Kära vänner:
Det är allvar nu.
Om vi inte genomför en drastisk förändring av det
västerländska samhället kommer vi att gå under.
Kan vi förstå detta? Kan vi komma
till insikt om vår egen undergång, se den rakt i ögat utan att portionera den i
små, små portioner, likt kvällspressens till synes löjliga varningar om
handväskor som innehåller dolda dödsfällor, potatischips som förgiftar och
sandaler som ger cancer? I de upprepade småhotens succé vilar ju en djupare
sanning: vi vet, innerst inne, att vi lever i en nekrofil kultur. Att
handväskan är ett hot är sant, i
överförd mening. Massproduktionen av onödiga varor leder i slutändan till
mänsklighetens död. Men hotet säljs i små amuletter vi orkar bära. För att vi
vet det, egentligen. Kan vi komma till insikt om att vi vet och börja handla?
Just nu pågår ett krig i Darfur,
Sudan. I detta krig har mer än 200 000 människor dödats och mängder av kvinnor
våldtagits. Tusentals byar har förstörts, bränts och bombats. Både regeringen
och rebellrörelserna använder våldtäkt som ett led i terrorn och överfaller
kvinnor som vågar sig ut ur flyktinglägren för att hämta ved. Det här kriget
behandlas i västerländsk media som afrikanska krig brukar, det vill säga: inte
alls. De säger inget om det eller mumlar möjligtvis något om olika stammar som
strider och om ett uppror som bröt ut 2003. Om bofasta mot nomader, afrikanska rebeller
i uppror mot regeringen. Något som får läsaren att slå ihop tidningen med
fraser som kan de inte hålla sams därnere.
Men det finns en annan förklaring som sällan tas upp. Och den är att detta krig också är en följd av klimatförändringarna. En effekt av torkan. En
indirekt effekt av västvärldens livsstil. En rapport från FN-organet UNEP som
kom i juni och som studerat regionens utveckling, visar hur konflikten orsakats
av bristen på regn. De senaste fyrtio åren har regnbörden minskat med 30%. Bra
betesmark och odlingsmark har förvandlats till öken. Och människor som tidigare
kommit överens, nomader och bosatta, började bli osams om den mark som fanns
kvar. Som UNEP:s generaldirektör Achim Steiner säger: ”Man behöver inte vara
ett geni för att räkna ut att allt eftersom öknen flyttar sig söderut finns det
en fysisk gräns för vad de ekologiska systemen orkar med, och så tränger en
folkgrupp ut en annan.”
Darfurs kvinnor orsakade inte
klimatförändringarna. Ändå är det de som betalar för dem. Betalar - vilket otillräckligt
ord när det handlar om liv! De straffas, snarare. För ett brott de inte har
begått. Genom våldtäkterna de utsätts för, genom bristen på vatten och
odlingsbart land, genom svälten och sjukdomarna som följer.
Det som händer i Darfur är bara
början, ett exempel på effekterna av att det slutar regna på vissa platser och
andra översvämmas. Länder som Bangladesh hamnar under vatten medan södra Afrika
torkar ut. Mellan 75 och 250 miljoner människor i Afrika kan lida av
vattenbrist vid år 2020. Och de som drabbas först är kvinnorna. Det talas inte
så mycket om det - vid den senaste tvådagarsdebatten som hölls i FN om klimatet
sades ingenting om genus - trots att ett känt faktum är att de flesta som dör i
nästan alla naturkatastrofer är kvinnor och barn. För de fattiga är sårbarast
och 70% av jordens fattiga är kvinnor. I Asien, Afrika och i viss mån
Latinamerika är de flesta bönderna kvinnor, särskilt i Afrika söder om Sahara. För
bönder är tillgången till vatten livsviktig. Kvinnorna, som ofta har ansvaret
för att förse familjerna med mat och vatten, kommer att få en tyngre
arbetsbörda. Skördarna blir mindre och de får gå allt längre för att hämta vatten.
De indirekta effekterna kan ingen föreställa sig, för när maten tryter rämnar
hela samhället och hela strukturen som håller upp det.
