BOKBÅL: Flyktingreportage, fransmän och Nina Björk

Ur Brand nr 4/2012

Att kalla en bok om flyktingars situation i Europa för "Fortets murar" är mer än lovligt förutsägbart. Inte bara titeln, utan även omslaget och baksidestexten på Björn Hedlunds bok uppfyller alla flyktingreportagets klichéer. En, enligt mig, inte särskilt lyckad genre. Trots att flyktingreportaget förtjänar uppmärksamhet och har både fakta och skakande verklighetsskildringar på sin sida skapar det sällan någon större debatt. Jag har funderat på  varför. Kanske är det för att det är skrivet till en tänkt läsare som inte längre finns. En välmående person som har empati och förmåga att reagera. Men de välmående har tappat sin empati och de empatiska har fullt upp med sitt eget. Det räcker tyvärr inte idag att säga "Ni borde bry er - därför att verkligheten är hemsk." Detta är för slött! Folk läser inte böcker av pliktkänsla. Man måste skriva så folk inte kan låta bli att bry sig! Och flyktingfrågan är så gigantisk och bottenlös - precis som klimatet är det svårt att veta hur ens engagemang kan  förändra något. 

Med detta sagt, så döljer det sig en mycket välskriven och faktiskt ganska annorlunda bok mellan pärmarna på "Fortets murar." Hedlund besöker Melilla, Grekland och Migrationsverkets förvar i Märsta och följer människors öden. Flyktingars situation är svår överallt, men det finns en tydlig skillnad mellan å ena sidan den kalla, sterila ensamheten i  Märsta där ett nej är ett nej och betyder deportation, och å andra sidan utsattheten i Aten, att bo i ett övergivet fyrtorn, sälja dvd:s på gatan och utsättas för misshandel av rasister. I Sverige talas det om "det värdiga återvändandet", i Grekland om att "kasta ut dem." Det är en mycket intressant jämförelse mellan olika typer av grymhet: den lagliga, kalla, beröringslösa och den hatiska, fysiska misshandeln. Det här är en bok som faktiskt skulle kunna få folk att bry sig - om titeln och anslaget vore annorlunda. 

En nästan motsatt titel har den franske intellektuelle Regis Debray på sin bok "Éloge des frontières" - En hyllning till gränserna. Debray är filosofen som kämpade med Che Guevara, greps i Bolivia och satt i fängelse tre år. Han var en av de första utanför Kuba att analysera  castrismen. På senare år har han intresserat sig för religion. Éloge des frontières kom ut förra året med en trotsig inledning: Alla, från läkare till clowner, talar om en värld "utan gränser" - alltså gör jag, i god europeisk anda, tvärtom och hyllar gränsen. Först verkar det fruktansvärt provokativt, sedan förstår man att han inte hyllar murarna. Tvärtom ser han gränsen som ett försvar mot muren. Han talar om vikten av gränser mellan det privata och offentliga, mellan jaget och världen, mellan religionen och samhället och om landsgränsen som något som idealt ska delas mellan två folk, inte stänga ute ett från ett annat. Frankrikes före detta  president Sarkozy missförstod boken och använde den som ett argument för att "lyfta tabut runt gränserna" vilket fick Debray att gå i taket, med all rätt. Själv funderar jag under läsningen mer på om de franska intellektuella inte tappat stinget litegrann? De besitter fortfarande en mördande förfining i tanken, men mycket av det som hörs från dem nuförtiden tenderar att hylla deras egen förlorade storhetstid. Dany-Robert Dufour är en av dem, som  med "L'art de réduire les têtes" (Konsten att förminska huvuden) går till storms mot den fördummande kulturen, och Gilles Châtelet på ett ännu direktare sätt i "Vivre et penser comme des porcs" (Att leva och tänka som grisar) De kritiserar den samtida kulturen och jag håller med dem fullständigt, men det blir en destruktiv kritik när den inte kan föreslå något annat än att återvända - till det samhälle som de själva var de första att kritisera på 60-talet. 

