Fredspris eller imperialistpris? Om Nobels fredspris till Machado

Fredspris eller imperialistpris? Man kunde ju ha tänkt sig att Nobels fredspris skulle gå till någon som har stoppat ett krig. Det finns inte direkt brist på krig just nu i världen, eller folk som engagerar sig för att få slut på dem. Istället går priset till en politiker i ett land som inte har något krig alls, och inte haft på många år. Den enda som gör allt för att det ska bli krig, är faktiskt årets fredspristagare. Den venezolanska högerpolitikern Maria Corina Machado är känd för att hon inte klarar att ta makten på egen hand, vare sig genom val eller folklig resning. Hon har därför bett USA att gripa in och sätta henne vid makten. Om och om igen ber hon USA att invadera Venezuela militärt och genomföra en statskupp. Jag befann mig i Caracas 2019, då USA utnämnde Juan Guaidó - som aldrig ställt upp i något presidentval och som de flesta i landet inte visste vem det var - till ”president” i Venezuela. Då låg Machado på för att Guaidó skulle aktivera artikel 187.11 i författningen, för att välkomna utländska trupper på venezolansk mark. Hon har bett NATO att aktivera FN-principen ”R2P” - Responsibility to Protect, samma som användes i Libyen - i Venezuela, för att invadera och avsätta regeringen. Hon har träffat amerikanska presidenter från George W Bush till Trump för att locka dem att invadera: senast i augusti förklarade hon för Trump att Venezuela under hennes styre innebär ett värde på 1,7 miljarder dollar för USA. Om och om igen ber hon USA att skärpa de olagliga sanktionerna mot Venezuela, strypa landet, låta ekonomin blöda mer än vad den redan gör, vilket har lett till en humanitär kris och miljontals utvandrare. Det bekommer inte Machado i sin strävan att ta makten och återföra oljan i privata händer – i synnerhet Exxon, som finansierar många av de tankesmedjor som kräver nya makthavare i Caracas. Chevron, å andra sidan, har antagit en mjukare linje och vill ha fortsatt dialog med Maduro-regeringen. Latinamerikas historia är full av revolutioner och statskupper, avsatta, fängslade och avrättade ledare. Men är det en sak som är säker, så är det att de politiker som behöver hjälp av USA:s militär för att komma till makten, sällan har folkligt stöd. Vi vet också hur dessa invasioner har slutat i Latinamerika. Med trettiotusen döda eller försvunna, brutala militärdiktaturer som varar i årtionden och en liten överklass som lägger beslag på naturresurserna eller säljer dem till USA för en liten muta. Vad man än tycker om Venezuela, så är det inte lösningen för landet. Priset motiveras knappast av att Machado ska ha gjort några insatser för freden. Förutom att ha försvarat sanktionerna mot Venezuela, har hon tackat Donald Trump för allt stöd han gett henne. Hon har mottagit finansiellt stöd från USA samt är en nära allierad till det spanska högerextrema partiet Vox och krigsförbrytaren Netanyahu. Machado är inte folkets kandidat. Hon är den venezolanska reaktionens kandidat, de som vill återföra oljan i privata händer, de som vill sälja ut landet till USA. När jag var i Caracas 2019 så fanns det många röster om situationen i landet, men ingen, ingen som inte tillhörde den absoluta överklassen stöttade Machado och hennes anhang. Ingen hade några illusioner om att Machado, Guaidó och de andra skulle vilja annat än att själva ha makten och berika sig. Priset motiveras snarare av att USA-imperialismen planerar att attackera Venezuela, och behöver ytterligare en ursäkt. De har redan bombarderat venezolanska båtar och omringat kusten. Bland nyliberala tankesmedjor, som Cato Institute, pågår en debatt om vem som är bäst lämpad att utföra invasionen – Blackwater, kanske, eller någon annan? Nobelpriset är ett exempel på mjuk makt. Det kan innebär skillnaden mellan en USA-invasion som får hundratusentals människor att gå ut på gatorna i protest världen över, och en invasion som passerar som ett folkligt frihetsuppror. För vem kan ha något emot en fredspristagare vid makten? Här kunde man hoppats att Nobelkommittén lärt sig något av exemplet med Burmas Aung San Suu Kyi, där de övervägde möjligheten ta tillbaka priset efter att hon kommit till makten. Alla är ”demokrater” i opposition – det där vid makten politikern prövas. Att den norska Nobelkommittén låter sig användas på det här sättet är en skam. ---- Publicerat i Dalademokraten 2025