Den lilla forskning som finns på
ämnet genus och klimat visar att de patriarkala strukturerna, däremot, tenderar
att förstärkas vid kriser och förvärra situationen ytterligare för kvinnor. I
ett land som hotas av ständiga översvämningar, Bangladesh, lever många kvinnor
som fångar i hemmen. De får inte gå ut utan manligt sällskap. När vattnet
stiger ropas varningar ut från män till män på offentliga platser. I hemmen
sitter kvinnorna, hör inte varningarna, väntar på att någon ska komma och hämta
dem. Många har aldrig lärt sig att simma. Under översvämningen i Bangladesh
1991 dog fem gånger så många kvinnor som män. I tsunamin 2004 var 85% av de
dödade kvinnor.
Klimatförändringarnas maktbalans
ser ut så här: Rika i väst roar sig, fattiga kvinnor betalar. Detta är alltså i
högsta grad en feministisk fråga. För idag är de som uttalar sig i klimatfrågor
mest manliga klimatforskare, journalister och metereologer, som visserligen gör
ett bra jobb med att peka ut källorna till utsläpp och de fysiska
konsekvenserna av dem – men flyget, bilen och kolkraftverken uppfann trots allt
inte sig själva. Någon gjorde det. Vem? Varför? Vilken slags kultur uppfinner
maskiner som tar kål på människorna själva? Vilken slags person? Det tycks mig
som om kvinnorörelsen är bäst lämpad att besvara dessa frågor.
För vad FN:s klimatrapport
konstaterar i siffror är egentligen samma sak som kvinnorörelsen och
ursprungsbefolkningar världen över sagt länge. Jag läste en intervju med
Mohawkindianernas ledare Talande Höken där han fällde kommentaren ”Vetenskapsmän
kallar det global uppvärming, vi säger att Moder Jord är förbannad.” Har inte
hans folk försökt påpeka i femhundra års tid att jorden är vår moder, att hon
lever, att man måste respektera henne? Men de har talat ett språk
kolonisatörerna inte velat förstå. Trots att kvinnorna här sagt samma sak. Elin
Wägner skrev i Väckarklocka 1941:
”Följderna av att riva upp jorden på ett håll och hetsa den till ökad
produktion på ett annat kan vi aldrig undkomma. Detsamma är fallet för
kvinnorna.”
Elin Wägners bok Väckarklocka skrevs mitt under andra
världskriget och är en trevande skrift, olik hennes andra, ett försök att under
bombningar och strider söka kvinnans historia, forna matriarkat och hitta ett
alternativ till den patriarkala kulturen. Wägner ställer moderns livssyn mot
krigarens, och den framtid hon målar upp om krigaren får fortsätta regera är
kusligt lik dagens situation med smältande isberg, ekologiskt kaos och
konflikter i dess spår. Wägner har sedan fått många efterföljare; det har
funnits en kvinnorörelse som varnat för denna utveckling, men det tycks mig som
om varje gång väckarklockan ringer stänger vi av den och somnar om. Sedan Wägners
tid har den ringt ett antal gånger, men varje gång har vi satt den på snooze
och bett att få sova en stund till.
Är det inte dags nu? Att vakna,
hitta ut ur spegellabyrinten som håller våra jag som gisslan och ta upp den
fråga som är vår jords viktigaste?
För det som händer är att
patriarkatet håller på att skriva sitt sista kapitel. Om vi låter dem göra det
kommer det också att bli jordens sista kapitel.
Läser man patriarkatets kartböcker
– som Elin Wägner m.fl. gjort - förstår man att de har varit på väg hit hela
tiden. Att klimatförändringarna är en iscensättning av patriarkatets
undermedvetna vilja: att ödelägga jorden. Kapitalismen handlar bara om att man
lagt i en högre växel. En analys av kapitalismen kan därför förstå mekanismerna bakom produktionen av
utsläpp, men inte de underliggande psykologiska motiven, det kan bara en
radikal – i betydelsen grundlig – feministisk analys göra. För det är inte
”människan” i största allmänhet, människoliknande varelser har levt under flera
miljoner år i fred och harmoni med jorden; det var inte förrän patriarkatet
uppstod som vi började föra krig mot den.
