Efter det grekiska valet - vad händer nu? Debatt från Handelsbanken TV

Eftervalsdebatt om det grekiska valet med journalisten och författaren Alexandra Pascalidou, Tino Sanandaji, ekonomie doktor på University of Chicago och journalisten och författaren Kajsa Ekis Ekman.

Book launch of "Stolen Spring", Athens 2014

Vår tids slogan: Sätt dig upp nu!

Publicerad i Stockholm City 28 april 2011

Sommarhetta. Vitsipporna blommar, getingarna bygger bo, folk sitter som klasar i parkerna.

Och mitt i detta är det en mening som etsar sig fast i mitt huvud.

- Du andas jättebra. Sätt dig upp nu!

I Bagarmossen ligger en ung kille på sitt golv och kan inte andas.

Han ringer ambulansen.

- Snälla, jag kan inte andas, väser han. Jag behöver en ambulans nu.

- Ja, men du andas jättebra. Jag lovar dig.

- Jag ramlar bara ihop.

- Nej. Sätt dig upp nu! manar sköterskan.

Ambulansen kommer aldrig. Två timmar senare hittar en granne 23-åringen död i hallen.

Inte förrän två månader efteråt, då föräldrarna rotat i det hela, gör SOS Alarm en egen utredning.
Det finns flera sätt att se på det som hänt. Man kan säga att det är ett undantag. Fel inträffar, det går inte att undvika. Man kan skylla på sjuksköterskan som tog emot samtalet: vad är det för okänslig person? VD:n för SOS Alarm, Johan Hedensiö, talar om den mänskliga faktorn. Sjuksköterskan har avskedats – således borde problemet vara löst. Andra skyller på företaget. Nu byter flera landsting till ett annat företag, Medhelp.
Men det börjar bli lite för många såna här fall.
Minns treåringen som dog av tarmvred efter att sjukvårdsrådgivningen sagt att han inte behövde åka in till sjukhuset. Det kom då fram att företaget Medhelp – samma som ska sköta ambulanssamtalen nu - hade pressat sina anställda att hålla ner tiden för samtal till under fyra minuter. Klarade de detta, fick de en bonus på 1000 kronor. Minns alla skandaler hos riskkapitalbolaget Attendo Care där gamla dött i sin egen avföring.
Och varje gång samma sak: Oj, den mänskliga faktorn, nu avskedar vi den anställde.
Jag tror att någonstans känner vi alla att det inte står rätt till. Och att det inte handlar om en enskild person eller ett enskilt företag, utan ett system. Där företagen har krav på sig att öka vinsten och minska kostnaderna. Och där vinst kan gå före liv.
Men det är också något med sköterskans tal, som låter obehagligt bekant.
Vad får en människa att tala så till en döende?
Kan vi säga att vi inte känner igen denna attityd, att vi aldrig stött på den förr?
Att sjuka människor bluffar, att de egentligen är friska. Att den sjuka bara behöver rycka upp sig.
Nej, det är samma frö som vi sådde, som vi vattnade, som vi skördade frukterna av. Och nu vill vi inte kännas vid taggarna.
Denna växt är vårt förakt mot sjuka. Vårt förakt mot svaga. Det är såhär den ser ut. Om vår tidsanda har en slogan, är det denna. Sätt dig upp nu.

Jag säljer Regina Kevius badkar

Publicerad i Stockholm City mars 2011 apropå utförsäljningen av simhallen i Högdalen.

Jag har lagt ut ett nystajlat badkar på Blocket – om någon vill köpa det är det bara att höra av sig.

Det kostar tre kronor.

Inte så dyrt va?

Kanske dags att slå till?

Saken är att detta är inte mitt badkar.

Det är Regina Kevius badkar.

Nu kanske någon tycker att vem är jag att lägga ut någon annans badkar på Blocket, borde jag inte fråga först? Och varför så billigt, förresten?

Men då menar jag att jag bara svarar med samma mynt.

