Den första rumänska romanen om graviditet

Intervju med Ioana Nicolae

När jag läser Ioana Nicolaes Himlen i magen tänker jag om igen på hur vårt samhälle har banaliserat graviditet. Det är något så häftigt, livets själva ursprung, den enda Big Bang vi någonsin kommer att bevittna med egna ögon, den enda Gud vi kommer att vara säkra på, och vad gör vi av det? En tid av konsumtion, Mama, barnavårdscentraler, internetforum, blodtryck. Inte en enda existentiell ritual är förknippad med graviditeten. Religionernas ritualer omringar graviditeten – äktenskap och dop - men undviker den noggrant. Istället förheligar vi abstrakta ting: kyrkor, pengar, påvar, professorer, egendom, banker. Så den gravida kvinnan och hennes partner får ensamma tänka de existentiella tankarna, får ensamma förundras och inse att de håller på att skapa ett nytt liv. Förmodligen är det under den första graviditeten som insikten drabbar en med all kraft – man har verkligen ”himlen i magen.” Nicolaes bok är en prosalyrisk dagbok som följer en kvinnas första graviditet. Det är en existentiell berättelse om att förvandlas. Huvudpersonen, den gravida kvinnan, upptäcker att hon befinner sig i annan värld, där alla TV-nyheter handlar om mördade barn, alla naturprogram om födande. Och hon själv är stadd i ständig förändring: ibland en ”skolväska”, ibland ”tung och genomskinlig”, andra gånger ”en papperstuss i en pojknäve.”

Att skriva om graviditet är inte ovanligt i Sverige: de senaste åren har till exempel Ulrika Lorentzi och Patricia Lorenzoni skrivit böcker om att vara gravid. Nina Björk har berättat att hon skapade den samhällssyn hon lägger fram i ”Fria själar” då hon fick barn: barnets sårbarhet blir ett bevis på att individualismen inte fungerar. Så är inte fallet i Rumänien, berättar Ioana Nicolae.

- Ingen i Rumänien hade någonsin skrivit ett litterärt verk om graviditet. Under kommunismen var graviditet en politisk fixering hos de styrande och aborter var förbjudna. Efter kommunismens fall fortsatte kvinnliga författare att undvika temat. Innan jag skrev ”Himlen i magen” hade jag publicerat flera diktsamlingar, och jag visste hur viktigt det var att hitta ett starkt och mäktigt ämne. När jag blev med barn visste jag att jag hittat det. Tiden hade kommit för att skriva om graviditet, jag kunde inte ignorera det längre. Jag tänkte inte på de ideologiska implikationerna, bara på den litterära aspekten. Ändå blev min bok en feministisk symbol i Rumänien.

- Så du skrev boken medan du var gravid. Kan du säga något om själva tillkomsten av boken? Skrivprocessen?

Jag var 27 när jag upptäckte att ett nytt liv började ta form i min kropp. Det första jag gjorde var att säga upp mig från tidningen jag arbetade på.

Varför då?

Jag ville fokusera på min kropp så mycket jag kunde, jag ville lyssna på mig själv. Så jag började föra dagbok om graviditeten. Det var dessa anteckningar som sedan utvecklades till en bok.

När jag läser din bok tänker jag att graviditeten har blivit banaliserad, åtminstone i Sverige: den har gjorts till kommers och man har glömt det existentiella. Håller du med om detta?

- Jag skulle inte säga att graviditeten har blivit banaliserad, däremot att den betraktas på ett förenklat sätt: som om det bara vore ett fysiskt och medicinskt tillstånd. Även i det förflutna har graviditet alltid setts som något som tillhörde den privata sfären, för att inte säga en vanlig olycka eller ett nödvändigt ont. Kroppen blev allt större, allt skamligare, det var tur att stora kjolar och klänningar kunde dölja det. Att föda var kvinnornas plikt, deras ansvar. I arbetsbeskrivningen av moderskap ingick att vissa av dem skulle dö i barnsäng, som min gammelmormor. Deras kroppar var inte längre deras egna.

