Den första rumänska romanen om graviditet

Intervju med Ioana Nicolae

När jag läser Ioana Nicolaes Himlen i magen tänker jag om igen på hur vårt samhälle har banaliserat graviditet. Det är något så häftigt, livets själva ursprung, den enda Big Bang vi någonsin kommer att bevittna med egna ögon, den enda Gud vi kommer att vara säkra på, och vad gör vi av det? En tid av konsumtion, Mama, barnavårdscentraler, internetforum, blodtryck. Inte en enda existentiell ritual är förknippad med graviditeten. Religionernas ritualer omringar graviditeten – äktenskap och dop - men undviker den noggrant. Istället förheligar vi abstrakta ting: kyrkor, pengar, påvar, professorer, egendom, banker. Så den gravida kvinnan och hennes partner får ensamma tänka de existentiella tankarna, får ensamma förundras och inse att de håller på att skapa ett nytt liv. Förmodligen är det under den första graviditeten som insikten drabbar en med all kraft – man har verkligen ”himlen i magen.” Nicolaes bok är en prosalyrisk dagbok som följer en kvinnas första graviditet. Det är en existentiell berättelse om att förvandlas. Huvudpersonen, den gravida kvinnan, upptäcker att hon befinner sig i annan värld, där alla TV-nyheter handlar om mördade barn, alla naturprogram om födande. Och hon själv är stadd i ständig förändring: ibland en ”skolväska”, ibland ”tung och genomskinlig”, andra gånger ”en papperstuss i en pojknäve.”

Att skriva om graviditet är inte ovanligt i Sverige: de senaste åren har till exempel Ulrika Lorentzi och Patricia Lorenzoni skrivit böcker om att vara gravid. Nina Björk har berättat att hon skapade den samhällssyn hon lägger fram i ”Fria själar” då hon fick barn: barnets sårbarhet blir ett bevis på att individualismen inte fungerar. Så är inte fallet i Rumänien, berättar Ioana Nicolae.

- Ingen i Rumänien hade någonsin skrivit ett litterärt verk om graviditet. Under kommunismen var graviditet en politisk fixering hos de styrande och aborter var förbjudna. Efter kommunismens fall fortsatte kvinnliga författare att undvika temat. Innan jag skrev ”Himlen i magen” hade jag publicerat flera diktsamlingar, och jag visste hur viktigt det var att hitta ett starkt och mäktigt ämne. När jag blev med barn visste jag att jag hittat det. Tiden hade kommit för att skriva om graviditet, jag kunde inte ignorera det längre. Jag tänkte inte på de ideologiska implikationerna, bara på den litterära aspekten. Ändå blev min bok en feministisk symbol i Rumänien.

- Så du skrev boken medan du var gravid. Kan du säga något om själva tillkomsten av boken? Skrivprocessen?

Jag var 27 när jag upptäckte att ett nytt liv började ta form i min kropp. Det första jag gjorde var att säga upp mig från tidningen jag arbetade på.

Varför då?

Jag ville fokusera på min kropp så mycket jag kunde, jag ville lyssna på mig själv. Så jag började föra dagbok om graviditeten. Det var dessa anteckningar som sedan utvecklades till en bok.

När jag läser din bok tänker jag att graviditeten har blivit banaliserad, åtminstone i Sverige: den har gjorts till kommers och man har glömt det existentiella. Håller du med om detta?

- Jag skulle inte säga att graviditeten har blivit banaliserad, däremot att den betraktas på ett förenklat sätt: som om det bara vore ett fysiskt och medicinskt tillstånd. Även i det förflutna har graviditet alltid setts som något som tillhörde den privata sfären, för att inte säga en vanlig olycka eller ett nödvändigt ont. Kroppen blev allt större, allt skamligare, det var tur att stora kjolar och klänningar kunde dölja det. Att föda var kvinnornas plikt, deras ansvar. I arbetsbeskrivningen av moderskap ingick att vissa av dem skulle dö i barnsäng, som min gammelmormor. Deras kroppar var inte längre deras egna.

