När Eduardo Galeano skrev ”Latinamerikas öppna ådror” var
han en trettioårig uruguayansk journalist som hade ryckts med av tidens
upprorsanda. Stadsgerillan Tupamaros rånade banker och kidnappade CIA-rådgivare. Under tiden
satt borgarsonen Galeano med näsan i de koloniala arkiven. Han läste om handeln
med socker och slavar, om dekreten som godkände dödandet av indianer, om
hundratals år av rovdrift. Resultatet kom att bli ett magnum opus om
Latinamerikas historia, där varje mening både vibrerar av indignation och
dignar av kunskap. Första meningen lyder: ”Den internationella
arbetsfördelningen innebär att några få länder specialiserar sig på att vinna
medan andra specialiserar sig på att förlora.”
Det går inte att överskatta bokens betydelse för Latinamerikas
själsliga samhörighet. Från Mexico till Chile har detta blivit den stora
historieboken och det är ingen slump att det var just den som Chávez gav till
Obama när han ville förklara Latinamerikas historia. Men paradoxalt nog var det
militärkuppen i Uruguay 1973 som gjorde att ”Latinamerikas öppna ådror” fick en
så stor betydelse. Eftersom den censurerades blev alla nyfikna på den, ”innan
hade inte ens mina föräldrar köpt den” berättar Galeano.
Han är i Sverige för att ta emot Stig Dagerman-priset. Jag träffar
honom efter ceremonin, nu en sjuttioårig man med lite rödbrusigt
ansikte. Trött och nästan flintskallig, men har en fasthet i blicken som gör
att man hoppar till.
-Det är nu fyrtio år sedan du skrev
Latinamerikas öppna ådror, hur har situationen förändrats sedan dess?
-Situationen i
Latinamerika är ljusare idag på många sätt. Regeringar som Evo Morales i
Bolivia, Lula i Brasilien och Chavez i Venezuela har påbörjat processen att
rätta till de historiska oförrätterna. De ändrar de gamla koloniala
konstitutionerna och sätter stopp för den värsta rovdriften. Jag tycker att Evo
Morales förklarar det mycket bra: det handlar inte om att återgå till det
förflutna, däremot om att höra det förflutnas röster för att kunna gå framåt.
Uruguay valde förra året en ny president, Pepe Mujica, som
är en f.d. Tupamaro-gerilla och tillika en gammal vän till Galeano.
-Mujica har en
defekt, eller en dygd, vad man nu ska kalla det. Den är att han säger vad han
tänker och gör vad han säger. Han är en enkel man, bor kvar på sin gård med en
trebent hund som heter Manuela. Efter fjorton år i fängelse har han förmåga att
förlåta och gå vidare. Och det gör att han också kan bli respekterad av högern.
Eduardo Galeano är inte någon teoretiker. Man skulle snarare
kunna beskriva honom som en folklig poet och historiker. Sedan ”Öppna ådror”
har han övergått till att skriva korta anekdoter. Poetiska och underfundiga
historiska berättelser som lika gärna kan berättas vid bardisken. De har ofta
magiska drag och rör sig kring motsatser, som ”Reklamen beordrar oss att köpa
men vår ekonomi förbjuder det.”
-Hur kom det sig att du övergick från den
vanliga historieboken till att berätta anekdoter?
-Jag vill se
världen genom ett nyckelhål. Varje historia är ett nyckelhål som tillåter oss
att se storheten. Jag har blivit mer av en mystiker med åren.
-Var får du historierna ifrån?
-Historieböckerna
är fulla av dem. Det handlar bara om att ta ut dem. Jag hittade en här i
Sverige. Varför tog det så lång tid för kristendomen att etablera sig här? För
att idén om helvetet inte passade in på ett nordiskt land. De kristna sa att
det brann i helvetet. För vikingarna var helvetet en frusen plats. Värme kunde
ju inte vara något dåligt!
- Du läser mycket
historia, men bryter ner den så att folk kan fatta... Här talar högern enkelt
men ljuger, och vänstern gömmer sanningen bakom labyrinter av ord.
-Det är otroligt
svårt att skriva enkelt. Jag försöker skriva komplext, men rent. Onetti, en
uruguayansk författare, sa att ”man ska skriva ord som är bättre än tystnaden.”
Han sa att det var ett kinesiskt ordspråk men det tror jag inte på. Det där
kinesiska la han till för att det skulle verka vist.
-Du har en blick för det absurda i vårt
samhälle: rulltrappor som går upp i tomma intet, motorvägar som inte leder
någonstans... Är världen absurd till sin natur?
-Vi lever i en
värld där blyet flyter och korken sjunker. Det är den absurda världen, den
bakvända världen där allt står på huvudet och där priset avgör sakernas värde
istället för tvärtom. I Latinamerika ser vi kapitalismens mest absurda sidor
varje dag. År 2000 privatiserade ett amerikanskt företag regnet i Bolivia.
Människor fick inte ta regnvatten utan tillåtelse. Vad är det annat än..
-absurt.
-Som tur är satte
Evo Morales stopp för det där. Företaget kompenserades sedan av Bush med
kontrakt i Irak.
-Är du optimist?
-Jag ser på
världen med optimism, men det är en optimism som föds och dör flera gånger om
dagen. Jag är inte en av de där heltidsoptimisterna som är positiva året om.
Ofta faller min själ till marken och jag måste ropa på den för att den ska orka
gå upp. Det är inget att skämmas för. Om inte humöret växlar är man ju en
mineral, inte en människa.
DN januari 2011