Regina Kevius är nämligen moderat idrottsborgarråd i Stockholm och hon har bestämt sig för att sälja ut flera av stadens simhallar.

Det vill säga: våra simhallar.

Utan att vi blivit tillfrågade.

När SVT gjorde en enkät bland besökare på Högdalens simhall tyckte inte en enda att privatisering var en bra idé.

Som Mehdi Oguszoy (v) sa i programmet: ”nu har vi betalat miljontals skattekronor för att renovera Högdalens simhall, varför ska ett privat företag få skörda frukterna?” Om någon vill starta ett privat badhus, varsågod, det finns inget som hindrar! Men sälj inte ut VÅRA badhus!

Det är samma visa varje gång. De behandlar vår gemensamma egendom som om det vore nåt skräp på loppis fem minuter innan stängningsdags, rear ut den för småpengar. De informerar inte ens folket, opinionsundersökningar visar att folk inte vet om att det händer, alla blir chockade och säger detta vill vi inte!

Och mitt i alltihopa står en leende moderat och säger att det bryr de sig inte om, de tänker göra det här ändå.

Argumenten låter alltid likadana. Det är massa snömos om ökad kvalitet och valfrihet och anställda som ska ta över och sen slutar det med ett riskkapitalbolag som köper upp hela vår tillvaro och placerar pengarna i Schweiz. I det här fallet sitter företaget Medley, största privatägda operatören av idrottshallar i Sverige, och hoppas. De omsätter 220 miljoner om året på att sköta våra badhus. Medleys bröd är, bokstavligt talat, det gemensammas död.

Det händer något med ett folk som behandlas så respektlöst. Det börjar nedvärdera sig själv och förakta politikerna. Politikerförakt är ofta bara resultatet av ett folkförakt, som pågått länge.

Nej, nu är det dags att ge igen. När jag ändå är i farten tänker jag lägga ut Nackamoderaten Tobias Nässéns böcker på entreprenad, precis som han gör med Nackabornas böcker. Och om han frågar varför, ska jag säga att naturligtvis måste vi vara driftsformsneutrala, och att vem som kommer att driva hans bokhylla kan ingen svara på, men att aktören ifråga säkert kommer att ha många nya spännande idéer. Och sen kan vi ha en diskussion om respekt för egendom.

When will there be a global ban on baby selling?

Article published in The Australian, 6th of September 2014

The faces of 16 babies, all fathered by the same Japanese billionaire, allegedly to get more votes in an election.Twins conceived explicitly for the benefit of paedophiles. A child left behind in Thailand as the father cancelled the order with the words "Who wants a disabled child?"

Twenty years ago, this would have been found only in a science fiction novel by Margaret Atwood or Aldous Huxley. Today, we call it the surrogacy industry. Valued at 450 million USD per year in India alone. Where babies are bought from the internet. Where you click, send your sperm, choose eggs from a list of races and have your baby delivered. Where the word "mother" has been rendered obsolete, deleted, because she is just a function, a "surrogate", a container. This is the industry that has rendered adoption unfashionable - why adopt an older child with possible traumas, when you can have your own genetic newborn baby delivered right after birth?

For a while, it seemed perfect. We saw images of happy couples, cute babies and selfless, generous surrogates. Surrogacy also had a trendy touch, with Hollywood stars such as Sarah Jessica Parker, Nicole Kidman and Ricky Martin flaunting their babies. Philosophers praised surrogacy - the conservative ones because it "shored up the nuclear family" and the postmodern ones because it "threatened the biological paradigm and questioned the idea of what a family is".