För sextusen år sedan var merparten
av jordens samhällen matrilinjära och modersgudinnor dyrkades. Moderskapet var
den princip som styrde livet och som de religiösa ritualerna kretsade kring;
man tillbad på samma gång kvinnan, som födde människorna, och jorden, som fött oss
alla. Elin Wägner beskriver hur patriarkatets maktövertagande kom att utformas som
en hämnd på moderskulturen. Då förmågan att skapa liv var så intimt förknippad
med kvinnan, blev mannens hämnd att lära sig att döda. Den fascination för våld
i alla dess former som sedan dess präglar samhället, den maniska besattheten
vid olika sätt att döda och och göra åverkan på kroppen och jorden är en ritual som upprepar det patriarkala
maktövertagandet om och om igen. Militären och fotbollshuliganerna gör samma
sak: patriarkalt ”arbete” är att bygga döda ting och att döda under diverse
förevändningar medan dess ”fritid” är att döda utan förevändningar.
( Jag sitter på en uteservering
och skriver detta, och nyss började jag prata med kvinnan vid bordet bredvid.
Hon hade just blivit mormor och stod i begrepp att segla till Västindien. Vi
pratade om det ena och det andra och så kom det fram att både hon och jag hade
köpt Aftonbladet idag, trots att ingen av oss brukar köpa kvällstidningar.
Varför? Jo, för på löpsedeln stod ”Bildspecial: Alla nygifta och förlovade i
din kommun.” Inte för att vi brydde oss ett dyft om de nygifta. Vi blev bara så
glada över att det inte var styckmord eller brutala våldtäkter.)
Detta betyder inte att mannen
skulle vara våldsam av naturen, utan att han i patriarkatet feltolkar sin biologi:
han förstår inte att han skapar liv, precis som kvinnan. Åtminstone litar han
inte på det. Han tror sig stå utanför hela skapelsen, han irriterar sig på den,
han vill kontrollera den och förringa den samtidigt, än ska han tvinga kvinnan
att föda, än ska han straffa henne för att hon gör det. Av avundsjuka på vad
han ser som kvinnans monopol på skapandet försöker han bygga upp en
rivaliserande, död värld vars mål är att förstöra det hon står för: själva
livet. En ”framtid” är därför omöjlig inom patriarkatet eftersom det är
uppbyggt som en hämnd på framtiden. Öknen är sinnebilden för det som blir kvar
där patriarkatet dragit fram; både i det mentala och fysiska landskapet. Öknen
breder ut sig på skogarnas, flodernas och den odlade markens bekostnad. Det är
en plats där inget längre kan växa eller slå rot. En fantasi förverkligad: den
slutliga hämnden på livet och ”hon” som skapat det.
Det här skrev Elin Wägner,
Sveriges kanske första ekofeminist, mycket om. Hennes livssyn sammanfattas av
Maria Bergom-Larsson: ”Patriarkatet bygger på herravälde inte bara över
kvinnorna utan också över jorden och naturen. I patriarkatets spår följer det
privata ägandet, klassamhället, kriget och skövlingen av naturen. Med
patriarkatet upphör vördnaden för naturen. Naturen blir människans fiende som
ska kuvas, besegras och sugas ut.”
De egenskaper som kännetecknar
mannen under patriarkatet beskrivs också av Monika Sjöö och Barbara Mor i
jätteverket The Great Cosmic Mother:
“In patriarchy man separates from earth,
emulating some aloof and disconnected Sky God of his own creation, and this
intellectual separation makes him feel ’free’ to devastate the natural world without
any sense that it belongs to a common ecosystem with himself. He exploits ‘it’,
totally alienated from the fact of his own continuity with ‘it’.”
De bleka ursäkterna från de ansvariga
för klimatkrisen är talande exempel på detta underliga subjekt som inte
begriper att han också är en del av jorden och hör ihop med ekosystemet.
Richard Branson, flygmiljardär
och grundare av Virgin: ”Jag kunde ställa mina plan på marken i dag, men
British Airways skulle helt enkelt ta deras plats.” (Om jorden ändå ska
förstöras ska jag minsann ta åt mig äran)
Michael O’ Leary, VD för Ryan
Air, som planerar resor över Atlanten för hundra spänn: ”Klimathotet har inget
med mig att göra. Om du är orolig, sälj bilen och börja promenera.” (Jag klarar
mig nog, jag har ju mina flygplan. Ni som bor därnere på jorden kan ta hand om
den själva om ni nu är dumma nog att bry er.)
