Martha C Nussbaum, "Främja förmågor" recension

I Charles Dickens satirroman Hårda Tider uppmanar den torre läraren Choakumchild eleverna att tänka sig klassrummet som en nation. ”Tänk er”, säger han, ”att i nationen finns femtio miljoner penningar. Är det då inte en rik och lyckad nation?” Eleven Sissy svarar att det går ju inte att säga om man inte vet vem som har pengarna och om hon själv har fått några av dem. Läraren tillrättavisar henne: ”Det har inte med saken att göra! Det ingår inte i kalkylen!”

Precis det här är problemet med BNP. Bruttonationalprodukten är ett bra sätt att mäta den ekonomiska aktiviteten i ett land. Det går helt enkelt ut på att man räknar ut det samlade värdet på alla varor och tjänster som skapas i ett land under ett år. Men om landet är rikt och lyckat; om det finns välstånd, säger BNP ingenting. För vi vet inte hur pengarna fördelas. Hälften av medborgarna kan leva i misär och dö i förtid. Det kan vara diktatur eller apartheid. Dessutom kan det vara helt meningslösa och miljöfarliga aktiviteter som genererat detta höga BNP. Kanske det mest ironiska är när BNP räknas per capita, trots att i verkligheten delar inga länder upp pengarna lika för alla.

Men tänk om man skulle mäta välstånd på ett helt annat sätt? De senaste tjugo åren har många röster höjts för alternativa förslag: till exempel har Bhutan infört ett mått på ”bruttonationallycka”. Storbritanniens premiärminister David Cameron har också talat om att införa ett mått på GWB, Allmänt Välmående. Och FN använder sedan tjugo år tillbaka sig av Human Development Index, som mäter bland annat livslängd och utbildning.

Ett förslag är den så kallade förmågemodellen. Den har utarbetats av etik- och juridikprofessorn Martha C Nussbaum och nobelpristagaren i ekonomi Amartya Sen. De har startat en internationell organisation för att få uppmärksamhet för förslaget och nu kommer Nussbaums bok ”Främja förmågor” på svenska, där hon förklarar vad det hela går ut på.

Grundfrågan är: Vad skulle var och en kunna göra och vara? Utifrån detta räknar Nussbaum upp tio förmågor som hon menar är grundläggande för människan. Dessa är: liv, fysisk hälsa, kroppslig integritet, sinnen, känslor, praktiskt förnuft, samhörighet, relationer till natur och andra arter, lek och kontroll över den egna miljön. Betoningen ligger på förmåga, inte utfall. Det vill säga, det är //förmågan// att leva ett hälsosamt liv som ska bedömas, inte hur hälsosamma människorna verkligen är. Detta för att hon vill lägga vikt vid valfriheten: den som vill leva ohälsosamt ska få göra det.

Nationer, menar Nussbaum, borde alltså bedömas utifrån i vilken grad de respekterar dessa förmågor. En nation där människor dör i förtid eller dödas respekterar således inte förmågan till liv. En nation där kvinnor misshandlas respekterar inte förmågan till kroppslig integritet, och en nation där människor inte får ha politiska möten respekterar inte förmågan till samhörighet.

Det är ett oerhört intressant tankeexperiment. Nussbaums modell skulle, om den verkligen ersatte BNP som mått på välstånd, få oss att radikalt ändra vårt synsätt på världen. Tänk er att en lista skulle upprättas, där de länder med störst chans till ett långt och lyckligt liv skulle komma högst, och längst ner länderna där människor är olyckliga och dör i förtid. Tänk er om länder skulle tävla om att hamna högt på listan, vilket betyder att de skulle anstränga sig för att erbjuda sina medborgare sådant som en meningsfull fritid. Både USA och Kina – de länder med högst BNP – skulle förmodligen hamna betydligt längre ner på en sådan lista. Även om världen i sig inte skulle förändras, skulle vi lära oss att betrakta den genom etiska istället för monetära glasögon.

Samtidigt - hur bra skulle det vara? För det första skulle det innebära ett oöverskådligt arbete att mäta och jämföra förmågan till ”att älska dem som älskar och bryr sig om en”, ”att kunna skratta” och ”att kunna använda sina mentala förmågor.” Världen över!