- Samtidigt, är inte graviditet det mest banala? Det tillstånd då inga äventyr är tillåtna och man tar sin tillflykt till järnvärden, sug efter mat, nattliga besök på toan och det kroppsprat som du citerar i boken: ”jag gick upp 15 kilo... då skulle du ha sett mig!” och så vidare.

Om vi ser djurriket som ett träd, så är vi ofta frestade att placera människan på den högsta grenen, som det mest utvecklade däggdjuret. Vi överskattar oss själva något enormt! Detta leder till att vi enbart ser oss som kulturella och andliga varelser, och glömmer bort våra kroppar. Och så när kroppen börjar värka, när vi blir sjuka eller gravida, då påminns vi om den. Då plötsligt blir vi medvetna och sårbara. Vad som verkade banalt fram tills dess får plötlisgt en enorm betydelse. De flesta kvinnor påverkas av att föda, många traumatiseras och vissa, som jag, försöker läka traumat genom att skriva om det.

- Men graviditet, är inte det också ett mellanläge – mellan natur och kultur, mellan att vara sin kropp och vara en annan kropp... Vilken aspekt av graviditet intresserar dig mest?

Himlen i magen är ett långt brev där jag noggrant beskriver allt som händer under graviditeten. Jag föreställde mig själv som en typ av upptäckare som kommer till ett okänt land och försöker kartlägga det. Landskapet var skiftande, så jag försökte beskriva det på olika betydelsebärande nivåer. Den första är nästan fotografisk, extremt realistisk, det handlar helt och hållet om de fysiska förändringar som äger rum i en kvinnas kropp. Från befruktning till födsel. Jag använde min egen historia och berättelser från andra gravida kvinnor jag kände. Från dessa grundläggande berättelser sprang nästa nivå, den metafysiska och religiösa. Jag använde också TV-nyheter och tidningsurklipp som jag kände hade med bokens tema att göra. Till slut blev det en bok om kärlek, lycka, mirakel, men också smärta och rädsla.

- I din bok finns en tydlig skillnad mellan olika gravida. Där finns de unga gravida, som går på spa, fixar naglarna och oroar ihjäl sig, och så finns de tidigare generationerna mödrar, som födde tio barn utan att klaga. Denna övergång från en moder till en ”Mama” har skett i Sverige också, men med en mellangeneration: ”mamman.” Denna mellangeneration finns inte i Rumänien, övergången måste ha varit mycket drastisk?

För tjugo år sedan bodde 23 miljoner människor i mitt land. Nu är vi bara 20 miljoner. Jag vet inte riktigt om det är bra eller dåligt. Men en sak vet jag säkert: att en befolkningspolitik som den vi hade under Ceausescu, där man skulle få kvinnorna att föda så många barn som möjligt, där preventivmedel var förbjudna och abort bestraffades med fängelse – det är kriminellt och borde inte ske någonstans! En viktig beståndsdel i Ceausescus diktatur var just befolkningstillväxt. De kvinnor som fick många barn – min mor var en av dem – fick medalj. Men många av dessa storföderskor fick kroniska sjukdomar. Många dog också i illegala aborter.

Och ändå är modern i din bok också en sorts hjälte...

Huvudtemat i de flesta av mina böcker är modern som arketyp, en gudinnelik ikon. Det är så jag alltid har sett på min egen mor, som födde tolv barn. Jag var det fjärde barnet. Jag växte upp i en stad i norra Rumänien, en bergsby i Transsylvanien där det fanns två typer av människor: turister och lokalbefolkning. Lokalbefolkningen höll ståndaktigt fast vid sina traditioner. Som barn lyssnade jag till deras berättelser om älvor och fåraherdar och övernaturliga händelser. Jag försökte åkalla några av dem i två diktsamlingar, ”Nordul” (Norden) och ”Credinta” (Tron) – böcker som handlar om min underbara transsylvanska värld. Eftersom min familj tillhörde pingströrelsen i ett land där 95% är katoliker, visste jag redan som barn vad det innebar att bli förföljd och diskriminerad. Saker blev än värre när en grym diktatur sänkte sig över denna Chagall-liknande värld. Mitt liv var som ett lapptäcke av olika bitar, sönderklippta av historien, och det var bara min mor som kunde sy ihop dem igen och hålla dem på plats. Min mor är en symbol för mig. Hon finns alltid där, hon ger mig en känsla av trygghet som jag alltid behövt. Hon är närvarande i Himlen i magen också, men enbart efter att jag själv blev mor har jag förstått henne till fullo.