With the Baby Gammy case and the subsequent scandals, the other face of surrogacy has come to light. So, as it is an industry, let's speak about it in market terms. Who are the buyers? Generally, they are rich couples from the West. The majority are heterosexual couples who have tried IVF for a number of years, and not wanting to adopt a child of a different ethnicity, they resort to surrogacy. A growing segment of the buyers are homosexual male couples who wish to have a child without the mother involved. And then there are single men, feeling like having a child of their own, and women who don't want to ruin their bodies through pregnancy and decide to outsource it to a woman of a lower class. (Not unlike the phenomenon of the wet nurse, which curiously is considered to be outdated, yet now she is not feeding the rich woman's child - she is conceiving it.) The childlessness of the buyers is generally considered to be a giant problem, something akin to disability, needing urgent solutions. Their desires - to have a newborn child genetically related to them with the mother being absent - are referred to as "needs" and even as "rights." Perhaps needless to say, nobody worries about the infertility of women in sub-Saharan Africa, even though the rates are the highest in the world.

Who, then, are the sellers? Working class women. Poor women from developing countries. Who often are illiterate, who own nothing and who at times are coerced by their husbands to rent out their uterus. As surrogacy doesn't involve sex it is not seen as immoral as prostitution, although it essentially is the same thing: renting out one's body for money. These women are subject to a number of hormone treatments and experiments. The clinics generally implant 5-6 embryos to increase the success rate, and then abort the undesired ones. And as sympathetic as we are to the buyers' feelings, as indifferent are we to the surrogate's feelings. She carries the child for nine months, yet nobody calls her a mother or reflects on the fact that she might bond with the child, miss it, experience grief as it is taken away. Anthropologist Kalindi Vora has written that Indian surrogacy clinics make the women go through a kind of mental training aimed at "emotionally distance themselves from the fetus and the child they will deliver." The surrogate's function is to help people create families, but once the umbilical chord has been cut, she is out of the picture.She is left with milk in her breasts and nobody to breastfeed.

And finally, what is the product? Children. Yes, that is what commercial surrogacy is: the buying and selling of children. The surrogate is being paid the moment she hands over the baby. If that is not baby trade, I ask, then what is baby trade?

Some might argue that I am being to harsh: not everybody using surrogacy is a paedophile or an eccentric Japanese billionaire. Surely most kids grow up in a loving home, and surely we all have the right to have children? And others, such as the organisation Surrogacy Australia, argue that we must legalise commercial surrogacy here, as people are "having to go overseas because the Australia system is failing them."

First of all, nobody "has to" go overseas. Intended parents are not refugees fleeing war. Second of all, the US experience disproves that a legalisation of surrogacy in Western countries stops the international trade. Americans dominate among the foreign buyers in India, although commercial surrogacy is legal in several American states. Rather, legalisation normalises surrogacy and when buyers want it cheaper, they go abroad. And finally - there is no such thing as a right to have a child. There is, however, a UN Convention of the Rights of the Child, stating that "children should not be separated from their parents unless it is for their own good." Surrogacy violates this convention, as all children born through surrogacy are separated from their mothers - not for the good of the children, but because the intended parents decide so for their sake. All surrogacy children are, therefore, made to be motherless children.

The time to be naive about surrogacy is over. The UN has reported that trafficking for surrogacy is on the increase. Several developing countries are now restricting the industry, and the EU parliament has passed a resolution asking member states to address the "serious problem of surrogacy which constitutes an exploitation of the female body."

I believe we need a global ban on surrogacy. Children are not commodities to be bought and sold. Pregnancy is not a job. Women of the working class and the global South are not breeders. Let us stop this industry now before it grows too big.

Speech at the Sydney Festival of Dangerous Ideas Aug 2014

What do Elton John, Sarah Jessica Parker, Ricky Martin and Nicole Kidman have in common? The answer—happily reported by celebrity site Glamour Magazine—is that all had babies with the help of surrogate mothers. And these stories are invariably accompanied by photos of the couples holding their babies and beaming with joy. Well, if you asked me, I ‘d answer rather differently—they are all participating in reproductive prostitution and child trafficking.