Norge bör hjälpa Kuba med olja

Äntligen börjar Europa förstå vad USA-imperialismen innebär. Det är inte en sekund för tidigt. Detta laglösa monster rafsar nu med sina klor även på Europas dörrar. Försent inser nu Europa att USA inte är någon vän av rättvisa, demokrati och folkrätt. USA tar vad det vill ha, för att de kan. USA har 800 militärbaser världen över och kan nå vem som helst inom sekunder. USA:s moral är ett arv dels av vilda västerns ”skjuta först och fråga sen”, dels den europeiska nybyggarkolonialismen. Det finns de som trodde att Trump var annorlunda, att han skulle överge interventionismen, att han skulle fokusera på ”America First.” De inser nu att de hade fel. Trump nöjer sig inte med att härska inom USA:s gränser. Han är en klassisk imperialist, utan demokrati som förevändning. Att skylla på demokrati är för veklingar och demokrater, resonerar Trump – han går direkt på oljan. Det finns de som tror att Trump är annorlunda, som drömmer sig tillbaka till Obama och Clinton-eran. De tror att Trump är en anomali, en ensam galning som inte är riktigt klok. Även de måste inse att de har fel – bakom Trump står Marco Rubio med Miami-maffian i släptåg, det republikanska partiet, USA:s rikaste män, oljeindustrin och inte minst militära intressen. Nu är det dags att sätta stopp. Ska vi kanske bemöta hårt mot hårt? Ska Europa skicka en specialstyrka och kidnappa Trump och hans fru, precis som han gjort med Venezuelas president Maduro? Med hänvisning till att han hotar oss? Säkert skulle många amerikaner bli glada. Vi skulle kunna intervjua två-tre amerikaner som tackar Europa för vår insats för demokratin, och därmed dra slutsatsen att det vi gjort var rätt. Nej, nu behöver vi rannsaka oss själva och vår undfallenhet mot imperialism. Var det inte så sent som för några veckor sedan, som europeiska ledare, ja till och med europeiska intellektuella, förklarade att kidnappningen av Maduro inte var så farlig, eftersom de inte gillade honom? Knappt hann de hämta andan, innan de själva fick brev av Trump. Där han förklarade att eftersom han inte fick Nobelpriset, så tänkte han ta vad han ville. Och om de insisterade på att säga nej, så skulle de straffas med tullar. Det är precis såna här utpressningstaktiker som USA använt mot tredje världen i snart hundra år. Faktum är att tullar är en mild fläkt jämfört med att bli utsvält, bombad och invaderad. Det är dags att Europa äntligen rätar på ryggen och sätter stopp för USA-imperialismen. Vi måste återupprätta respekten för folkrätt och demokrati. Det spelar ingen roll vad man tycker om en ledare - i varje land gäller det landets lag. Inget land har rätt att invadera något annat land. Inget land har rätt att bomba, kidnappa, kolonisera eller ockupera ett annat land. Det gäller Ryssland och det gäller USA. Att avsätta ledare är något som endast ankommer det egna folket. Man kan solidarisera sig med dem, man kan stötta dem, men man har inte rätt att gå in och bryta mot landets lagar. För då accepterar man att den starkes rätt gäller. Om ett land bryter mot internationella konventioner, kan man anmäla dess ledare till ICC eller ICJ. Men man kan inte själv gå in och starta krig. Endast när dessa principer respekteras kan vi få fred på jorden. I nuläget gäller att Europa bör så snabbt som möjligt göra sig fri från USA:s ekonomiska dominans. Vi bör återupprätta relationerna till BRICS och det globala Syd i stort. Och precis som vi försvarar Grönland måste vi också försvara Kuba – nästa land som hotas av Trump. Efter att Obama begravde kalla kriget i Havanna 2014, och inledde en ny era av vänskap mellan länderna, har Trump nu återupptagit det. Han vill strypa all oljetillförsel till ön och svälta ut kubanerna helt och hållet. Trots att han inte kan låta bli att ge kubanerna en komplimang för deras mod, har han gett Marco Rubio – vars far själv flydde Batistas diktatur - fria tyglar. Tydligen går det bra för Kina och Vietnam att vara kommunistiska, men inte den lilla ön Kuba, som så länge har varit ett exempel för de andra länderna i regionen, som har den lägsta nivån av spädbarnsdödlighet i hela Amerika, den lägsta nivån av HIV, där gravida kvinnor får träffa läkare oftare än i Skandinavien och som bara så sent för några år sedan folkomröstade om homosexuella äktenskap. Kuba är ett land med en utbildad, medveten och stolt befolkning av slavättlingar – faktiskt det enda land i Amerika där den egna regeringen har mer makt än USA:s ambassad. Allt detta vill Trump förstöra. Missta er inte: ett Kuba efter en USA-invasion skulle riskera att förfalla till ett nytt Haiti, ett nytt Libyen, ett land i kaos där vissa blir rika och där droger och våld slår ut den fattiga befolkningen. Det är dags att vi sätter stopp för USA:s mordiska planer och här kan Norge göra en stor insats. Norge bör leverera olja till Kuba och bryta USA:s olagliga blockad, som fördöms av alla utom två länder i FN: USA och Israel. Norge och Kuba har en lång historia av samarbete, inte minst inom just oljesektorn. Men nu är det bråttom. Kubas sjukhus behöver olja. Kubas sophämtning behöver olja. Kubas elverk behöver olja. Leveranserna från Venezuela kommer inte fram efter kidnappningen av Maduro och bombningarna av båtarna. USA försöker hota och pressa Kuba till lydnad och det kan vi inte acceptera. Även ni som anser att Kuba inte är någon förebild – tycker ni att det är såhär förändring ska ske? Genom vapenmakt? Är det demokratiskt? Flera länder har gått in och visat Kuba sitt stöd, som Mexico, Vietnam och Colombia. Norge – snälla gör något! Skicka båtar med olja! USA skulle inte våga bomba norska båtar. Visa att ni inte är vasaller till den orangea mannen, utan att ni har en ryggrad och vågar stå upp för den fria handeln och emot USA-maffian. Kubas folk kommer att tacka er. Publicerat i Klassekampen februari 2026

Tal i Oslo, Kvinnodagen 8 mars 2026: Surrogatmödraskap är människohandel

Den härskande klassen vill att allt ska vara till salu. De vill köpa barnehagar och sjukhus, vattnet och luften, hela länder och deras naturresurser, våra personliga data, de vill köpa kvinnor och flickor för att ha sex med. Och nu vill de att vi säljer våra barn till dem. När de rika inte kan få egna barn, så vill de kunna köpa en fattig kvinnas barn. De ska till och med kunna övertyga henne att implantera de rikas egna gener, så barnet kommer ut och inte bär något spår av den fattiga kvinna som burit det, så att de rika kan föra vidare sina gener, utan att behöva bära barnet själva. Det här, försöker de övertyga våra politiker om, är en mänsklig rättighet. För när de rika vill ha något, förvandlas det från begär till behov till mänsklig rättighet utan att passera någon konvention. Men den fattiga kvinna som burit barnet, hon har ingen rätt till det alls. Hon nämns aldrig i artiklar, hon får inte ens heta mamma, hon kallas för en surrogat, en ugn, en barnvakt, och de säger att graviditeten hennes bara var en ”tjänst” Graviditet är inte en tjänst. Graviditet är en djupt existentiell upplevelse, där kvinnan riskerar liv, där hennes kropp förändras, och som kommer att påverka henne för alltid. Graviditet är inte ett arbete, för i ett arbete har man fritid, och en graviditet varar dag och natt i nio månader. Och en graviditet i surrogatmödraskapet liknar inte heller andra graviditeter. Kvinnan utsätts för starka hormonbehandlingar. Man implementerar rutinmässigt tre eller fyra embryon och tar sedan bort de oönskade. Man får henne att skriva under ett kontrakt där hon avsäger sig rätten att bestämma över sin egen kropp, där det är köparna som beslutar om abort, fostervattensprov eller om livsupphållande åtgärder ifall hon hamnar i koma. Enligt kontrakten är det köparna som bestämmer om hon får resa, gå i trappor, måla naglarna, vad hon ska äta och dricka. Bryter hon mot kontraktet kan hon stämmas på stora belopp. Det här är inte ett arbete. Det är slaveri. Surrogatmödraskap är inget annat än barnhandel. Det är att förvandla barn till varor och kvinnor till fabriker. Det är att kommersialisera livet självt, att göra det mest intima, det mest grundläggande i den mänskliga tillvaron, till en produkt man köper genom ett klick på nätet. Om vi tillåter köp av barn, då har vi inget kvar. Då kan vi inte protestera mot försäljning av hyresrätter eller av våra vattendrag – för då har vi sålt ut livet självt. Surrogatmödraskap är inte en reproduktiv teknologi. Det är reproduktiv prostitution. Det handlar inte om att skapa barn – utan om att skilja barnet från sin mamma. Det är en industri som skapar moderlösa barn på löpande band. Aldrig tidigare i världshistorien har så många nyfödda skilts från sina mödrar som i surrogatindustrin. Trots att mödrarna lever. Den här skilsmässan görs inte för barnets bästa. Den görs för att köparna vill det. För att de inte vill dela barnet med mamman. Surrogatmödraskapet är därmed ett solklart brott mot barnkonventionen. Och just därför har FN har krävt av stater att de förbjuder surrogatmödraskap, för att det är ett brott mot kvinnans och barnets mänskliga rättigheter. Ska då vi i Sverige och Norge, som är pionjärer vad gäller sexköpslagen, som inte accepterar att kvinnor säljs i prostitution, då ställa ut kvinnor och barn på marknaden i den reproduktiva prostitutionen? Om det finns någon mänsklighet kvar, i denna grymma värld, låt oss sätta ner foten en gång för alla och tala om för den härskande klassen: Kvinnor och barn är inte till salu! Över våra döda kroppar! Mamman har rätt till sitt barn och barnet har rätt till sin mamma! Stoppa människohandeln nu!

Kära arbetare – rösta inte på SD!

