Michael Pollan: "Till matens försvar" recension

I Robert M Pirsigs kultbok "Zen och konsten att sköta en motorcykel" från 1974 funderar huvudpersonen över hur en värld utan kvalitet skulle se ut. Han tänker sig en tillvaro där alla åker kollektivt och där det enda som finns att köpa är basMat som ris, bönor och potatis.

För en nutida läsare låter detta mest som en avlägsen idyll. I en värld av snabbmat och tillsatser har kvalitet kommit att betyda enkelhet. Att få äta en tomat som smakar tomat. Att få äta majs som inte är genmanipulerad. Glass som verkligen är gräddglass och inte en mix av vasslepulver, spenat, rödbetsjuice och aluminium.

Michael Pollans bok "Till matens försvar" är som en amerikansk version av Mats-Eric Nilssons succé "Den hemlige kocken". Men Pollan gör mer än att diskutera tillsatser i maten - han gör upp med hela vårt sätt att se på mat.

1977 kom officiella kostråd från den amerikanska senatens närings- och hälsoutskott, där amerikaner uppmanades att äta mindre rött kött och mjölkprodukter. Detta orsakade en storm från kött- och mjölkindustrin, som satte in alla sina resurser mot uttalandet. Till slut fick utskottet backa och råden skrevs om. Efter detta har orden "ät mindre av" aldrig förekommit i något officiellt amerikanskt uttalande. Trots att två tredjedelar av amerikanerna lider av övervikt, vågar inte regeringen be dem att äta mindre.

I stället har det uppkommit ett kodspråk där man inte talar om mat utan om näringsämnen. I stället för kött, fisk, morötter och broccoli säger man betakaroten, antioxidanter, enkelomättad, aminosyror och kolesterol. Bakom dessa termer finns inga lobbygrupper. "Ät mindre kött" är ett direkt slag mot köttindustrin. Ett råd som "ät mindre fett" kan däremot ge företagen möjligheter att marknadsföra sina produkter som fettfria.

Men detta betyder också att vi förändrar vårt sätt att tänka kring mat. Pollan kallar det "nutritionismen" - tron på att man kan bryta ner mat i beståndsdelar och äta utifrån en idé om något man inte ser. Vi ser inte längre grönsaken eller djuret som en helhet, utan som en behållare för diverse olika "ämnen" vars egenskaper vi har en ytterst vag uppfattning om. Vem vet egentligen hur kolesterol eller aminosyra ser ut? Men vi är så övertygade om att näringsämnena är det viktiga, att moroten blir värdelös för oss som morot, den blir bara ett skal runt betakarotenet och zinken.

Vi tror på dessa ämnen - men faktum är att det inte går att reducera mat till dess beståndsdelar. Forskare har till exempel inte kunnat hitta anledningen till att fullkorn är hälsosamt. När epidemiologerna David R Jacobs och Lyn M Steffen vid Minnesotauniversitetet bröt ner fullkornskosten i fibrer, vitaminer och mineraler fann de att tagna var för sig kunde inget av ämnena förklara nyttigheten. Inte ens om man satte ihop dem igen blev effekten densamma. Hemligheten låg helt enkelt i fullkornens helhet.

Ingen annan kultur än vår har behövt experter för att veta vad de ska äta. Något som också utmärkt de västerländska matvanorna sedan industrialiseringen är att de är skadligare än någon annan kost. Fyra av de tio främsta dödsorsakerna beror på mat, till exempel diabetes och cancer. Och när människor världen över börjar äta västerländsk kost, dröjer det inte länge förrän de också får dessa sjukdomar.

De lösningar vi serveras är enligt Pollan också en del av problemet. Varje år kommer någon ny diet: GI-metoden, Atkins diet, pulverdiet, pillerdiet eller flygvärdinnemetoden. Ena gången är det fettet som ska bort, nästa gång är det kolhydraterna. Men alla har samma reduktionistiska tänkande, och alla har effekten att vi blir osäkra på våra sinnen när vi ska bedöma mat: vi lämnar det åt "experter", som inte sällan har ekonomiska intressen bakom. Vi har blivit som Seymour i filmen "Little shop of horrors" som inte förstår varför man ska äta om det inte är "bra för något": mat är medicin.