Men i kampen mot
klimatförändringarna kommer skapandet av ett nytt subjekt att bli en integrerad
del. George Monbiot, brittisk klimatdebattör som lagt fram en serie förslag på
hur vi ska kunna minska utsläppen, beskriver kanske utan att han vet om det
själv, hur en sådan process äger rum i honom. I slutet av sin senaste bok Heat- how we can stop the planet burning
berättar han att han just fått en dotter och att hon sitter på hans knä samtidigt
som han lägger sista handen vid boken. Och när han skriver med henne i famnen
inser han något han aldrig tänkt på förut. Att klimathotet inte bara är teori – det kommer drabba människor av kött
och blod:
”…this baby, this strange little creature,
closer to the ecosystem than a fully grown human being, part pixie, part frog,
part small furry animal, now sixteen days old and curled up on my lap like a
bean waiting to sprout, changes everything. I am no longer writing about what
might happen to ‘people’ in this country in thirty years’ time. I am
writing about her.”
Han fortsätter berätta att trots att
han ägnat tio år åt att skriva om, föreläsa om och studera klimatfrågan, tänkte
han aldrig på allvar att det var verkligt och att det hände människor. Det var
teori, hans upprördhet var teoretisk och han trodde innerst inne att det nog
skulle komma någon teknisk uppfinning och lösa allt. Nu först, när han har sin
lilla dotter på knät, förstår han:
”Global warming is no longer a generalized phenomenon, its victims no
longer abstractions. Among them might be my child. Or yours. Or you. Or
even me. Of all the complex
matters encapsulated in this subject, this, until now, has been the hardest to
grasp.”
Det som är så
spännande med Monbiots skildring är att han talar som en mor. Upplevelsen han
beskriver är en existentiell insikt som mödrar har gått igenom sedan tidernas
begynnelse: han ser att han har skapat, att han är en del av det levande och
att det levande är verkligt överallt. I ett oerhört vackert ögonblick omvandlas
han från ett kantianskt, teoretiskt subjekt till ett levande: från patriarkal
till pappa. Han blir därmed den far patriarkatet aldrig frambringat. I själva
verket lider patriarkatet av en otrolig brist på fäder som är fäder och inte
imitationer av någon frånvarande, dominant gud. Den patriarkala guden är per
definition inte någon fader, det vill säga, han har inte befruktat någon, han
är snarare en uppfinnare, en Frankenstein, och vi är Frankensteins monster. (Därför
är det mer passande att som teoretikern Juliet MacCannell, tala om brodersväldet istället för ett
patriarkat, det är knappast en fader
som styr utan ett gäng evigt tjugoåriga huliganer som går bärsärkagång utan en
tanke på konsekvenserna.) Det som händer Monbiot är att han, genom att se sitt
barn, en varelse som är en annan men ändå man själv, genomskådar den falska
gränsen mellan jag och andra. Det är talande att han använder sig av liknelser
från djur- och växtriket för att beskriva upplevelsen; det är inte längre
tydligt för honom vad som skiljer en grodd från en groda, pälsdjur från
människa, mig från dig, far från dotter. Och han förstår det som teoretiska
feminister likt Luce Irigaray och rastafari-mystiker länge viskat: det finns
inget du. Det finns bara I and I.
Klimatförändringarna är
förmodligen det värsta hot som jorden stått inför. Men kanske därför är
klimatfrågan vår största chans. Den öppnar dörren till en omvandling av
samhället utan like. Det är en underbar fråga: den är ännu inte polemiserad, söndertuggad,
akademiserad, infekterad. Den förenar istället för att splittra, den är enkel
att förstå, den rör alla, alla kan göra något och lösningarna är nog enklare än
de flesta vill erkänna för sig själva. För det gället att göra något, inte babbla. Nyligen befann jag mig på en middag där 2
personer högljutt diskuterade lösningen på klimatfrågan. Den ene menade bestämt
att lösningen måste vara politisk, den andre att individen måste skärpa sig.
