"Brigitte Bardot och Lolitasyndromet" recension DN sept 2012
Precis som fröet till religion sås
när barnet blir medvetet om döden, tror jag att fröet till
existentialism sås när barnet blir medvetet om att andra människor
har ett jag. När jag var liten funderade jag mycket på om gamla
gubbar hade ett jag. Att mamma hade ett jag, det kunde jag förstå,
och att andra barn hade det gick också att tänka sig, eftersom de
var så lika en själv. Men att det i gamla gubbar, som var så
främmande och skrynkliga, kunde pulsera ett jag likt mitt eget, gick
helt enkelt inte att föreställa sig.
Det intressanta med existentialismen är
att den innehåller två så motsatta sidor: både det totala
främlingskapet inför ”de andra” och insikten att det bor ett
jag i alla. Medan Jean-Paul Sartre och Albert Camus i sina romaner
beskrev främlingskapet inför världen, utvecklade Simone de
Beauvoir tankar om att existentialismen tvärtom förutsätter ett
engagemang i andra. Till föräldern som uppmanar sitt barn att inte
gråta över människor det inte känner, svarade hon att det är
just när man gråter över okända människors lidanden som man blir
delaktig i världen och den upphör att vara ett ting.
de Beauvoirs existentialistiska essäer
kommer nu i översättning på Modernista och det är en annan sida
av henne vi får känna där än feministen och romanförfattaren.
Tyvärr begår förlaget fullständigt mord på boken genom titel och
omslag. Till tvåhundra sidor om brott och straff, etik och realism
har de lagt till en kort, helt irrelevant text om Brigitte Bardot,
som uppenbarligen bara är med för att få kalla hela boken
”Brigitte Bardot och Lolitasyndromet” och smälla upp en bild av
Brigitte Bardot över hela framsidan. Simone de Beauvoir själv är
förpassad till innerfliken. För henne kan man ju inte ha på
omslaget, eller?
När jag läser dessa essäer, många
skrivna efter andra världskriget, slås jag av hur storslagen
existentialismen var som filosofi, och vilka höga krav den ställde
på människan: hon var tvungen att handla, välja, och i varje val
ta ansvar för hur det skulle bli om alla andra valde samma sak. Det
fanns inga val som var privata och absolut inga som var banala. Detta
anspråk saknar jag i dagens intellektuella samtal.
Något som däremot känns inaktuellt
är motsatsparet immanens-transcendens, så centralt hos
existentialisterna. En stor del av de Beauvoirs essäer ägnas åt
att beskriva hur viktigt det är att transcendera, ”kasta sig ut i
världen” - sida upp och sida ner ska det ”kastas” i motsats
till den förhatliga immanensen. de Beauvoir diskuterar ett samtal
mellan kung Pyrrhus, som vill erövra världen, och hans rådgivare
Cineas, som menar att om han gör allt detta för att sedan vila,
varför vilar han inte direkt då? Men, skriver de Beauvoir, meningen
med transcendensen är inte målet, meningen är att hela tiden vara
i rörelse och överskrida det blotta varandet.”Eftersom människan
är projekt kan hennes lycka liksom hennes njutningar endast vara
projekt.” Jag kan tänka mig att i en tid då de flesta människor
följde den utstakade vägen var transcendens något revolutionärt.
Idag, däremot, har det förvandlas till tvång och lag. Allt har
blivit projekt; barnafödande, matlagning, arbete, även den
arbetslöse ska vara aktiv och den människa som inte gör något är
misslyckad. Men det är en underlig typ av transcendens, knappast den
de Beauvoir syftar på. Vi ska handla, välja, förverkliga oss
själva men varför, egentligen? Vi har ju glömt bort att vi
existerar.