En kritik av konsumismen levererar också Nina Björk i sin nya debattbok "Lyckliga i alla sina dagar" som få kan ha missat. Den har fått mycket uppmärksamhet men en ganska slö sådan, som om det bara handlade om att kritisera köphetsen. Det bästa stycket i boken är enligt mig det där hon lyckas bevisa att pengar är egentligen något som ingen vill ha. Och det som  visar detta är inget mindre än kapitalismens flaggskepp: Disneyfilmer och reklam. I reklamens drömmar är pengar något fult, där finns bara relationer, kärlek, sex och godhet. Vi köper alltså för att komma bort från pengarna och närmare relationerna. Kanske är parfymreklam det  absurdaste exemplet - just parfymreklam borde vara omöjlig eftersom den inte ger någon som helst information om produkten. Det går ju inte att lukta på en bild - och ändå är parfym något av det som det görs mest reklam för. Det är uppenbart att det inte är lukten man vill ha, utan att vara kvinnan på bilden och bli omtyckt precis som hon. Och värst är det med Chanel No. 5, som är den klassiskaste av klassiska dofter, men luktar gammalt tantskåp blandat med toamedel. En expedit på Åhléns beklagade sig en gång över detta för mig och sa "Många vill ju så gärna köpa Chanel No. 5, men när de känner lukten ångrar de sig, så nu håller  företaget på att ta fram en ny doft under det namnet." 

Samtidigt tror jag att kritik av reklam och konsumism tillhör en högkonjunktur. Sämre tider är på väg även till Sverige, och inte förrän bolånebubblan spricker kommer människor verkligen att inse betydelsen av ordet skitdrömmar. 

Kanelbullar, löpande bandet och Assange

"BOKBÅL", ur Brand maj 2012

En kompis från punkartiden, ”Maria med långt ljust hår”, numera poet under namnet Maria Margareta Österholm, sa en gång: ”Alla människor har varsin egen röst, och alla röster är intressanta. Kan man bara lyckas behålla sin egen röst då man skriver, då är man alltid läsvärd.” Det här har jag tänkt mycket på. Det slår mig om och om igen att många människor är så intressanta när de talar, men blir till kopior när de skriver. Det är som om de är rädda att släppa fram sin egen röst. De tror att texter är något seriöst och allvarligt, och inte kan deras egna lilla personlighet få vara med där!

Kanske minns några av er ett fanzine vid namn ”Stinky” som kom ut för några år sedan. Det var en kopierad, svartvit känga mot snobbifieringen av Sverige. Den gjordes av Koffe Berger (som också är med i bandet Mitt hjärta är en bomb) och Ludde Nordenskjöld. Stinky kom bara ut i två nummer och innehöll bla intervjuer med diverse aktivister och konstnärer. Jag minns faktiskt inte en enda av intervjuerna, men jag blev totalt tagen av Ludde Nordenskjölds noveller. Det var verkligen en egen röst. Så rakt, ärligt och totalt prettobefriat.

Nu har Ludde Nordenskjöld gett ut en novellsamling vid namn Trettiofem spänn och sju kanelbullar. Novellerna handlar om att växa upp; att bilda första bandet men bli osams redan vid valet av bandnamn, om polarn som gör inbrott i sin egen farsas bil, om dessa konstiga kärleksförhållanden man hade i tonåren som varken hade en definierad början eller ett tydligt slut, som bara rann ut i sanden utan att man vare sig fick någon förklaring eller vågade be om en. Novellsamlingen är utgiven på namnlöst förlag, men håll utkik efter den.

Något som blivit inne på sistone är coffeetable-böcker med samlingar av fula vykort, tvättstugelappar eller kom ihåg-lappar till affären. Skit i dem, läs istället Helena Lundbergs ”Kassörer till kassan! Betraktelser från löpande matbandet.” Den innehåller korta berättelser från hennes tid som snabbköpskassörska i Karlstad. Det är roliga och charmiga iakttagelser av typiska kunder som Agata Aggressiv och Kurt Konflikträdd, samt helt vansinniga killar som raggar på henne med olika trick varje dag. Men också kritik mot cheferna som kräver att de anställda ska ange varandra om de inte säger hej till kunden och som kräver att man ska ta leg på 64-åringar som köper folköl. Sammantaget en bra och lättläst skildring av dagens arbetsliv, även om jag kan tycka att hon är lite hård mot kunderna.