- Men regerade Ceausescu inte från och med 1965, innan du var född...?

När vi talar om Ceausescus diktatur menar vi oftast de tio sista åren av hans styre. Det var då han började odla en personkult. Innan dess visade han upp sin liberala sida, avstod från att delta i attacken på Tjeckoslovakien och etablerade länkar till både Västeuropa och USA. Det var under de sista tio åren som han förvandlade Rumänien till ett stort fängelse. Jag var femton år när revolutionen ägde rum 1989.

- Du har flyttat mellan genrer i ditt skrivande: poesi, prosa och barnböcker. (Även om detta är den första boken som översätts till svenska) Hur är det att byta genre?

Jag började min karriär genom att ge ut ett antal diktsamlingar där jag försökte använda mig av min biografi – på ett kontrollerat sätt. Jag försökte skapa en episkt strukturerad poesi efter Frank O'Haras personism. Andra inspirationskällor var de amerikanska poeterna Carl Sandburg och W.S. Merwin likväl som många stora rumänska poeter. Således finns det en underliggande historia i alla mina böcker, dikterna är alltså ”kapitel” i en berättelse. Himlen i magen är en form av övergång. Det romanartade skelettet är starkare än i mina andra böcker, men jag byggde det med poetiska verktyg. Så jag kallade det en roman med avsikt. Min nästa bok efter denna var O pasăre pe sîrmă (Fågeln på telefontråden). En äkta roman i pikaresk stil som rör sig med snabb hastighet utan metaforer. Huvudpersonen är en kvinnlig student som försöker klara sig i Bukarest efter revolutionen 1989. I bakgrunden finns en kärlekshistoria, men viktigare är hennes kamp för överlevnad. Till sist skrev jag några barnböcker, vilket jag gjorde med hela mitt hjärta, min humor och min fantasiförmåga. Eftersom jag undervisar i två privatskolor är jag alltid omringad av barn.

- Tillbaka till graviditet. Simone de Beauvoir beskrev graviditet som en mycket obehaglig upplevelse, det var ”främmande och svårförståeligt”, gör henne ”främmande för sig själv” och ”medför inte någon personlig fördel för kvinnan själv utan fordrar snarare stora uppoffringar.” Det finns ett liknande drag i Sartres ”Äcklet”, just detta avståndstagand från det fysiska, människors ”fnasiga hy”, ”vaxgula ansikten” och händer som ”kryper som stora spindlar.” De är båda mina idoler, men detta drag avskyr jag! Jag tror att vi håller på att bli mer och mer alienerade från våra kroppar, som vi ser som något annat än oss själva. Därför chockeras vi av graviditet, eftersom det gör att vi blir vår kropp, vi tvingas identifiera med kroppen. Samtidsmänniskan vill inte vara sin kropp, hon vill äga den och kontrollera den.

Vi är bara människor. Vi har kroppar. Tyvärr inte för evigt. Denna verklighet går bortom både Sartres existentialism (som jag hyllade mycket under studentåren) och de Beauvoirs feminism.

- Hur kommer det sig att boken slutar innan huvudpersonen föder?

Att föda är ett kapitel i sig. Rättare sagt, en bok i sig. Varken jag eller andra kvinnor vågar skriva om det. Kanske gör jag det någon gång, om jag klarar det. - Det första du skriver i din presentation av dig själv är att du har ett brunt öga och ett blått öga. Då tänkte jag två saker. Det ena var: jag har aldrig träffat någon som har olikfärgade ögon! De andra var – varför skriver hon detta? Varför vill hon dra uppmärksamhet till sitt utseende?