Pollan föreslår att vi börjar se på Mat som en relation, inte som ett ting. Att äta är att röra sig i näringskedjan, men också att påverka den. Om jorden blir sjuk blir gräset sjukt, korna blir sjuka, bönderna blir sjuka, de som äter blir sjuka.

Efter att ha läst "Till matens försvar" har Michael Pollan blivit något av en guru för mig. Vid nästan varje måltid hör jag mig själv citera honom. Genom sitt lättfattliga språk lyckas han visa hur enkelt detta med mat egentligen är, i jämförelse med den industri som tjänar på att krångla till det. Han sysslar inte med skuldbeläggande, utan vill få oss att upptäcka njutningen i att äta. Hans råd är: "Ät mat. Inte för mycket. Huvudsakligen från växtriket." Rådet "ät mat" kan ju verka självklart. Vad skulle man annars äta? Men det tvingar oss att inse att mycket av det som säljs i snabbköpen egentligen inte är mat. Det är matliknande surrogat.

Marit Paulsen har också ett enkelt råd i sin bok "Lurad av laxen." Det lyder "Ät upp maten!". Kastad mat är en onödig klimatbov, och därför borde vi inte köpa mer än det vi äter upp. Detta är sant och tänkvärt, men i övrigt är boken en skrift till livsmedelsindustrins försvar. Hon rasar mot dem som vill ta bort e-nummer: "att ta bort dem skulle faktiskt föra oss tillbaka till förhistorisk tid." Att argumentera emot dålig mat är att ha en "bristande tilltro till människors vilja, kunskap och förstånd" - enligt Paulsen kan folk alltid avgöra själva vad som är bra för dem. Hon frågar sig till och med om inte hennes bok också är ett uttryck för bristande respekt. Det är häpnadsväckande: att dela med sig av kunskap skulle alltså innebära att man dumförklarade andra. Men reklamen, vår huvudsakliga källa till information om mat, går fri, som om den inte kunde dumförklara någon.

Tyvärr stannar både Pollans och Paulsens böcker vid konsumentperspektivet. Då är Gunnar Brulins och Malin Klingzell-Brulins bok "Dagens rätt. Om mat, makt och människovärde" ett viktigt bidrag. Författarna kommer från Livsmedelsarbetareförbundet och rapporterar från den globaliserade matindustrin. Inte bara råvarorna som serveras på thailändska restauranger i Sverige kommer från Thailand - ofta är hela rätterna tillverkade där. Författarna åker dit och finner barn och burmesiska flyktingar som arbetar på ackord med att skala räkor.

Det finns mycket sjukt i livsmedelsindustrin. Forskare försöker inympa omega-3 i grisar och restprodukter från europeisk kyckling dumpas i Afrika, full av salmonella och bakterier. Början till en lösning kunde vara att se maten som en relation, en process - inte som en sak som börjar sitt liv på tallriken.