En annan bok som inte är så dålig som alla säger är Julian Assanges självbiografi. Nu har den allmänna meningen bestämt sig för att Wikileaks var ett berömvärt projekt, medan Assange själv är megaloman. Och visst är det något pinsamt när han inleder med att skryta med att han sitter i Oscar Wildes cell, eller kokar ihop egna teorier om kopplingar mellan svensk kvinnorörelse och kriget i Afghanistan. Men det är slappt att stanna där, för trots allt innehåller boken viktig kunskap om hur man bygger ett motståndsprojekt. Den kunskapen har vi inte råd att missa. 

Varför skriver ingen om vår tids skuldslavar?

I Madelon Lulofs roman “Kuli” från 1932 står den unge javanesiske risbonden Ruki på ett kontor i Sumatra. Han har blivit ditlockad från sin by med löften om sidensaronger och mängder av kvinnor. På kontoret får han tjugo gulden i utbyte mot att han skriver på ett papper. Ruki blir överväldigad av rekryterarens generositet. Men utan att veta det har han tagit ett lån.
"Jag vill gå hem, säger Ruki, jag måste skära gräs åt buffalon.
"Visst. Först skriver du på ett kontrakt och tar pengarna och sen vill du gå hem."
Ruki får veta att han måste arbeta av skulden på gummiplantagen. I början sparar han alla pengar han får, fast besluten att återvända så fort han kan. Men när han har varit på plantagen en tid börjar han, precis som de andra skuldslavarna, att spela.
På trettiotalet skrevs mängder av romaner om fattiga människor som hamnade i skuldfällan. B. Travens romanserie om Mexiko har blivit klassiker: hur indianer sups fulla för att dagen efter vakna och inse att de har en skuld, och det bär iväg till caobans rike - mahognydjungeln, där peonerna hamnar ”lika frivilligt som de fötts.”
Lulofs var dotter till holländska plantageägare, Traven förmodligen pseudonym för en tysk anarkist, men båda står lika självklart på de fattigas sida. Lån var inget annat än inkörsporten till slaveri. Och det var långivaren som var omoralisk, inte låntagaren.
Spola tiden framåt sjuttio år och vi befinner oss i tvåtusentalets USA. Lånehajar åker runt bland fattiga ruckel och erbjuder lån till lockräntor. Att räntan höjs dramatiskt efter två år står bara i det finstilta. Lånen säljs till Goldman Sachs, som packar om dem och låter en ratingfirma sätta AAA-stämpel på dem. Resten av historien känner vi till.
Skillnaden mellan dåtidens ”enganchadores” och dagens lånehajar är att plantageägarna hade en helhetslösning. De erbjöd både lånet och plantagen där skulden skulle betalas av. Därmed riskerade de aldrig att låntagaren skulle gå i konkurs. Dagens banker erbjuder bara lån. En arbetsplats där låntagaren ska tjäna ihop till räntan? Det får någon annan fixa. Och om ingen gör det blir banken räddad av staten. Låntagaren däremot, får lämna hus och hem.
Men om detta har det inte skrivits några stora romaner än. Det som skrivs är fackböcker av ekonomijournalister. Sedan finanskrisen 2008 kommer en ständig ström av böcker med titlar som ”Crash of the titans”, ”Chasing Goldman Sachs” och ”Lords of finance – The bankers who broke the world”. Även om de lyckas förklara vad som gått fel, skriver de snarare om investerarna än deras offer.
Det närmaste jag kommer en litterär skildring av bankernas lurendrejeri är svenske Lars Ohlsons reportagebok ”Rångivarna” från 2004. Han följer människor som lurats att ta ”kapitalförsäkringar” utan att veta att det inte alls är försäkringar utan aktier. När en pensionär får veta att hela hans sparkapital är bortspelat hotar han att slå sönder bankkontoret. Han skriker att han arbetat på fabrik sedan han kom till Sverige på sextiotalet, han satte in pengarna för att spara dem till sina barn och nu är de bara borta?
Det slutar med att mannen döms till dagsböter för olaga hot. Banken går fri.