- Samtidigt, är inte graviditet det mest banala? Det tillstånd då inga äventyr är tillåtna och man tar sin tillflykt till järnvärden, sug efter mat, nattliga besök på toan och det kroppsprat som du citerar i boken: ”jag gick upp 15 kilo... då skulle du ha sett mig!” och så vidare.

Om vi ser djurriket som ett träd, så är vi ofta frestade att placera människan på den högsta grenen, som det mest utvecklade däggdjuret. Vi överskattar oss själva något enormt! Detta leder till att vi enbart ser oss som kulturella och andliga varelser, och glömmer bort våra kroppar. Och så när kroppen börjar värka, när vi blir sjuka eller gravida, då påminns vi om den. Då plötsligt blir vi medvetna och sårbara. Vad som verkade banalt fram tills dess får plötlisgt en enorm betydelse. De flesta kvinnor påverkas av att föda, många traumatiseras och vissa, som jag, försöker läka traumat genom att skriva om det.

- Men graviditet, är inte det också ett mellanläge – mellan natur och kultur, mellan att vara sin kropp och vara en annan kropp... Vilken aspekt av graviditet intresserar dig mest?

Himlen i magen är ett långt brev där jag noggrant beskriver allt som händer under graviditeten. Jag föreställde mig själv som en typ av upptäckare som kommer till ett okänt land och försöker kartlägga det. Landskapet var skiftande, så jag försökte beskriva det på olika betydelsebärande nivåer. Den första är nästan fotografisk, extremt realistisk, det handlar helt och hållet om de fysiska förändringar som äger rum i en kvinnas kropp. Från befruktning till födsel. Jag använde min egen historia och berättelser från andra gravida kvinnor jag kände. Från dessa grundläggande berättelser sprang nästa nivå, den metafysiska och religiösa. Jag använde också TV-nyheter och tidningsurklipp som jag kände hade med bokens tema att göra. Till slut blev det en bok om kärlek, lycka, mirakel, men också smärta och rädsla.

- I din bok finns en tydlig skillnad mellan olika gravida. Där finns de unga gravida, som går på spa, fixar naglarna och oroar ihjäl sig, och så finns de tidigare generationerna mödrar, som födde tio barn utan att klaga. Denna övergång från en moder till en ”Mama” har skett i Sverige också, men med en mellangeneration: ”mamman.” Denna mellangeneration finns inte i Rumänien, övergången måste ha varit mycket drastisk?

För tjugo år sedan bodde 23 miljoner människor i mitt land. Nu är vi bara 20 miljoner. Jag vet inte riktigt om det är bra eller dåligt. Men en sak vet jag säkert: att en befolkningspolitik som den vi hade under Ceausescu, där man skulle få kvinnorna att föda så många barn som möjligt, där preventivmedel var förbjudna och abort bestraffades med fängelse – det är kriminellt och borde inte ske någonstans! En viktig beståndsdel i Ceausescus diktatur var just befolkningstillväxt. De kvinnor som fick många barn – min mor var en av dem – fick medalj. Men många av dessa storföderskor fick kroniska sjukdomar. Många dog också i illegala aborter.

Och ändå är modern i din bok också en sorts hjälte...

Huvudtemat i de flesta av mina böcker är modern som arketyp, en gudinnelik ikon. Det är så jag alltid har sett på min egen mor, som födde tolv barn. Jag var det fjärde barnet. Jag växte upp i en stad i norra Rumänien, en bergsby i Transsylvanien där det fanns två typer av människor: turister och lokalbefolkning. Lokalbefolkningen höll ståndaktigt fast vid sina traditioner. Som barn lyssnade jag till deras berättelser om älvor och fåraherdar och övernaturliga händelser. Jag försökte åkalla några av dem i två diktsamlingar, ”Nordul” (Norden) och ”Credinta” (Tron) – böcker som handlar om min underbara transsylvanska värld. Eftersom min familj tillhörde pingströrelsen i ett land där 95% är katoliker, visste jag redan som barn vad det innebar att bli förföljd och diskriminerad. Saker blev än värre när en grym diktatur sänkte sig över denna Chagall-liknande värld. Mitt liv var som ett lapptäcke av olika bitar, sönderklippta av historien, och det var bara min mor som kunde sy ihop dem igen och hålla dem på plats. Min mor är en symbol för mig. Hon finns alltid där, hon ger mig en känsla av trygghet som jag alltid behövt. Hon är närvarande i Himlen i magen också, men enbart efter att jag själv blev mor har jag förstått henne till fullo.

