Recension av "Spelet är spelet" av Leo Carmona och Cyril Hellman

Två av vår tids största genrer är kriminalromanen och självbiografin. Att kombinera dem borde därför vara logiskt och det har också gjorts: Clark Olofssons Vad fan var det som hände och Svartenbrandts …men saknar kärlek för att nämna några. Kombinationen säljer dock sällan lika mycket, och när jag nu läser Leo Carmonas Spelet är spelet förstår jag varför. Den iskalla distans som måste finnas för att brott ska kunna roa kan inte upprätthållas när det hela är självupplevt. Då blir det allvar, det blir sorgligt, det blir framför allt samhällskritiskt. I kriminalromanerna framställs brottslingar ofta i reifierat tillstånd: som om de vore skapade för att begå brott, som om klassklyftor bara vore en pittoresk och nödvändig kuliss för att handlingen ska kunna ta fart.

Spelet är spelet är något helt annat. Den är skriven av Leo Carmona som sitter inne på Skänningeanstalten sedan sjutton år tillbaka för anstiftan till mord. Han är känd för att ha bildat gruppen Kartellen och nyligen gick han ut och erkände Arlandarånet, men vart de 44 miljonerna tagit vägen är det fortfarande tyst som i graven om. Inte heller sägs det något om detta i romanen. För detta har han kritiserats och det har även uppstått en debatt på DN:s ledarsida om det moraliskt tvivelaktiga i att underhålla med verkliga mord.

Få tycks ha lagt märke till att detta är 2017 års bästa klassanalys. Carmona berättar, tillsammans med journalisten Cyril Hellman, under pseudonymen ”Carlos” om sin uppväxt i Chile, Jordbro och Linköping. Carlos växer upp med socialismen i modersmjölken. Föräldrarna drar från Chile då fascismen kommer och hoppas kunna hamna i ett land där solidaritet och jämlikhet råder. Istället hamnar de i en kokande bubbla av segregation, och Carlos utvecklar en dubbel personlighet. Den ena är från Jordbro, full av ressentiment och självhävdelse, den andra är ”Linköping-Carlos” som kommer bra överens med svenskar. Det här var på kulturkrockarnas tid, då svenska föräldrar lät barnens vänner vänta i ett rum medan de själva åt middag och om deras barn åt hos en kompis ringde de hem och frågade hur mycket de var skyldiga.

Leo blir bekant med barn vars föräldrar är reklamare, vilket han ser som ett enda stort hustle – att lura av folk deras pengar – men ett hustle som han själv inte har inträdeskortet till. Snart utvecklar han ett klasshat mot villabarnen blandat med ambitioner. Kriminalitet framstår som en typ av entreprenörskap för de utestängda. Här behövs samma egenskaper som i företagsvärlden plus en till: att kunna undvika att åka fast. Han bestämmer sig tidigt för att satsa på de högre divisionerna: ”Jag var aldrig som t-shirt-gängkriminella. Halvtuggande hyenor utan större kunskaper om de kriminella elementen och som gaddade ihop sig tio man mot en för att bötfälla eller pressa andra kriminella på pengar av fullkomligt ologiska anledningar som ‘du tittade på min tjejs rumpa’. Jag skulle hellre lagt ner och skaffat mig ett byggkneg och lyft trettio papp i månaden, än att vara den sortens kriminell.” Men till skillnad från företagsvärlden finns här ingen återvändo – när han väl har valt kan han inte hoppa av utan pressas till allt galnare saker. Han säger uppgivet till sin tjej: ”Tror du jag tycker skiten är kul? Jag är för fucking insyltad.”

Hur samarbetet mellan författarna gått till är svårt att utröna. Författarna har vad jag förstår satsat på spänningen och skurit bort mycket av det ursprungliga politiska materialet, vilket tycks vara ett drag för att locka läsare. Cyril Hellman kan vara ganska skrytig i de böcker som handlar om honom själv, men när han skriver om andra är egot bortblåst och storyn får istället ta plats. Den som vill lära sig att begå brott har en del att hämta i boken, för här beskrivs utförligt hur mordet på Dragan Joksovic planeras och går till. Till de intressantaste partierna hör de där Carmona kategoriserar olika typer av kriminella: de som bara snackar ”G-snack” men backar ur så fort något ska göras, de som hugger andra i ryggen, vänster- och högerkriminella. De högerkriminella är narcissister utan heder – vill bli störst och bäst själva. När de har kommit upp sig ser de ner på folk från orten. De vänsterkriminella försöker istället hjälpa kollektivet, säljer sig inte och vill se alla växa. Därför, konstaterar Carmona lakoniskt, har vänstern alltid det svårare på gatan.