KAJSA EKIS EKMAN
DN 11 augusti 2009
litteratur@dn.se

Digt till Ungdomshuset

Kära kamrater i Köpenhamn. Ni som fortfarande har blod i ådrorna istället för Coca-cola eller kaffe latte… Ni som springer runt på gatorna som yra höns, berövade ert Ungdomshus.
Tack för allt.
Det var ni som lärde mig om Chiapas, långt innan ordet zapatist någonsin yttrats i Stockholm. Det var ni som fick mig att förstå hur en miljö kan fungera utan ledare och utan profit. Ert hus och ert folkekøkken stod alltid öppet för en genomresande. Ni nöjde er inte med pastasallader på kaféer, tidsbestämda samtal präglade av konsumismens geografi, kalla nätter och ingenstans att gå. Ni – levande människor, kämpande människor, för vilka kultur inte bara består i ett passivt tittande – ni ville ha något mer.
Nu landar helikoptrar på ert tak. Nu besprutas ni. Nu strömmar poliser till från hela Danmark. Nu har ni förvandlats från aktivister till ”huliganer” på en dag.
Bland de som fördömer er nu finns en hel del som kommer att uppmärksamma internationella kvinnodagen på torsdag. De vet nog inte att det var just här, i detta hus, som dagen kom till för 97 år sedan. De över hundra kvinnorna kom från sjutton länder och ert hus, som då var Folkets Hus, stod öppet för dem. Vi har tyvärr inte blivit virtuella människor sedan dess och vi behöver fortfarande mötesplatser. Det är så viktigt att vissa kan kasta sten för det, som ”Digt för Ungdomshuset”, utlagd på www.indymedia.dk berättar om. Att ett hus kan betyda liv. Och att när man drar igång någon aktivitet som inte involverar konsumtion, slutar det ofta med att man får tårgas i ögonen.



