Valerie Kyeyune Backström skriver en hyllningsartikel till chicklit i Expressen (29/12) som går ut på att även om böcker som ”Djävulen bär Prada” inte är bra litteratur, så älskar hon den och liknande ”tjejböcker”. Man behöver inte se någon djupare mening i dem, skriver hon, de innebär en ”njutning” även om de är ”gammaldags och bakåtsträvande”.
Jag är fullständigt överens med henne om att Lauren Weisbergers ”Djävulen bär Prada” är en läsvärd roman – men inte är den någon ytlig chicklit. Den är inget annat än en arbetslivsskildring.
Jag är fullständigt överens med henne om att Lauren Weisbergers ”Djävulen bär Prada” är en läsvärd roman – men inte är den någon ytlig chicklit. Den är inget annat än en arbetslivsskildring.
I berättelsen om Andreas slavliv som sekreterare åt redaktören för en modetidning fick den prekära urbana generationen sin röst. ”Djävulen” i romanens titel är Andreas tyranniska chef. Djävulen kallar alla sekreterare för samma namn och kräver att de ska svara i mobilen på nätterna och läsa hennes tankar. Alla på kontoret går hungriga då det krävs att de är pinnsmala, och i de sällsynta fall då de vågar andas kritik mot chefen gör de direkt en klassisk ”Runway Paranoid Turnaround” och brister ut i en hyllning till henne – man vet aldrig vem som kan skvallra.
Andreas liv utanför arbetet förfaller. Snart tänker hon bara på chefen, drömmer om chefen och det slutar med att hon får säga upp sin kille, familj och vänner då hon måste prioritera chefen. Snacka om samhällskritik! Men precis som det ska vara i en uppbygglig arbetslivsskildring, slutar det med att Andrea gör uppror.
Genom att dekorera romanen med dyra klädmärken och referenser till kändisar, lyckades Lauren Weisberger ge sin samhällskritik en aura av lättsmält underhållning. Boken skulle förmodligen inte ha tillbringar ett halvår på New York Times bestsellerlista om den handlat om någon mindre glamourös bransch, och säkert har också Weisbergers egen bakgrund som sekreterare åt Vogues Anna Wintour bidragit till nyfikenheten.
Men när Kyeyune Backström skriver att ”Här görs inga uppenbara försök att störta ordningen” undrar jag om vi läst samma roman. Tvärtom är det just dynamiken mellan kravet på underkastelse – symboliserat av den långvariga assistenten Emily – och motstånd, som driver handlingen framåt.
Feministisk är ”Djävulen bär Prada” inte – men definitivt maktkritisk.
Kajsa Ekis Ekman, DN 6 januari 2018
Andreas liv utanför arbetet förfaller. Snart tänker hon bara på chefen, drömmer om chefen och det slutar med att hon får säga upp sin kille, familj och vänner då hon måste prioritera chefen. Snacka om samhällskritik! Men precis som det ska vara i en uppbygglig arbetslivsskildring, slutar det med att Andrea gör uppror.
Genom att dekorera romanen med dyra klädmärken och referenser till kändisar, lyckades Lauren Weisberger ge sin samhällskritik en aura av lättsmält underhållning. Boken skulle förmodligen inte ha tillbringar ett halvår på New York Times bestsellerlista om den handlat om någon mindre glamourös bransch, och säkert har också Weisbergers egen bakgrund som sekreterare åt Vogues Anna Wintour bidragit till nyfikenheten.
Men när Kyeyune Backström skriver att ”Här görs inga uppenbara försök att störta ordningen” undrar jag om vi läst samma roman. Tvärtom är det just dynamiken mellan kravet på underkastelse – symboliserat av den långvariga assistenten Emily – och motstånd, som driver handlingen framåt.
Feministisk är ”Djävulen bär Prada” inte – men definitivt maktkritisk.
Kajsa Ekis Ekman, DN 6 januari 2018