Men det är ju precis så det är. Jag har ett blått öga och ett som är halvbrunt. Människorna runt mig ser en metafor i detta. Och när jag begrundar mitt liv och mina verk, mina ämnen och min stil, så kan jag inte annat än hålla med dem.

Ur 10-tal augusti 2013

Klas Lundström "Arkipelagen"

Publicerad i DN mars 2014

Klas Lundström måste vara Sveriges mest underskattade reportageförfattare. Han har skrivit böcker om Nya Zeelands ursprungsbefolkning, skövlingen av Amazonas, Östtimors vägval, döden som handelsvara, Lapplands guldfeber och Portugals finanskris. Ändå vet knappt någon vem han är. Böckerna ges ut på små förlag och recenseras inte alls. Så ojämlik är svensk offentlighet - vissa böcker blir "måsteläsning" och omskrivs i alla tidningar dagligen. Andra ignoreras totalt, och det behöver inte bero på kvalité.

I Lundströms fall kan en anledning dock vara att böckerna är något kaotiskt skrivna. I den förra boken, "Portugals vinter", kastade sig reportern från Bangkok till Spanien till Portugal och plötsligt befann han sig på ögruppen Azorerna. Dit han tydligen tagit sig genom att lifta med en fraktbåt, men detta fick man inte höra något om, och knappt hann man fatta vad Azorerna var förrän man var tillbaka på något antikvariat i Portugal. Ett gediget material som han tyvärr slarvade bort i framställningen.

Nu kommer Klas Lundström ut med ett gigantiskt reportage från Indonesien, "Arkipelagen - Indonesien sträcker på sig." Indonesien är världens fjärde folkrikaste nation, Sydostasiens snabbast växande ekonomi och världens största muslimska land. Sedan sjuttiotalet har det dock bara skrivits ett svenskt reportage om landet. Bara detta är skäl nog att läsa "Arkipelagen." Varför hör vi inte oftare att världens största muslimska land är det enda som vågar stå upp mot Saudiarabien, USA:s skyddsling? Dessutom är det här en betydligt mer genomarbetad bok.

Lundström vill motsäga bilden av Indonesien, och framför allt Bali, som en harmonisk idyll. Istället tecknar han bilden av ett land vars snabbväxande ekonomi bygger på en skövling av naturresurserna utan like. Man hugger ner skogar, bryter kolet och svavlet. När resurserna är slut, vad händer då? Flodernas en gång så klara vatten är redan brunt och förorenat, och tillväxten kommer inte heller arbetarna till del. Lundström åker till gruvorna, där medellivslängden är 40 år och lönerna inte ökat på decennier. Utan skydd släpar arbetarna svavlet på sina ryggar, och den enda affären de kan handla i är kolbolagets egna där en vattenflaska kostar en halv dagslön.

Då diktatorn Suharto avgick 1998 införde Indonesien demokrati. Men landet har fortfarande ett mycket auktoritärt styre, skriver Lundström: Indonesien regeras av president Susilo, som utbildades vid den ökända militärskolan Fort Benning i USA. Rörelser som "anammar socialism" är förbjudna i landet som en gång hade världens största kommunistparti utan regeringsinnehav. Kulturlivet är också hårt kontrollerat.

"Arkipelagen" är en ambitiös och imponerande historieskrivning över Indonesien. Ett land med stormaktsdrömmar som både USA och Kina drar i och som i år håller presidentval, som Lundström menar blir avgörande. Här finns också många intressanta iakttagelser. Till exempel över fenomenet "jockeys" - ett slags omvänd taxi. Då regeringen infört en miljöåtgärd att vissa vägfiler bara får användas av bilar med mer än en passagerare, säljer arbetslösa sin tid för att kunna användas som utfyllnad. Eller mötet med de australiensiska män som är på Bali för att skaffa sig unga fruar. Allt detta gör att boken är utmärkt för alla som reser till Indonesien.

Men även här blir framställningen ett problem. Delvis fortsätter han att kasta sig mellan platser, delvis är han slarvig med språket och metaforer regnar hur som helst utan koppling till det som ska beskrivas. Förlaget har uppenbarligen inte hjälpt till här. Någon borde ta tag i Klas Lundström, för apropå metaforer: här finns en oslipad diamant insnärjd i lianer.