Han gör också en klassanalys av kriminaliteten: tjuven är grunden till allt. Tjuven föraktas, men den som har bakgrund som tjuv lär sig allt den långa vägen: att smyga, värdera risk, kunna gathörn och taxifik. Det finns också partier där Carmona beskriver förorten på ett sätt som inte gjorts förr i svensk litteratur, när han sätter ord på den geopolitiska och språkliga kunskap som är nödvändig för ett liv i förorten. Att veta hur gambier, turkar, chilenare, finnar och jugoslaver – de som befolkade Jordbro när Carlos växer upp – talar, lever och tänker. ”Man har blivit som ett vandrande rasinstitut för man har extremkoll på vilken etnicitet folk har och vilka koder som gäller”. Om samhället vändes upp och ned skulle denna kunskap vara oumbärlig för att kunna nå toppen – på samma sätt som kunskap om golf och segling är det idag.

Publicerad i Opulens december 2017

Vilken historisk ironi att borgarna har kidnappat jantelagen

I dag används jantelagen ofta för att beteckna ett strukturellt förtryck av de framgångsrika. Det är precis motsatsen till vad Aksel Sandemose, som myntade begreppet, avsåg. Kajsa Ekis Ekman läser ”En flykting korsar sitt spår” från 1933.

När folkpartisten Birgitta Ohlsson i ett bokprat under våren hävade att ”jantelagen är skoningslös mot duktiga flickor och kvinnor” gjorde hon något typiskt för en högerpolitiker. Nämligen att använda ordet jantelagen för att beteckna ett strukturellt förtryck av framgångsrika. Säg det som inte jantelagen fått skulden för i vårt land! Jantelagen, är våra borgerliga debattörer rörande överens om, ligger som ett vått täcke över landet.
För att ta några exempel från samtida debatt: det är jantelagens fel att Annie Lööf inte är en storstjärna, att unga kreativa storstadsmänniskor ”fängslas i bojor”, att duktiga människor hämmas och inte tillåts bli rika – det sista enligt fastighetsmiljardären Wonna I de Jong. Och vems fel är det? Socialdemokratins. För jantelagen nämns alltid som något: 1) typiskt svenskt, 2) typiskt socialdemokratiskt, och 3) de misslyckade människornas avundsjuka på de rika och lyckade.