- Men regerade Ceausescu inte från och med 1965, innan du var född...?

När vi talar om Ceausescus diktatur menar vi oftast de tio sista åren av hans styre. Det var då han började odla en personkult. Innan dess visade han upp sin liberala sida, avstod från att delta i attacken på Tjeckoslovakien och etablerade länkar till både Västeuropa och USA. Det var under de sista tio åren som han förvandlade Rumänien till ett stort fängelse. Jag var femton år när revolutionen ägde rum 1989.

- Du har flyttat mellan genrer i ditt skrivande: poesi, prosa och barnböcker. (Även om detta är den första boken som översätts till svenska) Hur är det att byta genre?

Jag började min karriär genom att ge ut ett antal diktsamlingar där jag försökte använda mig av min biografi – på ett kontrollerat sätt. Jag försökte skapa en episkt strukturerad poesi efter Frank O'Haras personism. Andra inspirationskällor var de amerikanska poeterna Carl Sandburg och W.S. Merwin likväl som många stora rumänska poeter. Således finns det en underliggande historia i alla mina böcker, dikterna är alltså ”kapitel” i en berättelse. Himlen i magen är en form av övergång. Det romanartade skelettet är starkare än i mina andra böcker, men jag byggde det med poetiska verktyg. Så jag kallade det en roman med avsikt. Min nästa bok efter denna var O pasăre pe sîrmă (Fågeln på telefontråden). En äkta roman i pikaresk stil som rör sig med snabb hastighet utan metaforer. Huvudpersonen är en kvinnlig student som försöker klara sig i Bukarest efter revolutionen 1989. I bakgrunden finns en kärlekshistoria, men viktigare är hennes kamp för överlevnad. Till sist skrev jag några barnböcker, vilket jag gjorde med hela mitt hjärta, min humor och min fantasiförmåga. Eftersom jag undervisar i två privatskolor är jag alltid omringad av barn.

- Tillbaka till graviditet. Simone de Beauvoir beskrev graviditet som en mycket obehaglig upplevelse, det var ”främmande och svårförståeligt”, gör henne ”främmande för sig själv” och ”medför inte någon personlig fördel för kvinnan själv utan fordrar snarare stora uppoffringar.” Det finns ett liknande drag i Sartres ”Äcklet”, just detta avståndstagand från det fysiska, människors ”fnasiga hy”, ”vaxgula ansikten” och händer som ”kryper som stora spindlar.” De är båda mina idoler, men detta drag avskyr jag! Jag tror att vi håller på att bli mer och mer alienerade från våra kroppar, som vi ser som något annat än oss själva. Därför chockeras vi av graviditet, eftersom det gör att vi blir vår kropp, vi tvingas identifiera med kroppen. Samtidsmänniskan vill inte vara sin kropp, hon vill äga den och kontrollera den.

Vi är bara människor. Vi har kroppar. Tyvärr inte för evigt. Denna verklighet går bortom både Sartres existentialism (som jag hyllade mycket under studentåren) och de Beauvoirs feminism.

- Hur kommer det sig att boken slutar innan huvudpersonen föder?

Att föda är ett kapitel i sig. Rättare sagt, en bok i sig. Varken jag eller andra kvinnor vågar skriva om det. Kanske gör jag det någon gång, om jag klarar det. - Det första du skriver i din presentation av dig själv är att du har ett brunt öga och ett blått öga. Då tänkte jag två saker. Det ena var: jag har aldrig träffat någon som har olikfärgade ögon! De andra var – varför skriver hon detta? Varför vill hon dra uppmärksamhet till sitt utseende?

Men det är ju precis så det är. Jag har ett blått öga och ett som är halvbrunt. Människorna runt mig ser en metafor i detta. Och när jag begrundar mitt liv och mina verk, mina ämnen och min stil, så kan jag inte annat än hålla med dem.

Ur 10-tal augusti 2013