Intervju med Alexis Tsipras

Grekiske vänsterledaren: ”Vi har regerats av banker alltför länge”

Hör man om Grekland idag i svenska medier handlar det oftast om Gyllene Gryning. Berättelsen om den lata greken har bytts ut mot berättelsen om ett land där allt går åt helvete och där nazismen ökar. Men de allra flesta som inte har mat för dagen tänker inte nazistiska tankar, utan vänstertankar.
Vad som verkligen växt i landet sedan krisen är vänstern. Det är vänstern som demonstrerar på gatorna, det är fackföreningar och vänstergrupper som gör motstånd och som uttrycker vad i stort sett hela folket tycker: att sparpaketen måste upphöra.
Greklands vänsterparti Syriza har växt till Europas största. Från att vara en lös koalition av socialister, ekologister, feminister, medborgargrupper, arbetarråd och trotskister, som tillsammans sällan fick mer än fyra procent i valen, har de nu 30 procent i opinionsundersökningarna. De flesta tror att Syrizas ledare, Alexis Tsipras, blir Greklands näste premiärminister. Och nu kandiderar Tsipras också till posten som EU-kommissionens president.

”Humanitär kris”

Alexis Tsipras har just kommit tillbaka från ett massmöte i Palermo och glömt bort att vi skulle ses. Jag sitter en timme i parlamentet och röker cigaretter med hans sekreterare och hans livvakt, som också är hans personliga tränare, men till ingen nytta, för Tsipras har inte tid att träna. Till slut dyker han upp och vi hinner med en kaffe innan han ska iväg och övertyga en grekisk protestsångare att ställa upp i valet.
Hur var det i Palermo?
– Det var helt galet, jag kände mig som en fotbollsspelare! När jag landade var det massa folk på flygplatsen som stod och ropade. Syriza har blivit en slags myt för vänstern i Europa. Alla tolkar oss på sitt sätt. För italienarna, efter att ha upplevt så många splittringar mellan sina partier, blir vi möjligheten att enas. Alla de européer som fått sina löner sänkta och har skulder till banken, de hoppas att vi kan göra något åt det.
Är inte krisen över nu? Det skriver de svenska medierna.
– Jaså, det säger de till er? Här skulle de aldrig kunna säga något sådant. Med 30 procent arbetslöshet och 60 procent ungdomsarbetslöshet? Med tre miljoner människor utan socialförsäkring? Vi har en humanitär kris i Grekland. Det här året har antalet döda i influensa ökat lavinartat och experter säger att det beror på svårigheten att få tillgång till vaccin och sjukvård.
Men Grekland har överskott på 1,5 miljarder euro för första gången sedan krisen började och kan nu låna på marknaderna igen.
– Jag är övertygad om att det är ett statistiskt trick. Regeringen har fixat fram ett budget­överskott för att kunna bevisa att trojkans program varit en succé. Hade vi varit i regering hade de aldrig erkänt något budgetöverskott. Du förstår, den här politiken är väldigt, väldigt smutsig. De gick ut med dessa positiva siffror och sedan dagen efter, kom trojkan med ett avtal på 600 sidor som vi skulle rösta igenom. Där står att staten ska ge 50 miljarder euro till våra viktigaste banker, att arbetsmarknadslagar ska uppluckras ytterligare, mer lönesänkningar och privatiseringar. Men regeringen skakar nu på grund av nazistskandalen och trojkan behövde en anledning att pressa dem. Vad det handlar om är att låtsas att trojkans program varit en framgångssaga. Men vem försöker de lura? Vi gick in i programmet med en statsskuld på 120 procent av BNP, och nu är det 175 procent. Då fick vi inte låna på marknaderna – men nu?
