Klyschor i tiden 2: Hon är subjekt, inte offer!

KLYSCHOR I TIDEN/2
En serie om myter - döda och levande

Under det amerikanska slaveriet florerade myten om den urstarke slaven. Slaven tålde köld, grymhet, hugg och slag utan att blinka. Slaven behandlades som ett ting men sågs som en övermänniska. I boken "Black Macho and the Myth of the Superwoman" har Michelle Wallace beskrivit hur myten kom att bli en del av slavättlingarnas självuppfattning.

Nyliberalismens variant av myten om den urstarke slaven lyder: "De är subjekt, inte offer!" Det här sägs om papperslösa, kvinnor i niqab och offer för människohandel. Underförstått: Se inte till deras utsatthet! Beundra i stället deras handlingskraft (även kallad "agens"). Att inte se människor som offer låter smickrande och har blivit en populär hållning: man kan hävda att man visar respekt för utsatta människors styrka och överlevnadsstrategier.

Men det är en billig respekt, lätt att skänka. För "styrkan" blir en anledning att inte bry sig. Övermänniskor behöver inte vård och välfärd. Övermänniskor fryser inte som andra, har inte ont som andra, är inte känsliga som andra. Övermänniskor behöver inte rättigheter. Frasen "de är subjekt, inte offer" tillåter ett helt samhälle att vända utsatta människor ryggen med gott samvete.

Och vän av ordning undrar naturligtvis: När blev subjekt och offer motsatser? Heter inte motsatsparen subjekt-objekt och offer-förövare? Varför skulle man inte kunna vara ett aktivt subjekt fast man blir utsatt för något? Och är inte frasens egentliga, iskalla innebörd att offret är ett objekt?

DN 1 april 2010