Våldet mot kvinnor tar aldrig timeout

På tvåtusentalet i USA skedde något av en revolution i synen på hur mäns våld mot kvinnor skulle förstås. Tidigare hade man sett det som att våld härstammade från mannens känslor – ilska, stress, mindervärdeskomplex – nu insåg man att det handlade om hans tankar. En av dem som ledde revolutionen var Lundy Bancroft, chefshandledare på USA:s första behandlingsprogram för våldsutövare. Han var till början optimist, och trodde att behandlingen kunde få män att sluta misshandla sina fruar och flickvänner. Många av männen förklarade att de nu blivit bättre på att kontrollera sin ilska och att de blivit lugnare hemma. Men efter att ha haft hand om i över tvåtusen fall började Bancroft inse att han haft fel. Behandlingen hjälpte inte. Männen blev i själva verket bara mer utstuderade i sin misshandel av kvinnorna. Samme man som uppvisat en imponerande insikt i terapisessionen, kunde gå direkt hem och totalt bryta ner sin kvinna psykiskt. Det fick Bancroft veta när han djupintervjuade kvinnorna. Vad värre var – nu fick mannen också tillgång till en resurs som han kunde införliva i misshandeln, där han kunde hålla kvinnan kvar med utpressning som ”nu när jag kämpar för att bli en bättre man kan du inte lämna mig” och ett avancerat psykologiskt vokabulär som han kunde använda mot henne. Dessa tiotusentals timmar med misshandlande män hade dock lärt Bancroft en hel del om hur de tänker. Sina slutsatser skrev han ner i boken ”Why Does He Do That – Inside the Minds of Angry and Controlling Men” (2002). Boken kom att revolutionera synen på misshandel i USA och Kanada, och även att förändra hur man arbetade inom behandlingsprogrammen. Harvardprofessorn Jay G Silverman har kallat boken ”den mest värdefulla någonsin om misshandlande män” och av recensionerna på boksajter att döma har den även fått tusentals kvinnor att lämna sina relationer. Bancrofts viktigaste slutsatser var att våldet inte handlade om ilska. Det är en myt. En man slår inte för att han tappar kontrollen. Han slår för att utöva kontroll. Och det gör han för att han har en idé om att han är mer värd än kvinnan. Våldet börjar i hans hjärna, i hans föreställningar om sin egen överhöghet. Våldet – eller det Bancroft kallar abuse - utövar mannen således konstant, även när han inte slår. Han kan mycket medvetet ställa till med en jättescen när kvinnan ber honom att diska, vilket resulterar i att han aldrig mer får frågan. Han odlar oförrätter i sitt inre för att dra upp dem veckor senare och straffa kvinnan. Han är oftast extra jävlig vid högtider där kvinnan står i centrum, som hennes födelsedag. Om kvinnan ska göra något med sina vänner, kan han generöst gå med på det, bara för att ”bli sjuk” precis innan hon ska gå – när hon sedan kommer hem glömmer han inte att påpeka att han legat och lidit medan hon kallhamrat roat sig med sina vänner. Bancroft identifierar tio typer av våldsamma män. Vissa är svårare att upptäcka än andra, som ”Offret”, och ”Mr. Känslig” - medan ”Rambo” och ”Terroristen” har en farligare aura. Alla dessa typer har sitt modus operandi. ”Mr Känslig” tenderar exempelvis att bryta ihop precis då kvinnan får ett nytt jobb eller en viktig uppgift. Han skyller på henne för allt som går fel i hans liv, och han säger sig ofta ha varit utsatt för fruktansvärda saker i livet, från sin familj eller tidigare flickvän. Tyvärr tycks denna revolution inte ha nått Skandinavien än. Konstigt – annars anammar vi ju allt som kommer från USA. Men här är det fortfarande vanligt att våldsamma män behandlas med anger management control. Exempelvis kan vi läsa i Klassekampen (19/2 -24) om en sinnemestringskurs i Ullensaker, där våldsamma män får hjälp med kognitiv atferdsterapi, för att exempelvis ta en timeout när de känner sig arga. I artikeln säger forskaren Merete Berg Nesset ”etter alla medieuppslagene om partnerdrap den siste tida, er det viktig å si att det faktisk er mulig å få behandling.” Här påstås att behandling kan rädda livet på kvinnor. Detta är en livsfarlig sak att säga! Detta kan invagga kvinnor i falsk trygghet, så att de stannar kvar med en man i hopp om att han kommer att gå på behandling (för bara tanken på att han kanske, kanske kan ändras, är ju det som ofta håller kvinnor kvar i åratal) när det enda raka rådet borde vara: lämna NU. En kvinna som blir misshandlad, fysiskt eller psykiskt, bör under inga omständigheter ges rådet att stanna med