Som
alla vet har det varit revolution i Burkina Faso. Efter 27 år gav
enträgen organisering resultat i oktober förra året. Hundratusentals
demonstranter samlades, brände ner parlamentet fullständigt.
Presidenten, IMF:s älskling, blev tvungen att fly med fransk helikopter.
Sedan ordnade demonstranterna en städdag och röjde upp på gatorna. Då
var Blaise Compaorés 27-åriga tid vid makten över. Han hade då inte bara
fått folket, musikerna och militären emot sig, utan också sina egna
partivänner.
Den kamerunske regissören Jean-Pierre Bekolo kallar det ”den viktigaste händelse som ägt rum i franska Västafrika någonsin”. Och nu sprider sig en upprorsvåg: igår deklarerade Gabons fackföreningar generalstrejk och i två månader har protester ägt rum i Togo, där familjen Gnassingbe styrt i fem årtionden. Tidningen The New African skriver i senaste numret att kanske kan slutet närma sig för de ledare som suttit runt 30 år vid makten i Kongo, Tchad, Kamerun. ”Det som hände i Burkina Faso ställde alla domedagsprofetior på skam”, säger professor Sten Hagberg som har bott i landet sedan 1988: ”Det förekom inget våld, den enda politiker som skadades vrickade foten, och övergångsregeringen har inte klamrat sig fast vid makten utan utlyst demokratiska val.”
Burkina Faso har en särskild plats i alla revolutionärers hjärtan sedan Thomas Sankaras tid. Sankara var den socialistiske ledaren som på fyra år lyckades göra landet självförsörjande på mat, stödde kvinnofrigörelse och skickade ut männen att göra kvinnornas arbete den 8 mars. Sankara bytte namn på landet från kolonialisternas dammsugarliknande ”Övre Volta” till Burkina Faso – landet med integritet. Hans ledarstil liknade i mångt och mycket Hugo Chavez: alltid klädd i uniform, talade direkt till folket och myntade uttryck som: ”Varför ska politiker flyga första klass när planet landar samtidigt för alla passagerare?” Han inspirerade människor över hela världen, besjungs i låtar och sägs av många ha varit Afrikas bästa president.
1987 sköts han till döds i ett regn av kulor och sedan dess har hans mördare regerat landet. Men nu gör landet åter skäl för sitt namn, skriver Luther Yamaogo i senaste numret av Burkina Kontakt. Och Place de la Nation har återfått namnet Place de la Revolution.
Tiden efter en revolution är alltid kritisk. Särskilt om den orsakats av en bred, folklig resning snarare av en disciplinerad gerilla. Risken finns att människomassorna inte klarar att ta makten och att helt andra krafter tar över. Det kan vara militären eller politiker ur det gamla gardet. Denna oro fanns också i Burkina Faso. Den kraft som var drivande i upproret var ett nytt nätverk kallat Le Balai Citoyen, startat av två musiker. Mönstret känns igen från Sydeuropa och Mellanösterns torgprotester. Skulle den ”djupa staten” bestående av den tidigare presidentens egna vaktstyrkor försöka tillskansa sig makten? Det rör sig om en av Västafrikas främsta elitstyrkor bestående av 1 300 beväpnade män. För fyra dagar sedan försökte de avsätta Zida, den provisoriska presidenten, men hindrades av demonstranter. Le Balai Citoyen fortsätter att ta till gatorna. Och i november i år blir det val. Sankaristpartierna, som varit fragmenterade i många år, håller på att enas. Men även om de inte ser ut att ha stora chanser i valet, är Sankaras minne levande i hela det politiska samtalet.
Om vissa av läsarna nu sitter som frågetecken är det inte konstigt – denna revolution har knappt omtalats i svenska medier. Allt som sker söder om Algeriet kallas genomgående ”oroligheter” i pressen. Och oroligheter vill ju ingen ha, eller hur? Lugn och ro ska det vara där mineralerna och oljan hämtas. Bara några få, däribland Sten Hagberg och Mohammed Ryback på Politism, har kallat det som skedde vid sitt rätta namn. Det är tur för Västafrikas odemokratiska ledare att de inte har socialistiska tendenser. Då hade deras namn figurerat i europeisk press varje dag, alla deras misstag hade blåsts upp och varenda fotbollshuligan i landet hade döpts om till dissident. Den som inte tror mig kan ju bara fundera över vem som är mest känd av Paul Biya och Robert Mugabe.