Du arbetare! Ja även du i brf eller villa som känner dig medelklass! Du som går till jobbet varje dag, som inte kan sitta hemma och ”jobba” med en förkylning eller ett sjukt barn, eller ta ut lön från Mallorca. Du som arbetar inom vård, skola, lager, transport, VA, el, hotell och restaurang eller butik. Ja även du som för tillfället är arbetslös! Nu har du tänkt att du ska rösta på SD – kanske är orsaken invandring eller brottslighet. Men har du tänkt på vad du får på köpet? Jo, du får en arbetarfientlig politik som enbart gynnar överklassen. Som motarbetar facket och vill ta bort de rättigheter som svensk arbetarrörelse kämpat för i över ett sekel. Som trampar på våra förfäder och allt de stod för. De har redan gjort Sverige till ett sämre land än grannländerna vad gäller arbetares rättigheter. Några exempel: En arbetare i veckan dog på sitt jobb i Sverige förra året. Ofta är det långa kedjor av underleverantörer som slarvar med säkerheten. I Norge finns ett maxtak på två underentreprenörer per projekt, något som även föreslagits i Sverige. Men SD motsätter sig det, med argumentet att det blir ”ännu fler onödiga regler som skapar hinder för europeiska bolag” och ”de som har bestämt sig för att fuska kommer att hitta nya sätt att göra det” enligt SD:s Nima Gholam Ali Pour. Konstigt nonchalant attityd för ett parti som säger sig vara emot kriminalitet - men när det gäller arbetskriminalitet är det tydligen profiten som går före arbetares liv. Sverige är det enda landet i Norden som har en karensdag, det vill säga att du inte får lön första sjukdagen. Det är en princip som enbart slår mot arbetare som måste befinna sig på plats på jobbet. Förra året la S fram ett förlag som att ta bort det - SD röstade emot förslaget. Sverige har idag nära nio procents arbetslöshet – tredje högst i EU. Detta efter fyra år av högerpolitik utan satsningar och investeringar. SD har över huvud taget inte föreslagit några nya investeringar – snarare har de stoppat de som var påtänkta, till exempel höghastighetståg som skulle gett många nya jobb. Nära en av tio är arbetslös – vad gör SD för dem? Åkesson vet naturligtvis att många av hans väljare är arbetslösa, och före valet lovade han att inte skära i a-kassan, då skulle han ”gå i opposition”. Men att skära i a-kassan var just vad han gjorde. Före Tidö fick en arbetslös ut 80% av sin lön i tvåhundra dagar, därefter 70%. Nu är det nere i 65% redan efter hundra dagar, och taket är 27 000 kronor, oavsett vad man tjänat innan. En arbetslös kan snart vara nere på 6000 kronor i månaden. Tacka Jimmie Åkesson för det! Många arbetslösa hamnar i spelmissbruk. En av dem som gynnas av det är SD:s partisekreterare Mattias Bäckström Johansson. Han äger aktier för minst 289 800 kronor i tre stora nätkasinobolag, däribland Evolution som har en extremt antifacklig politik. Samtidigt har han motionerat om att ta bort Svenska Spel för att låta de privata bolagen ta ännu större marknadsandelar. Det är bara ett exempel på hur SD lierat sig med storkapitalet. Den svenska välfärden har gjort oss stolta och trygga i många årtionden. SD har konstant prioriterat lägre skatter, ökade privatiseringar och privata vinster, framför en bra och trygg välfärd. I slutet av förra året var SD med och röstade igenom en nedskärning med 600 miljoner i förlossningsvården. De har tvingat fram nedskärningar inom vård och skola i hela landet genom att minska statsbidragen och inte täcka upp för ökad inflation. De har röstat emot att begränsa vinsten i välfärden – faktum är att om det inte vore för SD hade Sverige avskaffat vinst i välfärden redan 2018. Vad gäller pensionerna är SD till och med extremare än resten av borgerligheten. I en intervju med Timbro säger SD att de är positiva till Timbros förslag att skrota inkomstpensionen helt, och har föreslagit att avsättningarna till premiepensionen skulle öka till 5 procent från dagens 2,5 procent. ”Ett stort steg i rätt riktning, och betydligt modigare – mer liberalt, om man så vill – än C, L och M:s linjer” konstaterar Timbro belåtet. Mer spekulation med våra pengar alltså! I den nyutkomna boken ”Hej då Tidö – bokslut över en regering” gör denna tidnings Peter Gustavsson tillsammans med Mats Wingborg en sammanställning av SD:s och högerns vallöften inför förra valet. Mycket handlade om att försäkra arbetare om att de ska få det bättre. Vi kommer att få se liknande löften i år – men så fort valet är över infrias de inte, tvärtom. Vad SD har lyckats med, är att få arbetare och arbetslösa att rösta för en politik som går emot deras egna ekonomiska intressen. De har, med lägre invandring och högre straff som morot, vallat in arbetare i storkapitalets fålla. Arbetare – vakna! Låt dem inte lura dig en gång till. Vad du än tycker om invandring – rösta inte emot dina egna intressen. SD:s politik leder till fattigdom, misär och klassklyftor. ---- Ur Dalademokraten april 2026