Kajsa Ekis Ekman

NORMEN ÄR EN BLUFF

NORMEN ÄR EN BLUFF ur Bang nr 4/07

”Hur utmanar jag mina normer? Hur gör jag för att inte hamna i roller jag inte vill vara i?”
Den här meningen är hämtad ur antologin ”Könskrig” men den skulle kunna komma från vilken text som helst. Sedan början av nittiotalet har vi översköljts av böcker som ”Bortom normen”, ”Att tämja normen”, ”Normer i heterofabriken”, utställningar som ”Normen skaver” och nystartade förlag döps till Normal och Anormativa. Att ”ifrågasätta normer” har blivit allmänt tankegods, förknippat med positiv klang hos allt från fältbiologer, pride-deltagare, modeskribenter och muf:are.
Man ska alltså ifrågasätta normer – men ger man sig ut i normdjungeln för att fastställa vilka dessa normer är, blir det svårare. Det råder paradoxalt nog fullständig norm-anarki, vad som helst kan utnämnas till norm, bara den som skriver är emot detta. Enligt diverse tidningsurklipp från de senaste åren är normen: inte skratta för högt, att lösa konflikter med våld, att mammor ska vara aktiva, att kvinnor ska sminka sig, men jag har också läst att herrtidningen Moore ”bryter mot normen av en sval, osminkad vacker kvinna”: man undrar ju vad som behövs för att utnämna något till norm? Att man själv är emot det, verkar det som, det är knappt någon som använder ordet norm i positiv bemärkelse. För normen formuleras i själva verket bara i samband med normbrottet. Då lyser den klar, stark och tydlig: i andra sammanhang ser man knappt till den.
Normen uppträder dock alltid med vissa personlighetsdrag. 1) Den har ett eget liv, bortom ekonomiska och materiella förhållanden 2) den är diktatorisk till sin natur, den bestämmer över en 3) den är moralisk 4) genom att vara annorlunda kan man bryta mot den och nå frihet.
Tankemodellen går ut på att det största hindret för frigörelse, kvinnlig och mänsklig, är ”normer” i samhället som föreskriver hur vi ska vara. De är alltid ”rigida”, man hör aldrig om en lätt norm eller halvnorm, men trots rigiditeten omgivna av en mytisk dimma. Man får aldrig någon normernas genealogi: var kommer de ifrån? vad livnär dem? vilken roll spelar de – är de samhällets stöttepelare och i såfall vilket samhälle; det kapitalistiska systemets, eller all mänsklig samvaros? vad händer om man gör sig av med dem: byts de ut mot andra eller går det att ha ett normlöst samhälle? Nej, de hänger liksom löst i luften, de har inget ursprung, de är frikopplade från produktionssystemet, de bara uppstår i tomma intet, beskrivs ofta vagt som ”sociala” och ”kulturella.”
Mot detta normsamhälle ställs en idé om att man genom att vara annorlunda kan ifrågasätta normen. Genom att klä sig, bete sig, vara kan man alltså utöva samhällskritik. Följaktligen ägnas otroligt mycket tid och energi åt att utröna vad normen står för (eftersom det ingår i figurens struktur att normen är flytande) och vad som är att ifrågasätta den, och idag har vi gått hela varvet runt och att ”ifrågasätta normen” kan också vara att klä sig och bete sig exakt som normen föreskriver, om man bara gör det med ironi och ”drag”-attityd. Eftersom det är ett perfekt grepp för att både få medial uppmärksamhet och politisk legitimitet används det med förkärlek av konstnärer: när Johanna Rytel sög av en svart man i ett konstprojekt hävdade hon att projektet handlade om att ”bryta normen och utforska orättvisor”, och både performanceartisten Itziar Okariz offentliga kissande och killen som hoppade in och fångade upp kisset menade att de sysslade med att bryta normer om det offentliga rummet och vad konst är.
Huvudpersonen i normbrottets berättelse är den som inte passar in. Den intersexuelle, den transsexuelle, kvinnan, främlingen: undantaget gentemot en normativ massa. Teoretiker som Manuel Castells hyllar t.ex. hemlösa – inte i hopp om att de ska få någonstans att bo, utan som ett utstött undantag som ska krossa den moraliska ordningen.
Det här med att vara annorlunda har många bottnar. Jag minns att på universitetet var det en hel del som drabbades av Sylvia Plath-sjukan. Vi som hade Sylvia-sjukan gick runt och frammanade denna känsla: upplevde oss vara främmande i denna värld, vi hörde andras röster som ekon långt bort, allt var konstigt, absurt, de som mådde bra var ytliga och förrädare, man skulle vara deprimerad och känna sig utanför. Insikten om att kvinnor tystats i historien användes, inte för att börja tala utan för att tyst vända sig inåt, odla ett esoteriskt språk som bevis på sitt utanförskap. Skrev man, skulle det helst handla om kroppsdelar och abnormitet. I de flesta fall var vi ju inte ett dugg galna egentligen. Visst, galenskap är en spännande känsla, men trots allt slösade folk sina bästa år på att vara deprimerade, och det är sorgligt att det skapas en kultur som glorifierar effekterna av ett förtryck istället för en motståndskultur.
