Publicerad i Stockholm City 28 april 2011
Sommarhetta. Vitsipporna blommar, getingarna bygger bo, folk sitter som klasar i parkerna.
Och mitt i detta är det en mening som
etsar sig fast i mitt huvud.
- Du andas jättebra. Sätt dig upp
nu!
I Bagarmossen ligger en ung kille på
sitt golv och kan inte andas.
Han ringer ambulansen.
- Snälla, jag kan inte andas, väser
han. Jag behöver en ambulans nu.
- Ja, men du andas jättebra. Jag
lovar dig.
- Jag
ramlar bara ihop.
- Nej. Sätt dig upp nu! manar
sköterskan.
Ambulansen kommer aldrig. Två timmar senare hittar en granne
23-åringen död i hallen.
Inte förrän två månader efteråt, då föräldrarna rotat i
det hela, gör SOS Alarm en egen utredning.Det finns flera sätt att se på det som hänt. Man kan säga att det är ett undantag. Fel inträffar, det går inte att undvika. Man kan skylla på sjuksköterskan som tog emot samtalet: vad är det för okänslig person? VD:n för SOS Alarm, Johan Hedensiö, talar om den mänskliga faktorn. Sjuksköterskan har avskedats – således borde problemet vara löst. Andra skyller på företaget. Nu byter flera landsting till ett annat företag, Medhelp.
Men det börjar bli lite för många såna här fall.
Minns treåringen som dog av tarmvred efter att sjukvårdsrådgivningen sagt att han inte behövde åka in till sjukhuset. Det kom då fram att företaget Medhelp – samma som ska sköta ambulanssamtalen nu - hade pressat sina anställda att hålla ner tiden för samtal till under fyra minuter. Klarade de detta, fick de en bonus på 1000 kronor. Minns alla skandaler hos riskkapitalbolaget Attendo Care där gamla dött i sin egen avföring.
Och varje gång samma sak: Oj, den mänskliga faktorn, nu avskedar vi den anställde.
Jag tror att någonstans känner vi alla att det inte står rätt till. Och att det inte handlar om en enskild person eller ett enskilt företag, utan ett system. Där företagen har krav på sig att öka vinsten och minska kostnaderna. Och där vinst kan gå före liv.
Men det är också något med sköterskans tal, som låter obehagligt bekant.
Vad får en människa att tala så till en döende?
Kan vi säga att vi inte känner igen denna attityd, att vi aldrig stött på den förr?
Att sjuka människor bluffar, att de egentligen är friska. Att den sjuka bara behöver rycka upp sig.
Nej, det är samma frö som vi sådde, som vi vattnade, som vi skördade frukterna av. Och nu vill vi inte kännas vid taggarna.
Denna växt är vårt förakt mot sjuka. Vårt förakt mot svaga. Det är såhär den ser ut. Om vår tidsanda har en slogan, är det denna. Sätt dig upp nu.
