Det finns
böcker som är absolut nödvändiga under ett särskilt skede i livet. Jag
kallar dem bruksböcker. De är böcker som beskriver något man själv
håller på att ta sig igenom, ett våldsamt eller turbulent skede som
man ännu inte kan begripa, men som författaren till boken redan gått
igenom. När man befinner sig utan hjälp, på botten av en brunn, blir
boken som en livlina. Man läser dessa böcker om och om igen. Man läser
dem inte från pärm till pärm, man öppnar dem och insveper passager, som
ett slags mantra. "Någon har levt detta... någon har klarat detta." En
sådan bok var för mig Unni Drougges Andra sidan Alex. Jag läste
den för tretton år sedan och kan fortfarande hela passager utantill. Nu
behöver jag den inte längre, men då stämde den på pricken in på ett
förhållande jag hade. Egentligen borde jag kalla böckerna för systerliga
bruksböcker, för de vibrerar av systerskap. Den kvinna som skriver
hjälper kvinnan som läser. Möjligtvis finns en manlig motsvarighet till
detta; möjligt är också att det finns en mänsklig variant av bruksboken
som båda könen kan relatera till, men för mig har bruksboken varit en
strikt kvinnlig affär.
En annan sådan bok är Anna Granströms Halva min måne (Alligator förlag). Den beskriver Ida, en tjej i tjugoårsåldern som på sin första semester till Karibien, träffar Luis från Puerto Rico och blir kär. Nu tänker ni som läser detta förmodligen: aha, typiskt. Men över denna berättelse finns inget typiskt. (Det finns för övrigt inget typiskt över någonting.) Detta är inte en Harlekinroman, här finns ingen rasande snygg strand-Casanova, inte heller någon vild svensk tjej på äventyr ute efter skalper till sin samling. Nej, istället börjar allt ganska tafatt: killen är ful och går under öknamnet Fjäderhatten. Han går i trasiga jeans och läderboots och hon är inte imponerad. Men sedan börjar ändå något växa fram, de ord som verkade tomma fylls så småningom med innehåll och hon köper en enkelbiljett till Puerto Rico.
Vad som sedan följer är en ärlig berättelse om att lära känna en annan kultur, men också om ett förhållande fyllt av missbruk, droger och besvikelser. Luis var inte alls den fattiglapp Ida trott han var - tvärtom består hans familj av idel advokater och professorer som inte tycker att hon är något vidare att ha. Själv är han bortskämd och har inte lust att jobba utan lever på sina föräldrar. Ida får ta ett jobb för att försörja dem och de flyttar in i ett hus i slummen. Inget är vad det ser ut att vara, varje månad upptäcker Ida ett nytt lager i kulturen, får en ny förståelse: det som såg ut som snobbism är ett sätt att skydda sig, det som såg ut som nonchalans är försiktighet, det som såg ut som otrohet är missbruksproblem. På grund av kulturskillnaderna kan de inte tolka varandras signaler. Här har vi naturligtvis också ett mycket intressant persongalleri, där "Den bästa killkompisen" inte saknas - ni vet han som erbjuder en hjälpande hand och tröstande ord, men som i hemlighet hoppas på mer.
Jag och Anna Granström kände varandra i tonåren, vi var punkare tillsammans, sen tappade vi bort varandra, vi var båda i Latinamerika under perioder, och när jag nu läser romanen säger jag bara "Ida, c'est moi!" Ida är betydligt seriösare än vad jag var, och hon är kanske mer positivt inställd i allmänhet (alla jobbersbjudanden eller nya lägenheter gör henne själaglad) men annars kan jag bocka av alla händelser, alla insikter i denna bok. Jag hade behövt den i tjugoårsåldern, och det finns många tjejer som behöver den nu. Man kan läsa den som endast en roman om ett kärleksförhållande, men den beskriver en gemensam erfarenhet för många tjejer: detta att åka utomlands, bli tillsammans med killar från andra länder, leva deras liv, lära sig deras språk. Det är få svenska killar som gör detta, och reser de hamnar de oftast ovanpå, utanför, medan tjejer liksom sugs upp av kulturer, kommer rätt in i dem. Vilket ofta är en ganska omtumlande erfarenhet. Jag minns några holländska män som var häpna: "Ni skandinaviska tjejer bara åker runt på egen hand! Och ni lär er språk och går runt som om ni aldrig gjort annat! Kommer man till en by mitt i Asien eller Afrika, likt förbannat hittar man en svensk tjej där som är gift med en man och går runt och hämtar vatten från brunnen."