De flesta tror att du kommer bli Greklands näste premiärminister. Så när du tar makten, vad är det första du kommer att göra?
– Det första är att ställa in räntebetalningarna. Det andra är att avskaffa lagarna som trojkan tvingat på Grekland. Det är inte så lätt som folk tror. Det rör sig om över 400 lagar. Det är inte en lag, det är en helt ny institution som etablerat sig i vårt land. Det tredje vi vill göra är att göra något åt den humanitära krisen. Och det fjärde, att återskapa Greklands produktiva bas. Och så ska vi återställa lönerna till den nivå de befann sig på före krisen. Till att börja med i den privata sektorn, där vi ska höja minimilönen från 520 euro i månaden till 750. Men att det sker i verkligheten är svårt. I ett land med så mycket arbetslöshet kommer människor ändå acceptera lägre löner, även om det står på pappret att de tjänar 750. Det enda sättet att verkligen höja lönerna är att sänka arbetslösheten.
Okej, så säg att ni kommer till ­makten, ni ställer in alla betalningar och Europa blir förbannade och betalar inte ut några pengar. En tom kassa är en ganska svår sits för ett vänsterparti som vill göra reformer.
– Frågan är: Kommer Europa acceptera att ett land går under i humanitär kris? Vi har brist på medicin. Människor lever utan el. Så vi vill omförhandla lånet. Först ska vi sluta betala räntorna. Sedan ska vi ordna ett möte för alla skuldtyngda länder i Europas periferi för att hitta en gemensam lösning. Vi vill ha en europeisk New Deal, en lösning liknande det som Tyskland fick 1953. Att Europa ska gå med på att hjälpa oss upp på fötter och ett stopp för räntebetalningar tills vi kommit på fötter.
Ärligt – tror du verkligen att IMF och Europas ledare går med på det?
– Jag är realist. Det kommer att vara svårt för dem att vägra. Allt fler inser fakta, att trojkans program har varit en katastrof. Det kan inte fortsätta. Till och med IMF talar om skuld­avskrivning nu. Och vad Europa minst av allt vill se är en grekisk konkurs. Dels för att vi är en systemfara för euron och bankerna, dels därför att Tyskland har tjänat över 40 miljarder under krisen bara på obligationer. Om alternativet är konkurs eller en regering som vill förhandla om villkoren, kommer de inte att ha något alternativ.
Inom den radikala vänstern säger många att ni har blivit urvattnade sedan ni fått chans att ta makten, ni omger er med högerinriktade ekonomer.
– Vi måste vara realistiska. Naturligtvis kommer vi inte att säga: Kära Merkel, ge oss pengar så skapar vi en socialistisk ö i Europa!
Varför inte det då?
– Om vi vill ha socialism ska vi göra det när vi kan stå på egna ben. När vi är redo. Först måste vi komma över krisen, få förtroende på marknaderna, få budgetbalans och det tar fyra-fem år.
Hur ser du på det som hände nyligen där det avslöjades att höger­partiet hade arresterat Gyllene Grynings medlemmar av politiska skäl?