Medier är okritiska mot statskupper om de är höger - om statskuppen i Bolivia

Från Dagens ETC, 2019 ----- Det förekom inget valfusk i Bolivia, har Center for economic and policy Research (CEPR) slagit fast i en rapport. Det statistiska underlaget visar tydligt att Evo Morales vann i första omgången, säger Guillaume Long, senior analytiker på CEPR. Valresultatet, som går att avläsa online, stämmer med den första rösträkningen som gjordes på valnatten. Denna slutsats bekräftades sedan av det oberoende institutet MIT election data and science lab, vilket Washington Post, New York Times och andra medier rapporterat. Det här innebär att den förevändning för militärens ingripande i november 2019 att -Morales skulle ha försökt fuska till sig en val-seger inte stämmer. Den är lika falsk som myten om Saddam Husseins massförstörelsevapen. Med andra ord: Det som skedde i Bolivia var en regelrätt statskupp. Ändå har inte utrikesminister Ann Linde (S) tagit tillbaka sitt stöd för kuppen. Direkt efteråt sa hon som bekant att det var positivt att man reagerar när valet inte varit demokratiskt. Hon stödde sig då på en gransknin? som gjorts av Organisationen för amerikanska stater (OAS). Det är just den granskningen som visat sig inte stämma. OAS räknade bara 333 vallokaler av 34 555, och hittade 76 felaktigheter - det kunde räcka med en felaktig namnteckning. OAS är inte heller någon neutral organisation. Under Luis Almagro har den åter förvandlats till ett verktyg för USA:s intressen på den amerikanska kontinenten, och används allt oftare för att legitimera och bereda mark för högerextrema kuppförsök. Till Bolivia sände OAS en representant vid namn Arturo Espinosa, som skrivit mängder av kritiska artiklar emot Morales. Att OAS sedan, även med ekonomiskt stöd av EU, spred ut att det kan ha förekommit valfusk, var ett sätt att så tvivel och dra undan benen för protesterna mot kuppen. Det är precis den typen av strategi som ofta brukar förknippas med ryska staten. Det är också en strategi som OAS har tillämpat ända sedan de kastade ut Kuba och höll årsmöte i Pinochets Chile. När Linde fick frågan av Vänsterpartiet i riksdagen ville hon inte alls kalla det en kupp, utan att polis och militär hade ?rekommenderat presidenten att avgå?. Ja, är inte det vad man brukar kalla an offer you can't refuse? Linde sa vidare att ett nyval borde hållas så snart som möjligt. Nu har det gått nio månader och inget val är i sikte. Än en gång har det skjutits upp, nu med pandemin som förevändning. Men medan omvärlden reagerar på Donald Trumps insinuationer om att skjuta upp valet, är det ingen som håller Bolivias kuppregering ansvarig. Trots att man styrt landet i nio månader utan någon demokratisk legitimitet alls. Tvärtom blir svensk media alltmer okritisk mot diktaturer och statskupper om de är höger. Förra veckan hävdade Lars Palmgren här i Dagens ETC att det inte är något fel att skjuta upp valet. Artikeln är chockerande i sin undfallenhet mot kuppmakarna och är dessutom full av felaktigheter. Inte bara har Palmgren fel namn på Bolivias nya ledare, kuppmakaren Jeanine Añez, som han kallar Pérez. Han kallar henne dessutom "interimspresidenten, den förre vice talmannen i senaten" utan att nämna att hon flögs in i en militärhelikopter efter att militären massakrerat över 40 personer och skadat flera hundra. Palmgren ägnar hela artikeln åt att smutskasta den demokratiskt valde presidenten Morales, som han kallar "den allom bestämmande caudillon, den starke ledaren som står över allt" och hävdar att det tidigare funnits en dynamisk intern demokrati (som) Morales under sin tid vid makten effektivt monterat ner och att Morales nog inte borde vara välkommen tillbaka till Bolivia. Att Morales manade till protester mot det uppskjutna valet kallar Palmgren att han reagerade ursinnigt från sin exil, och att protestera mitt under en pandemi är oansvarigt. Nu räcker det faktiskt. Så här kan inte en demokratiskt sinnad person skriva. Oavsett om Palmgren står till höger ekonomiskt eller har andra anledningar att hysa agg mot Latinamerikas sociala rörelser, så är en statskupp en statskupp. Palmgren glömmer också att berätta att Harvard law schools International human rights clinic (IHRC) och University network for human rights (UNHR) släppte en rapport nu i juli där de kommer till exakt samma slutsats som Morales. De skriver att nyval bör hållas omgående, samt att tiden efter kuppen har varit en av de dödligaste perioderna i Bolivias historia. Ursprungsbefolkning, miljöaktivister och vänsterpersoner råkar regelbundet ut för statligt våld och trakasserier. Dessa övergrepp skapar ett klimat där möjligheten till fria och rättvisa val allvarligt undergrävs. Är de som skrivit rapporten också ?ursinniga?? Palmgren tillämpar också en farlig typ av retorik: att använda ord som starke ledaren och caudillon om Morales, är att anspela på fördomar om latinamerikanska ledare, när det i fallet Bolivia förhåller sig precis tvärtom. Forskning visar på motsatsen, att det har växt fram en unik typ av demokrati under Morales. Sven Harten följer i sin bok "The rise of Evo Morales and the Mas" Morales när han åker runt i landet. På möten i otillgängliga områden med kokabönder bevittnar Harten något han aldrig sett förut. Morales inleder mötena klockan sex på morgonen, men han själv talar inte förrän på eftermiddagen. Hela förmiddagen går ut på att bönderna talar och berättar för Morales vad de tycker och vad de har för förslag. Inte förrän alla har talat och det har varit en lång diskussion, tar Morales till orda. Han sammanfattar då det som sagts, lägger fram sina egna förslag, och tar sedan med sig vad som sagts tillbaka till parlamentet. Det är inte svårt att förstå varför den rasande överklassen, som haft makten i sin hand ända sedan kolonialtiden, hatade detta. Frågan är varför den svenska regeringen och de svenska medierna går deras intressen. Kajsa Ekis Ekman, Dagens ETC 201901

Jag är trött på posörer. Intervju i Bon Magasin

”Vad ska du göra med håret?” Kajsa Ekis Ekman förklarar vad som absolut inte får göras: “Jag brukar ha mittbena, jag får inte ha uppsatt för min son. Han tycker att jag blir arg automatiskt om jag har det.” Hon är bestämd med hur hon vill ha det. Fnyser när hon får höra frasen “naturligt sminkad”. “Du kan ta mer på läpparna!” säger hon. Att vara vänster och välklädd ses inte alltid med blida ögon, trots att Miuccia Prada protesterade klädd i YSL redan 1968. Det rör inte Ekis Ekman, författare och Sveriges kanske mest profilierade marxist.