Är du en ung tjej, träffar du en kille från andra sidan oceanen och vill dit, ta med dig denna bok. Den kan komma att bli en bruksbok du läser om och om igen. Och blir den inte det så lär du dig i alla fall en hel del om ett land annekterat av USA, om hur man röker på Boricua style och lite puertoricansk slang.
En annan sådan bok är Anna Granströms Halva min måne (Alligator förlag). Den beskriver Ida, en tjej i tjugoårsåldern som på sin första semester till Karibien, träffar Luis från Puerto Rico och blir kär. Nu tänker ni som läser detta förmodligen: aha, typiskt. Men över denna berättelse finns inget typiskt. (Det finns för övrigt inget typiskt över någonting.) Detta är inte en Harlekinroman, här finns ingen rasande snygg strand-Casanova, inte heller någon vild svensk tjej på äventyr ute efter skalper till sin samling. Nej, istället börjar allt ganska tafatt: killen är ful och går under öknamnet Fjäderhatten. Han går i trasiga jeans och läderboots och hon är inte imponerad. Men sedan börjar ändå något växa fram, de ord som verkade tomma fylls så småningom med innehåll och hon köper en enkelbiljett till Puerto Rico.
Vad som sedan följer är en ärlig berättelse om att lära känna en annan kultur, men också om ett förhållande fyllt av missbruk, droger och besvikelser. Luis var inte alls den fattiglapp Ida trott han var - tvärtom består hans familj av idel advokater och professorer som inte tycker att hon är något vidare att ha. Själv är han bortskämd och har inte lust att jobba utan lever på sina föräldrar. Ida får ta ett jobb för att försörja dem och de flyttar in i ett hus i slummen. Inget är vad det ser ut att vara, varje månad upptäcker Ida ett nytt lager i kulturen, får en ny förståelse: det som såg ut som snobbism är ett sätt att skydda sig, det som såg ut som nonchalans är försiktighet, det som såg ut som otrohet är missbruksproblem. På grund av kulturskillnaderna kan de inte tolka varandras signaler. Här har vi naturligtvis också ett mycket intressant persongalleri, där "Den bästa killkompisen" inte saknas - ni vet han som erbjuder en hjälpande hand och tröstande ord, men som i hemlighet hoppas på mer.
Jag och Anna Granström kände varandra i tonåren, vi var punkare tillsammans, sen tappade vi bort varandra, vi var båda i Latinamerika under perioder, och när jag nu läser romanen säger jag bara "Ida, c'est moi!" Ida är betydligt seriösare än vad jag var, och hon är kanske mer positivt inställd i allmänhet (alla jobbersbjudanden eller nya lägenheter gör henne själaglad) men annars kan jag bocka av alla händelser, alla insikter i denna bok. Jag hade behövt den i tjugoårsåldern, och det finns många tjejer som behöver den nu. Man kan läsa den som endast en roman om ett kärleksförhållande, men den beskriver en gemensam erfarenhet för många tjejer: detta att åka utomlands, bli tillsammans med killar från andra länder, leva deras liv, lära sig deras språk. Det är få svenska killar som gör detta, och reser de hamnar de oftast ovanpå, utanför, medan tjejer liksom sugs upp av kulturer, kommer rätt in i dem. Vilket ofta är en ganska omtumlande erfarenhet. Jag minns några holländska män som var häpna: "Ni skandinaviska tjejer bara åker runt på egen hand! Och ni lär er språk och går runt som om ni aldrig gjort annat! Kommer man till en by mitt i Asien eller Afrika, likt förbannat hittar man en svensk tjej där som är gift med en man och går runt och hämtar vatten från brunnen."
Är du en ung tjej, träffar du en kille från andra sidan oceanen och vill dit, ta med dig denna bok. Den kan komma att bli en bruksbok du läser om och om igen. Och blir den inte det så lär du dig i alla fall en hel del om ett land annekterat av USA, om hur man röker på Boricua style och lite puertoricansk slang.
