Finns det någon mer sliten symbol för myten om Paris än
Moulin Rouge? Klubben där de dansade can-can under sekelskiftet, medan
resten av Europa plogade med häst och vagn. Nuförtiden är Moulin Rouge
mest en trött turistfälla med hiskliga priser. Stället överlever, som så
mycket i Europa, genom att låtsas vara sitt förflutna inför kineser och
amerikaner. Men just denna lördag i april är Moulin Rouge skådeplats
för något helt annat. Nämligen Frankrikes största abolitionistkonferens
någonsin.
Ja, de kallar sig så, prostitutionsmotståndarna i Frankrike. Abolitionister.
De ser sig själva som arvtagare till de som kämpade mot slaveriet. Och som en gest av – något, jag vet inte vad – har de hyrt Moulin Rouge för sin konferens. Under parollen ”Abolition 2013” har 54 olika organisationer samlat sig.
De vill ha en sexköpslag av skandinavisk modell, men de formulerar sig inte så. Nej, de talar om att avskaffa ”le système prostitueur” - det system som prostituerar människan. Det är så debatten delas upp i Frankrike: mellan de som vill avskaffa prostitutionen och å andra sidan ”reglementaristerna” - de som vill bevara och reglera. En sexköpslag var på tal redan 2007, och kanske hade den blivit verklighet om Segolène Royal vunnit presidentvalet. Istället blev det Nicolas Sarkozy, som gjorde tvärtom. Under den ökända ”racolage”-lagen bötfällde han prostituerade för att störa den allmänna ordningen. Man bör veta att den franska prostitutionen kännetecknas av två saker: den är extremt hallickstyrd och den är starkt utländskt dominerad. Få av kvinnorna i prostitution är fransyskor. Men nu, med Segolène Royals exman, socialisten Francoise Hollande vid makten, är det på gång igen. Kanske kan en sexköpslag komma i november. Jämställdhetsminister Najat Vallaud-Belkacem har uttalat sig positivt.
Det franska prostitutionsmotståndet har fått bränsle av DSK-affären. Sedan IMF-chefen Dominique Strauss-Kahn anklagats för våldtäkt på en hotellstäderska i New York, har hela hans förflutna rullats upp i franska medier. Hur han köpt sex på i stort sett varje utlandsresa, hur han och hans kollegor beställt gruppsex som de prostituerade beskrivit som mycket brutalt och hur han genomgående kallat kvinnor för ”material”: ”Har vi med oss något material på resan?” Nu har hans rika fru Anne Sinclair begärt skilsmässa, han har tvingats avgå, sägs sitta ensam i en lägenhet med persiennerna neddragna. Det tror jag inte på. Han fortsätter säkert köpa sex som förr. Och än kan ingen stoppa honom.
Över 450 deltagare är på plats i dag och de tänker försöka. Stämningen är hjärtlig. Hela salen börjar med att samfälligt ropa: Abolition! Abolition! Nära hälften av de närvarande är män, vilket förvånar mig. Jag kan inte hjälpa det, men jag tänker verkligen ”Vad gör de här?” Det är så ovanligt att män engagerar sig i jämställdhetsarbete, och det är verkligen alla olika typer av män. Unga snygga fransmän med sammetsögon, äldre män med käpp, elegant klädda fransmän med afrikansk bakgrund.
Tre kvinnor tar plats på scenen och berättar om sin tid i prostitution. De kallar sig ”survivantes”, överlevare. En av dem, Laurence Noëlle, har skrivit en bok som utkommer i dagarna och med fast och hög röst deklarerar hon: ”I dag, efter 28 år, bryter jag tystnaden. Tystnaden är skammens skrik och det får vara nog med skam, det får vara nog med tystnad!” Publiken börjar spontant skandera: So-so-solidarité! (Lite malplacé att skrika mitt i en så känslig passage, tänker jag, men ingen annan verkar reagera.) Sedan annonserar moderatorn att en av kvinnorna anmält sig precis före mötet, att hon har något brådskande, något otroligt viktigt att berätta. Men när det blir hennes tur vågar hon inte riktigt säga allt och moderatorn berättar åt henne: ”Hon prostituerades av sin far.”
Jag får tre minuter på mig att berätta om den svenska erfarenheten. Sverige är ett slagträ i debatten här. Har det fungerat? Har det inte fungerat? Jag säger: ”Om lagen ska lyckas behövs tre saker: information till befolkningen, utbildning av polisen och stöd till människor i prostitution. Ett förutsättningslöst stöd som utgår från brukarens behov. Finns inte detta blir lagen ett slag i luften.”