Det har skrivits ett tiotal böcker om jantelagen, som alla går ut på att den måste krossas, skitas i och exorciseras bort från våra inre om vi ska lyckas i livet. Ja, det har till och med motionerats i riksdagen om att avskaffa jantelagen. Nu finns visserligen ingen svensk lag som heter så, men de fyra manliga moderaterna som skrev motionen 2010 menade att jantelagen innebar en diskriminering av framgångsrika. Därför borde jantelagen skrivas in som diskrimineringsgrund. Om någon uttrycker sig negativt om ekonomiskt framgångsrika, bör detta enligt motionen leda till ”lämpliga repressalieåtärder.”
Man undrar om någon av alla dessa debattörer har läst den bok som formulerade jantelagen, nämligen norsk-danske Aksel Sandemoses ”En flykting korsar sitt spår” (1933).
Gör man det, finner man till sin förvåning något helt annat. Jantelagen är nämligen fullständigt missförstådd. Inte bara är begreppet danskt och härstammar från tiden före socialdemokratins maktövertagande. Utan det syftar på intet sätt på förtryck av framgångsrika människor – tvärtom.
Den säregna romanen ”En flykting korsar sitt spår” går ut på att huvudpersonen, Espen Arnakke, ser tillbaka på sin uppväxt i byn Jante på 1910-talet. Boken är ett slags själv­analys, en uppgörelse med fadern, lärarna och den bymentalitet som drivit Arnakke till att i vuxen ålder mörda en människa.
Jante är en liten dansk arbetarstad med en fabrik och en fattig befolkning. Med nio syskon och en far som arbetar på fabriken växer Espen upp ackompanjerad av två ljud: kyrkklockorna och morgonsignalen från fabriken ”som ett tjut från Helveteshunden.” När morgonsignalen ljuder går fadern samma väg med exakt samma gångstil som alla stadens arbetare. Jantes befolkning hatar fabriksklockan: ”proletären hatar arbetet i femtio år, ända tills han stupar över det, med ett följe av ungar efter sig som kan föra förbannelsen vidare.” Staden Jante präglas av rädsla för överheten och för helvetet. Religionen beskrivs som ett slags terror och invånarna genomför dop, bröllop och begravning på exakt samma sätt. Samtidigt skulle Jantes arbetarinvånare aldrig våga äga en bibel. Detta skulle vara att förhäva sig. För om någon skulle se att man hade bibeln hemma, kunde den ju få för sig att man läste i den och trodde man var något. Då prästen delar ut biblar vid konfirmationen ser de unga snabbt till att bli av med dem.
I Jante råder totalförbud mot allt. Det finns ingenting som är tillåtet, och alla kontrollerar varandra genom hånets vapen. Att till exempel tycka att en solnedgång är vacker är något ytterst skamligt som leder till livslång mobbning. En tjänsteflicka som ertappas med att gå ut efter mörkrets inbrott dränker sig av skam. Att dricka alkohol är en säker direktväg till helvetet. Till och med att inte ha haft mäss­lingen kan göra att man ses som konstig.
Skamligast av allt är kunskap. ”Kunskap var något föraktligt” och ”konsten bedömdes med ett flin.” Den unge Espen börjar intressera sig för växter och bestämmer sig för att bli zoolog, men då detta kommer ut drabbas han av hån och zoologin blev ”en fläck som det tog år att tvätta av.” Han formulerar en sentens för sig själv som han tyst går runt och upprepar: ”Jag heter Espen Arnakke, och jag har det svårt för att jag tänker.”
Men vilka är det som drabbas av denna Jantes lag? Det är inte de få borgarna i staden. Att de är framgångsrika betraktas som en tingens ordning. De har heller ingen skam för bildning. Utan det är arbetarklassen. Vi ”bar alla proletärens stigmata, de märken som har varit bestämmande för mitt liv.” Det går inte att ta miste på Espens klasshat då han vredgat uttrycker: ”Arbetarbarn är nere, och ingenting blir annorlunda så länge de är nere och föds i undervärlden.” Även i de analytiska delarna av boken förklarar Sandemose jantelagen som något som drabbar de underprivilegierade: ”Ofta har jag undrat om man inte här närmar sig det som har skapat janteansiktet. Alla härstammade från bönder, alla hade bönder i släkten. De hade kommit till Jante, eller föräldrarna hade gjort det, för att skaffa sig bättre villkor som diversearbetare och tjänsteflickor.”
Det dåliga självförtroendet präglar staden Jante. Att ha kommit från bönder gör att Jantes befolkning när ett hat och förakt mot allt lantligt – barnen från landet jagas och misshandlas när de vågar sig in till staden. Samtidigt är Jantes arbetare rädda för att bilda sig och resa sig mot överheten. Espen upplever som nioåring hur fadern blir förödmjukad av sin arbetsgivare utan att säga ett ord. Och det är denna blandning av självförakt, hat och rädsla som ligger till grund för Jantelagen. Den går helt enkelt ut på att den arbetande befolk­ningen ska veta sin plats. Boken är så genialisk just därför att den inte, till skillnad från så många andra arbetarromaner, skildrar förtrycket som något som utövas direkt av över­heten. ”Denna lösning att föda upp slav och slavdrivare i samma person var genial som självverkande förtryck, alla såg vi till att vi alla låg krossade och flata.” Ingen i Jante skulle någonsin våga göra revolt, skriver Sandemose trött – det krävs att en utomstående eller någon från en högre klass tänder gnistan.

Sandemoses roman är i själva verket en psykoanalys över dansk arbetarklass i början på nittonhundratalet. Han diskuterar både Marx och Freud och polemiserar starkt mot den populära uppfattningen att neuroser var förbehållna borgarklassen, då arbetare skulle ha mer omedelbara materiella behov att tänka på. Tvärtom, menar Sandemose, är det borgaren som tänker mest på pengar. Arbetaren är upptagen med att ”slåss på ett mer djupliggande plan.” Han bär på ett tungt lass av vanföreställningar och motstridiga känslor, lager av skam och hat och en vilja till makt som inte tar omvägen förbi pengarna.
Jantelagen är en trälmentalitet, som odlas hos förtryckta människor över hela världen. Sandemose jämför den med en slavkedja, som alltid sitter kvar i det inre. ”Jag skälver ännu när jag hör jantekedjan rassla och vänder mig om som en morrande hund.” Tvärtom mot den nutida föreställningen att jantelagen kommer ur avundsjuka på de som har det bättre, var jämförelsen något absolut förbjudet i Jante. Tidigt ”insåg vi att vi var lågtstående och inte fick jämföra oss med bättre folks barn.” En sådan mentalitet är inget specifikt skandinaviskt, tvärtom kan man finna den hos människor över hela världen som uppfostras till tjänarrollen och som får lära sig att kunskapen är ett klädesplagg som passar bra för andra men ser löjligt ut på en själv.
Mottagandet av Sandemoses roman har gått igenom många faser. Den tolkades tidigt som en beskrivning av det patriarkaliska samhället och kom under efterkrigstiden att bli en illustration till fascistisk mentalitet. I dag framstår den tydligt som en skildring av tiden precis före arbetarrörelsens uppgång. Genom att lära känna Jante förstår man tydligt varför folkbildning var ett av den tidiga arbetarrörelsens främsta mål. Det gällde att jaga bort bildningsskräcken, våga söka kunskap. Samtidigt som handlingen i Sandemoses bok utspelar sig, 1912, startades Arbetarnas Bildningsförbund i Sverige. Vandringsbibliotek, kamratcirklar, folkhögskolor spreds som löpeldar. Studiecirkeln fick snart sitt genombrott och över hela landet samlades arbetare för att sätta sig in i historia, vetenskap och samhällsplanering. På femtiotalet var Jante definitivt bortjagad. Den svenska arbetaren hade blivit kunnig, bildad och inte rädd för att förstå samhället.
Vilken historisk ironi är det inte då, att socialdemokratin i våra dagar kommit att få bli symbol för jantelagen, och att i stället miljonärer och storföretagare lagt beslag på offerrollen. Aksel Sandemose hade vänt sig i sin grav.