DN september 2012

Simone de Beauvoir

"Brigitte Bardot och Lolitasyndromet" recension DN sept 2012

Precis som fröet till religion sås när barnet blir medvetet om döden, tror jag att fröet till existentialism sås när barnet blir medvetet om att andra människor har ett jag. När jag var liten funderade jag mycket på om gamla gubbar hade ett jag. Att mamma hade ett jag, det kunde jag förstå, och att andra barn hade det gick också att tänka sig, eftersom de var så lika en själv. Men att det i gamla gubbar, som var så främmande och skrynkliga, kunde pulsera ett jag likt mitt eget, gick helt enkelt inte att föreställa sig.

Det intressanta med existentialismen är att den innehåller två så motsatta sidor: både det totala främlingskapet inför ”de andra” och insikten att det bor ett jag i alla. Medan Jean-Paul Sartre och Albert Camus i sina romaner beskrev främlingskapet inför världen, utvecklade Simone de Beauvoir tankar om att existentialismen tvärtom förutsätter ett engagemang i andra. Till föräldern som uppmanar sitt barn att inte gråta över människor det inte känner, svarade hon att det är just när man gråter över okända människors lidanden som man blir delaktig i världen och den upphör att vara ett ting.

de Beauvoirs existentialistiska essäer kommer nu i översättning på Modernista och det är en annan sida av henne vi får känna där än feministen och romanförfattaren. Tyvärr begår förlaget fullständigt mord på boken genom titel och omslag. Till tvåhundra sidor om brott och straff, etik och realism har de lagt till en kort, helt irrelevant text om Brigitte Bardot, som uppenbarligen bara är med för att få kalla hela boken ”Brigitte Bardot och Lolitasyndromet” och smälla upp en bild av Brigitte Bardot över hela framsidan. Simone de Beauvoir själv är förpassad till innerfliken. För henne kan man ju inte ha på omslaget, eller?

När jag läser dessa essäer, många skrivna efter andra världskriget, slås jag av hur storslagen existentialismen var som filosofi, och vilka höga krav den ställde på människan: hon var tvungen att handla, välja, och i varje val ta ansvar för hur det skulle bli om alla andra valde samma sak. Det fanns inga val som var privata och absolut inga som var banala. Detta anspråk saknar jag i dagens intellektuella samtal.

Något som däremot känns inaktuellt är motsatsparet immanens-transcendens, så centralt hos existentialisterna. En stor del av de Beauvoirs essäer ägnas åt att beskriva hur viktigt det är att transcendera, ”kasta sig ut i världen” - sida upp och sida ner ska det ”kastas” i motsats till den förhatliga immanensen. de Beauvoir diskuterar ett samtal mellan kung Pyrrhus, som vill erövra världen, och hans rådgivare Cineas, som menar att om han gör allt detta för att sedan vila, varför vilar han inte direkt då? Men, skriver de Beauvoir, meningen med transcendensen är inte målet, meningen är att hela tiden vara i rörelse och överskrida det blotta varandet.”Eftersom människan är projekt kan hennes lycka liksom hennes njutningar endast vara projekt.” Jag kan tänka mig att i en tid då de flesta människor följde den utstakade vägen var transcendens något revolutionärt. Idag, däremot, har det förvandlas till tvång och lag. Allt har blivit projekt; barnafödande, matlagning, arbete, även den arbetslöse ska vara aktiv och den människa som inte gör något är misslyckad. Men det är en underlig typ av transcendens, knappast den de Beauvoir syftar på. Vi ska handla, välja, förverkliga oss själva men varför, egentligen? Vi har ju glömt bort att vi existerar.