Du verkar så kontrollerad, när är du avslappnad? – Jag är inte avslappnad! Jag har aldrig på mig gympaskor eller mjukisbyxor. Jag har fan stil även i centrum. Det finns ju folk som tänker: ”äh, det är bara centrum”, men så tänker inte jag. Centrum är viktigt! Även om jag ska ner till Matdax har jag på mig samma kläder som när jag ska till stan. Det gäller att hålla stilen, annars straffar det sig likt förbannat. Du har inte några hemmakläder, som typ mjukisbyxor? – Nej, jag har inga hemmakläder. Jag har samma kläder hemma som jag har haft ute på dagen. Om jag ska vara hemma en hel dag tar jag på mig något bekvämt men inte mjukisar och t-shirt. Man måste vara skärpt. Om du har på dig mjukisbyxor vad händer sedan? Du äter chips. Vad händer sedan? Du börjar läsa skräp på nätet, du köper en skvallertidning, du kan inte stå emot en Marabourulle vid kassan, och sedan tänker du snart slöa tankar också. Du måste gå upp, klä dig ordentligt, äta ordentligt, träna ordentligt, läsa ordentliga saker. För mig handlar det om att vara vaken i livet, att nu börjar dagen. Särskilt som frilans du vet. Avgrunden är alltid nära. Om du däremot ska sluta röka måste du ha fula kläder, typ Michelinjackor. Då kan du inte röka, för sport och cigaretter går inte ihop. Om man har högklackat går det inte att sluta röka, för det passar ihop med cigaretter. Så jag brukar byta stil när jag precis slutat röka, men när man börjar klä upp sig igen börjar det bli svårt. Du kan alltså verkligen inte släppa kontrollen? – Nej. Som personer som fotar en utan att fråga och lägger ut på nätet. Vad fan tror de? Att man är något jävla objekt? Säg att du om tio år åker till Australien och träffar en kille och han vet inte vem du är, googlar och det första som kommer kan vara den där bilden där du ser ut som hej kom och hjälp mig. Betyder det att du inte gillar att visa äldre bilder på dig som från när du var tonåring? – Jo, det kan vara intressant att se hur man förändrats. Men jag gillar inte hela fotokulturen. Jag är emot bylines. Vad har texten att göra med hur jag ser ut? Tänk dig om det inte ens fanns några bylines. Vi skulle våga vara ärliga mot varandra och skriva vad vi egentligen tyckte. Idag går många texter ut på att visa att artikelförfattaren är en god människa. Skulle du själv gå med på att skriva dina texter utan att skriva ut din egen signatur? – Om ingen hade namn skulle man kunna ta åsikten för vad den är. Vi tolkar en text utifrån vad avsändarens namn och utseende ger oss för associationer. När du läser texter själv, inger vissa bilder och namn mer förtroende än andra? – Jag blir intresserad när bilden inte går ihop med texten. När folk inte skriver som man tror att de ska skriva utifrån hur de ser ut. Det händer sällan. Om du läser en text om Sveriges budget, statsskuld och ränteläget, vad tänker du då? En vit kille i någon slags skjorta. Eller mörkblå kostym! – Ja, något sådant. Jag är med i Handelsbankens TV, och då märker man att jag som blond tjej och dessutom marxist måste vara tio gånger mer påläst. Därför att om det kommer en man i mörkblå kostym och titel och säger: ”framtiden ter sig synnerligen oviss”, vad betyder det? Det betyder att han inte har en aning. Men han inger förtroende. Om jag kommer och säger ”vem vet hur det blir”, säger de att jag inte kan någonting. Det man måste göra då är att alltid ha minst två statistiska uppgifter med siffror och referenser. Siffror har en magisk effekt på den manliga halvan av befolkningen. De tror att kunskapen ligger i förmågan att minnas siffror och inte i den helhetliga analysen. Varför är utseende viktigt för dig? – Jag vill ju se snygg ut av samma skäl som alla andra vill det. Jag är inte en sådan person som målar naglarna och säger ”det där är feminism”. Sådant är skitsnack. Det finns inget feministiskt i att måla naglarna. Tvärtom. Jag målar för att det är snyggt, för att jag vill att folk ska tycka att det är snyggt. Om någon försöker påstå att man har blonderat hår och klackar som ett statement är den personen oärlig. Alla personer som bryr sig om utseendet gör det för att de vill vara snygga och för att andra ska tycka det, jag också. Det är självklart, jag fattar inte varför folk vill hålla på. Vilka är det som håller på? – Det är de här som alltid ska ha en teori om allting. Som inte kan ta på sig en tröja utan att teoretisera det. Men spara teorin till det som är viktigt, resten är bara mänskligt. Hur jag ser ut har inte med ett statement att göra utan med mitt privatliv. När väcktes ditt intresse för kläder? – Jag har alltid haft intresse för kläder, och har haft olika stilar genom tiderna. Jag har varit punkare, aktivist med munkjacka, haft baggypants och en strassperiod när jag bodde i Paris. Jag utvecklas genom revolutioner och kontrarevolutioner. Är det något som är konstant är det att jag alltid ändrat mig. Finns det några åsikter inom vänstern om hur du ser ut och hur du borde se ut? – Vaddå, har du hört något? Ingen vågar ju säga någonting till mig. I Sverige är det tabu att tala om någons utseende. Här är kvinnoförtrycket inte förminskande, utan tar sig uttryck i hat. Det finns en riktig rädsla för kvinnor. I Grekland är det fortfarande på nivån ”hej du lilla tjejen.” När jag intervjuade deras premiärminister Tsipras blev det en snackis i alla grekiska tidningar. Det roliga var att hans sekreterare Zoe var den som tog alla bilderna. Hon tog min kamera och skulle fota lite, så tyckte hon att han käkat för mycket skräpmat sista tiden och hade för tjocka lår. ”Nu lägger vi en kudde över låren för det här ser ju groteskt ut”, sa hon. Då såg det ut som att kudden var i hans knä och alla grekiska tidningar trodde att han gjorde det för han hade stånd. Tidningarna skrev inte mitt namn utan talade om ”blondinen.” Ingen sa något om själva intervjun. Det kanske är kul nu, vi sitter och skrattar åt det, men det måste ha varit jobbigt under tiden det skedde? – Nej. Om folk förminskar en har man det bästa utgångsläget. Det kan bara bli bättre. Att stå ut med drev och hat som i Sverige är värre. Jag har inga problem med att bevisa att jag är kunnig. Men hur bevisa att jag inte är ond? ”Jag är så trött på alla posörer som tror att de kan ersätta ideologi med identitet, bara för att de är för lata för att tänka.” Finns det någon skillnad mellan hur högern och vänstern klär sig? – Högern låtsas att den är rikare än vad den är. Vänstern låtsas att den är fattigare än vad den är. Det är genomgående. Högerskribenter vill ge sken av att vara företagare. Så när vänstern kallar dem för borgare blir de jätteglada och nöjda för då har åtminstone någon gått på att de har lyckats när de i själva verket är frilansare och har det knapert. Vänstern ska låtsas att de är döfattiga och pratar alltid om att: ”jag har inga pengar” och ”alltså, jag bor i bostadsrätt just nu MEN…”Men vad fan sluta tjata om det där. Jag är så trött på alla posörer som tror att de kan ersätta ideologi med identitet, bara för att de är för lata för att tänka. Nyligen debatterade jag mot Fredrik Segerfeldt på Battle of Ideas. Han hade samma kostym på sig som på sitt pressfoto. ”Du håller på att försvara klassklyftor men du är inte ens rik själv, du har samma kostym jämt”, sa jag. Och han tog verkligen åt sig och började bortförklara sig. “Jag har fler kostymer egentligen, det råkade bara