– Vi visste att Samaras (Antonis Samaras, Greklands premiärminister) kollegor hade relationer till Gyllene Gryning. Alla visste det, men det är svårt att bevisa. Nu har det blivit uppenbart. Den dåliga nyheten är att Gyllene Gryning kan tjäna på detta. De säger att det var politisk kohandel och att de är oskyldigt dömda. Mellan dig och mig så kan jag säga att regeringens beslut att häva deras amnesti och fängsla dem, det var helt korrekt. De borde gjort det för länge sedan. Det nazistiska våldet har minskat efter det. Dendias, justitieministern, hade bevis mot Gyllene Gryning i sin byrålåda sedan ett och ett halvt år tillbaka. Varför var det bara när Fyssas (Pavlos Fyssas, antirasistisk artist) dödades som de kom fram? Vad videon också bevisade är att nazisterna inte är antisystemiska. De är i högsta grad en del av systemet även om de vill få sina väljare att tro något annat.
Du säger att ni ska skapa en produktiv bas. Länderna i Sydeuropa har ju inte haft den tunga industri som Nordeuropa haft, det har varit lätt industri, service och jordbruk. Är inte det en av orsakerna till handelsobalansen? Vad ska Grekland producera enligt er?
– Det här är inte ett land där man tillverkar bilar. Men vi har mycket naturresurser som inte exploaterats: metaller i bergen, mineraler och naturgas. Som nu håller på att privatiseras. Sedan vill vi stöpa om turistsektorn och satsa på grön teknik, sol­energi. Vår främsta tillgång är våra utbildade unga. Som nu sticker. 300 000 utbildade unga har lämnat Grekland de senaste åren.
Nu håller kapitalisterna på att festa upp Greklands gemensamma egendom. Det är uppenbart att det inte har med krisen att göra, de ser bara chansen. Tänker ni ta tillbaka allt från dem? Järnvägen till exempel?
– Järnvägen är inte högsta prioritet. Den var underutvecklad även när staten ägde den. Däremot kranvattnet, elektriciteten, allt det som är nödvändigt för människor. Vi vill ha in utländskt kapital, men i partnerskap med staten.
Du själv då, vem är du? Vad är din bakgrund? Dina föräldrar, var de också politiker?
– Min pappa var ingenjör, min mamma hemmafru... Ja, så var det ju när jag växte upp. De var inte politiskt aktiva men jag blev det väldigt tidigt, när jag var sju år tog jag pappas tidningar och lade ut på golvet och försökte läsa. Politiskt aktiv blev jag som student, när vi ockuperade universitetet. Jag var ute och affischerade på natten, allt var väldigt romantiskt, vi trodde att vi höll på att göra revolution.
Vad sa dina föräldrar då?
– Jag ljög för dem såklart, hehe! Jag har alltid varit mot strömmen, bara det att jag gick med i ungkommunisterna 1989, precis efter murens fall och mitt under perestrojkan. Alla lämnade kommunismen och jag gick in i den.
Nu kandiderar du till EU-kommissionens ordförande. Var det din egen idé?
– Nej, nej! Det var Gabi Zimmer, presidenten för EU:s vänstergrupp, som frågade mig i oktober. Jag trodde det var ett skämt först. Jag, kandidera till EU? Men när jag tänkte på det så kom jag på att – detta är en lysande möjlighet! Nu kan vi spela på deras planhalva. För nu är det första gången som den europiska vänstern har möjlighet att få medvind i EU. Vi kommer bryta det liberala och socialdemokratiska konsensusklimatet som rått där så länge. För vet du vad? Vi människor har samma problem överallt i Europa. Det är inte gränser som delar oss. Det är klasser. Unga utan fast jobb överallt, bostäder, klimatet. Vi har regerats av banker alltför länge. Det är ett klasskrig de håller på med, maskerat till räddningspaket. Nu har vänstern äntligen börjat göra motstånd. Vi behöver gemensamma lösningar. Om vi tar över EU kan vi göra om det till något helt annat.