Nu växer motståndet mot barnhandel

Text i ETC, 27 mars 2017

"När resultatet från ultraljudet kom blev de rasande. De sa att de hade betalt extra för att få en flicka och en pojke, och i min mage låg nu två pojkar. De sa att detta inte var vad de beställt, och efter detta slutade de höra av sig. Stressen gjorde att mina njurar slutade fungera och att jag gick upp elva kilo på kort tid. Barnen föddes för tidigt, i vecka 30. När paret kommer in i förlossningsrummet är det första gången jag träffar dem. Jag mår pyton och deras första ord är 'Är det två pojkar?' De anklagade mig för att ha hållt kvar barnen i mig fram till vecka 30 för att få ut den fulla betalningen. Sen tog de barnen med sig till Spanien. Jag vet fortfarande inte vad som hänt med pojkarna – om de behöll en av dem, elller båda, var de är. De struntade i att betala mina sjukhusräkningar så nu har jag 6 000 dollar i obetalda skulder."

Orden är Kellys, amerikansk surrogatmamma. Hon vittnade förra veckan i FN på konferensen "Trading on The Female Body." Kelly blev surrogatmamma vid 20 års ålder då hon hoppat av skolan för att sköta sin cancersjuka mamma. Efter att ha fött fem barn genom surrogatmödraskap har hon nu beslutat sig för attt vittna om hur industrin verkligen fungerar. På konferensen talade också Jessica Kern, som fötts genom surrogatmödraskap och kallar sig själv "en produkt".

Motståndet mot barnhandel växer i hela världen. Och det är ursprungsländerna som går före i lagstiftningen. Indien och Thailand, två av de länder som haft störst surrogatindustri, har efter flera skandaler lagstiftat om att kraftigt begränsa industrin. Nu godkänns bara inhemska par, och även där finns hårda regler. Efter detta flyttade industrin till Nepal, och blev snart förbjuden där också efter protester från kvinnogrupper om exploatering av fattiga. 

Men surrogatindustrin är anarkistisk till sin natur: den väntar inte på godkännande utan drar snabbt vidare. Innan lagstiftarna hunnit ikapp kan man göra betydande profiter. Snart hade man hittat ett kryphål i den mexikanska lagstiftningen som gjorde det möjligt att etablera sig i delstaten Tabasco. Det fanns gator i byar där mer än varannan kvinna blev surrogatmor, och snart började skandalerna även där. Ett av de fall som uppmärksammades rörde den ensamstående fyrabarnsmamman Alejandra Mendiola som blev surrogatmamma åt en amerikansk man för att tjäna pengar, bara för att få veta via WhatsApp att mannen vars sperma hon inseminerats med var hiv-positiv. ”Vi trodde du visste det”, var agenturens kommentar. 

När jag var i Mexiko och talade för det mexikanska parlamentet i april förra året hade delstaten Tabasco redan täppt till sitt lagliga kryphål, och en intensiv debatt pågick om huruvida landet skulle totalförbjuda surrogatmödraskap. Nu kommer rapporter om att lagstiftningen är på väg. Redan har industrin siktat in sig på nya destinationer: Iran och Kambodja.