Jag lägger märke till att alla talare använder sig av mycket storslagna ord. De talar om republiken, om humanismen, om slaveriet, om människors inneboende jämlikhet. En vänsterpolitiker säger: ”Frankrike bekänner sig officiellt till abolitionismen från och med 1949 då vi skrev under konventionen om trafficking – men i praktiken är vi det inte. Nu är det dags att ta nästa steg. Något annat är att svika humanismens ideal.” Nästa talare: ”Det är en skam för republiken, för våra grundläggande värderingar, att vi fortsätter att tillåta något så ovärdigt som köp av människors kroppar!”
Och det är då jag inser: nej här är det inte en kvinnofråga! De franska aktivisterna har gjort något helt annat av prostitutionen. De har lyft den ut ur jämställdhetspolitiken, och gjort den till en fråga om människovärde, om frihet och jämlikhet. Att vara emot sexköp är helt enkelt att försvara de värden som nationen grundar sig på sedan revolutionen. Och genom att använda sig av nationens grundläggande ideal, har de lyckats få med sig männen! Det är genialt.
Mötet avslutas med att alla deltagarna i samlad tropp går till närliggande Place Blanche och döper om den till Place Abolition.
Och Frankrike är viktigt. Det är här nästa stora slag kommer att stå. Om Europas ena stormakt tar ställning emot prostitution kommer det att förändra balansen i hela världen.
För på andra sidan står Tyskland, Europas andra stormakt och det är dit jag beger mig tre dagar senare. Närmare bestämt till München, BMW:ns huvudstad, dit jag inbjudits av kvinnoprojektet Kofra för att berätta om ”der Schwedische Weg.”
Tyskland har inte vikit från sin legaliseringslinje trots att regeringsrapporter visat att den inte haft de önskade effekterna. Sexindustrin har bitit sig fast i landet, växt sig allt starkare och verkar här för att stanna. Mer och mer konkurrens har betytt lägre priser och ”flat rates” på bordellerna: allt sex man vill ha för en engångssumma. Även här är det få tyska kvinnor som prostituerar sig: majoriteten är från Östeuropa.
Kvinnoprojektets ansvariga Anita Heiliger hämtar mig på stationen och berättar att det är första gången de har en föreläsning om prostitution. De har inte hittat någon som kan tala om ämnet förut. Men nu vill de börja ta i frågan: ”Jag vet inte vad folk kommer att tycka! Kanske blir det bråk... Vi får se!”
Anita Heiliger var med och grundade Kofra 1982, som då var ett autonomt självhjälpsprojekt för kvinnor. I dag är hon pensionär och Kofra får stöd av kommunen för att ta emot kvinnor som behöver hjälp och slussa dem vidare. Det handlar om kvinnor som vill skilja sig, rådgivning angående problem på arbetsplatsen, våld i hemmet och annat.”Det är svårt att få med de unga. Feminist är ett fult ord i Tyskland. Men nyligen blev det en explosion på Twitter om trakasserier på jobbet! Massor av unga kvinnor berättade om vad de upplevt!”
Det blir inget bråk, tvärtom. Det är en varm, systerlig stämning och de trettiotalet kvinnor som kommer och lyssnar är rörande överens om att prostitution är fel. Efter att jag talat kommer en av dem fram: ”Jag vill veta: har ni bättre män i Sverige efter att lagen kom till?”
”Jag vet inte riktigt hur de var förut” säger jag.
”Jag kan tänka mig att de måste behandla kvinnor bättre nu, ha mer respekt.”
Jag frågar henne: ”Om det är sant att så många tyska män köper sex, hur påverkar det deras fruar? Vet de om det? Vad känner de?”
Men det vill hon inte svara på.
En advokat i publiken säger att visst var det nödvändigt att göra prostitution till ett yrke, eftersom sjukförsäkring är kopplad till jobbet. Men varför var man tvungen att legalisera bordeller? Dessutom har bara 1 procent av de prostituerade registrerat sig som sådana. Och vad många inte vet när man talar om den tyska ”legaliseringen” är att man faktiskt blir bötfälld för att prostituera sig på de flesta platser i Tyskland. Det är bara lagligt att prostituera sig på vissa områden, vissa gator. Så kanske är hela debatten om att förbjuda eller tillåta snedvriden? I själva verket finns inget land som inte reglerar prostitutionen i lag – det handlar bara om vem som bötfälls.