mannen. Även i Sverige används tyvärr anger management control inom exempelvis parterapi, och inom behandling för våldsamma män. Ofta anges det vara en succé, eftersom männen själva uppger att de slutat slå efter avslutad behandling. Dessa siffror tas sedan som intäkt för att behandlingen fungerar. På andra sidan Atlanten anses mannens egna uppgifter inte längre vara en tillförlitlig källa. Man måste tala med hans fru eller flickvän. Och inte ens hennes uppgifter kan anses vara skriva i sten – hon kan tona ner våldet för att inte reta upp mannen. Just det här angreppsättet har Bancroft och hans team visat att det inte bara är verkningslöst – det är farligt. Att se våld som resultat av en tillfällig sinnesretning döljer i själva verket hur mannens tänkesätt genomsyrar hela hans personlighet. Att ta en timeout kommer inte att få honom att förändra sin syn på manlig överhöghet eller sin egen rätt att äga och kontrollera kvinnan. Kärnan i våldsutövandet ligger i tron på den egna överhögheten, särskilt visavi kvinnan. För våldsutövaren slår sällan sin chef eller okända människor på bussen, oavsett hur kränkt han blir. Det är hans tro på att han äger sin kvinna, som gör att han ständigt blir kränkt av henne: av att hon vill läsa en bok ifred, av att hon vill sova när han vill vara vaken, av att hon har en egen åsikt, av att hon andas, av att hon finns och lever och har fräckheten att vara en egen person. Därför kommer han att upprepa sitt beteende mot varje kvinna han lever med, livet ut. Hur lite stress han än känner, hur bra liv han än har. Att norska och svenska kommuner och kriminalomsorg tillämpar den här behandlingen på våldsamma män som blivit bekymringsanmälda, är i sig bekymransvärt. Det riskerar att ge falska förhoppningar både hos kvinnorna och hos myndigheterna, och än värre – avslutad behandling kan betraktas som en typ av medalj mannen kan visa upp i eventuell vårdnadstvist: jag har minsann tagit itu med mina problem! I själva verket kan han endast ha blivit mer utstuderad i sitt våld, som Bancroft och andra så tydligt visat. INFÖRD I KLASSEKAMPEN APRIL 2024

Den europeiska vänstern - vad har vi att vänta oss?

Framgångarna för Nya Folkfronten i Frankrike och Labour i Storbritannien har gett Europas vänster medvind. Högerpopulisterna verkar fullständigt chockerade: de är så vana vid att växa vid varje val att de nästan kommit att se det som en naturlag. Det har även alla andra gjort. Vilken vänsterskribent med två texter på nacken har inte blivit inbjuden till seminarier på temat ”Vänsterns kris”? Även i det svenska EU-valet gick Vänsterpartiet och Miljöpartiet framåt medan Sverigedemokraterna backade markant. På valvakan såg de inte ut att kunna tro sina ögon. Socialdemokratin lyckades även mot förmodan trycka tillbaka Vox i det senaste spanska valet, och i januari formade sex östeuropeiska vänsterpartier den nya alliansen CEEGLA. Men vad är det för vänster egentligen och vad har vi att förvänta oss av den? Som den svenska strejkforskaren Kristin Linderoth skriver tillsammans med Filip Roslund i senaste numret av Parabol, är den brittiska socialdemokratins seger snarare ett tecken på Tories katastrof än något annat. Det är inte någon ny radikal vänstervåg, tvärtom: under Starmer har Labour-partiet gått åt höger, gett upp planerna på att förstatliga vattnet och elen, samt backat från löftet att ge skattelättnader till fattiga barnfamiljer. (Detta har gett honom öknamnet Sir Kid Starver, skriver Linderoth och Roslund.) Dessutom styr han partiet med järnhand. Den radikala vänstern gör sig inte besvär. Samma är det tyvärr med den svenska vänstern, som gått allt mer åt höger i sin ambition att ta socialdemokraternas gamla plats. Socialism talas det inte längre om, utan bara mindre reformer. Partiledaren har inte synts till i demonstrationerna varken för Palestina eller emot Nato, och har ibland varit högljuddast i den svenska debatten för vapen till Ukraina. Även här styrs partiet med järnhand och hård gräns åt vänster, vilket lett bland annat till uteslutningen av Björn Alling. Det vill säga: det är en Nato-vänlig wokevänster utan några socialistiska tendenser, som lyder imperiet både på den militära och den kulturella fronten, och vars ideologiska motpol är extremhögern, inte kapitalet. Mottot är ”Be kind” snarare än ”Revolution”. Samtidigt som de är mesiga och undfallande mot makten är de närmast stalinistiska mot interna kritiker – att tycka