Åsa Moberg
Väninnorna och jag
Natur och kultur
Det
finns något ärligt och rakt över kvinnliga fyrtiotalister. De har
sällan falska idéer om sig själva. Man kan tro att det har med mognad
att göra, men nej, de var såna redan som unga. Den så kallade
bekännelselitteraturen skrevs ofta av kvinnor runt trettio. Vi kvinnor
som är födda på åttiotalet tar för oss mer, men vi har inte samma
direktkontakt med våra känslor. Vi söker i akademin, i diskurser, i
populärkulturen efter den rätta inställningen och vågar inte alltid lita
på oss själva. Förutom när vi ritar serier!
Serietecknandet, inte litteraturen, har blivit den ventil där min
generations kvinnor kan tala rakt och prestigelöst.
Jag
blir påmind om det nu när jag läser Åsa Mobergs varma bok om kvinnlig
vänskap, ”Väninnorna och jag.” Åsa Moberg är kanske den feministiska
fyrtiotalistförfattare vars litteratur är mest intim. Hos henne finns
ingen spänning mellan jaget och berättandet, de har helt och hållet
sammansmält. När andra analyserar Simone de Beauvoirs litteratur jämförde Moberg hennes liv med sitt eget, till exempel. Här skriver hon om kvinnlig vänskap och för samtal med åtta
väninnor, bland annat Märta Tikkanen och Birgitta Stenberg.
Vänskapen
framstår som en mycket paradoxal relation. Både som vår kanske
viktigaste relationsform – Moberg beskriver livslånga relationer som
äkta män är svartsjuka på och till och med förbjuder. Men vänskapen
framstår också som det vagaste av förhållanden. Eftersom den är befriad
från regler och avtal kan två vänner helt sonika glida ifrån varandra
utan att behöva göra slut. Plötsligt upphör man bara att ringa varann.
Moberg gräver i sin relationshistoria och upptäcker att trettio år
senare kan det finnas delade meningar om varför slutet kom. Där den ena
minns att de växt ifrån varandra minns den andra ett livsavgörande svek.
Något sånt skulle aldrig kunna hända i kärlek.
Intimiteten
och ärligheten gör att Moberg alltid kommer att vara läsvärd. Men
intervjuformen är inte någon bra form för denna bok! Rösterna går in i
varann, man har svårt att hålla reda på vem som talar och de viktiga
reflektionerna går förlorade i internt prat om femtioårspresenter,
maträtter och gemensamma bekanta. Det är ju helt naturligt att samtal
mellan vänner artar sig så. I en bok blir dessa samtal däremot ganska
ointressanta. Denna väninnebok hade blivit betydligt bättre om Åsa
Moberg skrivit den ensam.
DN oktober 2011