Debatt om Grekland i norska NRK

wiesbaden

wiesbaden test

Demokratisk natt i Grekland

Från Grekland kommer en bra och en dålig nyhet.
Den bra nyheten: Att landet går till val i april.
Den dåliga: Att det inte tycks spela någon roll.
Efter att ha antagit det senaste sparpaketet måste nu det grekiska parlamentet "ge Bryssel skriftliga garantier om att överenskommelsen kommer att gälla oavsett vilken regering som väljs i april" skriver The Guardian.Det ska också skrivas in i den grekiska grundlagen att betalning på skulder går före allt annat. Så att de åtgärder som EU och IMF krävt inte kommer att gå att rösta bort. Folket kan alltså välja en ny regering, men får inte välja en ny politik!
Tänk er själva: du arbetar 9 timmar om dagen, din lön sänks till 580 euro, du har en hyra på 400 euro och till råga på allt finns det nu inget sätt du kan rösta bort denna politik på! Och sedan undrar man varför grekerna är förbannade.
Denna vansinneskarusell går bara fortare, och för varje varv offras något ytterligare. Lönerna, kollektivavtalen, demokratin - hela Europas stolthet kastas bort för att rädda bankerna, och ändå blir det allt tydligare att det inte har effekt. Hur mycket man än offrar kryper den oundvikliga konkursen allt närmare. Vad som inte är klarlagt är vad dessa uppoffringar över huvudtaget har med skulden eller tillväxten att göra. Trojkan kräver tex att minimilöner ska sänkas i den privata sektorn. På vilket sätt får detta in pengar till att betala av skulden? Är det inte snarare så att om folks löner sänks betalar de ännu mindre skatt? Trojkan kräver också en avreglering av ekonomin. Vad har detta med skulden att göra? Björn Elmbrant liknar det, i sin bok "Europas stålbad", vid den gamla tron på att kasta en jungfru i en vulkan för att blidka gudarna.

För den som vill veta mer om läget rekommenderar jag Alexandra Pascalidous dokumentär ”Vad är det för fel på grekerna”. Glöm titeln, dokumentären är suverän. 48% av grekerna föredrar nu enligt en undersökning att låta landet gå i konkurs. Inte för att de tror att det skulle göra den ekonomiska situationen lättare. Men de skulle slippa mata bankernas räntekrav, och de skulle få något att säga till om sin egen framtid.

DN Kultur 22/2 2012

Ökade klyftor bekymrar inte moderaterna

Svar till Anna Kinberg Batra
Expressen 12/2 2012

I mitt brev till Fredrik Reinfeldt tar jag upp något som oroar mig. Att risken för att hamna i fattigdom har ökat i Sverige, trots att landet är rikare än någonsin.
En regering värd namnet borde rimligen också bli oroad över detta. Men i stället svarar moderaten Anna Kinberg Batra att jag "sprider pessimism."
Jag får känslan av att befinna mig på ett cocktailparty och bli tillsagd att tala om något trevligt.
Faktum är att Kinberg Batra inte berör de ökade klyftorna med ett ord i sitt svar. I stället talar hon om arbetslinjen. Det verkar inte spela någon roll vilket ämne man tar upp - svaret från den borgerliga alliansen blir alltid detsamma: "arbetslinjen, arbetslinjen!"
Jag börjar tro att detta ständiga upprepande av ordet arbetslinjen är någon typ av hypnos, skapad för att dölja det faktum att arbetslösheten ökat under Reinfeldts tid vid makten.
Kinberg Batra skriver att 194 000 fler personer är sysselsatta än 2006. Ja, vad ska det bevisa? Vi har ju blivit 332 000 fler människor i Sverige under samma tid, så det skulle väl vara konstigt om inte några av dem också fick jobb. Vad som är intressant är att jämföra arbetslösheten i procent. Och den har ökat från 6 procent till 6,9 procent (SCB).
Visst är Sverige fortfarande ett relativt jämlikt land, men det är knappast alliansens förtjänst. Under er ledning har arbetslösheten ökat. Utanförskapet har ökat. Och Sverige har blivit det OECD-land där klyftorna ökar snabbast (OECD, december 2011).
Av Kinberg Batras svar att döma är ni inte nämnvärt bekymrade.