Surrogacy—or ‘contract pregnancy’—involves a woman being either inseminated or having an embryo implanted in her uterus. When she gives birth nine months later, she surrenders the child to the commissioning parents—and almost always in exchange for money. Since the 1970s, over 25,000 babies have been born in the USA via surrogacy. But the practice is increasingly outsourced to countries like India, Ukraine, Thailand and Mexico. In India alone, the surrogacy industry is valued at over 450 million USD per year. Countries all over the world are faced with the question: ban or regulate surrogacy?  The media mostly portrays surrogacy as a win-win situation: childless couples can fulfil their dream for a child, and poor women can earn money by helping others. Hello! magazine showcases Elton John saying that surrogacy “completes our family in the most precious and perfect way.” Vanity Fair features Ricky Martin and his twins, declaring: “I would give my life for the woman who helped me bring my sons into this world.” And Nicole Kidman comments: “Our family is truly blessed … No words can adequately convey the incredible gratitude that we feel for everyone … in particular our gestational carrier.” Martin and Kidman conspicuously avoid the word ‘mother’ when speaking about the women who bore children for them. The gratitude of the recipients of the surrogacy arrangements is paraded as success, but ultimately disguises the inherent power inequity in the arrangement: the parent is the one who pays, not the one who bears the child. 

If we turn to philosophers and sociologists such as Helena Ragoné, H.M. Malm and Christine Sistare, surrogacy is seen as equally positive, but they describe it as a way to “break the biological paradigm,” to deconstruct nuclear families and heterosexual norms and to “allow women to transcend the limitations of their family roles.” These two narratives seem to be in conflict, yet they both support surrogacy.

But surrogacy is far from liberating. As a feminist and a humanist, I argue that surrogacy is emerging as a new form of women’s oppression which has more in common with prostitution than one might think. While the sex industry commodifies women's sexuality, surrogacy commodifies women’s reproduction.  As Elizabeth Kane (a US surrogate mother who became opposed to surrogacy) has written, surrogate motherhood is nothing more that the transference of pain from one woman to another. One woman is in anguish because she cannot become a mother, and another woman may suffer for the rest of her life because she cannot know the child she bore for someone else. Surrogacy also turns children into commodities and is, effectively, baby trade.

The trade in pregnancy originated in the USA back in the 1970s. Following the Supreme Court decision in landmark Roe v. Wade (1973) which legalised abortion, the supply of newborns for adoption decreased drastically. While many US couples turned to international adoption, some did not want to adopt a child with a different ethnicity from themselves. Soon, advertisements began to appear asking for fertile young women who were prepared to be inseminated and then give up the resulting child. These ads were often placed by the men whose wives were infertile but still wanted childen genetically related to themselves. Agencies sprung up in response to this new market, connecting childless couples with young women, often from working class backgrounds. By the 1980s, this had grown into an industry whose unethical strategies for signing up potential surrogates were revealed by investigative journalists such as Susan Ince, who went undercover as a potential surrogate.

 When custody battles started taking place after a number of surrogate mothers such as Mary Beth Whitehead in 1985 changed their minds after giving birth, many US courts declared surrogacy contracts invalid. They said the rights to a child could not be handed over in exchange for money, and the birth mothers were found to have righteous claims to their children. But the surrogacy industry devised new ways to get around the courts. The intended parents would now also hire an egg donor, so that the surrogate mother would carry a child that was not genetically related to her. This became known as ‘gestational surrogacy’, and in cases where the birth mother changed her mind and wanted to keep the baby, courts would state that she was not the mother, only a ‘carrier’. Embryo implantation also enabled the industry to move to countries such as India - an Indian woman could now carry a Caucasian or Japanese child for a much cheaper price. As Indian surrogate mother Salma tells researcher Amrita Pande: 

Who would choose to do this? I have had a lifetime’s worth of injections pumped into me. Some big ones in my hips hurt so much. In the beginning I had about 20–25 pills almost every day. I feel bloated all the time. But I know I have to do it for my children’s future. This is not work, this is majboori (a compulsion). Where we are now, it can’t possibly get any worse. In our village we don’t have a hut to live in or crops in our farm. This work is not ethical—it’s just something we have to do to survive. When we heard of this surrogacy business, we didn’t have any clothes to wear after the rains—just one pair that used to get wet—and our house had fallen down. What were we to do? 

