I Madelon Lulofs roman “Kuli” från 1932 står den unge javanesiske risbonden
Ruki på ett kontor i Sumatra. Han har blivit ditlockad från sin by med
löften om sidensaronger och mängder av kvinnor. På kontoret får han tjugo
gulden i utbyte mot att han skriver på ett papper. Ruki blir överväldigad
av rekryterarens generositet. Men utan att veta det har han tagit ett lån.
"Jag vill gå hem, säger Ruki, jag måste skära gräs åt buffalon.
"Visst. Först skriver du på ett kontrakt och tar pengarna och sen vill du gå hem."
Ruki får veta att han måste arbeta av skulden på gummiplantagen. I början sparar han alla pengar han får, fast besluten att återvända så fort han kan. Men när han har varit på plantagen en tid börjar han, precis som de andra skuldslavarna, att spela.
På trettiotalet skrevs mängder av romaner om fattiga människor som hamnade i skuldfällan. B. Travens romanserie om Mexiko har blivit klassiker: hur indianer sups fulla för att dagen efter vakna och inse att de har en skuld, och det bär iväg till caobans rike - mahognydjungeln, där peonerna hamnar ”lika frivilligt som de fötts.”
Lulofs var dotter till holländska plantageägare, Traven förmodligen pseudonym för en tysk anarkist, men båda står lika självklart på de fattigas sida. Lån var inget annat än inkörsporten till slaveri. Och det var långivaren som var omoralisk, inte låntagaren.
Spola tiden framåt sjuttio år och vi befinner oss i tvåtusentalets USA. Lånehajar åker runt bland fattiga ruckel och erbjuder lån till lockräntor. Att räntan höjs dramatiskt efter två år står bara i det finstilta. Lånen säljs till Goldman Sachs, som packar om dem och låter en ratingfirma sätta AAA-stämpel på dem. Resten av historien känner vi till.
Skillnaden mellan dåtidens ”enganchadores” och dagens lånehajar är att plantageägarna hade en helhetslösning. De erbjöd både lånet och plantagen där skulden skulle betalas av. Därmed riskerade de aldrig att låntagaren skulle gå i konkurs. Dagens banker erbjuder bara lån. En arbetsplats där låntagaren ska tjäna ihop till räntan? Det får någon annan fixa. Och om ingen gör det blir banken räddad av staten. Låntagaren däremot, får lämna hus och hem.
Men om detta har det inte skrivits några stora romaner än. Det som skrivs är fackböcker av ekonomijournalister. Sedan finanskrisen 2008 kommer en ständig ström av böcker med titlar som ”Crash of the titans”, ”Chasing Goldman Sachs” och ”Lords of finance – The bankers who broke the world”. Även om de lyckas förklara vad som gått fel, skriver de snarare om investerarna än deras offer.
Det närmaste jag kommer en litterär skildring av bankernas lurendrejeri är svenske Lars Ohlsons reportagebok ”Rångivarna” från 2004. Han följer människor som lurats att ta ”kapitalförsäkringar” utan att veta att det inte alls är försäkringar utan aktier. När en pensionär får veta att hela hans sparkapital är bortspelat hotar han att slå sönder bankkontoret. Han skriker att han arbetat på fabrik sedan han kom till Sverige på sextiotalet, han satte in pengarna för att spara dem till sina barn och nu är de bara borta?
Det slutar med att mannen döms till dagsböter för olaga hot. Banken går fri.
"Jag vill gå hem, säger Ruki, jag måste skära gräs åt buffalon.
"Visst. Först skriver du på ett kontrakt och tar pengarna och sen vill du gå hem."
Ruki får veta att han måste arbeta av skulden på gummiplantagen. I början sparar han alla pengar han får, fast besluten att återvända så fort han kan. Men när han har varit på plantagen en tid börjar han, precis som de andra skuldslavarna, att spela.
På trettiotalet skrevs mängder av romaner om fattiga människor som hamnade i skuldfällan. B. Travens romanserie om Mexiko har blivit klassiker: hur indianer sups fulla för att dagen efter vakna och inse att de har en skuld, och det bär iväg till caobans rike - mahognydjungeln, där peonerna hamnar ”lika frivilligt som de fötts.”
Lulofs var dotter till holländska plantageägare, Traven förmodligen pseudonym för en tysk anarkist, men båda står lika självklart på de fattigas sida. Lån var inget annat än inkörsporten till slaveri. Och det var långivaren som var omoralisk, inte låntagaren.
Spola tiden framåt sjuttio år och vi befinner oss i tvåtusentalets USA. Lånehajar åker runt bland fattiga ruckel och erbjuder lån till lockräntor. Att räntan höjs dramatiskt efter två år står bara i det finstilta. Lånen säljs till Goldman Sachs, som packar om dem och låter en ratingfirma sätta AAA-stämpel på dem. Resten av historien känner vi till.
Skillnaden mellan dåtidens ”enganchadores” och dagens lånehajar är att plantageägarna hade en helhetslösning. De erbjöd både lånet och plantagen där skulden skulle betalas av. Därmed riskerade de aldrig att låntagaren skulle gå i konkurs. Dagens banker erbjuder bara lån. En arbetsplats där låntagaren ska tjäna ihop till räntan? Det får någon annan fixa. Och om ingen gör det blir banken räddad av staten. Låntagaren däremot, får lämna hus och hem.
Men om detta har det inte skrivits några stora romaner än. Det som skrivs är fackböcker av ekonomijournalister. Sedan finanskrisen 2008 kommer en ständig ström av böcker med titlar som ”Crash of the titans”, ”Chasing Goldman Sachs” och ”Lords of finance – The bankers who broke the world”. Även om de lyckas förklara vad som gått fel, skriver de snarare om investerarna än deras offer.
Det närmaste jag kommer en litterär skildring av bankernas lurendrejeri är svenske Lars Ohlsons reportagebok ”Rångivarna” från 2004. Han följer människor som lurats att ta ”kapitalförsäkringar” utan att veta att det inte alls är försäkringar utan aktier. När en pensionär får veta att hela hans sparkapital är bortspelat hotar han att slå sönder bankkontoret. Han skriker att han arbetat på fabrik sedan han kom till Sverige på sextiotalet, han satte in pengarna för att spara dem till sina barn och nu är de bara borta?
Det slutar med att mannen döms till dagsböter för olaga hot. Banken går fri.
DN september 2012