KAJSA EKIS EKMAN

Barnomsorg - Krönika i City augusti 2010

Det finns en fråga där skillnaden mellan höger och vänster är skillnaden mellan att överleva och att verkligen leva.
Den handlar om barn.
Om att kunna både jobba och ha barn. Få en anständig lön och ha tid för barnen.

Jämför vänsterns och högerns lösningar:
Vänstern: Daghem åt alla. Barnbidrag åt alla. Åtta timmars arbetsdag för alla. Ett års betald föräldraledighet åt alla.
Högern: Bidrag till pigor och hemmafruar.

Det säger sig självt. Vänsterns lösningar används av alla, rika som fattiga. Högerns, däremot, är till för några få. Pigavdraget har bara använts av 4,1 procent och vårdnadsbidraget av endast 2 procent.

Sverige är ett av de bästa länderna i världen att ha barn i och det är för att vänstern haft makten. Alla kan både jobba och ha småbarn. Dagis kostar 468 kronor i månaden för lågavlönade och för det får man utbildade barnskötare, god mat och blöjor. Barnen lär sig att umgås med andra och kan få en paus från dåliga hemförhållanden. 

I USA får man knappt två veckors föräldraledighet, i Tyskland stänger förskolorna klockan tolv och i Spanien kostar en dagisplats 5000 kronor i månaden. Då ingår inte blöjor och mat. På de billigare förskolorna trängs barn som packade sillar. Vad som händer är att kvinnorna stannar hemma eller slutar föda barn över huvud taget. När jag blev gravid i Spanien sa alla jag kände: för guds skull, gör abort! Annars är ditt liv slut!

Så är det inte här. I Sverige tar inte livet slut för att man får barn. 

Men nu håller vi på att gå bakåt i tiden. Under borgarnas tid har barngrupperna på förskolan blivit allt större. Hälften av småbarngrupperna är nu större än Stockholms stads maxantal. Samma på fritids. Ska vi förstöra allt det fina vi har byggt upp genom åratal av kamp?

Eller ska vi gå framåt istället? Och införa kortare arbetsdagar? Så kan arbetslösa få jobb, de som jobbar bränner inte ut sig och barn får mer tid med sina föräldrar. Dessutom borde dagis vara öppet kvällstid. För även krogägare, sjuksköterskor och bussförare har barn. Och att vara förälder ska inte bara handla om att överleva, utan om att ha tid att leva.

Intervju med Eduardo Galeano

När Eduardo Galeano skrev ”Latinamerikas öppna ådror” var han en trettioårig uruguayansk journalist som hade ryckts med av tidens upprorsanda. Stadsgerillan Tupamaros rånade banker  och kidnappade CIA-rådgivare. Under tiden satt borgarsonen Galeano med näsan i de koloniala arkiven. Han läste om handeln med socker och slavar, om dekreten som godkände dödandet av indianer, om hundratals år av rovdrift. Resultatet kom att bli ett magnum opus om Latinamerikas historia, där varje mening både vibrerar av indignation och dignar av kunskap. Första meningen lyder: ”Den internationella arbetsfördelningen innebär att några få länder specialiserar sig på att vinna medan andra specialiserar sig på att förlora.”

Det går inte att överskatta bokens betydelse för Latinamerikas själsliga samhörighet. Från Mexico till Chile har detta blivit den stora historieboken och det är ingen slump att det var just den som Chávez gav till Obama när han ville förklara Latinamerikas historia. Men paradoxalt nog var det militärkuppen i Uruguay 1973 som gjorde att ”Latinamerikas öppna ådror” fick en så stor betydelse. Eftersom den censurerades blev alla nyfikna på den, ”innan hade inte ens mina föräldrar köpt den” berättar Galeano.  