Över hela världen höjer också adopterade sina röster. Adoption har länge betraktas som det okontroversiella alternativet till surrogatmödraskap, men att detta också är en industri som drivs av västerlänningars efterfrågan blir alltmer tydligt. Filmen Lion som går på bio nu visar hur det räcker med att hamna på fel tåg om man bor i Indien, för att förvandlas till ”adopterbar” och säljas till utländska par. Nu är Madonna i gång igen och har adopterat två barn från Malawi trots att deras far lever och har sagt att han inte vill lämna bort dem. Svenska adopterade som Lisa Wool Rim Sjöblom och Jyothi Bousle Svahn vittnar om hur deras adoptionshandlingar undanhållits för att försvåra kontakt med släktingar. I pjäsen Konsten att göra en chilenare som gick på Aliasteatern nyligen berättade Nils Närman Svensson om hur det var att växa upp i Växjö som adopterad från Chile och om praktiken att byta namn på barn som redan har ett – som för att skapa ett vitt papper. Det händer att barn så gamla som tio år får nya namn. Poängen är inte att adoptioner i sig behöver vara fel – de har länge varit en del av mänsklighetens historia – poängen är att när det görs till en industri där barnet blir en vara som ska tillfredsställa västerlänningars behov, ligger trafficking inte långt bort.

De rika länderna måste ta sitt ansvar. Handeln med barn och kvinnor kommer inte kunna stoppas förrän de länder som står för efterfrågan sätter stopp. Att den svenska utredningen som kom förra året föreslår att inte tillåta surrogatmödraskap i någon form är ett positivt besked och nu krävs bara att utredningen röstas igenom. Att Socialdemokraternas ledning äntligen beslutat sig för att säga nej till surrogat är ett annat framsteg. Åtgärder måste också tas mot de som åker utomlands för att köpa barn. 

Den italienske hälsoministern talade i går på en konferens om möjligheten att införa böter. Själv tror jag det är för lamt. Vad som krävs är ett internationellt moratorium med ett fast startdatum. Ingen som ingår ett surrogatkontrakt efter det datumet bör få vårdnaden. Detta skulle både avskräcka från nya transaktioner samt undvika att barn som redan finns hamnar i limbo. Vi måste visa solidaritet med kvinnor och barn över hela världen – ingen, oavsett hur fattig du är eller var du bor, ska bli en handelsvara.

Ship to Gaza 2015 - account of what happened, in English

This night is different. We don't talk much, we've finished joking, sailing out in the dark waters. We are expected to arrive in Gaza tomorrow afternoon. Or... There are now three unidentified vessels following us, yet not appearing on radar. Our satellite telephones shut down one by one.

This was meant to be a flotilla, six boats were to head towards Gaza together. To break the blockade which has made Gaza the world's biggest outdoors prison, with towering unemployment, no possibility to export and shortage of everything, including clean water. But one boat was sabotaged in Greek harbour by unknown divers, three were stopped already in Crete by the coast guard who succumbed to Israeli pressure and one has malfunctioned.

Now it's just us. A small Danish fishing boat with eighteen unarmed people on board. On high seas.
One can hardly imagine that the Mediterranean is so empty until one is out at sea. I had imagined that it would be full of boats: rowing, sailing, cruise ships, refugees. But several days passed without us having seen one other boat.

The mere constituency of the members is like a social experiment. Tunisia's first democratically elected President Marzouki walks around barefoot, dishwasing in saltwater exactly like anyone else and reads Agatha Christie. Responsible for nonviolent training is Bob Lovelace, earlier chief of a Canadian tribe of first nations. The captain Joel Opperdoes normally steers cargo ships around the whole world, but takes leave of absence six months a year to work solely with Ship to Gaza, repairing boats and steering them, all unpaid.

Silently they approach, and at one o' clock in the morning we are surrounded by four gigantic gray military vessels. From them rubber boats are dispatched. Newly painted with the text "Coast Guard". The nearest coast, however, is 100 seamiles away - we are far out in international waters. Their commander shouts to us: "You can cooperate and avoid violence. Otherwise you will bear responsibility for the consequences."

Soldiers climb in. The scary part isn't that they're heavily armed, but that they wear black balaclavas. They lift us up, throw us away and break the door open in a split second with an instrument. And then we hear the rattling sound of tasers, again and again. Occasionally the soldiers shout "this one will feel!"

As Joel is unwilling to surrender the boat, the soldier takes a gun and sets it on the table. "It's loaded. You choose." Then the signal sounds, the signal which means we have surrendered. Captured and shackled the crew is led forth and placed on deck with us. Skipper Charlie Andreasson is bleeding from his face. Then follows a body search. When Herman refuses to take off his Palestinian scarf they become so provoked that they taser him.

During those hours where we were sail to the Ashdod harbour I consider the absurdity of the operation. The four military boats are accompanied by helicopters and military airplanes. What does this even cost? It's an exercise in rhetorics above all. But there was something they hadn't considered: to apply personnel who can actually sail a boat. When they subdued us, they didn't know how to start the boat. They cursed and accused the mechanic of sabotage. After having bashed the captain's head against the wall and beaten him in the face he tells them that they should just turn the key. Now they're really angry. They then begin to wipe away, with great frenzy, the text ”Ship to Gaza”. But then we enter high seas and all thirty IDF-soldiers soldiers hang over the railing and vomit.