Den kamerunske regissören Jean-Pierre Bekolo kallar det ”den viktigaste händelse som ägt rum i franska Västafrika någonsin”. Och nu sprider sig en upprorsvåg: igår deklarerade Gabons fackföreningar generalstrejk och i två månader har protester ägt rum i Togo, där familjen Gnassingbe styrt i fem årtionden. Tidningen The New African skriver i senaste numret att kanske kan slutet närma sig för de ledare som suttit runt 30 år vid makten i Kongo, Tchad, Kamerun. ”Det som hände i Burkina Faso ställde alla domedagsprofetior på skam”, säger professor Sten Hagberg som har bott i landet sedan 1988: ”Det förekom inget våld, den enda politiker som skadades vrickade foten, och övergångsregeringen har inte klamrat sig fast vid makten utan utlyst demokratiska val.”
Burkina Faso har en särskild plats i alla revolutionärers hjärtan sedan Thomas Sankaras tid. Sankara var den socialistiske ledaren som på fyra år lyckades göra landet självförsörjande på mat, stödde kvinnofrigörelse och skickade ut männen att göra kvinnornas arbete den 8 mars. Sankara bytte namn på landet från kolonialisternas dammsugarliknande ”Övre Volta” till Burkina Faso – landet med integritet. Hans ledarstil liknade i mångt och mycket Hugo Chavez: alltid klädd i uniform, talade direkt till folket och myntade uttryck som: ”Varför ska politiker flyga första klass när planet landar samtidigt för alla passagerare?” Han inspirerade människor över hela världen, besjungs i låtar och sägs av många ha varit Afrikas bästa president.
1987 sköts han till döds i ett regn av kulor och sedan dess har hans mördare regerat landet. Men nu gör landet åter skäl för sitt namn, skriver Luther Yamaogo i senaste numret av Burkina Kontakt. Och Place de la Nation har återfått namnet Place de la Revolution.
Tiden efter en revolution är alltid kritisk. Särskilt om den orsakats av en bred, folklig resning snarare av en disciplinerad gerilla. Risken finns att människomassorna inte klarar att ta makten och att helt andra krafter tar över. Det kan vara militären eller politiker ur det gamla gardet. Denna oro fanns också i Burkina Faso. Den kraft som var drivande i upproret var ett nytt nätverk kallat Le Balai Citoyen, startat av två musiker. Mönstret känns igen från Sydeuropa och Mellanösterns torgprotester. Skulle den ”djupa staten” bestående av den tidigare presidentens egna vaktstyrkor försöka tillskansa sig makten? Det rör sig om en av Västafrikas främsta elitstyrkor bestående av 1 300 beväpnade män. För fyra dagar sedan försökte de avsätta Zida, den provisoriska presidenten, men hindrades av demonstranter. Le Balai Citoyen fortsätter att ta till gatorna. Och i november i år blir det val. Sankaristpartierna, som varit fragmenterade i många år, håller på att enas. Men även om de inte ser ut att ha stora chanser i valet, är Sankaras minne levande i hela det politiska samtalet.
Om vissa av läsarna nu sitter som frågetecken är det inte konstigt – denna revolution har knappt omtalats i svenska medier. Allt som sker söder om Algeriet kallas genomgående ”oroligheter” i pressen. Och oroligheter vill ju ingen ha, eller hur? Lugn och ro ska det vara där mineralerna och oljan hämtas. Bara några få, däribland Sten Hagberg och Mohammed Ryback på Politism, har kallat det som skedde vid sitt rätta namn. Det är tur för Västafrikas odemokratiska ledare att de inte har socialistiska tendenser. Då hade deras namn figurerat i europeisk press varje dag, alla deras misstag hade blåsts upp och varenda fotbollshuligan i landet hade döpts om till dissident. Den som inte tror mig kan ju bara fundera över vem som är mest känd av Paul Biya och Robert Mugabe.