I en enkät gjord av den tyska feministiska tidningen Emma kommer kriminalisering av sexköp högt på listan över önskvärda mål. Efter sådant som lika lön för lika arbete. Men än ser det ut att vara lång väg kvar för den tyska kvinnorörelsen.
Ur Feministiskt Perspektiv april 2013
Ja, de kallar sig så, prostitutionsmotståndarna i Frankrike. Abolitionister.
De ser sig själva som arvtagare till de som kämpade mot slaveriet. Och som en gest av – något, jag vet inte vad – har de hyrt Moulin Rouge för sin konferens. Under parollen ”Abolition 2013” har 54 olika organisationer samlat sig.
De vill ha en sexköpslag av skandinavisk modell, men de formulerar sig inte så. Nej, de talar om att avskaffa ”le système prostitueur” - det system som prostituerar människan. Det är så debatten delas upp i Frankrike: mellan de som vill avskaffa prostitutionen och å andra sidan ”reglementaristerna” - de som vill bevara och reglera. En sexköpslag var på tal redan 2007, och kanske hade den blivit verklighet om Segolène Royal vunnit presidentvalet. Istället blev det Nicolas Sarkozy, som gjorde tvärtom. Under den ökända ”racolage”-lagen bötfällde han prostituerade för att störa den allmänna ordningen. Man bör veta att den franska prostitutionen kännetecknas av två saker: den är extremt hallickstyrd och den är starkt utländskt dominerad. Få av kvinnorna i prostitution är fransyskor. Men nu, med Segolène Royals exman, socialisten Francoise Hollande vid makten, är det på gång igen. Kanske kan en sexköpslag komma i november. Jämställdhetsminister Najat Vallaud-Belkacem har uttalat sig positivt.
Det franska prostitutionsmotståndet har fått bränsle av DSK-affären. Sedan IMF-chefen Dominique Strauss-Kahn anklagats för våldtäkt på en hotellstäderska i New York, har hela hans förflutna rullats upp i franska medier. Hur han köpt sex på i stort sett varje utlandsresa, hur han och hans kollegor beställt gruppsex som de prostituerade beskrivit som mycket brutalt och hur han genomgående kallat kvinnor för ”material”: ”Har vi med oss något material på resan?” Nu har hans rika fru Anne Sinclair begärt skilsmässa, han har tvingats avgå, sägs sitta ensam i en lägenhet med persiennerna neddragna. Det tror jag inte på. Han fortsätter säkert köpa sex som förr. Och än kan ingen stoppa honom.
Över 450 deltagare är på plats i dag och de tänker försöka. Stämningen är hjärtlig. Hela salen börjar med att samfälligt ropa: Abolition! Abolition! Nära hälften av de närvarande är män, vilket förvånar mig. Jag kan inte hjälpa det, men jag tänker verkligen ”Vad gör de här?” Det är så ovanligt att män engagerar sig i jämställdhetsarbete, och det är verkligen alla olika typer av män. Unga snygga fransmän med sammetsögon, äldre män med käpp, elegant klädda fransmän med afrikansk bakgrund.
Tre kvinnor tar plats på scenen och berättar om sin tid i prostitution. De kallar sig ”survivantes”, överlevare. En av dem, Laurence Noëlle, har skrivit en bok som utkommer i dagarna och med fast och hög röst deklarerar hon: ”I dag, efter 28 år, bryter jag tystnaden. Tystnaden är skammens skrik och det får vara nog med skam, det får vara nog med tystnad!” Publiken börjar spontant skandera: So-so-solidarité! (Lite malplacé att skrika mitt i en så känslig passage, tänker jag, men ingen annan verkar reagera.) Sedan annonserar moderatorn att en av kvinnorna anmält sig precis före mötet, att hon har något brådskande, något otroligt viktigt att berätta. Men när det blir hennes tur vågar hon inte riktigt säga allt och moderatorn berättar åt henne: ”Hon prostituerades av sin far.”
Jag får tre minuter på mig att berätta om den svenska erfarenheten. Sverige är ett slagträ i debatten här. Har det fungerat? Har det inte fungerat? Jag säger: ”Om lagen ska lyckas behövs tre saker: information till befolkningen, utbildning av polisen och stöd till människor i prostitution. Ett förutsättningslöst stöd som utgår från brukarens behov. Finns inte detta blir lagen ett slag i luften.”