At harbour more than a thousand soldiers await us. All focused on eighteen people. I say "What an honour, where is the red carpet?" but they don't laugh. They look at me as if I was some strange animal. They photograph us. They strip us several times. I count five strip searches before losing count. Occasionally it is the same person who strips you, ordering you to get dressed only to order you to strip again. "We know you're hiding something in your body. Take it out now, or it will be worse for you. We'll have to do other kinds of searchings!" Several of the men get fingers inserted in their ass and are photographed throughout.

Then I get an envelope. "A letter for you". The letter starts "Welcome to Israel. You seem to have gotten lost. Perhaps you meant to sail to a place not far from here, Syria, where Assad's army slaughters his people each day and is supported by the murderous Iranian regime" Furthermore it says that there is no blockade on Gaza, but that the right to stop boats is "even backed by a committee commissioned by the United Nations Secretary General". The letter is not signed. I begin to comment the language in the letter, especially the "even" argument which I opine suggests uncertainty of one's own argument, until the soldier tells me it is written by Prime Minister Netanyahu himself.

The interrogation leader looks at me and says "Kajsa, you have an eight year old son in Sweden. Aren't you worried something might happen to him when you are away?" He mentions in passing that he knows what school my son goes to.

I ask them how they managed to get access to our emails.  The interrogation leader answers sarcastically: "Don't you know that you've come to the Holy Land, God helps us get access to mail."

The interrogations go on all night. I am allegedly not accused of anything, but am sat in a car without windows and am taken to a jail which I don't know the name of.

During the week that follows I have plenty of time to get to know it from the inside. 23 of the day's hours pass in a cell with a small, barred window. An hour a day we get to go out to the yard. The place feels deserted. The whole department is shut off for us alone, we don't get to meet the other prisoners. I sit together with the Russian journalist Nadezhda Kevorkova.  The other Swedes are all men, and placed in the next corridor. I can hear them speak, but I don't have the right to talk to them. No phone calls, no newspapers, not even the right to bring in a pen to the cell. We start employing a black humour - "This is better than having a jealous boyfriend, here at least you don't have to cook."

At night, four-five men come in our cell and flash at us with flashlights. They don't do anything, they don't say anything. If this is how we are treated, having millions of readers in our home countries, what do they normally do? I don't know any Palestinian who hasn't either served time in prison or hasn't got family members who have. They have told me of other, deliberate thought out torture methods. 40 pct of all adult Palestinian men have once been in prison, often without trial.

All the while we are being filmed from a camera in the ceiling. We spend time listening to the desperate screams that can be heard through the window. Are those prisoners being tortured? But the screaming is somewhat monotonous and continuous. Is it a recording made to scare us?

One time the door to the men's corridor is open and on the way back from the break I stick my fingers between the bars to our comrades. They hold my fingers less than one second before the guards come. I live on this moment the rest of the day.

Suddenly after one week we are deported, just as quick as we were detained, without explanation. We drive in a car directly out on the flight tarmac. The driver shouts at Dror. "You there Feiler, you have betrayed your own people! I know who you are. I am a settler, I have many Arab friends, but just look at all those Arab countries how it goes. Syria, Egypt, if they don't have dictatorship it's chaos. Everyone hates us and want to destroy us. We have to think about our security! With the boat you've opened Pandora's box, first you and then it's going to be flooded with weapons! If your kid lived here you would understand!"

Dror answers calmly, but is not listened to until he himself begins to shout. He makes me think of the Afrikaans writers Breyten Breytenbach or André Brink as he answers: ”I am doing this for your sake! For our sake! Because the only thing that can give peace and security is that Israel ends its occupation and oppression. Equal rights for all, a democratic state and not a state built upon ethnicity. Otherwise it's going to be hell for us all!”