Vi är gräsrötterna som skriver historia

Wiesbaden är en liten stad nära Frankfurt med knappt trehundra tusen invånare. Under sekelskiftet var det en ”kurort” dit den europeiska överklassen åkte för att vila sig och bada i varma källor. Idag är den mest känd som en amerikansk militärbas. Trettio tusen amerikanska soldater befinner sig här. De flesta är på väg till Afghanistan. Det händer, berättar några tjejer för mig, att soldaterna gör vad som helst för att inte åka och kriga. De kan till exempel gå in på en krog och slå ner någon. Eftersom de inte lyder under tysk lag utan döms av amerikansk militärdomstol blir straffen inte så hårda, men de slipper åka till Afghanistan. Det händer också att de skaffar barn med lokala kvinnor och slår sig ner i staden. Men också att de bara åker hem och lämnar barnen i Wiesbaden när deras tid är över.
Som i andra tyska städer är prostitutionen ständigt närvarande. Wiesbaden har sjuttio lägenhetsbordeller, mitt i stan ligger ett red light-distrikt och i den lokala juryn sitter en av stans hallickar och dömer i bland annat våldtäktsmål. Ingen kan stoppa honom eftersom hallick är ett erkänt yrke som andra. Och i denna stad har tio unga tjejer bestämt sig: de har fått nog. De ska ta upp kampen. De har bildat en feministgrupp som heter LISA. På 8 mars gjorde de plakat mot sexindustrin och tog med till demonstrationen. Då blev de omringade och attackerade med färg. Men de fortsätter ändå och har lyckats få med sig också några äldre kvinnor.
När de nu ska ordna Wiesbadens första debatt om prostitution är de fruktansvärt nervösa. De har skaffat vakter som ska kolla allas väskor så att ingen kommer in med vapen. Till skillnad från i Sverige när sexköpslagen antogs, har Tyskland en gigantisk, organiserad sexindustri och de skyr inga medel. De vill på inga villkor få sina profiter ifrågasatta.
På plats är Rachel Moran från Irland och ”Marie” från Tyskland, båda prostitutionsöverlevare, den tyska feministen Inge Kleine och jag. Vi ska berätta om vad prostitution är, om den svenska modellen, att det handlar om att sätta sexköparen i fokus. Att det inte är sånt som händer varje dag blir uppenbart. Folk har rest dit från när och fjärran. Några har kommit från Berlin, sju timmar med bil.
”Marie” tar på sig peruk – hon är inte öppen med sin identitet eftersom hon är arbetssökande–och berättar om sina år i prostitution. ”Jag är privilegierad” säger hon, ”jag var 42 år när jag började, jag är tyska till skillnad från de flesta andra i branschen och kan språket, jag kan lagarna, jag var inte oskuld – men ändå var det ett val mellan scheisse och scheisse och det påverkar mig fortfarande.”
Rachel Moran läser ett utdrag ur sin bok ”Paid for” om sina sju år i prostitution. Diskussionen varar i fyra timmar. Utan paus. När folk ur publiken ställer sig upp och håller tio minuter långa anföranden verkar ingen bli irriterad. En sexköpare är förbannad: ”Sex är en mänsklig rättighet! Ni går emot naturen när ni förbjuder det och då går det bara under jorden!” En annan: ”Jag har bara sex med män, manliga prostituerade är inte sådär olyckliga som ni säger, de gör det för att de njuter.” En man ställer sig då upp: ”Jag har köpt sex två gånger i mitt liv men efter att ha hört detta tänker jag aldrig göra det mer. Jag skulle inte kunna leva med mig själv. Ni har öppnat mina ögon.” En kvinna säger: ”Jag har hört att det är olagligt att ta med sig sexleksaker in i Sverige och att våldtäkterna ökat nu?” Det hela urartar till en diskussion om Julian Assange. Jag inser hur mycket prostitutionen genomsyrar det tyska samhället bara tio år efter legaliseringen. Det händer att privata arbetsförmedlingar annonserar jobb på bordell. Trots att det är olagligt att dra in socialbidrag för en person som vägrar ta jobb på bordell, händer det ändå, berättar en som varit med om det. ”Då måste du anmäla!” säger en tant uppfordrande, ”så får det inte gå till.”
Efter föredraget går vi på metal-klubb. Vi lär känna varandra lite bättre. Vi är en blandning av arbetslösa, någon som jobbar på kiosk, studenter, prostitutionsöverlevare, pensionärer och aktivister. Flera av aktivisterna i LISA är medlemmar i det tyska vänsterpartiet Die Linke. De berättar att mannen som insisterade på att sexköp är en mänsklig rättighet också är medlem i partiet. Die Linke har inte tagit ställning i frågan än, ”men om de tar ställning för prostitution kommer de att förlora många unga kvinnor” säger aktivisten Manuela Schön. Det rör på sig i Europa: Frankrike håller på att anta en sexköpslag och i februari röstade EU-parlamentet igenom en historisk resolution som förespråkar att sexköparen, inte sexsäljaren, ska straffas.
En metalsnubbe kommer fram och ropar ”Varför sitter ni här så många tjejer ensamma?” Han ställer fram några Berliner Weisse åt oss. Vi ler mot honom. Han vet inte, tänker jag, att här sitter gräsrötter på väg att skriva historia.