Last year, the Indian government banned surrogacy for foreign singles and gay couples in an attempt to stop the country from becoming a haven for reproductive tourism. This has led to discussions of morality, sexual identity and definitions of what constitutes a ‘real’ family. Critics of surrogacy are called conservative, moralist and anti-gay.  As a feminist, I think surrogacy should be discussed not on the basis of who the intended parents might be, but on the basis of what surrogacy itself is. My questions are: Is surrogacy reproductive prostitution? And: Is surrogacy baby trade?

The first question startles many. At first surrogacy looks like the reverse of prostitution: it is reproduction without sex, not sex without reproduction. We see images of cute babies and happy families, not of seedy brothels. The ‘holy uterus’, not the vagina, is put on the market. The archetype of the benevolent Madonna, not the whore, is projected. Yet in spite of these differences, they are both about selling a part of the female body. They both perpetuate the ideology that women’s bodies exist for the purpose and purchase of others. We are told that women need to offer sex to men who are single, disabled or have special needs - as if sex were a human right. We are told that gay couples, single men and infertile women need children - as if having children were a human right. In both cases, women are obliged to surrender: to have sex without wanting it, to give birth to babies without getting to know them. Women are turned into factories: have sex for the purpose of others, have children for the purpose of others. In both industries, women are used as tools, not as human beings with feelings of their own.

The second question concerns the children. This is where surrogacy differs from prostitution. We are no longer speaking only of a buyer and a seller but also of a third party: the child. In commercial surrogacy, the child is de facto turned into a product. A few thousands dollars are paid to the mother when she delivers the newborn baby. This, by all definitions, constitutes baby trade. It is the buying and selling of children. But even in altruistic surrogacy, there is a drastic change in the way we look at children: as products to be exchanged through contracts. The children are denied the right to be with the mother who carried them in her body for nine months.

Lately, American children born from the early wave of domestic surrogacy in the 1980s have begun to speak up. Thirty-year old Jessica Kern campaigns to outlaw surrogacy and said to the New York Post: “Like I would choose this for myself? When the only reason you’re in this world is a big fat paycheck, it’s degrading.” <http://nypost.com/2014/06/16/children-of-surrogacy-campaign-to-outlaw-the-practice/> ‘Brian’ writes on his blog Son of a Surrogate: “Yes I am angry. Yes I feel cheated … It’s a shame and it sucks for me. Hell it sucks for all of us.”

Do all children born of surrogacy feel this way? Of course not. But the stories of Jessica and Brian should make everybody stop and think twice about surrogacy. We are dealing with an industry that, if we don´t stop it, will grow as big as the prostitution industry. In both cases, capitalism is expanding into the most basic structures of what it means to be human. What is being commercialised are our origins themselves. The surrogate sells not a ‘thing’ she produces, but her own body and her child. In another unfortunate mirroring of prostitution, we are seeing reports of women being trafficked into Thailand and China for the purposes of surrogacy.

Swedish intellectual Nina Björk has written that one sign of an affluent society is having difficulty distinguishing desires from needs: we learn to desire the things we don’t need and to call these desires needs. And our so-called needs become ever more specific: the longing for children becomes the right to use another woman’s womb for our own purposes. Behind this slippery logic stands the forceful, violent logic of profitability which makes it all to easy for the wishes of economically strong groups to be transformed into self-evident rights.

No matter how much we might feel for Elton John, Ricky Martin or Nicole Kidman, we must ask ourselves the question: are there some things in life that should not be bought and sold? Such as the most important thing: ourselves, our origins, our bodies? If the answer is yes, I call on everyone to help stop the surrogacy industry before it is too late. 

Kajsa Ekis Ekman is a Swedish journalist and critic. Her book Being and Being Bought: Prostitution, Surrogacy and the Split Self was published with Spinifex Press, Melbourne, in 2013 <http://www.spinifexpress.com.au/Bookstore/book/id=246/>.