Det intressanta med normer är att samtidigt som de antas hänga så löst – kritiken av parrelationer kopplas t.ex. inte till någon analys av bostadspolitiken – är de otroligt fasta i sig. Lyssnar man på queerteoriker målas bilden upp av en sträng, nästan fundamentalistiskt religiös makt, ett Sverige där kristdemokraterna regerar med järnhand. Det är tydligen deras värderingar som råder i Sverige: obligatorisk heterosexualitet, man måste leva i kärnfamilj, kvinnor ska vara oskulder och och inte gilla sex utan bara giftermål, kärlek och barn.
Det man kan undra är ju var människorna som utarbetar såna här teorier befinner sig? Inte i ett globaliserat, kapitalistiskt informationssamhälle och inte den värld jag växt upp i, där man var en tönt om man inte hade haft sex vid tretton bast och där folk sa på mellanstadiet ”Vaaa, är dina föräldrar IHOP FORTFARANDE?” Jag menar, om någon fick för sig att verkligen följa dessa ”normer” skulle personen ifråga bli fullständigt utskrattad och betraktad som en relik från femtiotalet. Över huvudtaget får jag en känsla av femtiotal varje gång jag hör queerteoretiker tala: det samhälle de beskriver har jag aldrig levt i, om möjligt sett på teve eller läst om i romaner.
Så varför är idéerna så illa anpassade till verkligheten? Vad är det här med normer egentligen? Varför har den här figuren blivit så populär i just den värld där den inte alls passar in? I Iran kan man tala om en moralisk regim, där är normerna direkt kopplade till statsmaktens överlevnad och att dricka alkohol eller visa håret fyller en subversiv funktion - men här? Vi lever ju inte alls under en moralisk diktatur, utan under en marknadens. Som den postmoderne teoretikern Jean-François Lyotard skrev redan 1988: ”Den samtida kapitalismen åstadkommer inte en universell berättelse, den försöker skapa en världsmarknad.” Betydelse skapas inte alls genom normer, utan i relation till pengaflödet.
Naturligtvis existerar det samhällsnormer, men de är inte det kapitalistiska systemets fundament. De är snarare avtryck av den samhällsstruktur vi har, skuggor av det materiella. Och kanske har vi aldrig levt i ett samhälle där så många ”normer” samexisterar. Tänk er den tid då de flesta människor levde i byar; hade ingen teve, läste inte tidningar eller böcker, åkte sällan utomlands: där kunde man tala om att bevara en norm. Idag ligger alla jordens kulturer en månadslön bort eller finns representerade i samma skolklass, inklusive subkulturerna. Visst finns det fickor i samhället där sträng moral lever kvar och andra där ”nymoralismen” gjort inträde – fast dessa är knappast makten, utan isolerade sekter. Normbrytarna söker sig dock fascinerat till dessa platser för att kunna ha något att ta spjärn mot, och talar exalterat om ”den kristna högerns” frammarsch för att de är den perfekta fienden.
Kanske beror normbrottets popularitet delvis på att det sammanfaller med reklamens budskap. Frihet mot makt, färg mot gråskalor, självförverkligande mot likriktning, en revoltens berättelse som lurar folk att tro att de förändrar något när de egentligen är fullständigt ofarliga. Den fångar upp personer med kritiskt sinnelag, som kanske hade ockuperat kårhus i slutet av 60-talet eller ungdomsgårdar på 80-talet, och får dem att tro att revolten handlar om att kyssa sina polare klockan tre på natten utanför falaffeln – som om inte ockupanterna också kysste sina polare, utan att inbilla sig att det var något märkvärdigt med det.
Men att normbrottet gör karriär inom motståndets logik har också andra orsaker. Det beror på att ett visst skikt inom medelklassen har fått tolkningsföreträde inom kvinnorörelsen, och omvandlat den till ett samtal om genus. Många som blivit tongivande har aldrig varit aktivister utan kommit i kontakt med genusteori först på universitetet. Hur man ska vara, vad som är ”bra” och ”dåligt” - kort sagt samma moralfrågor som alltid sysselsatt den osäkra borgerligheten, intresserar dem mer än att organisera en strejk eller aktion. Att man – i teorin - vänt upp och ner på moralen och att det ”dåliga” är det ”bra” är sak samma, det är precis samma frågor, samma totalt ointressanta moraldiskussion och konstiga uppdelning av beteenden.
Jag undrar om inte talet om normer slår an hos denna grupp, inte för att vi skulle leva i en strikt normativ värld, utan av exakt motsatt anledning. Ju mer osäkerhet på arbetsmarknad, ju fler valmöjligheter, ju färre normer, desto mer upptagenhet med att definiera normerna. Och ingenstans framträder de med så klar tydlighet som i normbrytarnas medvetande. Där lever man plötsligt inte i ett globaliserat förvirrat samhälle, utan i en amerikansk småstad på femtiotalet där alla passar in utom man själv - hjälten. Normbrottet blir ett försök att återskapa normerna, om än bara i det imaginära. För om man bryter mot dem, så betyder ju det att de åtminstone finns, och att man blir någon genom att revoltera. Och det kan ju kännas betryggande i en värld där det sorgliga faktiskt är, inte att man upprör, utan att inte en käft bryr sig om en.

