fredag 12 juni 2009

"Förorten i huvudet" av Nils Hammarén, recension

Ta några av modeorden inom kulturell debatt: genus, sexualitet, mångkulturell, hedersrelaterat, förorten, heteronormativitet, representation, olika röster. Blanda dem och ni har ungefär kapitelindelningen till Nils Hammaréns doktorsavhandling ”Förorten i huvudet.” I den har han intervjuat fyrtio tonårskillar från Göteborgs mångkulturella arbetarförorter om kön, sexualitet och vad de tänker om sina områden.

Det börjar intressant, med en teori om sexualitet och stolthet. Hammarén märker att oavsett vilket område killarna kommer ifrån, säger många att de är mindre lössläppta än unga från andra stadsdelar. Han tolkar detta som ett sätt att uppvärdera ett område med dåligt rykte: det kanske inte har ekonomisk status, men det är ändå ”dyrt” eftersom folk där, speciellt tjejerna, håller på sig. Kvinnlig oskuld blir som en alternativ valuta. Men samtidigt säger många att tjejer borde ha lika stor frihet som de själva. ”Jag tycker det ska vara lika, man och kvinna är värd lika mycket” säger Rodrigo och även andra talar om att de tror på jämlikhet. Samtidigt, skriver Hammarén, kan tron på jämlikhet vara ett sätt att underordna sig. Jämlikhetsidealet är nämligen kopplat till en svensk norm och betyder att de underordnar sig ”det svenska.”

Samtidigt, fortsätter han, stämmer inte heller detta eftersom många av de intervjuade ser sig som överlägsna det svenska, vilket betraktas som lite bögigt. Samtidigt är många toleranta mot sexuella olikheter och menar att alla får vara kära i vilka de vill. Samtidigt innebär tolerans att man tillskriver sig en överordnad position, för bara den som känner sig överlägsen har råd att vara tolerant. Men samtidigt riskerar toleransen mot homosexuella att ”undergrävas av den rasifierade och heteronormativa position” som dock samtidigt kan ”paradoxalt nog möjliggöra en heterosexuell intimitet.”

Hjälp! Vad som började som en tänkvärd teori försvinner i en härva där olika positioner trampar runt på varandra utan slut. Alla teser tar ut varann i en orgie av ord som komplext, mångfacetterat och mångtydigt. När jag har läst klart har jag inte fått ut mer än att människor inte är typiska. Alla har många sidor, allt beror på hur man ser det och det är farligt att generalisera. Rätt banala idéer egentligen, klädda i ett akademiskt språk.

Att det blir en intetsägande avhandling beror kanske delvis på en överhängande rädsla för att kategorisera. Hammarén säger t.ex. inte svensk utan ”svensk” för att framhäva att det här med att vara svensk inte är något naturligt utan en konstruktion, precis som ”etnicitet”,”heterosexuell” och ”kultur”. Den här rädslan är så stark och gör hela projektet omöjligt, för han har redan valt att studera en noga avgränsad kategori människor, men kan inte säga något om dem, för det skulle ju betyda att han kategoriserar dem.

Lösningen blir att peka på motsägelser i allt: mantrat i den här avhandlingen är att gränserna både ”utmanas och befästs” samtidigt. Man får dock aldrig veta om de utmanas mest eller befästs mest och vart vi är på väg. Utan det fastnar i en absolut motsägelse där det alltid står och väger, ett dynamiskt ekvilibrium där inget någonsin utvecklas.
Och sedan menar Hammarén att teorin är ett verktyg för förändring. Vilken förändring? Vad vill han förändra? Det framgår inte. Meningen sägs vara ”inte att fastställa samband, utan snarare att visa på hur unga män utvecklar sina identiteter i ett kulturellt och socialt spänningsfält, där olika föreställningar och fantasier används för att konstruera identiteter och gränser.” Det där säger ju ingenting! Jag har verkligen svårt att se honom lämna över avhandlingen till ungdomarna – vilket det står att han ska göra – och säga: Här, detta är ert vapen i kampen. Ingen kommer att begripa något och den som har oturen att begripa förstår ännu mindre. Nej, jag längtar efter Paulo Freire, den brasilianske läraren bakom ”Pedagogik för förtryckta” en forskning som arbetar tillsammans med och för människor och där det finns en ärlig dialog.

På det här sättet skapar man bara ett politiskt korrekt språk, fyllt av omskrivningar men där samma sak ligger orörd kvar innerst inne: Nu har vi suddat ut kategorin invandrare. Nu har vi suddat ut kategorin kvinnor. Nu har vi suddat ut kategorin svenskar. Nu har vi suddat ut alla och allt består likväl – på säker plats inom citationstecken.

DN april 2008