Han är i Sverige för att ta emot Stig Dagerman-priset. Jag träffar honom efter ceremonin, nu en sjuttioårig man med lite rödbrusigt ansikte. Trött och nästan flintskallig, men har en fasthet i blicken som gör att man hoppar till.

-Det är nu fyrtio år sedan du skrev Latinamerikas öppna ådror, hur har situationen förändrats sedan dess?

-Situationen i Latinamerika är ljusare idag på många sätt. Regeringar som Evo Morales i Bolivia, Lula i Brasilien och Chavez i Venezuela har påbörjat processen att rätta till de historiska oförrätterna. De ändrar de gamla koloniala konstitutionerna och sätter stopp för den värsta rovdriften. Jag tycker att Evo Morales förklarar det mycket bra: det handlar inte om att återgå till det förflutna, däremot om att höra det förflutnas röster för att kunna gå framåt.

Uruguay valde förra året en ny president, Pepe Mujica, som är en f.d. Tupamaro-gerilla och tillika en gammal vän till Galeano.

-Mujica har en defekt, eller en dygd, vad man nu ska kalla det. Den är att han säger vad han tänker och gör vad han säger. Han är en enkel man, bor kvar på sin gård med en trebent hund som heter Manuela. Efter fjorton år i fängelse har han förmåga att förlåta och gå vidare. Och det gör att han också kan bli respekterad av högern.

Eduardo Galeano är inte någon teoretiker. Man skulle snarare kunna beskriva honom som en folklig poet och historiker. Sedan ”Öppna ådror” har han övergått till att skriva korta anekdoter. Poetiska och underfundiga historiska berättelser som lika gärna kan berättas vid bardisken. De har ofta magiska drag och rör sig kring motsatser, som ”Reklamen beordrar oss att köpa men vår ekonomi förbjuder det.”

-Hur kom det sig att du övergick från den vanliga historieboken till att berätta anekdoter?

-Jag vill se världen genom ett nyckelhål. Varje historia är ett nyckelhål som tillåter oss att se storheten. Jag har blivit mer av en mystiker med åren.

-Var får du historierna ifrån?

-Historieböckerna är fulla av dem. Det handlar bara om att ta ut dem. Jag hittade en här i Sverige. Varför tog det så lång tid för kristendomen att etablera sig här? För att idén om helvetet inte passade in på ett nordiskt land. De kristna sa att det brann i helvetet. För vikingarna var helvetet en frusen plats. Värme kunde ju inte vara något dåligt!

- Du läser mycket historia, men bryter ner den så att folk kan fatta... Här talar högern enkelt men ljuger, och vänstern gömmer sanningen bakom labyrinter av ord.

-Det är otroligt svårt att skriva enkelt. Jag försöker skriva komplext, men rent. Onetti, en uruguayansk författare, sa att ”man ska skriva ord som är bättre än tystnaden.” Han sa att det var ett kinesiskt ordspråk men det tror jag inte på. Det där kinesiska la han till för att det skulle verka vist.

-Du har en blick för det absurda i vårt samhälle: rulltrappor som går upp i tomma intet, motorvägar som inte leder någonstans... Är världen absurd till sin natur?

-Vi lever i en värld där blyet flyter och korken sjunker. Det är den absurda världen, den bakvända världen där allt står på huvudet och där priset avgör sakernas värde istället för tvärtom. I Latinamerika ser vi kapitalismens mest absurda sidor varje dag. År 2000 privatiserade ett amerikanskt företag regnet i Bolivia. Människor fick inte ta regnvatten utan tillåtelse. Vad är det annat än..

-absurt.

-Som tur är satte Evo Morales stopp för det där. Företaget kompenserades sedan av Bush med kontrakt i Irak.

-Är du optimist?

-Jag ser på världen med optimism, men det är en optimism som föds och dör flera gånger om dagen. Jag är inte en av de där heltidsoptimisterna som är positiva året om. Ofta faller min själ till marken och jag måste ropa på den för att den ska orka gå upp. Det är inget att skämmas för. Om inte humöret växlar är man ju en mineral, inte en människa.

DN januari 2011