I Charles Dickens satirroman Hårda
Tider uppmanar den torre läraren Choakumchild eleverna att tänka
sig klassrummet som en nation. ”Tänk er”, säger han, ”att i
nationen finns femtio miljoner penningar. Är det då inte en rik och
lyckad nation?” Eleven Sissy svarar att det går ju inte att säga
om man inte vet vem som har pengarna och om hon själv har fått
några av dem. Läraren tillrättavisar henne: ”Det har inte med
saken att göra! Det ingår inte i kalkylen!”
Precis det här är problemet med BNP.
Bruttonationalprodukten är ett bra sätt att mäta den ekonomiska
aktiviteten i ett land. Det går helt enkelt ut på att man räknar
ut det samlade värdet på alla varor och tjänster som skapas i ett
land under ett år. Men om landet är rikt och lyckat; om det finns
välstånd, säger BNP ingenting. För vi vet inte hur pengarna
fördelas. Hälften av medborgarna kan leva i misär och dö i
förtid. Det kan vara diktatur eller apartheid. Dessutom kan det vara
helt meningslösa och miljöfarliga aktiviteter som genererat detta
höga BNP. Kanske det mest ironiska är när BNP räknas per capita,
trots att i verkligheten delar inga länder upp pengarna lika för
alla.
Men tänk om man skulle mäta välstånd
på ett helt annat sätt? De senaste tjugo åren har många röster
höjts för alternativa förslag: till exempel har Bhutan infört ett
mått på ”bruttonationallycka”. Storbritanniens premiärminister
David Cameron har också talat om att införa ett mått på GWB,
Allmänt Välmående. Och FN använder sedan tjugo år tillbaka sig
av Human Development Index, som mäter bland annat livslängd och
utbildning.
Ett förslag är den så kallade
förmågemodellen. Den har utarbetats av etik- och juridikprofessorn
Martha C Nussbaum och nobelpristagaren i ekonomi Amartya Sen. De har
startat en internationell organisation för att få uppmärksamhet
för förslaget och nu kommer Nussbaums bok ”Främja förmågor”
på svenska, där hon förklarar vad det hela går ut på.
Grundfrågan är: Vad skulle var och en
kunna göra och vara? Utifrån detta räknar Nussbaum upp tio
förmågor som hon menar är grundläggande för människan. Dessa
är: liv, fysisk hälsa, kroppslig integritet, sinnen, känslor,
praktiskt förnuft, samhörighet, relationer till natur och andra
arter, lek och kontroll över den egna miljön. Betoningen ligger på
förmåga, inte utfall. Det vill säga, det är //förmågan// att
leva ett hälsosamt liv som ska bedömas, inte hur hälsosamma
människorna verkligen är. Detta för att hon vill lägga vikt vid
valfriheten: den som vill leva ohälsosamt ska få göra det.
Nationer, menar Nussbaum, borde alltså
bedömas utifrån i vilken grad de respekterar dessa förmågor. En
nation där människor dör i förtid eller dödas respekterar
således inte förmågan till liv. En nation där kvinnor misshandlas
respekterar inte förmågan till kroppslig integritet, och en nation
där människor inte får ha politiska möten respekterar inte
förmågan till samhörighet.
Det är ett oerhört intressant
tankeexperiment. Nussbaums modell skulle, om den verkligen ersatte
BNP som mått på välstånd, få oss att radikalt ändra vårt
synsätt på världen. Tänk er att en lista skulle upprättas, där
de länder med störst chans till ett långt och lyckligt liv skulle
komma högst, och längst ner länderna där människor är olyckliga
och dör i förtid. Tänk er om länder skulle tävla om att hamna
högt på listan, vilket betyder att de skulle anstränga sig för
att erbjuda sina medborgare sådant som en meningsfull fritid. Både
USA och Kina – de länder med högst BNP – skulle förmodligen
hamna betydligt längre ner på en sådan lista. Även om världen i
sig inte skulle förändras, skulle vi lära oss att betrakta den
genom etiska istället för monetära glasögon.
Samtidigt - hur bra skulle det vara?
För det första skulle det innebära ett oöverskådligt arbete att
mäta och jämföra förmågan till ”att älska dem som älskar och
bryr sig om en”, ”att kunna skratta” och ”att kunna använda
sina mentala förmågor.” Världen över!
Men viktigare är att denna mätmetod
är betydligt mer värderande och normerande än BNP-modellen. Till
exempel står att äganderätten ska skyddas – alltså skulle ett
land som inskränkte äganderätten, till exempel genom att
förstatliga egendom – kunna dömas ut enligt denna lista. Det står
ingenting om ekonomisk jämlikhet. Rätten att yttra sig och att vara
demokratiskt delaktig i sitt land är såklart med, men den gäller
inte på arbetsplatsen. Nussbaum har dessutom lagt till sina
personliga preferenser om nödvändigheten att umgås med djur och
natur. Dessutom står där mycket om religion, kön och sexualitet
som många stater skulle ha problem att uppfylla.
Det är till syvende och sist en
västerländsk socialliberals värderingar som presenteras här. Som
hela världen ska dömas efter. Jag kan se hur den skulle kunna
användas i helt andra syften – Nussbaum diskuterar faktiskt
huruvida man ska invadera stater som inte uppfyller kraven (trots att
hon bestämt avvisar detta.) Och även om man inte går så långt,
är det svårt att se hur någon skulle kunna göra en neutral
bedömning av länder utifrån dessa kategorier.
Jag börjar istället fundera på hur
man skulle kunna skapa en modell av BNP med en justering för
ekonomisk jämlikhet. Den skulle heta ”Den riktiga BNP per
capita-modellen.” Och utgå just från Sissys fråga: hur mycket
har var och en fått? Här ska Nussbaum ha en eloge för att hon har
fått mig att tänka utopiskt. Det är inte ofta en bok lyckas med
det.
ur DN november 2013