Translated into English by Jonathan Ofir

Kapitalismen är ohållbar

En utomjording som kom till jorden i jakt på tecken på mänskligt liv, skulle förmodligen bli imponerad av människans otroliga uppfinningsrikedom. Flygplan, internet, GPS, 3d-skrivare, konst, litteratur, vetenskap. 
Och ändå: trots att människans möjligheter verkar oändliga, är det något vi inte tycks klara: att sätta stopp för den klimatkatastrof vi själva orsakat. 
Vi studerar klimatförändringarna in i minsta detalj och vet vad som orsakar dem och vad de orsakar, men vi låter det ändå ske. 
En utomjording som såg detta skulle nog bli mycket förbryllad.
Varför är det så? Kan det finnas ett inneboende fel i vårt ekonomiska system?
Kapitalismen, som uppstod på 1600-talet, går ut på att merparten av all ekonomisk aktivitet ägs privat och sker för att skapa vinst åt ägarna. Kapitalismen kallas ofta felaktigt för marknad. Men en marknad är något helt annat. Marknader har funnits i tusentals år och är helt enkelt platser dit bönder och hantverkare gått för att byta sina varor med varandra, ibland direkt, ibland med ett bytesmedel som kunde ta form av pärlor, fjädrar eller mynt som i gamla Kina eller Greklands agora. På en marknad är pengar bara ett medel för att underlätta ett byte. 
En marknad, förklarade Karl Marx på 1800-talet i sitt monumentala verk Das kapital, fungerar enligt principen Vara - pengar - vara. V-P-V. Kapitalismen fungerar tvärtom: pengar-vara -ännu mer pengar. P-V-P. Eller enligt bankernas princip: P-P. Varan är bara ett verktyg för att skapa mer pengar åt kapitalisten. 
Kapitalisten tjänar pengar genom att sälja varorna till ett pris som är högre än kostnaden för material och arbetskraft. Det här betyder att kapitalismen grundar sig på utsugning. För om alla arbetare fick lika mycket i lön som det värde de skapade, skulle kapitalisten inte få någon vinst. 
Två procent är vd-ar, styrelseordförande och högre chefer. Sex procent är egenföretagare utan eller med få anställda. Men nittio procent av alla svenskar är lönearbetare. Vi äger alltså inte produktionsmedlen, utan säljer vår arbetskraft. 
Med tiden koncentreras kapitalet alltmer till ett fåtal händer, och idag äger 1% av jordens befolkning lika mycket som 57% enligt FN:s Human Development Report. Inget annat system har någonsin lett till en så stor ekonomisk ojämlikhet. 
Kapitalismens främsta ekonomiska lag har av Josef Schumpeter kallats "Väx eller dö!" Expanderar inte kapitalismen överlever den inte. Den lägger under sig nya sektorer, skolor, elektricitet, telefoni, skapar nya marknader och går in i nya länder. Idag är merparten av världen indragen i det kapitalistiska produktionssättet. Arbetarklassen har aldrig varit så stor som nu globalt, och arbetarklassen i Kina är med sina 820 miljoner människor den största som någonsin existerat i ett land. Antalet varor som produceras har heller aldrig varit så stort.
Problemet är att kapitalismen som system saknar en klausul för samhällsansvar. Kapitalismen är anarkistisk till sin natur. Den består av en mängd olika företag som alla konkurrerar mot varandra för sin egen vinst. Detta gör att kriser hela tiden uppstår då för mycket eller för lite produceras, eller då banker skapat bubblor som sedan brister. Att arter dör ut eller klimatet förgiftas är inget det enskilda företaget behöver bry sig om eller bära kostnaden för. Det finns ingen stoppknapp. Det finns inte inskrivet i VD:ns arbetsuppgifter att ta ansvar för jordens framtid, däremot att få mer vinst på nästa kvartal. Den hållbara kapitalismen är en omöjlighet - precis som den rättvisa.

Vad är kapitalism? Kort video med efterföljande debatt på SVT

Kort tecknad video som förklarar systemets grunder

Del 5 av 8. "Kapitalismen är ohållbar". Författaren Kajsa Ekis Ekman driver tesen att det kapitalistiska systemet bör skrotas, eftersom det både är djupt orättvist och leder till en klimatkatastrof. Hon blir bemött av den liberale författaren Mattias Svensson och nationalekonomen Johanna Möllerström.

Vad är frihet?

Jag vägrar vara en icke-man

Det är underligt hur vissa ord som används av radikala människor ibland är de mest reaktionära. Som begreppet icke-man. Detta ord skapades i alternativa queer- och feministkretsar och har snabbt blivit mainstream. Förra veckan läste jag i den lokala gratistidningen att ”Det behövs helt enkelt fler rum där icke-män får ta plats”. Och när Västerbottenskuriren listar tio skivor av kvinnor är rubriken ”de tio bästa skivorna av icke-män”.

Hm.  

Jag undrar varför detta skulle vara mer progressivt än att säga kvinna. Snarare är det ett typexempel på patriarkalt tänkande. Det vill säga: mannen existerar, kvinnan är bara en negation av mannen. 

Tala om att göra mannen till norm – så mycket norm att ordet kvinna inte ens får uttalas. Vi är bortsuddade! Reducerade till ett ”icke”, definierade av vad vi inte är, som om vi inte vore något i oss själva. Den ideologiska innebörden av ordet icke-man är: det finns inga kvinnor, det finns bara män och de som inte är det. 