ur Bang 2007:4

"Moderat solidaritet" - debatt om blockaden av Lilla Karachi

Vad gör en ägare till en halvdan pakistansk restaurang, inte långt från riksdagskansliet, som vill locka gäster i massor? Glöm att annonsera i tidningar, laga god mat och vinna gulddrakar! Nej, det räcker med att låta asylsökande jobba gratis. Då kommer moderater att vallfärda dit, blommor sändas från Moderata Studentförbundet och tidningar ger gratisreklam på ledarplats.

Det är vad som händer på restaurang Lilla Karachi i Gamla Stan. Innan gårdagen hade knappt någon av gästerna hört talas om den, än mindre ätit där. Men så skrev SvD:s Maria Abrahamsson en artikel om SAC:s pågående blockad mot restaurangen. Ägaren är nämligen skyldig 80 000 i b.la. obetalda löner – och helt plötsligt är stället fullproppat med moderater, som med SvD under armen ropar att ”solidaritet smakar bra.”

Solidariteten gäller tydligen inte Mohammed Riaz, asylsökande. Nej, restaurangägaren, vars ”livsprojekt slås i spillror” av blockaden. Att han låtit Riaz jobba häften vitt och hälften gratis? Det finns inga bevis, säger Abrahamsson. Nej, det är just vad svartarbete handlar om – inte om ett svart kontrakt, utan att man inte har ett kontrakt. Man har bara arbetsgivarens ord. Man väntar och hoppas och lyder när arbetsgivaren säger att man inte ska fylla i alla timmar. Så gick det till i fallet Riaz - en taktik som används mot papperslösa i hela Europa. Och när Riaz tog hjälp av SAC, blev han uppsökt av torpeder som hotade att förstöra hans liv.

Men enligt Maria Abrahamsson är det tydligen lunchgästerna som är offren, och här hämtas liknelser in från alla håll och kanter. Blockaden är ett ”ociviliserat spektakel” och gästerna blir ”utstirrade som djur på Skansen” när de sitter och äter. Ursäkta mig, men för det första går det knappt att se in genom fönstren på Lilla Karachi, så något stirrande är relativt omöjligt att genomföra. För det andra: är det några som behandlas som djur, så är det papperslösa människor i detta land. Att SAC börjat organisera dem är verkligen på tiden.

DN 2008-02-01

"Förorten i huvudet" av Nils Hammarén, recension

Ta några av modeorden inom kulturell debatt: genus, sexualitet, mångkulturell, hedersrelaterat, förorten, heteronormativitet, representation, olika röster. Blanda dem och ni har ungefär kapitelindelningen till Nils Hammaréns doktorsavhandling ”Förorten i huvudet.” I den har han intervjuat fyrtio tonårskillar från Göteborgs mångkulturella arbetarförorter om kön, sexualitet och vad de tänker om sina områden.

Det börjar intressant, med en teori om sexualitet och stolthet. Hammarén märker att oavsett vilket område killarna kommer ifrån, säger många att de är mindre lössläppta än unga från andra stadsdelar. Han tolkar detta som ett sätt att uppvärdera ett område med dåligt rykte: det kanske inte har ekonomisk status, men det är ändå ”dyrt” eftersom folk där, speciellt tjejerna, håller på sig. Kvinnlig oskuld blir som en alternativ valuta. Men samtidigt säger många att tjejer borde ha lika stor frihet som de själva. ”Jag tycker det ska vara lika, man och kvinna är värd lika mycket” säger Rodrigo och även andra talar om att de tror på jämlikhet. Samtidigt, skriver Hammarén, kan tron på jämlikhet vara ett sätt att underordna sig. Jämlikhetsidealet är nämligen kopplat till en svensk norm och betyder att de underordnar sig ”det svenska.”

Samtidigt, fortsätter han, stämmer inte heller detta eftersom många av de intervjuade ser sig som överlägsna det svenska, vilket betraktas som lite bögigt. Samtidigt är många toleranta mot sexuella olikheter och menar att alla får vara kära i vilka de vill. Samtidigt innebär tolerans att man tillskriver sig en överordnad position, för bara den som känner sig överlägsen har råd att vara tolerant. Men samtidigt riskerar toleransen mot homosexuella att ”undergrävas av den rasifierade och heteronormativa position” som dock samtidigt kan ”paradoxalt nog möjliggöra en heterosexuell intimitet.”

Hjälp! Vad som började som en tänkvärd teori försvinner i en härva där olika positioner trampar runt på varandra utan slut. Alla teser tar ut varann i en orgie av ord som komplext, mångfacetterat och mångtydigt. När jag har läst klart har jag inte fått ut mer än att människor inte är typiska. Alla har många sidor, allt beror på hur man ser det och det är farligt att generalisera. Rätt banala idéer egentligen, klädda i ett akademiskt språk.

