En president som vägrar avgå. Anklagelser om valfusk som används för att misstänkliggöra den demokratiska processen. Domstolar som görs till verktyg i händerna på den härskande politiska klassen. Det som händer i USA:s presidentval är förvisso chockerande, men det är inte något nytt. Det kallas lawfare och har varit extremhögerns strategi i Latinamerika de senaste tio åren. Det var så Jair Bolsonaro kom till makten i Brasilien, det var så Evo Morales störtades i Bolivia, det var så Hernández Alvarado kom till makten i Honduras.
Alla dessa mjuka statskupper stöttades av USA.
Vad som händer nu är att USA:s extremhöger prövar strategin på hemmaplan. Tanken med att snabbt tillsätta nya domare är att USA:s högsta domstol ska kunna tilldöma Donald Trump segern genom juridiska trick. Lojala domare kan sedan belönas på olika sätt, vilket skedde i Brasilien när domaren som fängslade Lula belönades med posten som justitieminister. En annan strategi, prövad i Bolivia, är att så förvirring genom anekdoter. Tal om valurnor som hittats slängda vid vägkanten eller rösträknare som börjat skriva på valsedlar är ett klassiskt sätt att underminera valets legitimitet. Få kan själva kontrollera om det stämmer eller inte, och snart har man sått misstro mot hela processen.
Förmodligen är republikanska institut just nu upptagna med att producera rapporter som ska bevisa att valfusk har ägt rum. Dessa rapporter kan sedan framstå som objektiva bevis.
Ofta jämförs Trump med en femåring som förlorat i spel. Det är visserligen träffande, men det är inte en politiskt korrekt analogi. Inte heller Guardians beskrivning av Trump som en desperat, tygellös krigsherre. Tvärtom. Allt det här var planerat sedan lång tid tillbaka. Kampen för att begränsa svarta väljares möjligheter att rösta har redan pågått i domstolar under många år, och enligt de biografier som skrivits om Trump är han inte alls spontan. Hans tweets redigeras och passerar genom flera medarbetares händer innan de publiceras. Att verka spontan är ett hårt arbete.
Det här handlar inte om en person. Det handlar om en strid inom högern, och den pågår globalt. Striden står mellan den fascistiska extremhögern, representerad av Trump, och den imperialistiska nyliberala högern, representerad av Biden.
För den senare är det viktigt att upprätthålla USA:s demokratiska system. Endast så kan man ge legitimitet åt de invasioner som regelbundet görs världen över. För den fascistiska extremhögern är det tvärtom förstörandet av neutrala institutioner som är poängen. Det ska inte finnas någon stabil grund, det inte finnas konsensus om något, endast ett gungande hav. Och precis detta uppnår Trump på ett mycket skickligt sätt genom att vända medierna och även de sociala medieplattformarna emot sig. När Twitter döljer hans tweets och tidningarna alltmer tar ställning emot honom, eroderas just den neutrala grunden. De blir också kamporgan, om än för den andra sidan.
Man kan bli trött på all den rapportering om USA-valet som pågår i svenska medier, eftersom kärnfrågan så sällan berörs. Varför är USA-valet så viktigt för oss som inte bor där? Varför vet vi allt om amerikansk politik och nästan ingenting om indisk, trots att det bor 1,3 miljarder människor i Indien och bara 328 miljoner i USA? Varför kan vi namnen på flera domare i USA:s högsta domstol men inte någon av våra egna 16 justitieråd (alla med svensk bakgrund, för övrigt)?
Det beror på två saker.
Den ena är att USA är världens största kapitalistiska ekonomi.
Den andra att USA är världens starkaste militärmakt.
Vilken politisk inriktning landet tar kommer därmed att bli avgörande för västvärldens högerpartier. Lyckas Trump behålla makten med lawfare, kommer samma sak förmodligen prövas av extremhögern i Europa. Vilken militärpolitisk inriktning USA tar kommer att innebära liv och död för hundratusentals människor någonstans i världen. Några länder kommer att invaderas, andra kommer att lämnas åt sitt öde. De länder som drabbas av sanktioner kommer att få svälta, de länder som får ett frihandelsavtal kommer att se sina bönder arbetslösa när subventionerad amerikansk majs strömmar in. Under de kommande fyra åren kommer nya gerillarörelser födas med USA:s ekonomiska stöd och andra kommer att krossas. Parisavtalet kan krascha helt och miljontals ton metangas kan släppas ut om frackingindustrin expanderar.
Att alla dessa beslut ligger i händerna på fem procent av jordens befolkning, varav bara hälften röstar, är i sig ett tecken på en odemokratisk värld. Nu skickas en testballong ut: Kan demokratin inskränkas ytterligare?
Ur ETC november 2020