Jag förmodar att tanken är att sudda bort den binära könsuppdelningen. Men varför då fortsätta använda ordet man? Varför är kvinnor kontroversiella och svårdefinierade, medan män är självklara? Varför skulle det vara mindre patriarkalt att dela upp världen i den fasta och enhetliga kategorin män, samt ett skräphögsliknande ”resten”? Om det handlade om att sudda bort kön, borde väl varken man eller kvinna användas. Och det till synes finkänsliga argumentet att man inte vill inte förolämpa det fåtal som inte vill definiera sig, håller inte som argument för att förolämpa halva mänskligheten genom att reducera oss till ett intet. 

Över huvud taget är tron på att könsnormen skulle vara binär synnerligen ahistorisk. Som den franska feministen Luce Irigaray visat, har den förhärskande modellen genom århundraden inte varit att det finns två kön. Utan ett. Det manliga. Vetenskapen har koncentrerat sig på studier av mannen och först senare vänt blicken mot kvinnan och då hävdat att hon är en defekt, en outvecklad man eller, lika felaktigt, alltid mannens exakta motsats. Om han är aktiv, måste hon vara passiv, om han är subjekt måste hon vara objekt och så vidare. 

Kvinnan har inte definierats som en människa i sig, utifrån sin egen kropp och sina egna förutsättningar – utan endast och alltid i relation till mannen. Kvinnors kamp inom vetenskapen har därför ofta handlat om att få bli till – en förutsättning för att förstå exempelvis kvinnosjukdomar. Som Irigaray skriver: 

”För Freud finns det inte två kön … Det ’kvinnliga’ beskrivs alltid som brist, förtvining, avigsida av det kön som innehar ensamrätten till värde: det manliga. Därav den så beryktade ’penisavunden.’ Hur kan man acceptera att kvinnans hela varande styrs av hennes avsaknad av det manliga organet och av hennes avsundsjuka, svartsjuka anspråk på detta?” 

Det är precis detta tänkande som går igen i ordet icke-man: kvinnan karakteriseras av att hon är en brist. Nästan lika illa är det med med ordet ”fittbärare”, som får ordet livmodersfeminism att framstå som höjden av generositet.

 Att ta bort ordet kvinna; att se kvinnan som i vägen för utvecklingen, opassande, det som förstör, är inte något nytt. Det firar faktiskt 500 år i år. 

I år var det 500 år sedan Martin Luther spikade upp sina teser på kyrkdörren och därmed inledde reformationen. Reformationen var en gigantisk kulturrevolution som förde med sig mycket gott: demokratiseringen av det skrivna ordet, avskaffandet av elitism och dubbelmoral inom kyrkan. Men Martin Luther var också en fanatisk judehatare (läs skriften On The Jews and Their Lies) antiziganist och misogynist. Vad reformationen gjorde i Sverige, mycket på grund av dess företrädare Olaus Petri, var att avskaffa Mariakulten. ”Bugandet för Mariabilden” skulle bort, skrev Olaus Petri i En nyttig undervisning och avskaffade nunneklostren, som hade varit den enda plats där kvinnor hade makt och självbestämmande inom religionen.

Därmed försvann de sista resterna av modersgudinnan från kristendomen och den blev helt och hållet manlig. Gud, Jesus och den helige ande regerade ensamma. Bilder av Maria togs bort från kyrkor, väggar och hem över hela landet. 

Som Ingela Bendt skriver i den nyutkomna boken Madonna: ”Så länge Sverige var katolskt, fanns ett Mariaaltare i så gott som varenda kyrka. Ibland stora altaruppsättningar där Marias liv beskrevs i bladguldsbelagda träskulpturer, fantastiska verk som oftas försvann från kyrkorna i och med reformationen. Mariafigurerna förstördes, grävdes ner eller sattes i bästa fall upp på vinden.” 

Kvinnor blev av med den enda förebild som fanns att tillgå. Visserligen var Maria en blek kopia av Ishtar och de andra, men hon hade haft en enorm betydelse för kvinnor i Sverige, som skickade runt Mariabilder till varandra när de var på väg att föda barn. Kvinnan gick alltså från att vara världens skapare, centrum för världsalltet och himladrottning, till att inte få existera. Ett symboliskt modersmord som fortfarande påverkar oss. 

Idag är det paradoxalt nog jämställdheten som kräver att kvinnan ska bort. För att vi ska kunna uppnå jämlikhet måste vi bli könlösa – och könet är tydligen kvinnan. Som Irigaray skriver: ”ett projekt som vill utplåna skillnaden mellan könen till det självrepresentativa systemet hos ett ’manligt subjekt’.”

Nej. Jag köper inte detta, och jag tänker aldrig bli någon icke-man. Jag skulle vilja se den man som går med på att kalla sig, och se på sig själv som ”icke-kvinna.” Eller, för den delen, den vit som går med på att kalla sig ”icke-svart”.