Digt till Ungdomshuset

Kära kamrater i Köpenhamn. Ni som fortfarande har blod i ådrorna istället för Coca-cola eller kaffe latte… Ni som springer runt på gatorna som yra höns, berövade ert Ungdomshus.
Tack för allt.
Det var ni som lärde mig om Chiapas, långt innan ordet zapatist någonsin yttrats i Stockholm. Det var ni som fick mig att förstå hur en miljö kan fungera utan ledare och utan profit. Ert hus och ert folkekøkken stod alltid öppet för en genomresande. Ni nöjde er inte med pastasallader på kaféer, tidsbestämda samtal präglade av konsumismens geografi, kalla nätter och ingenstans att gå. Ni – levande människor, kämpande människor, för vilka kultur inte bara består i ett passivt tittande – ni ville ha något mer.
Nu landar helikoptrar på ert tak. Nu besprutas ni. Nu strömmar poliser till från hela Danmark. Nu har ni förvandlats från aktivister till ”huliganer” på en dag.
Bland de som fördömer er nu finns en hel del som kommer att uppmärksamma internationella kvinnodagen på torsdag. De vet nog inte att det var just här, i detta hus, som dagen kom till för 97 år sedan. De över hundra kvinnorna kom från sjutton länder och ert hus, som då var Folkets Hus, stod öppet för dem. Vi har tyvärr inte blivit virtuella människor sedan dess och vi behöver fortfarande mötesplatser. Det är så viktigt att vissa kan kasta sten för det, som ”Digt för Ungdomshuset”, utlagd på www.indymedia.dk berättar om. Att ett hus kan betyda liv. Och att när man drar igång någon aktivitet som inte involverar konsumtion, slutar det ofta med att man får tårgas i ögonen.



Kajsa Ekis Ekman