bli så här!” Och vänstern säger tvärtom: “Jag har pengar nu, men det är bara en olycka, egentligen ligger jag på en gata och svälter. Min farfar var finsk arbetarklass och det var så svårt för honom.” Det jag gillar med marxismen är att den inte handlar om dig, du zoomar ut från dig själv och ser på hela samhället, det handlar om något så ovanligt i dag som att lyfta blicken från det egna jaget. Du menar att du inte dissar mig för att jag har sjukt många par skor och ett rätt så gediget klädintresse? – Det är inte så intressant tycker jag. Jaha. Någon annan kanske köper en sjukt speciell cykel som de cyklar runt på. Ett stort hjul, och ett litet hjul, värsta alternativa. Vad kostar inte sådana då? Jag tycker cykla är tråkigt, och jag är en livsfara för trafiken. Om du får välja mellan mode eller stil, vad väljer du? – Vilket är det rätta svaret? Det finns inget rätt svar. – Klart det gör! Förmodligen ska man säga stil. Att följa trender låter inte så självständigt. Jag följer nog trender, det gör alla, det måste man erkänna. Finns det någon trend du inte följer? – Leopard! Det är ett mode som borde ha stannat i Malmö. Malmötjejerna runt Möllan började med fladdriga leopardbyxor, sedan kom det hit till Stockholm. Här finns knappt några kollektiv men folk vill se ut som om de bor i ett. Sedan tycker jag inte om de här klackarna som alla stövlar har den här säsongen, som är som tegelstenar. Ser ut som om man huggit ut dem ur ett vedstycke. Jag förstår heller inte modet nu där alla klär sig som tält, med plagg som säljs på Monki och Aplace. Och Acne förfular människan. Vad gillar du då? Var handlar du? – Mycket handlar jag på nätet. Särskilt Hervé Légers bandageklänningar. Det är perfekta klänningar som passar alla. Vilken kropp man än har så ser man ut som Kim Kardashian. Jag såg en Légerklänning på Jenna Jameson, som har skrivit den fruktansvärt sorgliga boken om sitt liv, och då var jag tvungen att ha en sådan. Sedan gillar jag Dishe, trasiga jeans med paljetter, det är lite gambiansk stil, att det ska vara dekorationer på allt. När Barack Obama höll tal om USA:s ekonomi och hotet från Daesh och situationen i Ukraina på en presskonferens, fick han massa reaktioner på sin kostym. Han var klädd i beige i stället för mörkblått. Hur stort avsteg tror du att högt uppsatta politiker kan göra från förväntad dresscode? – Männen får inte avvika klädmässigt eller ha olika färger. Någon kan ju tro att de försöker förgylla tillvaron, när det är kvinnoras roll. Kolla på Angela Merkel, hon har alltid samma kavajer men olika färger. En intressant sak är att när kvinnorna gjorde inträde i företagsvärlden var det samtidigt som axelvaddarna kom under åttiotalet. Kvinnorna härmade då en manlig kropp genom att ha axelvaddar, för att tas på allvar. Naomi Wolfs bok Skönhetsmyten beskriver den perioden mycket bra, och hur kvinnorna sedan skulle återfeminiseras för att inte utgöra ett hot. – Däremot vill jag säga en sak, alla de där hudvårdsprodukterna som säljs på Åhlens, Kicks och flygplatser – köp dem inte! Det är bara båg. Allt är samma Niveakräm egentligen. Kvinnor är så lättlurade, vi kollar på förpackningen och tror att en lyxig förpackning betyder ett bra innehåll. Kolla på innehållet i stället, vilka ingredienser som är verksamma, och vilka studier som finns om vad de gör. Det tar dig en halvtimme och du sparar tusentals kronor. Du kommer inse att alla krämer har i stort sett samma innehåll, oavsett pris. Jag använder själv retinol och hydroquinone som jag köper på apotek i Spanien. De kostar bara några euro men fungerar. Retinol föryngrar huden och hydroquinone bleker. En sönderhackad treo i lite vatten fungerar också som ansiktsmask. När vi chattade på Facebook nämnde du att du är emot Michael Kors? – Han lurar världen att hans namn är överklass, när det är en dussinvara! Han borde hålla tillbaka lite och har fått hybris de senaste åren. Man ser alla dessa kvinnor med Michael Kors-väskor i knät. Deras min röjer att de tror att de bär på en statussymbol, men den devalveras i rasande fart. Snart kommer Myrorna vara översvämmad med Michael Kors-väskor. Är det viktigt med ett visst märke för dig? – Nej. Det viktiga är att kläderna ser bra ut på kroppen. Sedan kan de komma från grovsopor eller haute couture. Det beror på var man bor också. Jag bodde i Paris 2005. Där är det viktiga att allt ska passa ihop. När man kommer till Sverige efter att ha bott i Frankrike tycker man att alla ser röriga ut. I Katalonien gäller lager på lager, det ska hänga små nallar och magväskor överallt, metallbitar i håret och kjol över jeansen. När man kommer till Sverige efter att ha bott där tycker man att alla är stilrena. ”Högern talar om valfrihet men väljer aldrig själva. Det finns inget liv, ingen känsla, inget kött och blod.” Vad tycker du om att allt ska vara så stilrent i Sverige? – Jag gillar glitter och rosa. Jag fick inte ha paljetter för mitt ex. Jag trodde inte du lät någon bestämma över dig? – Jag är en sucker i relationer. Mannen jag är ihop med nu tycker det är ok med paljetter, men inte skidkläder, päls, slampiga kläder eller haremsbyxor. Vad tycker du om att plagg som palestinasjalen och peshmergatröjan blivit som ett varumärke? Finns det någon risk för urholkning av det politiska budskapet? – Det är bra! Det betyder att man går och gör reklam för en bra sak. Tänk om SD-estetik blev mode, eller Hitlermustach. Revolutionen ska bli högsta mode, då är vi på rätt väg. *** Hur ser ditt konsumtionsmönster ut? – Jag köper bara sådant som är lustfyllt att köpa. Alltså mycket kläder, träningsredskap, alkohol. Jag köper inte toalettpapper, det tar jag från fik, krogar och sådant där. Jag har hittat massa kläder i grovsoporna. Men så kan jag också lägga 5000 kronor på en klänning på nätet bara för att jag vill ha den. Alla de här skorna jag har är plastskor från nätet. Jag läste i tidningen Fokus om en studie som tyder på att utseende är viktigare på högerkanten, och att en förklaring kan vara att vackra människor med intresse för politik söker sig högerut, eftersom det finns en känsla av att utseende i högre grad premieras i högerkretsar. – Det låter ju skitkonstigt. Jag tycker att högermänniskor bara är snygga utanpå, men inte dynamiskt. De ser likadana ut allihop. De talar om valfrihet men väljer aldrig själva. Det finns inget liv, ingen känsla, inget kött och blod. Man kan aldrig tänka sig en högerkille kasta sig på en. Men jag kan å andra sidan inte heller tänka mig vänsterkillar kasta sig över en. Det är för mycket hjärna. De tänker och pratar för mycket. – Har du läst boken Sista kvällarna med Theresa av Juan Marsé? Den handlar om en vänsterkille som ska få ihop det med en vänstertjej men han pratar så mycket att hon blir uttråkad, och så ska han dessutom börja diskutera ungdomens sexualproblem. Alltså, man ser en vänsterperson, det ser ut som ett huvud och så flyger det massa svärmar av idéer som ett moln över huvudet, det blixtrar och har sig däruppe, och så släpar det någon slags grej efteråt som är kroppen. Med högermänniskor ser det ut som om kroppen är någon slags stel pinne och huvudet bara en glödlampa som gått sönder. Ingen aktivitet där inte. Kajsa Ekis Ekman är journalist och aktuell med boken Texter 1998-2015 (Bokförlaget ETC). Fotografi Patricia Reyes Hår Sandra Wannerstedt | MIKAs LOOKs

