man känner varandra såpass bra att man nu vet vilka som tycker vad. Saker börjar bli ”typiskt honom” eller ”typiskt de där”. Man tar sida, ansluter sig till en grupp i gruppen. Några hoppar av. Nu följer...

Svartsjukefasen. Nu är gruppen osäker på sig själv. Och osäkerhet föder paranoia. Precis som svartsjuka brukar uppkomma i ett förhållande ungefär vid den här tidpunkten, börjar gruppen anklaga någon för att vara spion eller infiltratör. Naturligtvis finns spioner och infiltratörer, men betydligt oftare är anklagelserna symptom på en inre osäkerhet. Det visar sig inte sällan att personen varit en helt vanlig oskyldig aktivist, som bara råkat se fel ut eller säga konstiga saker. Saken är att det inte går att försvara sig mot otrohet genom att vara svartsjuk, eller att försvara sig mot spioner genom att bli paranoid. Det enda som händer är att man kväver gruppen, stänger dörrarna, misstänker alla och envar, talar tyst om allt och helst inte alls, tills alla blir sjuka, sjuka och farliga. Låter man paranoian få fritt spelrum kan det leda till rättegångar, mobbning och sekterism. Sekter avskyr fönster och dörrar, och det gör svartsjuka förhållanden och paranoida grupper också. När medlemmarna någon gång syns utomhus är de skuggor av sina forna jag, agerar konstigt, vågar inte säga något och väntar ständigt på att dömas i en provisorisk domstol. Men de vågar inte lämna gruppen, för den har tagit över hela deras själ.

Nu finns det bevisligen grupper som behöver akta sig för spioner. I miljörörelsen, Palestinarörelsen och andra rörelser har det funnits infiltratörer som levt i rörelsen i många år, samtidigt som de arbetat för polisen. I dessa fall gäller det att ha en strategi för att se till att dessa inte får information som kan skada medlemmarna allvarligt. Men annars heter botemedlet mot spioner öppenhet.

Vardaglig tristess. Även om man lyckas komma förbi den osäkra fasen och reda ut spionhärvan så att man kan skratta åt den tillsammans med den stackars olycklige ”spionen”, har konflikterna tagit på gruppen. Nyhetens behag är över, och de ”nyfikna” som alltid strömmar till i början har tillfredsställt sin nyfikenhet och dragit vidare. Nu handlar det om vardagligt arbete. Att komma på möten i kyla och rusk, att bestämma vem som ska fixa plankor och hammare och flygblad och skriva pressmeddelande. Det kan kännas trist och motigt och vissa grupper klarar sig inte förbi den här fasen. De skiljs åt när förälskelsen är över. Det är inget fel med det; vissa förhållanden varar också bara en sommar. Men om man klarar att ställa om till vardagen kommer...

Stabil fas. Det är egentligen här en långvarig grupp börjar sitt arbete på riktigt. Allt som var innan var bara en introduktion. Nu kan man börja lägga upp planerna. Nu har antalet medlemmar stabiliserat sig. Man vet ungefär vilka som är med, man vet vad de går för, vad de är bra på. Strukturerna har också börjat sätta sig, det är inte lika mycket tjafs. Om gruppen förstår detta, kan den arbeta bra ihop. Och successivt bli större. För visst, det går att skita i allt och starta en ny grupp. Men sannolikheten är stor att man efter något år har kommit fram till den här punkten även med den nya gruppen. Har man kommit så här långt, då är man förbi det värsta. Då har man en bas att stå på. Tappa inte bort den! För nu, om man orkar, har man alla förutsättningar för att verkligen skapa en massrörelse.

MEN DÅ BEHÖVER MAN EN HEL DEL VERKTYG....

Här är några som kan vara bra att ha med sig på vägen.

Var ska ni ses?

Detta kan verka som en banal fråga när man planerar den stora världsomvälvningen. Men en bra lokal är viktigare än man kan tro. Att ändra mötesplats varje gång eller att ses på kaféer funkar inte i längden. Man ska inte behöva kolla mailen varje dag för att se var mötet hölls, dessutom blir det ju omöjligt för nya människor att hitta dit. Tänk på att folk är förvirrade och kommer dyka upp på stället ni sågs förra gången. Att ha en fast lokal och fasta tider då man ses är guld värt. En grupps liv och död kan hänga på detta.

Vad är målet? Vilka är medlen?

Först bestämmer man målet, sen bestämmer man medlen därefter. Målet ska vara ideologiskt. Medlen ska inte vara det. Medlen är helt enkelt de som är bäst anpassade till just detta mål. Om det är gratis kollektivtrafik man vill ha: kampanj. Om det är ett visst företag man vill störa: direkt aktion. Om man vill byta regering: rösta. Om man vill lära sig mer: studiecirkel. Om man vill agera lokalt: Börja med att lära känna varandra.

Detta av den enkla anledningen att det inte går att byta regering genom en blockad och det går inte att få bort exempelvis en reklamkampanj genom att rösta. Analysera målet noga, kom sedan fram till den bästa metoden. Ibland kan att snacka och dela ut bullar vara det mest radikala – i ett bostadsområde eller en arbetsplats där människor inte känner varandra. Ibland, som när det gäller att stoppa sexistisk reklam eller agera i klimatfrågan, är detta fullständigt meningslöst. Allt för många tror att det är valet av metod som är det stora ideologiska valet. Ett autonomt slagord är ”By all means necessary”. Detta har många trott betyder: Använd alltid våld!* Men i själva verket betyder det precis vad det betyder: Använd alla medel.

* PS till Johan Lundberg här: Meningen börjar alltså vid "Detta har många trott betyder" - det är alltså inte så att jag i denna text utropar: använd alltid våld! Jag skriver detta eftersom du ibland har lite svårt att avgöra vad som är citat från andra och vad som är författares egna åsikter. DS.

Hur fungerar gruppen?

Ingen grupp klarar sig utan interna problem och strider. Tro inte att bara man kör på, kommer man att undvika dessa – det går inte. Lägg stor vikt vid sammanhållningen och öppenheten. Att alla känner sig välkomna och trygga, att alla vågar säga vad de tycker, att man trivs med varandra. Att arbeta politiskt är inte att driva en reklamkampanj. Att arbeta politiskt är mer än så. Det är att bli en demokratisk människa. När gruppen splittrats har medlemmarna förändrats inifrån. Detta, den demokratiska erfarenheten, kommer de bära med sig hela livet. Och tvärtom: att ingå i en icke-fungerande grupp, där man blev trampad på, ignorerad eller ännu värre, sexuellt trakasserad, kan vara ett trauma som gör att man aldrig mer vill engagera sig politiskt.

Stor eller liten grupp?

Tänk på att fler människor kräver en mer genomarbetad struktur. Är man fyra personer kan man sitta och snacka som vanligt – är man trehundra går inte detta. Ett sätt att lösa detta kan vara smågrupper. Men då måste det också finnas en idé för hur smågrupperna hänger ihop. Gör de saker var för sig eller ska de bara komma med idéer? Släpa inte dit fler än ni har förmåga att hantera. Allt för många grupper har bildats med ambitionen att ”organisera massorna” för att sedan, när massorna kommer, bli helt perplexa och inte veta vad de ska göra med dem.

Och glöm inte: det är inte på Twitter, utan genom att organisera oss som vi förändrar..... 

Tack till Anna, Alfred Hallmert och Angelica Seger