att kön är en materiell verklighet går till exempel inte an och leder ofta till uteslutning. Samma med CEEGLA, vars gemensamma nämnare tycks vara att Ukraina ska tillhöra väst. Vad då med den franska Nya Folkfronten? Av alla de europeiska vänsterpartier som gått framåt är detta nog ändå det mest intressanta, inte minst på grund av att de lyckats ena Melénchon med ett antal reformistiska partier samt kommunisterna. Tyvärr har det också lett till att de tvingats tona ner sin solidaritet för Palestina – nu kallas till exempel Hamas handlingar för ”terrorism” i programmet, men inte Israels, och det krävs ett frigivande av de israeliska fångarna, men inte de palestinska. Men i det franska politiska landskapet är resten av ställningstagandena ändå en framgång. Namnet alluderar till den historiska Folkfronten, alliansen mellan kommunister och socialister som vann valet 1936. Macron hade nog inte föreställt sig att det här skulle bli resultatet när han kallade till nyval – han hade tänkt sig en stor showdown mellan den extrema högern och den extrema centern, och istället blev det ett ypperligt tillfälle för den moderata vänstern att ena sig. Det är dock två tendenser vi måste se upp med här. Den ena är att vänstern kommer till makten en gång om årtiondet för att städa upp efter högerns ekonomiska katastrofer. Detta har ju varit Starmers stora slogan: det viktigaste budskapet var att reda upp i finanserna – att dra tillbaka några, men inte alla, högerns orättvisa reformer. Detta skapar en nedåtgående spiral där högern far fram som vanvettingar, för att socialdemokratin sedan ska lugna ner farten i någon period och rulla tillbaka de värsta besluten – dock fortsätter spiralen nedåt. Arbetarklassens kvinnor har alltid städat upp efter överklassens excesser – våra partier ska inte få samma roll. De måste vilja mer än att bara bringa ordning i finanserna. Den andra tendensen är att vänstern mobiliserar för att hålla extremhögern borta, snarare än på sitt eget program. Hela Joe Bidens kampanj går ut på detta, precis som Clintons under 2016 - ”Love Trumps Hate” och liknande. Budskapet som sänds ut är att ni måste rösta på oss, annars kommer vargen. På samma sätt har franska Nya Folkfronten framställt sig som alternativet som ”kan stoppa extremhögern”. En sådan hållning gör extremhögern till huvudperson, och det egna partiet till bifigur. Det gör också extremhögern till ”farlig” medan det egna partiet följaktligen kontrasteras som ”ofarligt” - det vill säga, etablissemanget och status quos parti. En sådan hållning kan vinna nya väljare i framför allt offentligt anställd medelklass som ogillar extremhögern av ideologiska skäl, medan den riskerar att alienera arbetarklassen. Som Hampus Andersson, utredare på fackförbundet Kommunal, visat, tenderar arbetarklassen att ha en s.k. ”konservativ” position i kulturella frågor och en ”radikal” position i ekonomiska frågor. Inget av de ovan nämnda vänsterpartierna svarar mot denna inställning – Sara Wagenknechts nya tyska parti må vara ett steg i den riktningen. Men en grupp som då blir ännu mer politiskt hemlös är rasifierade arbetare, som kan vara konservativa i kulturella frågor, radikala i ekonomiska och särskilt radikala i geopolitiska frågor, men som inte har intresse av en invandrarkritisk politik. Att fokusera på att hålla extremhögern borta blir då en slags panikåtgärd, en nödlösning, som ska frammana bilden av att det är bråttom nu och vi måste alla sluta upp – det spelar ingen roll vad man har för interna skillnader, nu gäller det! Denna ”nödlösning” har nu tagits fram i val efter val i Frankrike, både av extremcentern och vänstern. Istället för att framhålla fördelarna med det egna programmet, blir man återigen en städare som ska se till att hålla rent – denna gång mot ohyra. Min poäng är inte att ”städ-vänstern” inte kommer att kunna vinna val. Det kan den säkert. Alla möjliga partier kan vinna val under rätt förutsättningar, och systempartier har ofta vunnit över systemkritiska. Min poäng är att det inte kommer göra så stor skillnad om de vinner val, därför att de inte gör upp med varken imperialismen, kapitalismen eller patriarkatet. De har anammat alla tre systemen: imperialismen förklädd som blågult ”stöd för Ukraina”, kapitalismen med lite högre bidrag och patriarkatet i regnbågsflagga (den nya). Ska det vara någon mening med vänstern, måste den vara radikal och systemkritisk. INFÖRD I KLASSEKAMPEN JULI 2024