Publicerad i DN mars 2014
Klas Lundström måste vara Sveriges mest underskattade reportageförfattare.
Han har skrivit böcker om Nya Zeelands ursprungsbefolkning, skövlingen
av Amazonas, Östtimors vägval, döden som handelsvara, Lapplands guldfeber
och Portugals finanskris. Ändå vet knappt någon vem han är. Böckerna ges
ut på små förlag och recenseras inte alls. Så ojämlik är svensk offentlighet
- vissa böcker blir "måsteläsning" och omskrivs i alla tidningar
dagligen. Andra ignoreras totalt, och det behöver inte bero på kvalité.
I Lundströms fall kan en anledning dock vara att böckerna är något kaotiskt skrivna. I den förra boken, "Portugals vinter", kastade sig reportern från Bangkok till Spanien till Portugal och plötsligt befann han sig på ögruppen Azorerna. Dit han tydligen tagit sig genom att lifta med en fraktbåt, men detta fick man inte höra något om, och knappt hann man fatta vad Azorerna var förrän man var tillbaka på något antikvariat i Portugal. Ett gediget material som han tyvärr slarvade bort i framställningen.
Nu kommer Klas Lundström ut med ett gigantiskt reportage från Indonesien, "Arkipelagen - Indonesien sträcker på sig." Indonesien är världens fjärde folkrikaste nation, Sydostasiens snabbast växande ekonomi och världens största muslimska land. Sedan sjuttiotalet har det dock bara skrivits ett svenskt reportage om landet. Bara detta är skäl nog att läsa "Arkipelagen." Varför hör vi inte oftare att världens största muslimska land är det enda som vågar stå upp mot Saudiarabien, USA:s skyddsling? Dessutom är det här en betydligt mer genomarbetad bok.
Lundström vill motsäga bilden av Indonesien, och framför allt Bali, som en harmonisk idyll. Istället tecknar han bilden av ett land vars snabbväxande ekonomi bygger på en skövling av naturresurserna utan like. Man hugger ner skogar, bryter kolet och svavlet. När resurserna är slut, vad händer då? Flodernas en gång så klara vatten är redan brunt och förorenat, och tillväxten kommer inte heller arbetarna till del. Lundström åker till gruvorna, där medellivslängden är 40 år och lönerna inte ökat på decennier. Utan skydd släpar arbetarna svavlet på sina ryggar, och den enda affären de kan handla i är kolbolagets egna där en vattenflaska kostar en halv dagslön.
Då diktatorn Suharto avgick 1998 införde Indonesien demokrati. Men landet har fortfarande ett mycket auktoritärt styre, skriver Lundström: Indonesien regeras av president Susilo, som utbildades vid den ökända militärskolan Fort Benning i USA. Rörelser som "anammar socialism" är förbjudna i landet som en gång hade världens största kommunistparti utan regeringsinnehav. Kulturlivet är också hårt kontrollerat.
"Arkipelagen" är en ambitiös och imponerande historieskrivning över Indonesien. Ett land med stormaktsdrömmar som både USA och Kina drar i och som i år håller presidentval, som Lundström menar blir avgörande. Här finns också många intressanta iakttagelser. Till exempel över fenomenet "jockeys" - ett slags omvänd taxi. Då regeringen infört en miljöåtgärd att vissa vägfiler bara får användas av bilar med mer än en passagerare, säljer arbetslösa sin tid för att kunna användas som utfyllnad. Eller mötet med de australiensiska män som är på Bali för att skaffa sig unga fruar. Allt detta gör att boken är utmärkt för alla som reser till Indonesien.
Men även här blir framställningen ett problem. Delvis fortsätter han att kasta sig mellan platser, delvis är han slarvig med språket och metaforer regnar hur som helst utan koppling till det som ska beskrivas. Förlaget har uppenbarligen inte hjälpt till här. Någon borde ta tag i Klas Lundström, för apropå metaforer: här finns en oslipad diamant insnärjd i lianer.
I Lundströms fall kan en anledning dock vara att böckerna är något kaotiskt skrivna. I den förra boken, "Portugals vinter", kastade sig reportern från Bangkok till Spanien till Portugal och plötsligt befann han sig på ögruppen Azorerna. Dit han tydligen tagit sig genom att lifta med en fraktbåt, men detta fick man inte höra något om, och knappt hann man fatta vad Azorerna var förrän man var tillbaka på något antikvariat i Portugal. Ett gediget material som han tyvärr slarvade bort i framställningen.
Nu kommer Klas Lundström ut med ett gigantiskt reportage från Indonesien, "Arkipelagen - Indonesien sträcker på sig." Indonesien är världens fjärde folkrikaste nation, Sydostasiens snabbast växande ekonomi och världens största muslimska land. Sedan sjuttiotalet har det dock bara skrivits ett svenskt reportage om landet. Bara detta är skäl nog att läsa "Arkipelagen." Varför hör vi inte oftare att världens största muslimska land är det enda som vågar stå upp mot Saudiarabien, USA:s skyddsling? Dessutom är det här en betydligt mer genomarbetad bok.
Lundström vill motsäga bilden av Indonesien, och framför allt Bali, som en harmonisk idyll. Istället tecknar han bilden av ett land vars snabbväxande ekonomi bygger på en skövling av naturresurserna utan like. Man hugger ner skogar, bryter kolet och svavlet. När resurserna är slut, vad händer då? Flodernas en gång så klara vatten är redan brunt och förorenat, och tillväxten kommer inte heller arbetarna till del. Lundström åker till gruvorna, där medellivslängden är 40 år och lönerna inte ökat på decennier. Utan skydd släpar arbetarna svavlet på sina ryggar, och den enda affären de kan handla i är kolbolagets egna där en vattenflaska kostar en halv dagslön.
Då diktatorn Suharto avgick 1998 införde Indonesien demokrati. Men landet har fortfarande ett mycket auktoritärt styre, skriver Lundström: Indonesien regeras av president Susilo, som utbildades vid den ökända militärskolan Fort Benning i USA. Rörelser som "anammar socialism" är förbjudna i landet som en gång hade världens största kommunistparti utan regeringsinnehav. Kulturlivet är också hårt kontrollerat.
"Arkipelagen" är en ambitiös och imponerande historieskrivning över Indonesien. Ett land med stormaktsdrömmar som både USA och Kina drar i och som i år håller presidentval, som Lundström menar blir avgörande. Här finns också många intressanta iakttagelser. Till exempel över fenomenet "jockeys" - ett slags omvänd taxi. Då regeringen infört en miljöåtgärd att vissa vägfiler bara får användas av bilar med mer än en passagerare, säljer arbetslösa sin tid för att kunna användas som utfyllnad. Eller mötet med de australiensiska män som är på Bali för att skaffa sig unga fruar. Allt detta gör att boken är utmärkt för alla som reser till Indonesien.
Men även här blir framställningen ett problem. Delvis fortsätter han att kasta sig mellan platser, delvis är han slarvig med språket och metaforer regnar hur som helst utan koppling till det som ska beskrivas. Förlaget har uppenbarligen inte hjälpt till här. Någon borde ta tag i Klas Lundström, för apropå metaforer: här finns en oslipad diamant insnärjd i lianer.