Men viktigare är att denna mätmetod är betydligt mer värderande och normerande än BNP-modellen. Till exempel står att äganderätten ska skyddas – alltså skulle ett land som inskränkte äganderätten, till exempel genom att förstatliga egendom – kunna dömas ut enligt denna lista. Det står ingenting om ekonomisk jämlikhet. Rätten att yttra sig och att vara demokratiskt delaktig i sitt land är såklart med, men den gäller inte på arbetsplatsen. Nussbaum har dessutom lagt till sina personliga preferenser om nödvändigheten att umgås med djur och natur. Dessutom står där mycket om religion, kön och sexualitet som många stater skulle ha problem att uppfylla.

Det är till syvende och sist en västerländsk socialliberals värderingar som presenteras här. Som hela världen ska dömas efter. Jag kan se hur den skulle kunna användas i helt andra syften – Nussbaum diskuterar faktiskt huruvida man ska invadera stater som inte uppfyller kraven (trots att hon bestämt avvisar detta.) Och även om man inte går så långt, är det svårt att se hur någon skulle kunna göra en neutral bedömning av länder utifrån dessa kategorier.

Jag börjar istället fundera på hur man skulle kunna skapa en modell av BNP med en justering för ekonomisk jämlikhet. Den skulle heta ”Den riktiga BNP per capita-modellen.” Och utgå just från Sissys fråga: hur mycket har var och en fått? Här ska Nussbaum ha en eloge för att hon har fått mig att tänka utopiskt. Det är inte ofta en bok lyckas med det. 

ur DN november 2013

Berns säljer returbiljetter till 1910

Det var en gång ett nöjespalats. Ett lyxigt hotell och en överdådig konsertsalong. Hit kom människor från hela världen för att uppträda och bo i de vackra rummen, som inte kallades rum utan ”våningar”.

Men vad ingen visste var att de som polerade dessa vackra rum bara hade tio minuter på sig att göra rent dem. Att de arbetade utan kontrakt. Att de ibland inte fick ut hela lönen eller fick vänta månader på den. Att de jobbade sju dagar i veckan och inte fick ledigt ens då de födde barn.

Efter tio år fick de här personerna nog. En del hade kört slut på sig, med krossade förhållanden och sjukdomar som resultat. Andra började organisera sig. De kämpade till sig en vit lön, rätt till föräldraledighet och ordentliga kontrakt. Men då blev de som bestämde på salongerna rädda. Var skulle detta sluta? Och de plockade ut alla som hade organiserat sig och sa: Ni får gå – resten får stanna!

Det här är inte någon berättelse om svenska arbetsvillkor för hundra år sedan. Det här händer just nu, mitt i Stockholm. Företaget är Berns, som ägs av London Regional - ett av Europas största fastighetsbolag. Berns har just avskedat alla syndikalister på arbetsplatsen.

Men det här låter ju helt sjukt, tänker ni; är det inte en ILO-rättighet att vara fackligt ansluten? Har man inte rätt till föräldraledighet i Sverige? Det är 2010, varför görs inget mot dessa slavdrivare?

Svaret heter bemanningsföretag. Ett listigt sätt för arbetsgivare att backa tillbaka tiden hundra år. De anställer helt enkelt en mellanhand och säger: Du sköter städningen – vi lägger oss inte i! Mellanhanden står för myglet, arbetsgivaren för blundandet. Alla på Berns vet precis vad som försiggår, cheferna äter i samma matsal som de anställda. Men nu spelar de ovetande. Berns VD Yvonne Sörensen säger, på fullt allvar, att arbetarna ”aldrig har varit anställda hos oss”. Ja, det är som att leja en torped för att mörda någon och sen säga ”Jag har inte gjort något.”

Nu har syndikalisterna satt Berns i blockad och i helgen fortsätter det. De ger sig inte förrän de får jobben tillbaka. Men bemanningsföretagen blir allt fler och det här angår oss alla. För om vi blundar kan vi, när vi öppnar ögonen, ha förflyttats tillbaka till 1910.