Att det blir en intetsägande avhandling beror kanske delvis på en överhängande rädsla för att kategorisera. Hammarén säger t.ex. inte svensk utan ”svensk” för att framhäva att det här med att vara svensk inte är något naturligt utan en konstruktion, precis som ”etnicitet”,”heterosexuell” och ”kultur”. Den här rädslan är så stark och gör hela projektet omöjligt, för han har redan valt att studera en noga avgränsad kategori människor, men kan inte säga något om dem, för det skulle ju betyda att han kategoriserar dem.

Lösningen blir att peka på motsägelser i allt: mantrat i den här avhandlingen är att gränserna både ”utmanas och befästs” samtidigt. Man får dock aldrig veta om de utmanas mest eller befästs mest och vart vi är på väg. Utan det fastnar i en absolut motsägelse där det alltid står och väger, ett dynamiskt ekvilibrium där inget någonsin utvecklas.
Och sedan menar Hammarén att teorin är ett verktyg för förändring. Vilken förändring? Vad vill han förändra? Det framgår inte. Meningen sägs vara ”inte att fastställa samband, utan snarare att visa på hur unga män utvecklar sina identiteter i ett kulturellt och socialt spänningsfält, där olika föreställningar och fantasier används för att konstruera identiteter och gränser.” Det där säger ju ingenting! Jag har verkligen svårt att se honom lämna över avhandlingen till ungdomarna – vilket det står att han ska göra – och säga: Här, detta är ert vapen i kampen. Ingen kommer att begripa något och den som har oturen att begripa förstår ännu mindre. Nej, jag längtar efter Paulo Freire, den brasilianske läraren bakom ”Pedagogik för förtryckta” en forskning som arbetar tillsammans med och för människor och där det finns en ärlig dialog.

På det här sättet skapar man bara ett politiskt korrekt språk, fyllt av omskrivningar men där samma sak ligger orörd kvar innerst inne: Nu har vi suddat ut kategorin invandrare. Nu har vi suddat ut kategorin kvinnor. Nu har vi suddat ut kategorin svenskar. Nu har vi suddat ut alla och allt består likväl – på säker plats inom citationstecken.

DN april 2008

Homage till ett dött kulturhus.

Idag står jag och ser på de brända resterna av ett frihetligt kulturhus.
Containrarna avtecknar sig mot himlen som sorgsna skelett.
Lukten av bränt trä från hundra meters avstånd.
Kulturhuset Cyklopen i Högdalen är förstört - efter att ha överlevt kommunbyråkrater, avslag från stadsdelsförvaltningar, klagande grannar och andra som bara ogillade existensen av ett kulturhus fritt från ledare och kommers, dök någon upp klockan sju på kvällen den 29 november och tände på.
Det var nazister, sägs det: en antirasistpub skulle ha ägt rum precis då huset fattade eld.
Jag vet inte hur det ligger till.
Jag vet bara att avlivandet av det gemensamma är vår tids signaturmelodi och att den spelas på många instrument.
Det är ofta nuförtiden jag tittar på platser som varit våra. Jag står och ser på parklekar som snart är sålda. Jag går förbi nerlagda bibliotek, torg som ockuperats av reklamjippon, skolor som tagits över av privata företag.
Det anses vara i sin ordning, nu blir folk chockerade: mordbrand, hur kunde det hända? Och så är det nazister, terrorister eller någon annan ist; man säger: ner med våld och rasism, stoppa det ökade ungdomsvåldet, nu måste vi alla visa... och så vidare.
Man ser inte att bränder bara är den maktlöses version av utförsäljning. Att ideologin kommer uppifrån och genomsyrar hela vår tid: det gemensamma ska bort! Och det som beslutas av politiker får sin motsvarighet på gatan, med en annan estetik. När det talas om stålbad, nolltolerans, tuffare tag och hårdare krav, kommer någon därute göra kött av orden. Och när de sedan visar upp sig med kropp och allt, ser de så outhärdliga ut att ingen vill kännas vid dem.