Våldet mot kvinnor tar aldrig timeout

På tvåtusentalet i USA skedde något av en revolution i synen på hur mäns våld mot kvinnor skulle förstås. Tidigare hade man sett det som att våld härstammade från mannens känslor – ilska, stress, mindervärdeskomplex – nu insåg man att det handlade om hans tankar. En av dem som ledde revolutionen var Lundy Bancroft, chefshandledare på USA:s första behandlingsprogram för våldsutövare. Han var till början optimist, och trodde att behandlingen kunde få män att sluta misshandla sina fruar och flickvänner. Många av männen förklarade att de nu blivit bättre på att kontrollera sin ilska och att de blivit lugnare hemma. Men efter att ha haft hand om i över tvåtusen fall började Bancroft inse att han haft fel. Behandlingen hjälpte inte. Männen blev i själva verket bara mer utstuderade i sin misshandel av kvinnorna. Samme man som uppvisat en imponerande insikt i terapisessionen, kunde gå direkt hem och totalt bryta ner sin kvinna psykiskt. Det fick Bancroft veta när han djupintervjuade kvinnorna. Vad värre var – nu fick mannen också tillgång till en resurs som han kunde införliva i misshandeln, där han kunde hålla kvinnan kvar med utpressning som ”nu när jag kämpar för att bli en bättre man kan du inte lämna mig” och ett avancerat psykologiskt vokabulär som han kunde använda mot henne. Dessa tiotusentals timmar med misshandlande män hade dock lärt Bancroft en hel del om hur de tänker. Sina slutsatser skrev han ner i boken ”Why Does He Do That – Inside the Minds of Angry and Controlling Men” (2002). Boken kom att revolutionera synen på misshandel i USA och Kanada, och även att förändra hur man arbetade inom behandlingsprogrammen. Harvardprofessorn Jay G Silverman har kallat boken ”den mest värdefulla någonsin om misshandlande män” och av recensionerna på boksajter att döma har den även fått tusentals kvinnor att lämna sina relationer. Bancrofts viktigaste slutsatser var att våldet inte handlade om ilska. Det är en myt. En man slår inte för att han tappar kontrollen. Han slår för att utöva kontroll. Och det gör han för att han har en idé om att han är mer värd än kvinnan. Våldet börjar i hans hjärna, i hans föreställningar om sin egen överhöghet. Våldet – eller det Bancroft kallar abuse - utövar mannen således konstant, även när han inte slår. Han kan mycket medvetet ställa till med en jättescen när kvinnan ber honom att diska, vilket resulterar i att han aldrig mer får frågan. Han odlar oförrätter i sitt inre för att dra upp dem veckor senare och straffa kvinnan. Han är oftast extra jävlig vid högtider där kvinnan står i centrum, som hennes födelsedag. Om kvinnan ska göra något med sina vänner, kan han generöst gå med på det, bara för att ”bli sjuk” precis innan hon ska gå – när hon sedan kommer hem glömmer han inte att påpeka att han legat och lidit medan hon kallhamrat roat sig med sina vänner. Bancroft identifierar tio typer av våldsamma män. Vissa är svårare att upptäcka än andra, som ”Offret”, och ”Mr. Känslig” - medan ”Rambo” och ”Terroristen” har en farligare aura. Alla dessa typer har sitt modus operandi. ”Mr Känslig” tenderar exempelvis att bryta ihop precis då kvinnan får ett nytt jobb eller en viktig uppgift. Han skyller på henne för allt som går fel i hans liv, och han säger sig ofta ha varit utsatt för fruktansvärda saker i livet, från sin familj eller tidigare flickvän. Tyvärr tycks denna revolution inte ha nått Skandinavien än. Konstigt – annars anammar vi ju allt som kommer från USA. Men här är det fortfarande vanligt att våldsamma män behandlas med anger management control. Exempelvis kan vi läsa i Klassekampen (19/2 -24) om en sinnemestringskurs i Ullensaker, där våldsamma män får hjälp med kognitiv atferdsterapi, för att exempelvis ta en timeout när de känner sig arga. I artikeln säger forskaren Merete Berg Nesset ”etter alla medieuppslagene om partnerdrap den siste tida, er det viktig å si att det faktisk er mulig å få behandling.” Här påstås att behandling kan rädda livet på kvinnor. Detta är en livsfarlig sak att säga! Detta kan invagga kvinnor i falsk trygghet, så att de stannar kvar med en man i hopp om att han kommer att gå på behandling (för bara tanken på att han kanske, kanske kan ändras, är ju det som ofta håller kvinnor kvar i åratal) när det enda raka rådet borde vara: lämna NU. En kvinna som blir misshandlad, fysiskt eller psykiskt, bör under inga omständigheter ges rådet att stanna med mannen. Även i Sverige används tyvärr anger management control inom exempelvis parterapi, och inom behandling för våldsamma män. Ofta anges det vara en succé, eftersom männen själva uppger att de slutat slå efter avslutad behandling. Dessa siffror tas sedan som intäkt för att behandlingen fungerar. På andra sidan Atlanten anses mannens egna uppgifter inte längre vara en tillförlitlig källa. Man måste tala med hans fru eller flickvän. Och inte ens hennes uppgifter kan anses vara skriva i sten – hon kan tona ner våldet för att inte reta upp mannen. Just det här angreppsättet har Bancroft och hans team visat att det inte bara är verkningslöst – det är farligt. Att se våld som resultat av en tillfällig sinnesretning döljer i själva verket hur mannens tänkesätt genomsyrar hela hans personlighet. Att ta en timeout kommer inte att få honom att förändra sin syn på manlig överhöghet eller sin egen rätt att äga och kontrollera kvinnan. Kärnan i våldsutövandet ligger i tron på den egna överhögheten, särskilt visavi kvinnan. För våldsutövaren slår sällan sin chef eller okända människor på bussen, oavsett hur kränkt han blir. Det är hans tro på att han äger sin kvinna, som gör att han ständigt blir kränkt av henne: av att hon vill läsa en bok ifred, av att hon vill sova när han vill vara vaken, av att hon har en egen åsikt, av att hon andas, av att hon finns och lever och har fräckheten att vara en egen person. Därför kommer han att upprepa sitt beteende mot varje kvinna han lever med, livet ut. Hur lite stress han än känner, hur bra liv han än har. Att norska och svenska kommuner och kriminalomsorg tillämpar den här behandlingen på våldsamma män som blivit bekymringsanmälda, är i sig bekymransvärt. Det riskerar att ge falska förhoppningar både hos kvinnorna och hos myndigheterna, och än värre – avslutad behandling kan betraktas som en typ av medalj mannen kan visa upp i eventuell vårdnadstvist: jag har minsann tagit itu med mina problem! I själva verket kan han endast ha blivit mer utstuderad i sitt våld, som Bancroft och andra så tydligt visat. INFÖRD I KLASSEKAMPEN APRIL 2024

Den europeiska vänstern - vad har vi att vänta oss?

