Fredspris eller imperialistpris? Om Nobels fredspris till Machado

Fredspris eller imperialistpris? Man kunde ju ha tänkt sig att Nobels fredspris skulle gå till någon som har stoppat ett krig. Det finns inte direkt brist på krig just nu i världen, eller folk som engagerar sig för att få slut på dem. Istället går priset till en politiker i ett land som inte har något krig alls, och inte haft på många år. Den enda som gör allt för att det ska bli krig, är faktiskt årets fredspristagare. Den venezolanska högerpolitikern Maria Corina Machado är känd för att hon inte klarar att ta makten på egen hand, vare sig genom val eller folklig resning. Hon har därför bett USA att gripa in och sätta henne vid makten. Om och om igen ber hon USA att invadera Venezuela militärt och genomföra en statskupp. Jag befann mig i Caracas 2019, då USA utnämnde Juan Guaidó - som aldrig ställt upp i något presidentval och som de flesta i landet inte visste vem det var - till ”president” i Venezuela. Då låg Machado på för att Guaidó skulle aktivera artikel 187.11 i författningen, för att välkomna utländska trupper på venezolansk mark. Hon har bett NATO att aktivera FN-principen ”R2P” - Responsibility to Protect, samma som användes i Libyen - i Venezuela, för att invadera och avsätta regeringen. Hon har träffat amerikanska presidenter från George W Bush till Trump för att locka dem att invadera: senast i augusti förklarade hon för Trump att Venezuela under hennes styre innebär ett värde på 1,7 miljarder dollar för USA. Om och om igen ber hon USA att skärpa de olagliga sanktionerna mot Venezuela, strypa landet, låta ekonomin blöda mer än vad den redan gör, vilket har lett till en humanitär kris och miljontals utvandrare. Det bekommer inte Machado i sin strävan att ta makten och återföra oljan i privata händer – i synnerhet Exxon, som finansierar många av de tankesmedjor som kräver nya makthavare i Caracas. Chevron, å andra sidan, har antagit en mjukare linje och vill ha fortsatt dialog med Maduro-regeringen. Latinamerikas historia är full av revolutioner och statskupper, avsatta, fängslade och avrättade ledare. Men är det en sak som är säker, så är det att de politiker som behöver hjälp av USA:s militär för att komma till makten, sällan har folkligt stöd. Vi vet också hur dessa invasioner har slutat i Latinamerika. Med trettiotusen döda eller försvunna, brutala militärdiktaturer som varar i årtionden och en liten överklass som lägger beslag på naturresurserna eller säljer dem till USA för en liten muta. Vad man än tycker om Venezuela, så är det inte lösningen för landet. Priset motiveras knappast av att Machado ska ha gjort några insatser för freden. Förutom att ha försvarat sanktionerna mot Venezuela, har hon tackat Donald Trump för allt stöd han gett henne. Hon har mottagit finansiellt stöd från USA samt är en nära allierad till det spanska högerextrema partiet Vox och krigsförbrytaren Netanyahu. Machado är inte folkets kandidat. Hon är den venezolanska reaktionens kandidat, de som vill återföra oljan i privata händer, de som vill sälja ut landet till USA. När jag var i Caracas 2019 så fanns det många röster om situationen i landet, men ingen, ingen som inte tillhörde den absoluta överklassen stöttade Machado och hennes anhang. Ingen hade några illusioner om att Machado, Guaidó och de andra skulle vilja annat än att själva ha makten och berika sig. Priset motiveras snarare av att USA-imperialismen planerar att attackera Venezuela, och behöver ytterligare en ursäkt. De har redan bombarderat venezolanska båtar och omringat kusten. Bland nyliberala tankesmedjor, som Cato Institute, pågår en debatt om vem som är bäst lämpad att utföra invasionen – Blackwater, kanske, eller någon annan? Nobelpriset är ett exempel på mjuk makt. Det kan innebär skillnaden mellan en USA-invasion som får hundratusentals människor att gå ut på gatorna i protest världen över, och en invasion som passerar som ett folkligt frihetsuppror. För vem kan ha något emot en fredspristagare vid makten? Här kunde man hoppats att Nobelkommittén lärt sig något av exemplet med Burmas Aung San Suu Kyi, där de övervägde möjligheten ta tillbaka priset efter att hon kommit till makten. Alla är ”demokrater” i opposition – det där vid makten politikern prövas. Att den norska Nobelkommittén låter sig användas på det här sättet är en skam. ---- Publicerat i Dalademokraten 2025