Det ironiska med diskussionen som jag kom på först efteråt, är att ingen av dem
lyfter ett finger. Den ”politiske” gör inget för att påverka politikerna och
den ”individuelle” tar flyget till Portugal nästa vecka. Aldrig har skillnaden
mellan teori och praktik fått så smärtsamma konsekvenser.
Vi måste börja nu, och på alla
sätt samtidigt. Det är en samhällsomvälvning som bär namnet ”Nej tack” och
kommer från en ny plats inom oss, en ny politisk plats. Inte den plats som så länge
skrikit sig hes med parollen ”Jag vill ha mer!” utan, en en lugn men bestämd
och klar röst som säger ”Nej tack, det räcker.” Det är slutflugit. Bokstavligen
och metaforiskt.
Hittills har lösningarna gått ut
på att göra samma sak som förut, fast på ett annat sätt. Vi ska fortsätta
flyga, men med ”bränslesnåla” inflygningar, vi ska fortsätta köra bil, men köra
miljöbilar, vi ska fortsätta konsumera, men klimatmärkta produkter. Det är en
bra början. Men minst 80% av utsläppen måste bort. Det vill säga – nästan hela
rubbet. Kött till exempel står enligt en FN-studie för 18% av
koldioxidutsläppen. Vilken unge som helst vet att kossor käkar gräs, men dagens
kossor äter inte gräs, utan en blandning på soja och majs som odlas på andra
sidan jordklotet och transporteras till kossorna, som får fruktansvärt ont i
magen av denna onaturliga mat och pruttar ständigt ut massa metangaser. Eller
flyget: flyg är den snabbast växande källan till utsläpp. Den mest trafikerade
flygsträckan i Europa är Madrid-Barcelona. Det går 46 000 flyg om året, eller
drygt 126 flyg om dagen. 126 om dagen! Och resorna kostar knappt en krona. De
skryter om det. Köp flygresor bara en krona. De förstör det vackraste vi har,
och det kostar en krona. Hur länge ska vi tillåta detta vansinne?
Vi har inte råd, inte tid att
överlåta besluten till enskilda individer. Det är hyckleri att kräva att
individerna måste handla idealistiskt medan de mäktiga tillåts fortsätta att
sätta profiten främst. De som framhäver den enskildes ansvar planterar bara mer
skuldkänslor i en redan skuldtyngd och handlingsförlamad västerländsk
befolkning, som äter andras lidande till frukost och vet att de har rätt att
veta vad som pågår men inte hur de ska förändra. Nej, det krävs att vi handlar i dess ursprungliga betydelse:
agera, inte köpa. Kräver politiska åtgärder som en gång för alla befriar oss
från den makabra rätten att välja fattiga människors död. Flyget måste
avskaffas, bilarna samlas in och delas ut till dem som verkligen behöver,
köttätande ransoneras och produktionen av meningslösa varor upphöra. Jag menar
allvar! Om 80% ska bort måste vi ju börja någonstans! Denna gång har vi
verkligen en värld att förlora – men vi har en annan att vinna. Ett nytt
samhällssystem, en livsälskande kultur där vi lever i harmoni med jorden och där
uppdelningen mellan jag och du är ett minne blott och vi återfötts i I and I.
Klimatkrisen visar att det
samhälle feminister så länge drömt om nu måste bli verklighet om vi ska
fortsätta kunna leva här på jorden. För att stoppa ett ekologiskt kaos måste vi
avvisa större delen av det patriarkala och kapitalistiska samhället, och når
därmed en hel del av de mål som kvinnorörelsen länge kämpat för. Vi har sagt
det så länge – men har någon lyssnat? Nej, de har begärt att få siffror –
siffror! på vad levande människor begriper med en gnutta sunt förnuft. Nu har
de sina efterlängtade siffror. Nu äntligen säger deras siffror samma sak som
Moder Jord, som kvinnorörelsen, djurrättsrörelsen, fredsrörelsen, miljörörelsen
och hundratals andra rörelser. Nu har vi chansen – om vi ställer väckarklockan
på ringning och vaknar.
Bang sommaren 2007.
FN:s klimatpanel 2007:
Åtgärder för att begränsa klimatförändringar
Elin Wägner: Väckarklocka
George Monbiot: Heat – how we can stop the planet burning
Monika Sjöö och Barbara Mor: The Great Cosmic Mother.
