Den europeiska vänstern - vad har vi att vänta oss?

Framgångarna för Nya Folkfronten i Frankrike och Labour i Storbritannien har gett Europas vänster medvind. Högerpopulisterna verkar fullständigt chockerade: de är så vana vid att växa vid varje val att de nästan kommit att se det som en naturlag. Det har även alla andra gjort. Vilken vänsterskribent med två texter på nacken har inte blivit inbjuden till seminarier på temat ”Vänsterns kris”? Även i det svenska EU-valet gick Vänsterpartiet och Miljöpartiet framåt medan Sverigedemokraterna backade markant. På valvakan såg de inte ut att kunna tro sina ögon. Socialdemokratin lyckades även mot förmodan trycka tillbaka Vox i det senaste spanska valet, och i januari formade sex östeuropeiska vänsterpartier den nya alliansen CEEGLA. Men vad är det för vänster egentligen och vad har vi att förvänta oss av den? Som den svenska strejkforskaren Kristin Linderoth skriver tillsammans med Filip Roslund i senaste numret av Parabol, är den brittiska socialdemokratins seger snarare ett tecken på Tories katastrof än något annat. Det är inte någon ny radikal vänstervåg, tvärtom: under Starmer har Labour-partiet gått åt höger, gett upp planerna på att förstatliga vattnet och elen, samt backat från löftet att ge skattelättnader till fattiga barnfamiljer. (Detta har gett honom öknamnet Sir Kid Starver, skriver Linderoth och Roslund.) Dessutom styr han partiet med järnhand. Den radikala vänstern gör sig inte besvär. Samma är det tyvärr med den svenska vänstern, som gått allt mer åt höger i sin ambition att ta socialdemokraternas gamla plats. Socialism talas det inte längre om, utan bara mindre reformer. Partiledaren har inte synts till i demonstrationerna varken för Palestina eller emot Nato, och har ibland varit högljuddast i den svenska debatten för vapen till Ukraina. Även här styrs partiet med järnhand och hård gräns åt vänster, vilket lett bland annat till uteslutningen av Björn Alling. Det vill säga: det är en Nato-vänlig wokevänster utan några socialistiska tendenser, som lyder imperiet både på den militära och den kulturella fronten, och vars ideologiska motpol är extremhögern, inte kapitalet. Mottot är ”Be kind” snarare än ”Revolution”. Samtidigt som de är mesiga och undfallande mot makten är de närmast stalinistiska mot interna kritiker – att tycka att kön är en materiell verklighet går till exempel inte an och leder ofta till uteslutning. Samma med CEEGLA, vars gemensamma nämnare tycks vara att Ukraina ska tillhöra väst. Vad då med den franska Nya Folkfronten? Av alla de europeiska vänsterpartier som gått framåt är detta nog ändå det mest intressanta, inte minst på grund av att de lyckats ena Melénchon med ett antal reformistiska partier samt kommunisterna. Tyvärr har det också lett till att de tvingats tona ner sin solidaritet för Palestina – nu kallas till exempel Hamas handlingar för ”terrorism” i programmet, men inte Israels, och det krävs ett frigivande av de israeliska fångarna, men inte de palestinska. Men i det franska politiska landskapet är resten av ställningstagandena ändå en framgång. Namnet alluderar till den historiska Folkfronten, alliansen mellan kommunister och socialister som vann valet 1936. Macron hade nog inte föreställt sig att det här skulle bli resultatet när han kallade till nyval – han hade tänkt sig en stor showdown mellan den extrema högern och den extrema centern, och istället blev det ett ypperligt tillfälle för den moderata vänstern att ena sig. Det är dock två tendenser vi måste se upp med här. Den ena är att vänstern kommer till makten en gång om årtiondet för att städa upp efter högerns ekonomiska katastrofer. Detta har ju varit Starmers stora slogan: det viktigaste budskapet var att reda upp i finanserna – att dra tillbaka några, men inte alla, högerns orättvisa reformer. Detta skapar en nedåtgående spiral där högern far fram som vanvettingar, för att socialdemokratin sedan ska lugna ner farten i någon period och rulla tillbaka de värsta besluten – dock fortsätter spiralen nedåt. Arbetarklassens kvinnor har alltid städat upp efter överklassens excesser – våra partier ska inte få samma roll. De måste vilja mer än att bara bringa ordning i finanserna. Den andra tendensen är att vänstern mobiliserar för att hålla extremhögern borta, snarare än på sitt eget program. Hela Joe Bidens kampanj går ut på detta, precis som Clintons under 2016 - ”Love Trumps Hate” och liknande. Budskapet som sänds ut är att ni måste rösta på oss, annars kommer vargen. På samma sätt har franska Nya Folkfronten framställt sig som alternativet som ”kan stoppa extremhögern”. En sådan hållning gör extremhögern till huvudperson, och det egna partiet till bifigur. Det gör också extremhögern till ”farlig” medan det egna partiet följaktligen kontrasteras som ”ofarligt” - det vill säga, etablissemanget och status quos parti. En sådan hållning kan vinna nya väljare i framför allt offentligt anställd medelklass som ogillar extremhögern av ideologiska skäl, medan den riskerar att alienera arbetarklassen. Som Hampus Andersson, utredare på fackförbundet Kommunal, visat, tenderar arbetarklassen att ha en s.k. ”konservativ” position i kulturella frågor och en ”radikal” position i ekonomiska frågor. Inget av de ovan nämnda vänsterpartierna svarar mot denna inställning – Sara Wagenknechts nya tyska parti må vara ett steg i den riktningen. Men en grupp som då blir ännu mer politiskt hemlös är rasifierade arbetare, som kan vara konservativa i kulturella frågor, radikala i ekonomiska och särskilt radikala i geopolitiska frågor, men som inte har intresse av en invandrarkritisk politik. Att fokusera på att hålla extremhögern borta blir då en slags panikåtgärd, en nödlösning, som ska frammana bilden av att det är bråttom nu och vi måste alla sluta upp – det spelar ingen roll vad man har för interna skillnader, nu gäller det! Denna ”nödlösning” har nu tagits fram i val efter val i Frankrike, både av extremcentern och vänstern. Istället för att framhålla fördelarna med det egna programmet, blir man återigen en städare som ska se till att hålla rent – denna gång mot ohyra. Min poäng är inte att ”städ-vänstern” inte kommer att kunna vinna val. Det kan den säkert. Alla möjliga partier kan vinna val under rätt förutsättningar, och systempartier har ofta vunnit över systemkritiska. Min poäng är att det inte kommer göra så stor skillnad om de vinner val, därför att de inte gör upp med varken imperialismen, kapitalismen eller patriarkatet. De har anammat alla tre systemen: imperialismen förklädd som blågult ”stöd för Ukraina”, kapitalismen med lite högre bidrag och patriarkatet i regnbågsflagga (den nya). Ska det vara någon mening med vänstern, måste den vara radikal och systemkritisk. INFÖRD I KLASSEKAMPEN JULI 2024