Framgångarna för Nya Folkfronten i Frankrike och Labour i Storbritannien har gett Europas vänster medvind. Högerpopulisterna verkar fullständigt chockerade: de är så vana vid att växa vid varje val att de nästan kommit att se det som en naturlag. Det har även alla andra gjort. Vilken vänsterskribent med två texter på nacken har inte blivit inbjuden till seminarier på temat ”Vänsterns kris”? Även i det svenska EU-valet gick Vänsterpartiet och Miljöpartiet framåt medan Sverigedemokraterna backade markant. På valvakan såg de inte ut att kunna tro sina ögon. Socialdemokratin lyckades även mot förmodan trycka tillbaka Vox i det senaste spanska valet, och i januari formade sex östeuropeiska vänsterpartier den nya alliansen CEEGLA. Men vad är det för vänster egentligen och vad har vi att förvänta oss av den? Som den svenska strejkforskaren Kristin Linderoth skriver tillsammans med Filip Roslund i senaste numret av Parabol, är den brittiska socialdemokratins seger snarare ett tecken på Tories katastrof än något annat. Det är inte någon ny radikal vänstervåg, tvärtom: under Starmer har Labour-partiet gått åt höger, gett upp planerna på att förstatliga vattnet och elen, samt backat från löftet att ge skattelättnader till fattiga barnfamiljer. (Detta har gett honom öknamnet Sir Kid Starver, skriver Linderoth och Roslund.) Dessutom styr han partiet med järnhand. Den radikala vänstern gör sig inte besvär. Samma är det tyvärr med den svenska vänstern, som gått allt mer åt höger i sin ambition att ta socialdemokraternas gamla plats. Socialism talas det inte längre om, utan bara mindre reformer. Partiledaren har inte synts till i demonstrationerna varken för Palestina eller emot Nato, och har ibland varit högljuddast i den svenska debatten för vapen till Ukraina. Även här styrs partiet med järnhand och hård gräns åt vänster, vilket lett bland annat till uteslutningen av Björn Alling. Det vill säga: det är en Nato-vänlig wokevänster utan några socialistiska tendenser, som lyder imperiet både på den militära och den kulturella fronten, och vars ideologiska motpol är extremhögern, inte kapitalet. Mottot är ”Be kind” snarare än ”Revolution”. Samtidigt som de är mesiga och undfallande mot makten är de närmast stalinistiska mot interna kritiker – att tycka att kön är en materiell verklighet går till exempel inte an och leder ofta till uteslutning. Samma med CEEGLA, vars gemensamma nämnare tycks vara att Ukraina ska tillhöra väst. Vad då med den franska Nya Folkfronten? Av alla de europeiska vänsterpartier som gått framåt är detta nog ändå det mest intressanta, inte minst på grund av att de lyckats ena Melénchon med ett antal reformistiska partier samt kommunisterna. Tyvärr har det också lett till att de tvingats tona ner sin solidaritet för Palestina – nu kallas till exempel Hamas handlingar för ”terrorism” i programmet, men inte Israels, och det krävs ett frigivande av de israeliska fångarna, men inte de palestinska. Men i det franska politiska landskapet är resten av ställningstagandena ändå en framgång. Namnet alluderar till den historiska Folkfronten, alliansen mellan kommunister och socialister som vann valet 1936. Macron hade nog inte föreställt sig att det här skulle bli resultatet när han kallade till nyval – han hade tänkt sig en stor showdown mellan den extrema högern och den extrema centern, och istället blev det ett ypperligt tillfälle för den moderata vänstern att ena sig. Det är dock två tendenser vi måste se upp med här. Den ena är att vänstern kommer till makten en gång om årtiondet för att städa upp efter högerns ekonomiska katastrofer. Detta har ju varit Starmers stora slogan: det viktigaste budskapet var att reda upp i finanserna – att dra tillbaka några, men inte alla, högerns orättvisa reformer. Detta skapar en nedåtgående spiral där högern far fram som vanvettingar, för att socialdemokratin sedan ska lugna ner farten i någon period och rulla tillbaka de värsta besluten – dock fortsätter spiralen nedåt. Arbetarklassens kvinnor har alltid städat upp efter överklassens excesser – våra partier ska inte få samma roll. De måste vilja mer än att bara bringa ordning i finanserna. Den andra tendensen är att vänstern mobiliserar för att hålla extremhögern borta, snarare än på sitt eget program. Hela Joe Bidens kampanj går ut på detta, precis som Clintons under 2016 - ”Love Trumps Hate” och liknande. Budskapet som sänds ut är att ni måste rösta på oss, annars kommer vargen. På samma sätt har franska Nya Folkfronten framställt sig som alternativet som ”kan stoppa extremhögern”. En sådan hållning gör extremhögern till huvudperson, och det egna partiet till bifigur. Det gör också extremhögern till ”farlig” medan det egna partiet följaktligen kontrasteras som ”ofarligt” - det vill säga, etablissemanget och status quos parti. En sådan hållning kan vinna nya väljare i framför allt offentligt anställd medelklass som ogillar extremhögern av ideologiska skäl, medan den riskerar att alienera arbetarklassen. Som Hampus Andersson, utredare på fackförbundet Kommunal, visat, tenderar arbetarklassen att ha en s.k. ”konservativ” position i kulturella frågor och en ”radikal” position i ekonomiska frågor. Inget av de ovan nämnda vänsterpartierna svarar mot denna inställning – Sara Wagenknechts nya tyska parti må vara ett steg i den riktningen. Men en grupp som då blir ännu mer politiskt hemlös är rasifierade arbetare, som kan vara konservativa i kulturella frågor, radikala i ekonomiska och särskilt radikala i geopolitiska frågor, men som inte har intresse av en invandrarkritisk politik. Att fokusera på att hålla extremhögern borta blir då en slags panikåtgärd, en nödlösning, som ska frammana bilden av att det är bråttom nu och vi måste alla sluta upp – det spelar ingen roll vad man har för interna skillnader, nu gäller det! Denna ”nödlösning” har nu tagits fram i val efter val i Frankrike, både av extremcentern och vänstern. Istället för att framhålla fördelarna med det egna programmet, blir man återigen en städare som ska se till att hålla rent – denna gång mot ohyra. Min poäng är inte att ”städ-vänstern” inte kommer att kunna vinna val. Det kan den säkert. Alla möjliga partier kan vinna val under rätt förutsättningar, och systempartier har ofta vunnit över systemkritiska. Min poäng är att det inte kommer göra så stor skillnad om de vinner val, därför att de inte gör upp med varken imperialismen, kapitalismen eller patriarkatet. De har anammat alla tre systemen: imperialismen förklädd som blågult ”stöd för Ukraina”, kapitalismen med lite högre bidrag och patriarkatet i regnbågsflagga (den nya). Ska det vara någon mening med vänstern, måste den vara radikal och systemkritisk. INFÖRD I KLASSEKAMPEN JULI 2024

Kajsa Ekis Ekman is a Swedish author and journalist, born 1980 in Stockholm, Sweden. She is the author of several works about the financial crisis, women's rights and trafficking. She is the founder and editor in chief of online magazine Parabol Press. She writes for the culture section of the Swedish major daily Aftonbladet and has also been published internationally in the Guardian, Le Monde Diplomatique and Feminist Current. She was named the Swedish-Greek of the Year 2015, awarded the Sara Lidman Prize in 2015 and the Lenin Prize in 2020. She has a Master in Literature Studies and Journalism from Södertörn University and Journalisthögskolan in Stockholm, respectively. She has founded various activist groups such as the climate action alliance Klimax and Swedish Feminist No To Surrogacy.

Ekman is the author of four books. Her book Being and Being Bought – Prostitution, Surrogacy and the Split Self (Spinifex, 2013) has been translated into four languages compares the sex industry and the surrogacy industry, and how they both commodify women's bodies. She has given more than a thousand lectures internationally on the topic, including Sydney Festival of Dangerous Ideas, The European Parliament, Parliament of France, Chamber of Deputees in Mexico, Cuban Institute of Sexuality CENESEX, Serbian Woman's Festival, Massachusetts Turn Off the Red Light Campaign, Battle of Ideas UK, the Swedish Police Force, Universidad Complutense de Madrid and Universidad de Alicante.

Her book Stolen Spring (Kedros, 2014) describes how the eurocrisis affected the Greek economy, was a bestseller in Greece and won her the award Swedish-Greek of the Year 2014. Her Ted Talk “Everybody Speaks About Capitalism, But What Is It?” has been viewed 232 000 times.

Her book On the Meaning of Sex (Polaris, 2021) has been translated into English and Spanish. It is a book that has been noted “the most debated book of the year” in Sweden, and has been number one on the list of most sold non-fiction books. (Adlibris) It is a critique of gender identity theory and the idealist definition of sex and gender as a personal choice rather than a material reality and a base of oppression in patriarchy.

Ekman has appeared on several English-speaking podcasts and in conferences speaking on the book “On the Meaning of Sex”, including The Long Road to Equity for Women in Medicine at Stony Brook University, NY, Savage Minds Podcast and Engendered Podcast.

What led her to become a writer was early reading of de Beauvoir, Marcuse, Dostoyevskiy, Tolstoy, Daphne du Maurier, Somerste Maugham, Ngugi, B. Traven and Strindberg. 

She published her first article i Brand magazine 2004 and started writing for DN På Stan in 2003.

In 2001-2002, she worked in the US and Latin America in restaurants and taquerias. In 2003-2004, she lived at her grandmother's house in Svedmyra, Stockholm. Her mother passed away in 2004. She lived in France 2004-2005, in Catalunya 2005-2007 and in Greece 2011-2014. 

 

testbild Niclas Thegerström

kajsa ekis ekman foto niclas thegerström