Förslag på att lösa bostadssituationen

Publicerad i Stockholm City inför valet 2010

Jag behöver inte berätta för er om bostadssituationen i Stockholm, ni vet redan hur den är: usel. Över 300 000 personer står i bostadskön. Hälften av de unga (mellan 20-27) saknar eget boende. Tretusen stockholmare är hemlösa. Unga och nyinflyttade jagar andrahandskontrakt som om det vore guldtackor. Det här håller inte.

Därför har jag några idéer om vad som bör göras.

1. Bygg mer! Stat och kommun måste ta sitt ansvar och bygga billiga bostäder. Genom miljonprogrammet byggde vi bort bostadsbristen för fyrtio år sedan. Nu behövs ett trehundratusenprogram. Det står i svensk grundlag att det allmänna ska trygga rätten till boende – gör det då!

2. Stoppa de vansinniga ombildningarna till bostadsrätt.

3.Ha inte så höga krav på inkomst när folk ska skriva på ett hyreskontrakt. För att få en lägenhet genom bostadsförmedlingen måste man tjäna tre gånger hyran. Hur många ungdomar gör det? Hur många har ett fast, vitt jobb? Hur man betalar hyran är ens eget problem.

4. Riv inte tomma hus, gör bostäder av dem! Att riva fungerande byggnader, som moderaterna gjorde med det gamla förvaltningshuset i Rinkeby, är helt galet.

5. Gör något åt skuldbördan. Nära hälften av stockholmarna har stora skulder till bankerna som de aldrig kommer att kunna betala tillbaka.

6. De hemlösa behöver bostäder, inte härbärgen.

En stad utan lediga bostäder kommer aldrig att att fungera i längden. Bostadsbristen får massa konsekvenser. Par fortsätter att bo ihop trots kassa förhållanden. Folk väntar för länge med att skaffa barn, sen blir de infertila. Ungdomar bor hemma i all evighet. Studenter från landet tvingas tacka nej till utbildningar i Stockholm för att de inte hittar lägenhet. Och det värsta: människor hamnar på gatan.

När Situation Stockholm frågade de hemlösa vilket parti de skulle rösta på i valet, vann vänsterpartiet stort. Moderaterna fick inte en enda röst. Skillnaden mellan partiernas bostadspolitik är helt enkelt att vissa har en bostadspolitik, andra inte. Antingen bygger man, eller så bygger man inte – ska man behöva vara hemlös för att inse det? 

Offret gör inte alltid som man tror

Publicerat i Stockholm City 2011

Kanske det mest påfallande i allt som har avslöjats om höjdhoppstränaren Viljo Nousiainen är skillnaden. Skillnaden mellan vad Patrik Sjöberg och Yannick Tregaro sa då, och vad de säger nu. Då, när Viljo Nousiainen dog för tolv år sedan, talade de om hur mycket de älskat honom, att han varit som en pappa för dem. Ingen sa något om att han utsatt dem för övergrepp i flera år.

- Halva min kropp är borta. Jag älskade honom, det gjorde alla, sa Yannick Tregaro.

Idag säger han något helt annat.

- Det han gjorde förvärrades successivt under flera års tid. Jag hade perioder då jag verkligen hatade Viljo för det här, sa han i radio.

Det är just det här mönstret som gör att offer för övergrepp ofta har så svårt att bli trodda.

De beter sig inte som man tror att de ska.

Istället för att skrika, springa, anmäla, hata sin förövare, är de ofta de första att förneka att något händer. De ringer förövaren, åker på semester med honom, talar väl om honom och även då de är blåslagna ler de och säger att allt är OK.

Det sägs att krigets första offer är sanningen. Men övergreppets första offer är den egna viljan. I två böcker skrivna av män som utsattes för övergrepp som barn, Bosse Löthéns ”Jag älskar den pojken” och Andreas Harnes ”Avklädd” framkommer samma mönster; hur de levde i en dubbel förnekelse. Inget hade hänt, och hade det hänt var det inte fel.

