Våldet mot kvinnor tar aldrig timeout

På tvåtusentalet i USA skedde något av en revolution i synen på hur mäns våld mot kvinnor skulle förstås. Tidigare hade man sett det som att våld härstammade från mannens känslor – ilska, stress, mindervärdeskomplex – nu insåg man att det handlade om hans tankar. En av dem som ledde revolutionen var Lundy Bancroft, chefshandledare på USA:s första behandlingsprogram för våldsutövare. Han var till början optimist, och trodde att behandlingen kunde få män att sluta misshandla sina fruar och flickvänner. Många av männen förklarade att de nu blivit bättre på att kontrollera sin ilska och att de blivit lugnare hemma. Men efter att ha haft hand om i över tvåtusen fall började Bancroft inse att han haft fel. Behandlingen hjälpte inte. Männen blev i själva verket bara mer utstuderade i sin misshandel av kvinnorna. Samme man som uppvisat en imponerande insikt i terapisessionen, kunde gå direkt hem och totalt bryta ner sin kvinna psykiskt. Det fick Bancroft veta när han djupintervjuade kvinnorna. Vad värre var – nu fick mannen också tillgång till en resurs som han kunde införliva i misshandeln, där han kunde hålla kvinnan kvar med utpressning som ”nu när jag kämpar för att bli en bättre man kan du inte lämna mig” och ett avancerat psykologiskt vokabulär som han kunde använda mot henne. Dessa tiotusentals timmar med misshandlande män hade dock lärt Bancroft en hel del om hur de tänker. Sina slutsatser skrev han ner i boken ”Why Does He Do That – Inside the Minds of Angry and Controlling Men” (2002). Boken kom att revolutionera synen på misshandel i USA och Kanada, och även att förändra hur man arbetade inom behandlingsprogrammen. Harvardprofessorn Jay G Silverman har kallat boken ”den mest värdefulla någonsin om misshandlande män” och av recensionerna på boksajter att döma har den även fått tusentals kvinnor att lämna sina relationer. Bancrofts viktigaste slutsatser var att våldet inte handlade om ilska. Det är en myt. En man slår inte för att han tappar kontrollen. Han slår för att utöva kontroll. Och det gör han för att han har en idé om att han är mer värd än kvinnan. Våldet börjar i hans hjärna, i hans föreställningar om sin egen överhöghet. Våldet – eller det Bancroft kallar abuse - utövar mannen således konstant, även när han inte slår. Han kan mycket medvetet ställa till med en jättescen när kvinnan ber honom att diska, vilket resulterar i att han aldrig mer får frågan. Han odlar oförrätter i sitt inre för att dra upp dem veckor senare och straffa kvinnan. Han är oftast extra jävlig vid högtider där kvinnan står i centrum, som hennes födelsedag. Om kvinnan ska göra något med sina vänner, kan han generöst gå med på det, bara för att ”bli sjuk” precis innan hon ska gå – när hon sedan kommer hem glömmer han inte att påpeka att han legat och lidit medan hon kallhamrat roat sig med sina vänner. Bancroft identifierar tio typer av våldsamma män. Vissa är svårare att upptäcka än andra, som ”Offret”, och ”Mr. Känslig” - medan ”Rambo” och ”Terroristen” har en farligare aura. Alla dessa typer har sitt modus operandi. ”Mr Känslig” tenderar exempelvis att bryta ihop precis då kvinnan får ett nytt jobb eller en viktig uppgift. Han skyller på henne för allt som går fel i hans liv, och han säger sig ofta ha varit utsatt för fruktansvärda saker i livet, från sin familj eller tidigare flickvän. Tyvärr tycks denna revolution inte ha nått Skandinavien än. Konstigt – annars anammar vi ju allt som kommer från USA. Men här är det fortfarande vanligt att våldsamma män behandlas med anger management control. Exempelvis kan vi läsa i Klassekampen (19/2 -24) om en sinnemestringskurs i Ullensaker, där våldsamma män får hjälp med kognitiv atferdsterapi, för att exempelvis ta en timeout när de känner sig arga. I artikeln säger forskaren Merete Berg Nesset ”etter alla medieuppslagene om partnerdrap den siste tida, er det viktig å si att det faktisk er mulig å få behandling.” Här påstås att behandling kan rädda livet på kvinnor. Detta är en livsfarlig sak att säga! Detta kan invagga kvinnor i falsk trygghet, så att de stannar kvar med en man i hopp om att han kommer att gå på behandling (för bara tanken på att han kanske, kanske kan ändras, är ju det som ofta håller kvinnor kvar i åratal) när det enda raka rådet borde vara: lämna NU. En kvinna som blir misshandlad, fysiskt eller psykiskt, bör under inga omständigheter ges rådet att stanna med mannen. Även i Sverige används tyvärr anger management control inom exempelvis parterapi, och inom behandling för våldsamma män. Ofta anges det vara en succé, eftersom männen själva uppger att de slutat slå efter avslutad behandling. Dessa siffror tas sedan som intäkt för att behandlingen fungerar. På andra sidan Atlanten anses mannens egna uppgifter inte längre vara en tillförlitlig källa. Man måste tala med hans fru eller flickvän. Och inte ens hennes uppgifter kan anses vara skriva i sten – hon kan tona ner våldet för att inte reta upp mannen. Just det här angreppsättet har Bancroft och hans team visat att det inte bara är verkningslöst – det är farligt. Att se våld som resultat av en tillfällig sinnesretning döljer i själva verket hur mannens tänkesätt genomsyrar hela hans personlighet. Att ta en timeout kommer inte att få honom att förändra sin syn på manlig överhöghet eller sin egen rätt att äga och kontrollera kvinnan. Kärnan i våldsutövandet ligger i tron på den egna överhögheten, särskilt visavi kvinnan. För våldsutövaren slår sällan sin chef eller okända människor på bussen, oavsett hur kränkt han blir. Det är hans tro på att han äger sin kvinna, som gör att han ständigt blir kränkt av henne: av att hon vill läsa en bok ifred, av att hon vill sova när han vill vara vaken, av att hon har en egen åsikt, av att hon andas, av att hon finns och lever och har fräckheten att vara en egen person. Därför kommer han att upprepa sitt beteende mot varje kvinna han lever med, livet ut. Hur lite stress han än känner, hur bra liv han än har. Att norska och svenska kommuner och kriminalomsorg tillämpar den här behandlingen på våldsamma män som blivit bekymringsanmälda, är i sig bekymransvärt. Det riskerar att ge falska förhoppningar både hos kvinnorna och hos myndigheterna, och än värre – avslutad behandling kan betraktas som en typ av medalj mannen kan visa upp i eventuell vårdnadstvist: jag har minsann tagit itu med mina problem! I själva verket kan han endast ha blivit mer utstuderad i sitt våld, som Bancroft och andra så tydligt visat. INFÖRD I KLASSEKAMPEN APRIL 2024