En bra sak med den högerextrema vågen i Sverige är att de som varit högerextrema i internationella frågor nu bekänner färg. Jag har länge undrat varför ingen reagerat på Kajsa Normans utlandsreportage.
Samtliga har handlat om hur hemskt det är i tredje världen efter avkolonialiseringen och oförblommerat tagit den vita överklassens perspektiv. Knappt någon recensent har märkt detta, utan behandlat böckerna som välskrivna reportage av modig svensk kvinna ute i världen.
Boken om Venezuela, ”Den som tröttnar förlorar”, var en enda lång hyllning till högeroppositionen. Oligarken Maria Corina Machado från landets mäktigaste stålägarfamilj framställs som en hjälte som är ”född till” att styra. En kapitalist som inte får tillstånd att bygga en kryssningshamn beskrivs som ett offer vars mänskliga rättigheter krossats.
Visserligen är jag van vid att svensk media vinklar reportagen från Venezuela, men det här var ändå något annat: de fattiga reducerades till en ”folkmassa i extas” och grundtonen var så odemokratisk. Alla chavister beskrevs som vulgära och korkade despoter och det var också något sensationalistiskt i tonen: här visas en tom strand, den är inte bara tom utan ”kusligt övergiven”, en herrelös hund pinkar på ett tomt dansgolv – titta här hur det blir när socialismen styr!
Om Normans bok om Zimbabwe, ”Ge mig kolera”, skrev Afrikagrupperna att ”De vita är offer eller hjältar, medan nästan alla svarta på alla nivåer är korrupta” och vidare att ”Norman anser att alla afrikaner som idag vill ha, eller fått jord är korrupta. Särskilt besviken är hon på en, som bott i Sverige i många år! Hon tycks mena att den svenska kulturen borde ha tvättat bort någon slags afrikansk girighet.” Afrikagrupperna avslutar sin recension så här: ”Läs och begrunda hur en överlägsen europé ser Zimbabwe.”
Hennes bok om boerna i Sydafrika, ”Bron över Blood River” tyckte jag först om. Det var ett ovanligt grepp att se Sydafrika från boernas sida. Och att enbart fördöma dem med sedvanlig brittisk överlägsenhet – ”vi är vita, men bättre” – hade inte varit bra journalistik. Men det var som att ju mer hon levde med boerna, desto mer verkar hon ha identifierat sig med dem, till den grad att man som läsare upptäcker sig på sista sidan heja på detta utrotningshotade och modiga folkslag, och då undrar man: vänta här nu, vad händer?
Nu har Norman gett sig in på att beskriva Sverige på samma sätt. Boken ”Sweden’s Dark Soul” innehåller precis samma överdrifter, sensationalism och glorifierande av extremhögern som hennes tidigare verk. För den som inte visste, var Sverige närmast en diktatur i femtio år: ”Man kunde leva hela livet utan att komma i kontakt med något annat än socialdemokratiskt godkända institutioner, produkter och tjänster.” (min översättning) Perioden då Ny demokrati kom till makten kallas en ”kort period av svensk glasnost.” Denna avslutades snabbt då ”media beslutade sig för att befolkningen skulle behöva skyddas från det potentiellt destruktiva inflytandet av ofiltrerad och fri debatt.” Media beslutade sig? Really? Chang Frick är bokens hjälte, och beskrivs som en dissident och ”outcast.”
Som alltid i Normans böcker finns någonstans en intressant kärna, och att diskutera vad som hände på We Are Sthlm och rapporteringen efteråt tycker jag är ett i grunden viktigt ärende. Problemet är att hennes skildring av händelseförloppet, som hon inte själv bevittnat, går ut på att beskriva blonda, lättklädda flickor som oanandes skuttar runt, varpå ”ett orakat ansikte sticker ut från en hoodie, ögonen blänkande av lust, som Humbert Humbert tittade på Lolita”.
Flera utländska tidningar har köpt Normans bild av Sverige som ett land där ”Unimind” råder och ingen får tänka annorlunda. Kanske kan detta få många här att äntligen förstå hur invånarna i de länder hon tidigare beskrivit känner sig när de konstant utsätts för den koloniala blicken.