Frågan är: på vems sida står samhället när offret ställer sig på förövarens sida?

Förra året frikändes en man i Malmö tingsrätt som utsatt en ung kvinna för sextortyr. Han var 32 år, hon var 16. Hon led av självskadebeteende och skar sig i armarna. De hade träffats på en sajt och hon hade skrivit på ett kontrakt där hon gick med på att vara hans slav. Mannen friades – hon hade ju skrivit på ett kontrakt, alltså ville hon det själv.

Detta fick landets liberaler att kasta sig över datorerna och skriva om hur bra det var att han hade friats. De hävdade självbelåtet att de naturligtvis bara försvarade hennes fria vilja och inget annat. (Ibland tänker jag att idén ”Någon Blir Slagen Och Vill Det Själv” är nyliberalers önskedröm, precis som högern alltid älskat idén om den Glade Tjänaren.)

Visst. Det samhälle som tar förövarens parti kan under en tid hävda sig vara offrets vän. Men tio år senare kan offrets version ha blivit en annan. Och den vän som valde att inte se har förvandlats till en ryggradslös fegis. 

Hur lite rika betalar för SL-kortet

Publicerad i Stockholm City 2011

Att de höjer SL-kortet med en hundring– är det något att bråka om?

Visserligen lovade alliansen i november att priset inte skulle höjas under 2011, men som det brukar hävdas, man får ju så mycket för pengarna och Stockholm är stort.

Problemet, är, som jag ser det, inte att 790 kronor är mycket pengar.

Problemet är att avgifter alltid slår olika hårt.

790 spänn för en personlig assistent är inte detsamma som 790 spänn för en börsmäklare.

Låt oss göra ett räkneexperiment.

Om en personlig assistent skulle betala lika mycket av sin lön för SL-kortet som en börsmäklare, skulle SL-kortet kosta 437 kronor för henne.

Om hon skulle betala lika mycket som en tandläkare, skulle hon bara behöva betala 296 kronor.

Det går också att räkna omvänt:

Om börsmäklaren skulle betala lika stor del av sin lön som den personliga assistenten, skulle han få punga ut med 1394 kr i månaden för kortet.

Tandläkaren skulle betala 2050 kronor i månaden.

Vattenfalls VD skulle få betala 41 000 kronor. Han har nämligen en miljon i månadslön.

Nu tror jag inte att han tar tunnelbanan, men ändå.

Jag skulle vilja höra finanslandstingsrådet Torbjörn ”Chipspåsen” Rosdahl och trafiklandstingsrådet Christer G Wennerholm förklara logiken bakom denna orättvisa. Varför ska den som har minst betala mest? Behöver inte alla komma till jobbet?

Att driva kollektivtrafik kommer alltid att kosta, det kommer vi inte ifrån. Och det kommer alltid att vara vi som betalar. Frågan är varför kollektivtrafiken över huvud taget ska finaniseras genom avgifter. För så länge vi har löneskillnader kommer alla avgifter vara orättvisa.

Det går naturligtvis att finansiera kollektivtrafiken med skattemedel. Det vet politikerna. Det kommer rapporter hela tiden som visar på fördelarna med detta. Inte bara skulle det bli rättvisare – alla betalar lika stor del av sin lön – det skulle också spara pengar. Vi slipper hela den gigantiska apparat som producerar SL-korten, säljer dem och kontrollerar dem. Bara att tillverka en enda spärr kostar 300 000 kronor! Vi skulle slippa köer, kontrollanter och krångel. Busschaufförer kan koncentrera sig på att köra bussen istället för på att ropa ”Stopp, hade du biljett?” Vi skulle också visa att vi verkligen tar klimathotet på allvar och uppmuntrar till miljövänliga färdsätt.

Men det är klart: sänker man skatten måste man höja avgifterna. Och så länge vi styrs av en sådan ideologi, så kommer vi att betala extra – betala för att någon kontrollerar att vi betalar.