Kajsa Ekis Ekman, tidningen City 2010

Anna Granström a.ka. Svintos roman "Halva min måne"

Det finns böcker som är absolut nödvändiga under ett särskilt skede i livet. Jag kallar dem bruksböcker. De är böcker som beskriver något man själv håller på att ta sig igenom, ett våldsamt eller turbulent skede som man ännu inte kan begripa, men som författaren till boken redan gått igenom. När man befinner sig utan hjälp, på botten av en brunn, blir boken som en livlina. Man läser dessa böcker om och om igen. Man läser dem inte från pärm till pärm, man öppnar dem och insveper passager, som ett slags mantra. "Någon har levt detta... någon har klarat detta." En sådan bok var för mig Unni Drougges Andra sidan Alex. Jag läste den för tretton år sedan och kan fortfarande hela passager utantill. Nu behöver jag den inte längre, men då stämde den på pricken in på ett förhållande jag hade. Egentligen borde jag kalla böckerna för systerliga bruksböcker, för de vibrerar av systerskap. Den kvinna som skriver hjälper kvinnan som läser. Möjligtvis finns en manlig motsvarighet till detta; möjligt är också att det finns en mänsklig variant av bruksboken som båda könen kan relatera till, men för mig har bruksboken varit en strikt kvinnlig affär.

En annan sådan bok är Anna Granströms Halva min måne (Alligator förlag). Den beskriver Ida, en tjej i tjugoårsåldern som på sin första semester till Karibien, träffar Luis från Puerto Rico och blir kär. Nu tänker ni som läser detta förmodligen: aha, typiskt. Men över denna berättelse finns inget typiskt. (Det finns för övrigt inget typiskt över någonting.) Detta är inte en Harlekinroman, här finns ingen  rasande snygg strand-Casanova, inte heller någon vild svensk tjej på äventyr ute efter skalper till sin samling. Nej, istället börjar allt ganska tafatt: killen är ful och går under öknamnet Fjäderhatten. Han går i trasiga jeans och läderboots och hon är inte imponerad. Men sedan börjar ändå något växa fram, de ord som verkade tomma fylls så småningom med innehåll och hon köper en enkelbiljett till Puerto Rico.

Vad som sedan följer är en ärlig berättelse om att lära känna en annan kultur, men också om ett förhållande fyllt av missbruk, droger och besvikelser. Luis var inte alls den fattiglapp Ida trott han var - tvärtom består hans familj av idel advokater och professorer som inte tycker att hon är något vidare att ha. Själv är han bortskämd och har inte lust att jobba utan lever på sina föräldrar. Ida får ta ett jobb för att försörja dem och de flyttar in i ett hus i slummen. Inget är vad det ser ut att vara, varje månad upptäcker Ida ett nytt lager i kulturen, får en ny förståelse: det som såg ut som snobbism är ett sätt att skydda sig, det som såg ut som nonchalans är försiktighet, det som såg ut som otrohet är missbruksproblem. På grund av kulturskillnaderna kan de inte tolka varandras signaler. Här har vi naturligtvis också ett mycket intressant persongalleri, där "Den bästa killkompisen" inte saknas - ni vet han som erbjuder en hjälpande hand och tröstande ord, men som i hemlighet hoppas på mer.

Jag och Anna Granström kände varandra i tonåren, vi var punkare tillsammans, sen tappade vi bort varandra, vi var båda i Latinamerika under perioder, och när jag nu läser romanen säger jag bara "Ida, c'est moi!" Ida är betydligt seriösare än vad jag var, och hon är kanske mer positivt inställd i allmänhet (alla jobbersbjudanden eller nya lägenheter gör henne själaglad) men annars kan jag bocka av alla händelser, alla insikter i denna bok. Jag hade behövt den i tjugoårsåldern, och det finns många tjejer som behöver den nu. Man kan läsa den som endast en roman om ett kärleksförhållande, men den beskriver en gemensam erfarenhet för många tjejer: detta att åka utomlands, bli tillsammans med killar från andra länder, leva deras liv, lära sig deras språk. Det är få svenska killar som gör detta, och reser de hamnar de oftast ovanpå, utanför, medan tjejer liksom sugs upp av kulturer, kommer rätt in i dem. Vilket ofta är en ganska omtumlande erfarenhet. Jag minns några holländska män som var häpna: "Ni skandinaviska tjejer bara åker runt på egen hand! Och ni lär er språk och går runt som om ni aldrig gjort annat! Kommer man till en by mitt i Asien eller Afrika, likt förbannat  hittar man en svensk tjej där som är gift med en man och går runt och hämtar vatten från brunnen."
 
Är du en ung tjej, träffar du en kille från andra sidan oceanen och vill dit, ta med dig denna bok. Den kan komma att bli en bruksbok du läser om och om igen. Och blir den inte det så lär du dig i alla fall en hel del om ett land annekterat av USA, om hur man röker på Boricua style och lite puertoricansk slang.