Jag lägger märke till att alla talare använder sig av mycket storslagna ord. De talar om republiken, om humanismen, om slaveriet, om människors inneboende jämlikhet. En vänsterpolitiker säger: ”Frankrike bekänner sig officiellt till abolitionismen från och med 1949 då vi skrev under konventionen om trafficking – men i praktiken är vi det inte. Nu är det dags att ta nästa steg. Något annat är att svika humanismens ideal.” Nästa talare: ”Det är en skam för republiken, för våra grundläggande värderingar, att vi fortsätter att tillåta något så ovärdigt som köp av människors kroppar!”
Och det är då jag inser: nej här är det inte en kvinnofråga! De franska aktivisterna har gjort något helt annat av prostitutionen. De har lyft den ut ur jämställdhetspolitiken, och gjort den till en fråga om människovärde, om frihet och jämlikhet. Att vara emot sexköp är helt enkelt att försvara de värden som nationen grundar sig på sedan revolutionen. Och genom att använda sig av nationens grundläggande ideal, har de lyckats få med sig männen! Det är genialt.
Mötet avslutas med att alla deltagarna i samlad tropp går till närliggande Place Blanche och döper om den till Place Abolition.
Och Frankrike är viktigt. Det är här nästa stora slag kommer att stå. Om Europas ena stormakt tar ställning emot prostitution kommer det att förändra balansen i hela världen.
För på andra sidan står Tyskland, Europas andra stormakt och det är dit jag beger mig tre dagar senare. Närmare bestämt till München, BMW:ns huvudstad, dit jag inbjudits av kvinnoprojektet Kofra för att berätta om ”der Schwedische Weg.”
Tyskland har inte vikit från sin legaliseringslinje trots att regeringsrapporter visat att den inte haft de önskade effekterna. Sexindustrin har bitit sig fast i landet, växt sig allt starkare och verkar här för att stanna. Mer och mer konkurrens har betytt lägre priser och ”flat rates” på bordellerna: allt sex man vill ha för en engångssumma. Även här är det få tyska kvinnor som prostituerar sig: majoriteten är från Östeuropa.
Kvinnoprojektets ansvariga Anita Heiliger hämtar mig på stationen och berättar att det är första gången de har en föreläsning om prostitution. De har inte hittat någon som kan tala om ämnet förut. Men nu vill de börja ta i frågan: ”Jag vet inte vad folk kommer att tycka! Kanske blir det bråk... Vi får se!”
Anita Heiliger var med och grundade Kofra 1982, som då var ett autonomt självhjälpsprojekt för kvinnor. I dag är hon pensionär och Kofra får stöd av kommunen för att ta emot kvinnor som behöver hjälp och slussa dem vidare. Det handlar om kvinnor som vill skilja sig, rådgivning angående problem på arbetsplatsen, våld i hemmet och annat.”Det är svårt att få med de unga. Feminist är ett fult ord i Tyskland. Men nyligen blev det en explosion på Twitter om trakasserier på jobbet! Massor av unga kvinnor berättade om vad de upplevt!”
Det blir inget bråk, tvärtom. Det är en varm, systerlig stämning och de trettiotalet kvinnor som kommer och lyssnar är rörande överens om att prostitution är fel. Efter att jag talat kommer en av dem fram: ”Jag vill veta: har ni bättre män i Sverige efter att lagen kom till?”
”Jag vet inte riktigt hur de var förut” säger jag.
”Jag kan tänka mig att de måste behandla kvinnor bättre nu, ha mer respekt.”
Jag frågar henne: ”Om det är sant att så många tyska män köper sex, hur påverkar det deras fruar? Vet de om det? Vad känner de?”
Men det vill hon inte svara på.
En advokat i publiken säger att visst var det nödvändigt att göra prostitution till ett yrke, eftersom sjukförsäkring är kopplad till jobbet. Men varför var man tvungen att legalisera bordeller? Dessutom har bara 1 procent av de prostituerade registrerat sig som sådana. Och vad många inte vet när man talar om den tyska ”legaliseringen” är att man faktiskt blir bötfälld för att prostituera sig på de flesta platser i Tyskland. Det är bara lagligt att prostituera sig på vissa områden, vissa gator. Så kanske är hela debatten om att förbjuda eller tillåta snedvriden? I själva verket finns inget land som inte reglerar prostitutionen i lag – det handlar bara om vem som bötfälls.
I en enkät gjord av den tyska feministiska tidningen Emma kommer kriminalisering av sexköp högt på listan över önskvärda mål. Efter sådant som lika lön för lika arbete. Men än ser det ut att vara lång väg kvar för den tyska kvinnorörelsen.
Ur Feministiskt Perspektiv april 2013
